För drygt två veckor sedan, den helg det var val, hälsade pappa på oss ute i sommarstugan. Han älskar att komma dit, han säger att den påminner honom om hans barndoms sommarparadis vid Vänern, det som såldes till förmån för Sommarön. Då var han femton år och kunde aldrig förlika sig med saltvatten och maneter.
På kvällen stod jag och diskade när jag hörde pappas steg bakom mig, fråga mig inte hur men jag hörde genast att något var fel. Jo, han hade astmakänningar. Det måste vara för att jag rotat i mina lakan. Pappa hade just rumsterat i sin berömda axelväska och därur plockat fram två keramikdjur som pojkarna fick i present, elefant till Q och sköldpadda till Y, köpta någonstans i Baltikum och invirade i ett lakan för att inte gå sönder.
Sedan länge vet vi att pappa reagerar på textilier och damm. Det värsta han kan göra är att rota i klädhögar, och av den varan finns det tyvärr många i hans bostad.
Han satte sig ute på altanen, och jag tog hand om lakanet och skakade det och hängde ut det på vädring så att han skulle kunna sova i det senare. Inte hade han med sig sin astmamedicin heller. Inte hade jag med Y:s astmamedicin, som jag annars hade gett honom.
Jag satt uppe ganska sent på natten och tittade på film, och hörde genom väggen hur han hostade och rumsterade i gästrummet. Ett slag var jag orolig och tänkte gå ut och titta till honom men så tänkte jag att han säger väl till om han är dålig.
Nästa morgon fick jag mig hela historien till livs. Jo, han hade haft astma och andnöd och inte kunnat ligga ner alls. Först efter att ha suttit ute i några timmar kunde han sova. Det var tur att du inte kom ut, sade han mörkt. Jag menar, du hade bara blivit orolig i onödan.
Som om jag inte blev ännu mer orolig av detta. Du måste verkligen ta med dig astmamedicinen överallt, sa jag, och han försäkrade att det ska han sannerligen göra numera.
Jag inspekterade misstänksamt lakanen. Konstigt att det som jag vädrat så noga ändå fick honom att reagera. Men underlakanet då, det som pappa hävdade var nytvättat? Jag har näsa som en blodhund men det behövde man inte ha för att konstatera att det var ett bra tag sedan detta lakan tvättades.
Pappa var konsternerad. Vilket lakan? Nu förstår jag inte. Jag är säker på att jag tog det ur den rena högen. Jag fick stå på mig en lång stund tills han slokörat gav sig, han hade nog rört ihop det. Det är ju så stökigt hemma, sa han besvärat.
Av detta lär vi oss alltså två saker, nej tre. Pappa ska alltid ha med sig astmamedicin, men jag tar nog fan med mig Y:s medicin för säkerhets skull också. Och i fortsättningen tillhandahåller jag lakanen.
Efter dessa äventyr var pappa trött så jag skjutsade honom till tåget. Efteråt när jag städade altanen hittade jag ett av hans anteckningspapper. Det vill säga, baksidan var anteckningar, hans vana trogen att återanvända allt. Framsidan var ett kontoutdrag.
Exakt samma sak hände för några år sedan, och med tanke på vad jag fick läsa då bävade jag lite nu. Jodå. Utdraget gällde juli månad. Under ett par veckors tid ett kortuttag per dag, alla på samma ställe. Systembolaget.
Åh, pappa. Hur mycket kan, får, ska, bör jag lägga mig i ditt liv? Men jag blir ju så förtvivlat orolig.
Och ledsen. Och uppgiven. The fucking story of my life att hålla reda på mina närståendes alkoholvanor.
Jag slängde pappret och tänkte först att jag skulle göra mitt bästa för att glömma det. Men senare på kvällen ringde pappa, han ville prata om valresultatet. Det gjorde vi en stund, och så sa jag precis som det var. Att jag såg kontoutdraget, jag kanske inte borde lägga mig i, du sköter dig alltid numera när vi ses, men jag blir orolig.
Du behöver inte förklara, avbröt han. Jag blir själv orolig. Jag tänker ofta att jag borde lägga av, jag vet att jag kan om jag bara vill och bestämmer mig. Det är inte så himla roligt egentligen.
Vi pratade en stund, och det var rakt och sakligt. Han gav inga konkreta löften men det kändes ändå bättre, och det sa jag till honom. Jag når honom alltid.
Fattas bara, säger han. Du visar sådan omsorg om mig. Jag vore inte mycket om jag inte hade dig. Det tänker jag ofta.
Nej. Så är det ju. Om några dagar åker vi till Disneyland Paris, hela familjen inklusive pappa-morfar. Det ska bli både roligt och jobbigt.
2014-09-30
2014-09-27
Prekär situation
En stund senare hörs lugna jämna snusningar från Y, men ett ynkligt rop från Q. Mamma, jag har gjort en dum grej.
Q sitter upp i sängen och ser ytterligt generad ut. Han har dragit ner benen på pyjamasen över fötterna och slagit en knut. På båda benen. Hårt åtdragna.
Jag får arbeta en bra stund innan jag får upp knutarna. Dessutom måste jag flera gånger ta stöd mot sängen, för jag skrattar så. Q ligger med ansiktet i kudden och fnittrar.
Vad är det, ropar O misstänksamt, vilket får oss att skratta ännu mer.
Förstår du nu varför jag tycker att du påminner om Emil i Lönneberga, frågar jag, och Q nickar. Fem minuter senare sover han djupt.
O skrattade också när han fick höra.
Q sitter upp i sängen och ser ytterligt generad ut. Han har dragit ner benen på pyjamasen över fötterna och slagit en knut. På båda benen. Hårt åtdragna.
Jag får arbeta en bra stund innan jag får upp knutarna. Dessutom måste jag flera gånger ta stöd mot sängen, för jag skrattar så. Q ligger med ansiktet i kudden och fnittrar.
Vad är det, ropar O misstänksamt, vilket får oss att skratta ännu mer.
Förstår du nu varför jag tycker att du påminner om Emil i Lönneberga, frågar jag, och Q nickar. Fem minuter senare sover han djupt.
O skrattade också när han fick höra.
2014-09-25
Tack, hörni
Jag skrattade när jag läste era kommentarer på förra inlägget och började skriva ett svar, men det blev så långt att det får bli ett inlägg. Jag sitter med en kopp te med honung och skitungarna de finaste barnen multitaskar med varsitt dataspel framför en film med Alfons Åberg.
Ni känner mig alldeles för väl.
1 Garn törs jag inte köpa något mer, jag har en stash exceeding expected lifetime (är det den korrekta termen, annannan?), men visst hade det funkat. Annars funderar jag på att köpa en varmröd velourdress att värma kropp och själ sådana här dagar. Från Gudrun, förstås. Lika bra att kapitulera, jag är en kulturtant.
2 Sovit? Nä, förstås inte. Q har hostat i flera nätter nu och vaknar han så vaknar jag. Men Y sover oftast hela nätterna igenom i egen säng. Det är inte så länge sedan den tanken var en ren utopi.
Jag har precis läst ut en bok om sömn (Den perfekta natten) som gav mig en del att tänka på. Visst finns det mycket man kan göra för att förbättra sömnen (att inte ha småbarn är en början), mycket av det gör jag redan. Sedan jag började träna hårdare för några år sedan har jag till exempel märkt en klar förbättring av sömnen.
Men framför allt fick jag vatten på min kvarn. Nästan hela mitt liv har jag brottats med och skämts för min morgontrötthet och kvällspigghet. Detta trots att jag vuxit upp med en mamma som är precis likadan och således gett mig fullt stöd i denna fråga.
Länge har jag undrat hur det kommer sig att jag är piggare om jag går och lägger mig klockan ett och sover till nio, än om jag lägger mig elva och sover till sju. Förklaringen ges i boken. Vi är olika kronotyper, vi har fönster för sovande som är placerade på olika ställen under dygnet.
Plötsligt fattar jag varför sömnbristen under Y:s bebistid slog så mycket hårdare mot mig än mot O. O är också kvällsmänniska men inte så utpräglad som jag. Han är en av dessa avundsvärda som somnar inom tio sekunder efter att lampan släckts. Eftersom jag har svårare att somna och har en senare dygnsrytm hann jag förmodligen inte få ihop tillräckligt mycket djupsömn innan Y satte igång. Att dessutom ligga och tänka nu måste jag somna så jag hinner sova innan han vaknar är inte direkt avslappnande. Faktum är att jag får lätt andnöd av blotta minnet.
Detta apropå att sluta gissla sig.
3 Vi har haft en ordentlig urladdning idag igen, Q och jag. Efter den satte jag mig och honom vid köksbordet och försökte (försökte!) mig på problemlösning i bästa Ross Greene-anda. Problemet är att du inte lyssnar på mig när jag säger till dig. Som förut idag, konkret exempel. Inte första, andra eller tredje gången. Inte förrän jag tar hårt i dig och kanske rentav gör illa dig, inte förrän jag börjar hota med indraget dataspel eller liknande. Q hängde med huvudet och svarade inte mycket. Jag funderade en stund och frågade sedan om det är så att det är svårare att göra som jag säger när han inte förstår varför. Mm, jo. (Vad ska han annars svara?) Då pratade jag lite om det, att vara egensinnig och välja sin egen väg, och att det är en bra egenskap, framför allt när man är vuxen. Om bara tio år är du vuxen och får göra vad du vill. Q såg häpen ut vid tanken. (Lika häpen och förskräckt blir jag själv, bara tio år!) Jag tror faktiskt inte att han har tänkt på det innan, att han kommer att få mer ansvar ju större han blir.
Kontentan av samtalet blev att jag lovade att förklara bättre varför jag bestämmer som jag gör, och Q lovade.. tjaa, vadå? Att lyssna och lyda bättre, ungefär. Jag tror inte herr Greene hade varit alldeles nöjd med förhandlingen och jag är inte alldeles nöjd själv. Men det var åtminstone något.
4 Jag kommer inte att börja skriva på Facebook om saker jag är tacksam för, men jag kommer utan vidare på tre: att min yngste son (oftast) sover hela nätter, att min äldste son längtar till skolan, att jag har läsare som muntrar upp mig. Tack.
Ni känner mig alldeles för väl.
1 Garn törs jag inte köpa något mer, jag har en stash exceeding expected lifetime (är det den korrekta termen, annannan?), men visst hade det funkat. Annars funderar jag på att köpa en varmröd velourdress att värma kropp och själ sådana här dagar. Från Gudrun, förstås. Lika bra att kapitulera, jag är en kulturtant.
2 Sovit? Nä, förstås inte. Q har hostat i flera nätter nu och vaknar han så vaknar jag. Men Y sover oftast hela nätterna igenom i egen säng. Det är inte så länge sedan den tanken var en ren utopi.
Jag har precis läst ut en bok om sömn (Den perfekta natten) som gav mig en del att tänka på. Visst finns det mycket man kan göra för att förbättra sömnen (att inte ha småbarn är en början), mycket av det gör jag redan. Sedan jag började träna hårdare för några år sedan har jag till exempel märkt en klar förbättring av sömnen.
Men framför allt fick jag vatten på min kvarn. Nästan hela mitt liv har jag brottats med och skämts för min morgontrötthet och kvällspigghet. Detta trots att jag vuxit upp med en mamma som är precis likadan och således gett mig fullt stöd i denna fråga.
Länge har jag undrat hur det kommer sig att jag är piggare om jag går och lägger mig klockan ett och sover till nio, än om jag lägger mig elva och sover till sju. Förklaringen ges i boken. Vi är olika kronotyper, vi har fönster för sovande som är placerade på olika ställen under dygnet.
Plötsligt fattar jag varför sömnbristen under Y:s bebistid slog så mycket hårdare mot mig än mot O. O är också kvällsmänniska men inte så utpräglad som jag. Han är en av dessa avundsvärda som somnar inom tio sekunder efter att lampan släckts. Eftersom jag har svårare att somna och har en senare dygnsrytm hann jag förmodligen inte få ihop tillräckligt mycket djupsömn innan Y satte igång. Att dessutom ligga och tänka nu måste jag somna så jag hinner sova innan han vaknar är inte direkt avslappnande. Faktum är att jag får lätt andnöd av blotta minnet.
Detta apropå att sluta gissla sig.
3 Vi har haft en ordentlig urladdning idag igen, Q och jag. Efter den satte jag mig och honom vid köksbordet och försökte (försökte!) mig på problemlösning i bästa Ross Greene-anda. Problemet är att du inte lyssnar på mig när jag säger till dig. Som förut idag, konkret exempel. Inte första, andra eller tredje gången. Inte förrän jag tar hårt i dig och kanske rentav gör illa dig, inte förrän jag börjar hota med indraget dataspel eller liknande. Q hängde med huvudet och svarade inte mycket. Jag funderade en stund och frågade sedan om det är så att det är svårare att göra som jag säger när han inte förstår varför. Mm, jo. (Vad ska han annars svara?) Då pratade jag lite om det, att vara egensinnig och välja sin egen väg, och att det är en bra egenskap, framför allt när man är vuxen. Om bara tio år är du vuxen och får göra vad du vill. Q såg häpen ut vid tanken. (Lika häpen och förskräckt blir jag själv, bara tio år!) Jag tror faktiskt inte att han har tänkt på det innan, att han kommer att få mer ansvar ju större han blir.
Kontentan av samtalet blev att jag lovade att förklara bättre varför jag bestämmer som jag gör, och Q lovade.. tjaa, vadå? Att lyssna och lyda bättre, ungefär. Jag tror inte herr Greene hade varit alldeles nöjd med förhandlingen och jag är inte alldeles nöjd själv. Men det var åtminstone något.
4 Jag kommer inte att börja skriva på Facebook om saker jag är tacksam för, men jag kommer utan vidare på tre: att min yngste son (oftast) sover hela nätter, att min äldste son längtar till skolan, att jag har läsare som muntrar upp mig. Tack.
Låg
Jag är så jävla nere och jag fattar inte varför.
Jo, alltså, det ösregnar ute, jag har ont i halsen, är hemma med hostande, tjurande och krånglande Q. Räcker inte det som förklaring?
Förvisso. Men å andra sidan är gråvädret också vackert, höstfärgerna skimrar så fint. Och jag borde njuta av en lugn dag utan måsten i sällskap med min son.
Istället bråkar vi och gapar åt varann. Just nu sitter han och demolerar en leksaksxylofon. Eller vänta, han bankar fram Blinka lilla stjärna. Gång på gång på gång. Han är sur för att han inte får gå i skolan. Bara en sådan sak.
Jag har ju fan ta mig allt och ändå är jag inte glad. Det måste vara något fel på mig.
Jo, alltså, det ösregnar ute, jag har ont i halsen, är hemma med hostande, tjurande och krånglande Q. Räcker inte det som förklaring?
Förvisso. Men å andra sidan är gråvädret också vackert, höstfärgerna skimrar så fint. Och jag borde njuta av en lugn dag utan måsten i sällskap med min son.
Istället bråkar vi och gapar åt varann. Just nu sitter han och demolerar en leksaksxylofon. Eller vänta, han bankar fram Blinka lilla stjärna. Gång på gång på gång. Han är sur för att han inte får gå i skolan. Bara en sådan sak.
Jag har ju fan ta mig allt och ändå är jag inte glad. Det måste vara något fel på mig.
2014-09-24
Snyggast hittills
Han komponerar dem själv, utan hjälp. Fingerfärdighet och viss konstnärlighet tycker jag nog. Fem år är gossen.
Hösten kom klockan tre
Den perfekta helgen började redan på fredagskvällen med att svärmor anlände. Som alltid glad och vänlig, som alltid hälsad med jubel av sina sonsöner. Ingen leker med dem som hon gör. (Det skulle vara ingifte, snart frånskilde morbror då.)
På lördag förmiddag åkte O och tränade, Q var borta hos en kompis och Y och farmor spelade spel. Jag passade därför på att ta en långpromenad i sällskap med radioföljetongen. Jag gick åt ett nytt håll och hittade en koloniträdgård jag inte visste fanns. (Dessutom fick jag under promenerandet en snilleblixt angående något jag funderat på till och från i säkert tio år, nej mer. Att skriva en bok, min hemliga dröm. Men vad skulle den handla om? Äsch, det vet jag ju, det vill säga vad temat skulle vara. Det finns bara ett. Men formen, inramningen? Blixt, plötsligt såg jag en möjlig ram, och tankarna började rusa, till den grad att jag slutade lyssna på följetongen. Blir det något av detta då? Ingen aning, den som lever får se.)
Hemma igen fick både O och jag bråttom att duscha och byta om, för klockan två skulle vi vara nere på stan. Hemlig aktivitet inbokad sedan flera månader, födelsedagspresent till mig. Till O:s häpnad och förtjusning hade jag ingen aning om vad det kunde vara, fast jag hade inte snokat särskilt heller. Jag gillar trevliga överraskningar.
Vi skulle vara på Centralen klockan två, och vi anlände i så god tid att vi hann äta smörrebröd till lunch och dricka kaffe på maten och titta i butiker. Klockan två avgick så buss till.. ett konstmuseum i skärgården. Där tog vi ännu en promenad i solen, tittade på vattnet och pratade ostört. Så åt vi middag och sedan såg vi opera. En fantastisk föreställning, som jag nog måste återkomma till.
Sen då? Ja sen tog vi bussen tillbaka till stan och gick ännu en ganska lång promenad genom mörka kvarter, luften var behagligt ljummen. Så tog vi tunnelbanan hem och pratade med svärmor/farmor en stund, och så bar vi barnen från vår säng till deras egna.
På söndagen fick jag muffins, te och juice till födelsedagsfrukost. Sedan gick Q och jag till förortscentret för ett viktigt inköp: en armbandsklocka. Q vill ha klocka, mobil och hemnyckel, precis som kompisen. Jag tvekar, särskilt inför mobil. Risken att han slarvar bort den är överhängande. Dessutom behöver jag inte ännu ett stressmoment i mitt liv, jag har alldeles nog med att hålla reda på gympapåsar, läseböcker, vantar etcetera.
Men å andra sidan, hur ska man lära sig att ta ansvar om man aldrig åläggs något? Och en egen klocka borde öka motivationen för att lära sig klockan. Dessutom, om både Q och hans kompis har en klocka att titta på, är chansen större att de kommer ihåg att gå hem från fritis i tid.
Lösningen blev en vattentät klocka (198:-) med försäkring (40:-). Vattentät så att den inte behöver tas av vid dusch efter skolgympan, därmed undvikande en potentiell glömskesituation. Q var mäkta stolt och levererade kontinuerliga tidsrapporter under resten av dagen. Fem i halv och fem över halv och tjugo i är svårast, men det kommer. När jag såg hans glädje blev jag viss om att vi gjort rätt i att köpa klockan.
Det började dra ihop sig till lunch, men O föreslog att vi skulle äta sen sådan eller tidig middag på en ny kvarterskrog en bit hemifrån. Sådana är vi inte bortskämda med i förorten, de måste utforskas och stödjas om de är bra. Jag hann precis gräva ner några blomsterlökar i trädgården och prata med pappa innan det var dags att gå. Jag ville suga i mig precis varje stund av sensommaren, övriga familjen åkte bil.
Återigen promenerade jag och lyssnade på radio, utan snilleblixtar den här gången. Vädret var varmt och vackert, men mörka moln tornade upp sig och jag hörde åskan mullra i fjärran. Klockan tre anlände jag till restaurangen där de andra väntade på mig, och klockan tre öppnade sig himlen. Regnet fortsatte att vräka ner resten av dagen och nästa dag. Idag skiner solen igen men det är betydligt kallare. Hösten är här, det går inte att missta sig på.
Middagen blev även den lyckad, det blir fler besök på denna krog. Q skötte sig fint, så även Y till en början, men mot slutet blev han alltmer tålamodsprövande. Han ormade sig på stolen, pillade på allt, struntade i alla tillsägelser. Förklaringen kom när vi alla satt i bilen, då somnade han genast. Att vi aldrig lär oss, när han beter sig så där är han så trött att han knappt vet vad han heter.
Tio minuters sömn räckte emellertid, Y vaknade på ett strålande humör lagom tills vi kom hem. Sedan lekte de snällt med varann och farmor medan jag vilade en stund och smälte maten. Min bästa kompis L ringde från Göteborg, vi pratade en stund och det slog mig återigen hur mycket jag saknar att bo nära henne. Men barnen blir större, hennes och mina, snart kan man återigen prata ostört i telefon.
Klockan sex trotsade O och jag regnmassorna och åkte och tränade boxning en stund. Det var länge sedan sist, för vi föredrar att boxas på varann och inte på okända, och det förutsätter barnvakt. Nu hade vi ju det. Det var roligt, fast jag råkade trampa O hårt på stortån och fast han tacklade mig så jag nästan flög in i väggen. Tur att vi inte gör det så ofta.
Hemma väntade pojkar i pyjamas, farmor och en prinsesstårta. O hade passat på att köpa den i konditoriet bredvid kvarterskrogen. Det är min älsklingstårta, fast egentligen är det av sentimentalitet snarare än smakpreferens. När mormor och morfar kom och hälsade på gick de alltid till Bräutigams och köpte prinsesstårta.
Kvällen avslutades med en film på Netflix, Förälskad i Rom av Woody Allen. Definitivt inte hans bästa men ganska småputtrig ändå.
På lördag förmiddag åkte O och tränade, Q var borta hos en kompis och Y och farmor spelade spel. Jag passade därför på att ta en långpromenad i sällskap med radioföljetongen. Jag gick åt ett nytt håll och hittade en koloniträdgård jag inte visste fanns. (Dessutom fick jag under promenerandet en snilleblixt angående något jag funderat på till och från i säkert tio år, nej mer. Att skriva en bok, min hemliga dröm. Men vad skulle den handla om? Äsch, det vet jag ju, det vill säga vad temat skulle vara. Det finns bara ett. Men formen, inramningen? Blixt, plötsligt såg jag en möjlig ram, och tankarna började rusa, till den grad att jag slutade lyssna på följetongen. Blir det något av detta då? Ingen aning, den som lever får se.)
Hemma igen fick både O och jag bråttom att duscha och byta om, för klockan två skulle vi vara nere på stan. Hemlig aktivitet inbokad sedan flera månader, födelsedagspresent till mig. Till O:s häpnad och förtjusning hade jag ingen aning om vad det kunde vara, fast jag hade inte snokat särskilt heller. Jag gillar trevliga överraskningar.
Vi skulle vara på Centralen klockan två, och vi anlände i så god tid att vi hann äta smörrebröd till lunch och dricka kaffe på maten och titta i butiker. Klockan två avgick så buss till.. ett konstmuseum i skärgården. Där tog vi ännu en promenad i solen, tittade på vattnet och pratade ostört. Så åt vi middag och sedan såg vi opera. En fantastisk föreställning, som jag nog måste återkomma till.
Sen då? Ja sen tog vi bussen tillbaka till stan och gick ännu en ganska lång promenad genom mörka kvarter, luften var behagligt ljummen. Så tog vi tunnelbanan hem och pratade med svärmor/farmor en stund, och så bar vi barnen från vår säng till deras egna.
På söndagen fick jag muffins, te och juice till födelsedagsfrukost. Sedan gick Q och jag till förortscentret för ett viktigt inköp: en armbandsklocka. Q vill ha klocka, mobil och hemnyckel, precis som kompisen. Jag tvekar, särskilt inför mobil. Risken att han slarvar bort den är överhängande. Dessutom behöver jag inte ännu ett stressmoment i mitt liv, jag har alldeles nog med att hålla reda på gympapåsar, läseböcker, vantar etcetera.
Men å andra sidan, hur ska man lära sig att ta ansvar om man aldrig åläggs något? Och en egen klocka borde öka motivationen för att lära sig klockan. Dessutom, om både Q och hans kompis har en klocka att titta på, är chansen större att de kommer ihåg att gå hem från fritis i tid.
Lösningen blev en vattentät klocka (198:-) med försäkring (40:-). Vattentät så att den inte behöver tas av vid dusch efter skolgympan, därmed undvikande en potentiell glömskesituation. Q var mäkta stolt och levererade kontinuerliga tidsrapporter under resten av dagen. Fem i halv och fem över halv och tjugo i är svårast, men det kommer. När jag såg hans glädje blev jag viss om att vi gjort rätt i att köpa klockan.
Det började dra ihop sig till lunch, men O föreslog att vi skulle äta sen sådan eller tidig middag på en ny kvarterskrog en bit hemifrån. Sådana är vi inte bortskämda med i förorten, de måste utforskas och stödjas om de är bra. Jag hann precis gräva ner några blomsterlökar i trädgården och prata med pappa innan det var dags att gå. Jag ville suga i mig precis varje stund av sensommaren, övriga familjen åkte bil.
Återigen promenerade jag och lyssnade på radio, utan snilleblixtar den här gången. Vädret var varmt och vackert, men mörka moln tornade upp sig och jag hörde åskan mullra i fjärran. Klockan tre anlände jag till restaurangen där de andra väntade på mig, och klockan tre öppnade sig himlen. Regnet fortsatte att vräka ner resten av dagen och nästa dag. Idag skiner solen igen men det är betydligt kallare. Hösten är här, det går inte att missta sig på.
Middagen blev även den lyckad, det blir fler besök på denna krog. Q skötte sig fint, så även Y till en början, men mot slutet blev han alltmer tålamodsprövande. Han ormade sig på stolen, pillade på allt, struntade i alla tillsägelser. Förklaringen kom när vi alla satt i bilen, då somnade han genast. Att vi aldrig lär oss, när han beter sig så där är han så trött att han knappt vet vad han heter.
Tio minuters sömn räckte emellertid, Y vaknade på ett strålande humör lagom tills vi kom hem. Sedan lekte de snällt med varann och farmor medan jag vilade en stund och smälte maten. Min bästa kompis L ringde från Göteborg, vi pratade en stund och det slog mig återigen hur mycket jag saknar att bo nära henne. Men barnen blir större, hennes och mina, snart kan man återigen prata ostört i telefon.
Klockan sex trotsade O och jag regnmassorna och åkte och tränade boxning en stund. Det var länge sedan sist, för vi föredrar att boxas på varann och inte på okända, och det förutsätter barnvakt. Nu hade vi ju det. Det var roligt, fast jag råkade trampa O hårt på stortån och fast han tacklade mig så jag nästan flög in i väggen. Tur att vi inte gör det så ofta.
Hemma väntade pojkar i pyjamas, farmor och en prinsesstårta. O hade passat på att köpa den i konditoriet bredvid kvarterskrogen. Det är min älsklingstårta, fast egentligen är det av sentimentalitet snarare än smakpreferens. När mormor och morfar kom och hälsade på gick de alltid till Bräutigams och köpte prinsesstårta.
Kvällen avslutades med en film på Netflix, Förälskad i Rom av Woody Allen. Definitivt inte hans bästa men ganska småputtrig ändå.
2014-09-23
Tvära kast
Den gångna helgen var perfekt och fullkomlig, mer om den senare. På måndag morgon vaknade jag sålunda med en andlig baksmälla. Vädret gjorde inte saken bättre, regnet öste ner. Jag läste (dumt nog) en pladderkrönika som en bekant gillat på Facebook och blev arg.
(Alltså, Facebook. Jag ska nog ta en paus. För på sistone har det tyckts mig som om idiotierna vida översvämmar klokskaperna som faktiskt också finns. Förvisso är jag vän med en kille som gick en klass över mig i skolan, som brukade åka samma buss som jag. Under skoltiden var detta ungefär vad jag visste om honom. Idag vet jag, tack vare hans trevliga och välformulerade inlägg, att han är far till två små döttrar, att han är också är feminist och miljövän, och synnerligen emot SD. Jag vet också att en kille i min högstadieklass har adopterat en flicka och att han liksom jag läser och uppskattar Patrik Lundbergs krönikor.
Men för övrigt. Jag är utled på filmer med roliga djur, eller - värre - krönikor om att föräldrar måste återta makten i hemmen och ta sitt ansvar och sätta gränser, eller - ännu värre - att man blir högerextremist för att man är vit man och av arbetarklass och känner sig marginaliserad på grund av detta och därmed anser sig ha rätt att hata både invandrare och feminister.
End of rant.)
Trött var jag dessutom. Q hostade våldsamt under natten och väckte mig säkert fyra gånger och var ynklig.
Jobbet var heller inte så värst upplyftande, men jag lyckades åtminstone införskaffa en av de böcker som rekommenderades i kommentarerna nedan (Drivkraft), i en riktig bokhandel, inte långt från jobbet. Hurra, ett nytt lunchutflyktsmål! Därmed lyfte mitt humör något.
På kvällen åkte jag till kören, och lovade mig själv att åka hem i pausen om jag inte orkade mer. Jag är så trött just nu. När det som borde vara roligt inte är roligt, när man mest vill krypa ihop under en filt, vad ska man göra då?
Men jag härdade ut, och det var ganska roligt. Det är roligt att sjunga. Och svårighetsnivån är perfekt anpassad, det är så pass utmanande att jag känner mig stimulerad men inte för svårt.
(Jag har grubblat en del på om det finns arrangemang att ta till som skulle göra kören mindre betungande. Måndagkvällen blir sen, jag är inte hemma förrän närmare tio vilket inte precis är läggdags för en nattuggla som jag. Ändå väntar en del bestyr hemma. Om jag skulle gå ner i arbetstid och vara ledig tisdag förmiddag? Jo, drömma kan man ju. Om jag skulle jobba hemifrån tisdag förmiddag? Dito. Jag kan förstås sluta med kören men den ger mig också väldigt mycket. Jag funderar vidare.)
Idag tisdag var livet plötsligt lättare. Dels sken solen igen, och det var nytt bett i luften. Ett bra möte på förmiddagen, en skön lunchpromenad och ett hyfsat möte på eftermiddagen. Och efter jobbet tränade jag. Till skillnad från kören är det alltid en pålitlig humörhöjare, tänk att jag tycker så numera.
Hemma sattes humöret återigen på hårda prov av sönerna. Läsläxa, dusch, renbäddning av sängar med upprepade pauser för förmaningar. De hörsammades först när jag blev rejält arg, och som så många gånger förut skällde jag på dem: varför måste jag behöva bli rosenrasande skitförbannad för att ni ska ta reson? Varför kan ni inte lyssna första, andra eller tredje gången jag säger till?
(För några veckor sedan lyssnade jag på ett radioprogram om barn och hörde då något mycket tänkvärt: för det trotsande barnet är en arg förälder som ser arg ut, låter arg, tar argt i barnet en trygghet att förhålla sig till. Jaså, det var där gränsen gick. Okej, då vet jag det. Trösterikt att höra. Jag varken skäms över eller skräms av min ilska längre, men jag blir utmattad av den.)
Men nu sover de, de somnade som små grisar på fem minuter. Jag ska dricka te och imorgon är det min tur att vabba. Det ska bli riktigt skönt.
(Alltså, Facebook. Jag ska nog ta en paus. För på sistone har det tyckts mig som om idiotierna vida översvämmar klokskaperna som faktiskt också finns. Förvisso är jag vän med en kille som gick en klass över mig i skolan, som brukade åka samma buss som jag. Under skoltiden var detta ungefär vad jag visste om honom. Idag vet jag, tack vare hans trevliga och välformulerade inlägg, att han är far till två små döttrar, att han är också är feminist och miljövän, och synnerligen emot SD. Jag vet också att en kille i min högstadieklass har adopterat en flicka och att han liksom jag läser och uppskattar Patrik Lundbergs krönikor.
Men för övrigt. Jag är utled på filmer med roliga djur, eller - värre - krönikor om att föräldrar måste återta makten i hemmen och ta sitt ansvar och sätta gränser, eller - ännu värre - att man blir högerextremist för att man är vit man och av arbetarklass och känner sig marginaliserad på grund av detta och därmed anser sig ha rätt att hata både invandrare och feminister.
End of rant.)
Trött var jag dessutom. Q hostade våldsamt under natten och väckte mig säkert fyra gånger och var ynklig.
Jobbet var heller inte så värst upplyftande, men jag lyckades åtminstone införskaffa en av de böcker som rekommenderades i kommentarerna nedan (Drivkraft), i en riktig bokhandel, inte långt från jobbet. Hurra, ett nytt lunchutflyktsmål! Därmed lyfte mitt humör något.
På kvällen åkte jag till kören, och lovade mig själv att åka hem i pausen om jag inte orkade mer. Jag är så trött just nu. När det som borde vara roligt inte är roligt, när man mest vill krypa ihop under en filt, vad ska man göra då?
Men jag härdade ut, och det var ganska roligt. Det är roligt att sjunga. Och svårighetsnivån är perfekt anpassad, det är så pass utmanande att jag känner mig stimulerad men inte för svårt.
(Jag har grubblat en del på om det finns arrangemang att ta till som skulle göra kören mindre betungande. Måndagkvällen blir sen, jag är inte hemma förrän närmare tio vilket inte precis är läggdags för en nattuggla som jag. Ändå väntar en del bestyr hemma. Om jag skulle gå ner i arbetstid och vara ledig tisdag förmiddag? Jo, drömma kan man ju. Om jag skulle jobba hemifrån tisdag förmiddag? Dito. Jag kan förstås sluta med kören men den ger mig också väldigt mycket. Jag funderar vidare.)
Idag tisdag var livet plötsligt lättare. Dels sken solen igen, och det var nytt bett i luften. Ett bra möte på förmiddagen, en skön lunchpromenad och ett hyfsat möte på eftermiddagen. Och efter jobbet tränade jag. Till skillnad från kören är det alltid en pålitlig humörhöjare, tänk att jag tycker så numera.
Hemma sattes humöret återigen på hårda prov av sönerna. Läsläxa, dusch, renbäddning av sängar med upprepade pauser för förmaningar. De hörsammades först när jag blev rejält arg, och som så många gånger förut skällde jag på dem: varför måste jag behöva bli rosenrasande skitförbannad för att ni ska ta reson? Varför kan ni inte lyssna första, andra eller tredje gången jag säger till?
(För några veckor sedan lyssnade jag på ett radioprogram om barn och hörde då något mycket tänkvärt: för det trotsande barnet är en arg förälder som ser arg ut, låter arg, tar argt i barnet en trygghet att förhålla sig till. Jaså, det var där gränsen gick. Okej, då vet jag det. Trösterikt att höra. Jag varken skäms över eller skräms av min ilska längre, men jag blir utmattad av den.)
Men nu sover de, de somnade som små grisar på fem minuter. Jag ska dricka te och imorgon är det min tur att vabba. Det ska bli riktigt skönt.
2014-09-20
I rättvisans namn
Jag har spytt en del galla över Q:s skola på sistone. Det kommer jag säkert att fortsätta med tidvis men jag måste vara rättvis och förmedla en annan bild också, nämligen hans egen.
Jag: Hur går det med tystläsningen i skolan, Q? Håller du på med Jakten på Tam?
Q: Ja, jag har läst fem kapitel! Vet du mamma, det blir faktiskt ännu mer spännande när jag läser själv än när du läser!
Jag: Säg till när du börjar närma dig slutet, så ska jag fixa nästa bok i serien.
Q: Hurra!
Q: Åh, jag önskar att man kunde gå i tvåan ett år till! Eller två år till! Och så vill jag ha min fröken ända till sexan!
Jag: Det verkar som om du trivs på nya fritis?
Q: Jaa!
Jag: Vad är det som är så bra med det?
Q: Vet inte, men allt är jättebra. (Paus) Jo, toaletterna är mycket trevligare!
Jag: (med en blick på klockan) Vad bra att du var så snabb med att äta frukost idag. Du hinner leka en liten stund innan det är dags att gå.
Q: Ja! Jag ska ta fram mina pysselböcker och så ska jag lära Y räkna matte.
Mormor i telefon: Hur trivs du i skolan nu då, gubben?
Q: Bra. Det är mycket roligare att gå i tvåan.
Mormor: Jaha, vad bra. Varför det?
Q: För att vi får lära oss mycket mera.
Mormor: Oj då. Men vad bra. Vad gillar du bäst.
Q: Matte. Där lär jag mig addition och subtraktion!
Jag lovar på heder och samvete att detta är autentiska citat samt att jag inte dopat ungen med något.
Jag: Hur går det med tystläsningen i skolan, Q? Håller du på med Jakten på Tam?
Q: Ja, jag har läst fem kapitel! Vet du mamma, det blir faktiskt ännu mer spännande när jag läser själv än när du läser!
Jag: Säg till när du börjar närma dig slutet, så ska jag fixa nästa bok i serien.
Q: Hurra!
Q: Åh, jag önskar att man kunde gå i tvåan ett år till! Eller två år till! Och så vill jag ha min fröken ända till sexan!
Jag: Det verkar som om du trivs på nya fritis?
Q: Jaa!
Jag: Vad är det som är så bra med det?
Q: Vet inte, men allt är jättebra. (Paus) Jo, toaletterna är mycket trevligare!
Jag: (med en blick på klockan) Vad bra att du var så snabb med att äta frukost idag. Du hinner leka en liten stund innan det är dags att gå.
Q: Ja! Jag ska ta fram mina pysselböcker och så ska jag lära Y räkna matte.
Mormor i telefon: Hur trivs du i skolan nu då, gubben?
Q: Bra. Det är mycket roligare att gå i tvåan.
Mormor: Jaha, vad bra. Varför det?
Q: För att vi får lära oss mycket mera.
Mormor: Oj då. Men vad bra. Vad gillar du bäst.
Q: Matte. Där lär jag mig addition och subtraktion!
Jag lovar på heder och samvete att detta är autentiska citat samt att jag inte dopat ungen med något.
2014-09-19
Inspiration efterlyses
Jag har precis återvänt från en utelunch. En av mina strategier för att stå ut med jobbet är att ungefär en gång i veckan köra till ett trevligt lunchställe - brukar välja mellan två - och äta en god och nyttig lunch i sällskap med mina egna tankar eller möjligen något uppbyggligt radioprogram i lurarna. (Fast det senare är vanskligt eftersom den nyttiga maten bjuder ett sådant tuggmotstånd att jag överröstar det uppbyggliga med tuggljud.)
Efteråt går jag, beroende på vilket stamställe jag valt, antingen en promenad vid vattnet eller en sväng i det mondäna köpcentret. Idag det senare alternativet.
Strax innan jag tänkt återvända till bilen fick jag för mig att botanisera en stund i bokhandeln. Fullkomligt livsfarligt, jag stannade förstås mycket längre än jag tänkt och kom för sent till jobbet. Jag köpte tre pocketböcker, en om mat, en om sömn och en deckare vars kvalitet jag tvivlar på men som ändå rekommenderats av DN:s bokkritiker Lotta Olsson. Vi brukar ha ungefär samma smak, fast jag tycker att hennes tolerans för deckares litterära kvalitet är väl hög.
Väl tillbaka på jobbet kan jag förstås inte låta bli att kolla vad böckerna skulle ha kostat om jag köpt dem på Adlibris. Jodå, jag fick betala nästan dubbelt så mycket i bokhandeln. Visst förstår jag att en riktig butik med kunnig personal som ger råd har omkostnader som näthandeln saknar, men ekvationen går ändå inte ihop. Eller snarare, det gör den ju. Med bokhandelns oundvikliga död. Det är väldigt mycket trevligare att gå och glutta i riktiga böcker och läsa lappar med personliga rekommendationer från personalen, än att klicka mig fram på en sajt. Det hade jag kunnat tänka mig att betala några tior extra för att få göra, men inte dubbla priset.
Nå. Det var ju inte det jag skulle skriva om.
De senaste veckorna har det stått allt klarare för mig att jag måste göra något ifråga om jobbet. Jag ser allt tydligare en rad faktorer som inverkar menligt på min och andras arbetsglädje. Fram tills häromdagen var jag rejält besviken på herr Snäll för att det tycktes som att han valde att sticka huvudet i sanden.
Det gör han också men inte så mycket som jag fruktat. Det blev uppenbart när han visade mig hur han tänkte presentera avdelningens arbete för ledningen. Han har uppfattat den kritik jag tidvis framför alldeles korrekt. Låt vara att han inte tagit till sig alla delar av den. Herr Snäll är en utpräglat schysst och kamratlig person, han vill vara vän med alla. Det är trevligt att ha en sådan chef men det har sina nackdelar.
Men till min glädje kände jag återigen hans skarpa intellekt och analysförmåga. Den trötthet och letargi han ibland utstrålar är bedräglig.
När jag gnällde för en god vän om jobbet uppmanade hon mig att byta genast. Livet är för kort för att ha tråkigt! Jag drog på svaret, och svarade sedan att nej, jag vill inte byta just nu. Det har jag gjort så många gånger förut, längtat bort och dragit bort. Här saknas en massa, men det finns två saker. Jag har ett stort förtroendekapital, inte bara hos herr Snäll utan också hos många andra. Det skulle jag kunna utnyttja för att införa välbehövliga förändringar.
Hur ser dessa förändringar ut? Ja det var ju just det. Det är jag inte alldeles klar över. Men jag har i alla fall en hel del tankar och teorier i frågan, och det är också nytt för mig. Förr när jag vantrivdes eller rentav for illa på jobbet, begrep jag aldrig riktigt varför. Det var alltför lätt att ta på mig skulden själv. Jag är nog inte skapt till ingenjör. Bristande teknikintresse. Att det fanns annat, inbyggt i kulturer och strukturer, det såg jag inte.
Alltså. Förtroendekapital och gryende förändringsplaner. Men jag behöver mer, och det är inspiration.
Kära läsare, kan ni rekommendera böcker på området ledarskap, organisation, inspiration och liknande? Jag kan förstås googla, jag har förstås googlat men drunknar i en flodvåg av självhjälpstugg och entreprenörsblaj.
Hälsar hoppfull men törstande eventuell framtida revolutionär
Efteråt går jag, beroende på vilket stamställe jag valt, antingen en promenad vid vattnet eller en sväng i det mondäna köpcentret. Idag det senare alternativet.
Strax innan jag tänkt återvända till bilen fick jag för mig att botanisera en stund i bokhandeln. Fullkomligt livsfarligt, jag stannade förstås mycket längre än jag tänkt och kom för sent till jobbet. Jag köpte tre pocketböcker, en om mat, en om sömn och en deckare vars kvalitet jag tvivlar på men som ändå rekommenderats av DN:s bokkritiker Lotta Olsson. Vi brukar ha ungefär samma smak, fast jag tycker att hennes tolerans för deckares litterära kvalitet är väl hög.
Väl tillbaka på jobbet kan jag förstås inte låta bli att kolla vad böckerna skulle ha kostat om jag köpt dem på Adlibris. Jodå, jag fick betala nästan dubbelt så mycket i bokhandeln. Visst förstår jag att en riktig butik med kunnig personal som ger råd har omkostnader som näthandeln saknar, men ekvationen går ändå inte ihop. Eller snarare, det gör den ju. Med bokhandelns oundvikliga död. Det är väldigt mycket trevligare att gå och glutta i riktiga böcker och läsa lappar med personliga rekommendationer från personalen, än att klicka mig fram på en sajt. Det hade jag kunnat tänka mig att betala några tior extra för att få göra, men inte dubbla priset.
Nå. Det var ju inte det jag skulle skriva om.
De senaste veckorna har det stått allt klarare för mig att jag måste göra något ifråga om jobbet. Jag ser allt tydligare en rad faktorer som inverkar menligt på min och andras arbetsglädje. Fram tills häromdagen var jag rejält besviken på herr Snäll för att det tycktes som att han valde att sticka huvudet i sanden.
Det gör han också men inte så mycket som jag fruktat. Det blev uppenbart när han visade mig hur han tänkte presentera avdelningens arbete för ledningen. Han har uppfattat den kritik jag tidvis framför alldeles korrekt. Låt vara att han inte tagit till sig alla delar av den. Herr Snäll är en utpräglat schysst och kamratlig person, han vill vara vän med alla. Det är trevligt att ha en sådan chef men det har sina nackdelar.
Men till min glädje kände jag återigen hans skarpa intellekt och analysförmåga. Den trötthet och letargi han ibland utstrålar är bedräglig.
När jag gnällde för en god vän om jobbet uppmanade hon mig att byta genast. Livet är för kort för att ha tråkigt! Jag drog på svaret, och svarade sedan att nej, jag vill inte byta just nu. Det har jag gjort så många gånger förut, längtat bort och dragit bort. Här saknas en massa, men det finns två saker. Jag har ett stort förtroendekapital, inte bara hos herr Snäll utan också hos många andra. Det skulle jag kunna utnyttja för att införa välbehövliga förändringar.
Hur ser dessa förändringar ut? Ja det var ju just det. Det är jag inte alldeles klar över. Men jag har i alla fall en hel del tankar och teorier i frågan, och det är också nytt för mig. Förr när jag vantrivdes eller rentav for illa på jobbet, begrep jag aldrig riktigt varför. Det var alltför lätt att ta på mig skulden själv. Jag är nog inte skapt till ingenjör. Bristande teknikintresse. Att det fanns annat, inbyggt i kulturer och strukturer, det såg jag inte.
Alltså. Förtroendekapital och gryende förändringsplaner. Men jag behöver mer, och det är inspiration.
Kära läsare, kan ni rekommendera böcker på området ledarskap, organisation, inspiration och liknande? Jag kan förstås googla, jag har förstås googlat men drunknar i en flodvåg av självhjälpstugg och entreprenörsblaj.
Hälsar hoppfull men törstande eventuell framtida revolutionär
2014-09-18
Gudomligheten i det lilla
Starkt kaffe med mycket mjölk, apelsin-mandarinjuice och mosad avocado på halvgrovt bröd. Avnjutet i ensamhet, efter ett morgonpass med favoritledaren, ett pass jag genomförde trots bara sex timmars upphackad sömn.
När jag körde till jobbet låg dimman mjölkvit över hela Stockholm, ännu står den tät utanför fönstret. Men den kommer att lätta.
Världen känns mindre farlig idag.
2014-09-17
.... nej
Bedövningen börjar släppa nu. Jag reagerade oväntat starkt på valresultatet. När jag pratade med pappa på valdagens förmiddag började jag till min egen förvåning gråta. Han tittade på mig med sin varma bruna blick och väntade tålmodigt. På kvällen, framför valvakan, grät jag flera gånger, och när vi skulle sova suckade jag så att O förvånat frågade: tar du det så hårt?
Ja, det gör jag. Än så länge reagerar jag känslomässigt, än så länge har jag svårt att tänka rationellt.
(Till råga på allt blev Y och jag i måndags eftermiddag nära nog nedmejade av en tokkörande pundarbil som sladdade in på den lilla återvändsgatan där dagmamman bor. Tätt efter kom en polisbil. Jag högg Y i armen och drog in honom i närmsta grindhål, och såg sedan hur båda bilarna brakade in på den gångväg som gatan övergår i. Efteråt skyndade vi hem, jag hade bara en tanke i huvudet: var är Q? Jag vill ha båda mina barn hos mig. Nu! Världen är en farlig plats.)
(Tänk att alltid leva så. Tänk att leva i en värld där otrygghet och skräck är normaltillståndet. Vad skulle man inte göra för att fly från det? Åka racklig båt över Medelhavet exempelvis. Hoppas på ett humant mottagande i ett annat land exempelvis.)
Men jag vore inte jag om jag inte försökte tänka och analysera. Läser gör jag också, tar del av den ganska stora skörd av artiklar och krönikor som i olika ordalag och tongångar förespråkar ett närmande, en förståelse, en analys.
Det är förstås bra.
Jag är bara inte där ännu, inte riktigt. Jag läser om tanten i Filipstad som är SD:s förstanamn och känner uppgivenhet och jo.. förakt. Hur kan man avfärda, bortförklara och göra skillnad som hon gör?
På radion hör jag ett reportage om Danmark och Danskt Folkeparti. Kommer vi att gå samma väg? Kommer SD:s åsikter att normaliseras, bli rumsrena?
Danskarna häpnade över och flinade åt Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal, sägs det. För mig kommer det att vara hans credo, det han verkligen trodde på, det som kostade honom regeringsmakten. Jag har aldrig röstat på honom och jag har ofta tyckt annorlunda än han, men för detta har han min allra djupaste respekt.
Tankarna snurrar, jag börjar hämta mig. Så lyssnar jag på radio igen och övermannas åter av känslor. Det om att åka racklig båt skrev jag faktiskt innan jag hörde det här inslaget.
Återigen försvinner orden. Det som finns kvar är fortfarande... nej.
Ja, det gör jag. Än så länge reagerar jag känslomässigt, än så länge har jag svårt att tänka rationellt.
(Till råga på allt blev Y och jag i måndags eftermiddag nära nog nedmejade av en tokkörande pundarbil som sladdade in på den lilla återvändsgatan där dagmamman bor. Tätt efter kom en polisbil. Jag högg Y i armen och drog in honom i närmsta grindhål, och såg sedan hur båda bilarna brakade in på den gångväg som gatan övergår i. Efteråt skyndade vi hem, jag hade bara en tanke i huvudet: var är Q? Jag vill ha båda mina barn hos mig. Nu! Världen är en farlig plats.)
(Tänk att alltid leva så. Tänk att leva i en värld där otrygghet och skräck är normaltillståndet. Vad skulle man inte göra för att fly från det? Åka racklig båt över Medelhavet exempelvis. Hoppas på ett humant mottagande i ett annat land exempelvis.)
Men jag vore inte jag om jag inte försökte tänka och analysera. Läser gör jag också, tar del av den ganska stora skörd av artiklar och krönikor som i olika ordalag och tongångar förespråkar ett närmande, en förståelse, en analys.
Det är förstås bra.
Jag är bara inte där ännu, inte riktigt. Jag läser om tanten i Filipstad som är SD:s förstanamn och känner uppgivenhet och jo.. förakt. Hur kan man avfärda, bortförklara och göra skillnad som hon gör?
På radion hör jag ett reportage om Danmark och Danskt Folkeparti. Kommer vi att gå samma väg? Kommer SD:s åsikter att normaliseras, bli rumsrena?
Danskarna häpnade över och flinade åt Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal, sägs det. För mig kommer det att vara hans credo, det han verkligen trodde på, det som kostade honom regeringsmakten. Jag har aldrig röstat på honom och jag har ofta tyckt annorlunda än han, men för detta har han min allra djupaste respekt.
Tankarna snurrar, jag börjar hämta mig. Så lyssnar jag på radio igen och övermannas åter av känslor. Det om att åka racklig båt skrev jag faktiskt innan jag hörde det här inslaget.
Återigen försvinner orden. Det som finns kvar är fortfarande... nej.
2014-09-14
2014-09-10
Ja, jag är rabiat
Jag får allt mer ont i magen, nu är det är inte många dagar kvar till valet. Tänk om de kunde åka ut de jävlarna, tänk om de kunde marginaliseras. Jag vill inte tro på opinionssiffrorna på uppemot tio procent.
I helgen skrev jag en kommentar på en blogg, föranledd av att det plötsligt dök upp reklam för partiet ifråga. Jag skrev som jag känner, att det för mig är långt mer än politik, det kommer mig mycket nära. I detta partis land finns det inte plats för personer som är mig mycket kära - mina barn, mina släktingar, mina vänner. På grund av deras gener, deras hudfärg, deras sexuella preferenser. Det kan jag inte acceptera.
Bloggskribenten reagerade precis som jag hoppats med bestörtning, hen var inte medveten om reklamen och hade alls inte godkänt den.
Men de övriga kommentarerna gjorde mig beklämd. Som väntat var det flera som ansåg att SD (ja, där kom det) visst inte är rasister, och så den gamla vanliga retoriken. Man måste väl få diskutera de här frågorna utan att kallas rasist? SD motarbetas och mobbas av medier och övriga partier. Med kränkt tonfall och många stavfel, och så en hel del betydligt grövre tongångar.
Nästan ännu mer skrämmande var åsikten att SD är ett parti som alla andra, de är valda till riksdagen på demokratisk väg, man är överkänslig och fånig om man blir störd av deras reklam. Sluta fåna dig, var inte så rabiat och politiskt korrekt. Titta på de vackra bilderna istället.
Nä så fan heller att jag gör. Det är inte rätt. Och förresten är det mina ungar det gäller, inte konstigt att jag blir galen av ilska. Men jag hoppas att jag hade varit anständig nog att reagera även om jag haft egenfödda rödtoppar till barn.
SD är inte ett parti som andra, de mäts inte med samma måttstock. Uttalanden och skandaler som hade sänkt vilket annat parti som helst passerar obemärkt.
För övrigt har jag nu övergått till att läsa Och i Wienerwald står träden kvar. Medan barnen byggde lego på matrumsmattan torkade jag diskret ögonvrårna, under läsningen av de stoiskt hjärtslitande brev som föräldrarna skrev från Wien till den trettonårige sonen som skickats till ett barnhem i Sverige.
Vi grät på grund av smärtan i avskedet, men i våra hjärtan gladdes vi. Och samtidigt som vi gråtande vinkade av dig, sa vi till oss själva att där far han, vår rare pojke, till ett bättre land och en bättre framtid. Och så kommer det förhoppningsvis att bli. Vi önskar inget annat idag än att få återse dig mycket snart och att du förblir vid god hälsa. Var alltså rädd om dig, både när du äter frukt och när du badar. Tusen pussar och hälsningar / din trogna pappa
De återsåg aldrig varann. Föräldrarna dog i koncentrationsläger, sonen stannade i Sverige.
Ett bättre land, förresten. Det var det ju förstås, för han överlevde medan de dog. Men ingen fosterfamilj kunde tänka sig att ta emot en mörkhårig tonårspojke. Och mellan de biografiska avsnitten beskriver författaren den debatt som rasade i Sverige i början av fyrtiotalet. Förslaget att ta emot ett tiotal (ett tiotal!!) judiska läkare och apotekare röstades ner, och bemöttes med tongångar som nog får de flesta nutida läsare att häpna.
Sverige är ett öppnare och mer tolerant land idag än för sjuttio år sedan. Ibland är det svårt att tro det, men så är det. Tack och lov.
I helgen skrev jag en kommentar på en blogg, föranledd av att det plötsligt dök upp reklam för partiet ifråga. Jag skrev som jag känner, att det för mig är långt mer än politik, det kommer mig mycket nära. I detta partis land finns det inte plats för personer som är mig mycket kära - mina barn, mina släktingar, mina vänner. På grund av deras gener, deras hudfärg, deras sexuella preferenser. Det kan jag inte acceptera.
Bloggskribenten reagerade precis som jag hoppats med bestörtning, hen var inte medveten om reklamen och hade alls inte godkänt den.
Men de övriga kommentarerna gjorde mig beklämd. Som väntat var det flera som ansåg att SD (ja, där kom det) visst inte är rasister, och så den gamla vanliga retoriken. Man måste väl få diskutera de här frågorna utan att kallas rasist? SD motarbetas och mobbas av medier och övriga partier. Med kränkt tonfall och många stavfel, och så en hel del betydligt grövre tongångar.
Nästan ännu mer skrämmande var åsikten att SD är ett parti som alla andra, de är valda till riksdagen på demokratisk väg, man är överkänslig och fånig om man blir störd av deras reklam. Sluta fåna dig, var inte så rabiat och politiskt korrekt. Titta på de vackra bilderna istället.
Nä så fan heller att jag gör. Det är inte rätt. Och förresten är det mina ungar det gäller, inte konstigt att jag blir galen av ilska. Men jag hoppas att jag hade varit anständig nog att reagera även om jag haft egenfödda rödtoppar till barn.
SD är inte ett parti som andra, de mäts inte med samma måttstock. Uttalanden och skandaler som hade sänkt vilket annat parti som helst passerar obemärkt.
För övrigt har jag nu övergått till att läsa Och i Wienerwald står träden kvar. Medan barnen byggde lego på matrumsmattan torkade jag diskret ögonvrårna, under läsningen av de stoiskt hjärtslitande brev som föräldrarna skrev från Wien till den trettonårige sonen som skickats till ett barnhem i Sverige.
Vi grät på grund av smärtan i avskedet, men i våra hjärtan gladdes vi. Och samtidigt som vi gråtande vinkade av dig, sa vi till oss själva att där far han, vår rare pojke, till ett bättre land och en bättre framtid. Och så kommer det förhoppningsvis att bli. Vi önskar inget annat idag än att få återse dig mycket snart och att du förblir vid god hälsa. Var alltså rädd om dig, både när du äter frukt och när du badar. Tusen pussar och hälsningar / din trogna pappa
De återsåg aldrig varann. Föräldrarna dog i koncentrationsläger, sonen stannade i Sverige.
Ett bättre land, förresten. Det var det ju förstås, för han överlevde medan de dog. Men ingen fosterfamilj kunde tänka sig att ta emot en mörkhårig tonårspojke. Och mellan de biografiska avsnitten beskriver författaren den debatt som rasade i Sverige i början av fyrtiotalet. Förslaget att ta emot ett tiotal (ett tiotal!!) judiska läkare och apotekare röstades ner, och bemöttes med tongångar som nog får de flesta nutida läsare att häpna.
Sverige är ett öppnare och mer tolerant land idag än för sjuttio år sedan. Ibland är det svårt att tro det, men så är det. Tack och lov.
2014-09-09
Ger upp
Nu slutar jag för alltid att försöka begripa mig på genren fantasy.
Häromveckan läste jag ut The Ocean at the End of the Lane, av Neil Gaiman. Tidigare i sommar läste jag Coraline, och för ett par år sedan American Gods. Vidare gjorde jag tappra försök med Trollkarlen från övärlden av Ursula K LeGuin. Jag avbryter mycket sällan läsningen av en bok, än mer sällan ger jag aktivt upp*, men nu gjorde jag det. Jag lånade istället Stoner av min syster och blev helt golvad.
(Att jag alls framhärdade med Ursula beror dels på att min kompis L älskar Trollkarlen, dels att The Left Hand of Darkness efter inledande motstånd faktiskt blev en upplevelse.)
Ocean var inte alls dålig. Jag gillar Neil Gaimans språk och han kan verkligen berätta en historia. Jag förstår att folk blir förtjusta i hans böcker, jag blir det bara inte själv.
Men Harry Potter då? Och Narnia? Och Hunger Games? Och Cirkeln? Jag har gillat dem alla, och de räknas väl som fantasy i någon mening. Harry Potter gillar jag för den galna kreativiteten (men faktiskt så tycker jag att de är lite långrandiga och tjatiga). Cirkelns personporträtt och skoningslösa beskrivningar av tonårsliv trollband mig långt mer än häxeriet. Hunger Games var suggestiv och innehöll en intressant moralisk diskussion. Narnia gillar jag fortfarande för stämningen i dem, den som jag älskade som barn.
I helgen blev jag återigen golvad, denna gång av Ensam i Berlin av Hans Fallada.
Det lustiga med både Stoner och Ensam i Berlin är att de inte är det minsta spännande i traditionell mening. Man vet ända från början precis hur det går. Ändå kunde jag knappt slita mig från läsningen. Och efteråt kände jag mig lycklig och till och med lite, hur ska jag säga? Renad. Att läsa en riktigt bra och gripande bok, det är att tvaga själen något.
* Meaning? Att pausa läsningen och tänka att jag ska återuppta den någon gång. Som med The Hare With Amber Eyes som jag visst ska läsa färdigt, bara inte nu. Men Trollkarlen, näpp.
Häromveckan läste jag ut The Ocean at the End of the Lane, av Neil Gaiman. Tidigare i sommar läste jag Coraline, och för ett par år sedan American Gods. Vidare gjorde jag tappra försök med Trollkarlen från övärlden av Ursula K LeGuin. Jag avbryter mycket sällan läsningen av en bok, än mer sällan ger jag aktivt upp*, men nu gjorde jag det. Jag lånade istället Stoner av min syster och blev helt golvad.
(Att jag alls framhärdade med Ursula beror dels på att min kompis L älskar Trollkarlen, dels att The Left Hand of Darkness efter inledande motstånd faktiskt blev en upplevelse.)
Ocean var inte alls dålig. Jag gillar Neil Gaimans språk och han kan verkligen berätta en historia. Jag förstår att folk blir förtjusta i hans böcker, jag blir det bara inte själv.
Men Harry Potter då? Och Narnia? Och Hunger Games? Och Cirkeln? Jag har gillat dem alla, och de räknas väl som fantasy i någon mening. Harry Potter gillar jag för den galna kreativiteten (men faktiskt så tycker jag att de är lite långrandiga och tjatiga). Cirkelns personporträtt och skoningslösa beskrivningar av tonårsliv trollband mig långt mer än häxeriet. Hunger Games var suggestiv och innehöll en intressant moralisk diskussion. Narnia gillar jag fortfarande för stämningen i dem, den som jag älskade som barn.
I helgen blev jag återigen golvad, denna gång av Ensam i Berlin av Hans Fallada.
Det lustiga med både Stoner och Ensam i Berlin är att de inte är det minsta spännande i traditionell mening. Man vet ända från början precis hur det går. Ändå kunde jag knappt slita mig från läsningen. Och efteråt kände jag mig lycklig och till och med lite, hur ska jag säga? Renad. Att läsa en riktigt bra och gripande bok, det är att tvaga själen något.
* Meaning? Att pausa läsningen och tänka att jag ska återuppta den någon gång. Som med The Hare With Amber Eyes som jag visst ska läsa färdigt, bara inte nu. Men Trollkarlen, näpp.
2014-09-07
2014-09-03
Hur man flippar ur en Helga, instruktion i tre steg
Det som föranledde det senaste arga inlägget förtjänar en utförligare beskrivning.
Först jobbet. Två veckor efter återkomsten, efter en ljuvligt avkopplande semester, lyser arbetsglädjen med sin frånvaro. Och det blir inte bättre av att de flesta av mina kollegor tycks känna likadant.
Måndagen var en sådan där dag - vada i lera upp till knäna, baxande stretande kollegor. På förmiddagen hade jag kallat till veckomöte i ett av mina projekt, ett projekt som det går jävligt dåligt i, av orsaker som grundlades långt före min tid. Kort sagt, jag är utsedd att rädda eländet. Det surrar och sörmar av oro, ryktet går att det kommit en massa defekta produkter i retur. Jaså, och var är chefen för denna avdelning? Han är kallad till mötet, men dyker inte upp. Han har uteblivit från tre av mina möten nu, och skyller på att han inte får påminnelser i mobilen. Jag ringer honom och säger precis som det är. Det sitter sju personer här och väntar på dig och dessutom florerar det en massa rykten om defekta produkter. Kom hit och klargör läget.
På eftermiddagen plockar jag upp en tråd från förra veckan, då två personer kommit med paniken lysande i ögonen: vi har fått returer med ett oacceptabelt fel!? Vad göra? (Som om detta aldrig hänt förut). Lugn, vi har en process för detta. Jag tar hand om ärendet och ger det till den som ansvarar för det. Denne ansvarige har nu haft det på sitt bord i några dagar och inte avhörts vidare, alltså går jag till honom och frågar hur det går.
Njae. Alltså, han har ju sett det men inte agerat. Nej för det var ju bara ett mejl. Sånt här ska skrivas en ordentlig rapport på, enligt konstens alla regler. Och någon sådan har han inte sett ännu, trots att han bett om den (utan att kopiera mig, dock). Jag suckar inombords men säger inget, för formellt har han ju rätt. Men jag misstänker starkt att han tog tillfället i akt att somna om, fast det säger jag förstås inte.
Jaha, och han som ska skriva rapporten då? Jodå, den är skriven och inlagd i systemet. Men det har ju varit sådant krångel med mejlservern så han har inte kunnat meddela det. Helt sant, mejlen låg nere några timmar i förra veckan. Men de senaste dagarna har den funkat. Och förresten finns både telefon och apostlahästar att tillgå.
Efter att ha konfronterats med denna häpnadsväckande dos av... ja vadå? Lättja, oföretagsamhet, bristande helhetssyn, nånannanism? Jag är sannerligen ingen slavdrivare, inte heller jobbar jag så förskräckligt hårt själv. Men detta får mig att baxna, och jag är ganska skakad när jag åker hem. Hur ska vi någonsin få ordning på någonting när folk beter sig såhär?
Hemma funderar jag på om jag är frisk nog för kören eller inte. Det är första gången för terminen och mina känslor är som vanligt blandade. Sången och umgänget älskar jag, men de praktiska arrangemangen runt omkring är betungande.
Medan jag funderar messar jag med O och kollar att hämtningen går som den ska. Jodå. Men imorgon stänger fritis kvart i fyra, skriver han. Jävlar, ja de gör ju det ibland. Men jag var inne på skolans hemsida så sent som några dagar tidigare, bland annat för att kolla upp sånt här, och det stod inte en rad om det.
Jag har tänkt mycket på en klok kommentar jag fick senast jag gnällde om skolan, nämligen att otydliga krav är något av det mest stressande man kan utsättas för. Det är min reaktion inför Q:s skola i ett nötskal. Jag fattar aldrig riktigt vad de vill att jag ska göra.
När jag nu övergår till att läsa mina privata mejl har det kommit fyra eller fem stycken från Q:s fröken. Ingen gympa imorgon! Här är klasslistan (utan bilaga). Ett försök till (nu med bilaga). Glöm inte rektorsinfo imorgon? Sic, med frågetecken.
Varken O eller jag fattar vad som menas. Fan flyger i mig och jag mejlar och frågar vad hon menar. Jag brukar inte vara så snabb på bollen, vi ligger lågt både O och jag, det finns gott om andra föräldrar som överöser läraren med frågor och kommentarer och goda råd. Vi gör inte det.
(Nästa dag kommer svaret. Rektorsinfo är en intern term som avser det möte rektor håller med all personal en gång i månaden, varför fritis stänger kvart i fyra dessa dagar. Aha.)
(Nästa dag är Q sjuk, och jag sjukanmäler honom. Enligt hemsidan kan detta göras via skolwebben, men under en övergångstid endast på telefon eller mejl. Tidigare har det bara stått telefon eller mejl, men då vi mejlat har vi fått tillsägelse från fröken att ringa eftersom mejlen sällan kommer fram. Men hemsidans text har varit oförändrad. Apropå tydlighet.)
Sedan dimper det in ett mejl till, och det är det som får mig att flyga i taket. Det är från körens ordförande K, och där står att jag och en annan kvinna är ansvariga för dagens fika, men det har vi kanske inte sett?
Nej, det hade jag inte en tanke på, att kolla om det eventuellt skulle finnas en fikalista i Dropbox. Däremot har jag skrivit ut de noter vi ska sjunga från, och är nöjd med mig själv för det.
(Den här jävla körfikan är en av mina pet peeves. Vi repar mellan 18 och 21, måndagar. Mina måndagsmiddagsvanor har varierat, från att äta middag på kafé före repet, till att äta medhavd matsäck i pausen, till att äta middag hemma före repet, allt efter omständigheterna. Jag är en vuxen människa som kan hantera mitt näringsintag sådär tämligen bra.
För något år sedan förkunnade dirigenten att hon tyckte att energinivån hos kören sjönk på ett oacceptabelt sätt efter paus, och att lösningen skulle vara att vi äter en macka gemensamt. Denna macka och det som läggs på den inhandlas av två körmedlemmar enligt en rullande lista.
Arrangemanget har haltat. Först var det meningen att folk frivilligt skulle skriva upp sig. Det funkade inte. Sedan försökte vi att varje vecka utse fikaansvarig för nästföljande vecka. Det funkade inte, för mycket tid gick åt till tjafs. Numera är det tydligen så att ordföranden skriver listan och så har folk eget ansvar att kolla den.
Mina propåer om att ge fan i hela arrangemanget, kan inte alla själva ansvara för att de är ätna och pigga hela repet igenom, har klingat ohörda. Dessutom blir det sällan varken gott eller nyttigt, polarbröd med Bregott och ost är inte ett idealiskt mellanmål för mig åtminstone.)
Nu är det alltså min tur. När jag slutat gnissla tänder mejlar jag att nej det hade jag ju inte sett, jag försöker fixa något. Tänker också att om jag tar eländet nu slipper jag tänka på det resten av terminen. Tänker vidare att det avgjorde ju saken, nu måste jag åka dit.
Kören repeterar mitt i stan, givetvis finns en mataffär på krypavstånd. Jag köper polarbröd och skinka (vägrar ost) och leverpastej och anländer till min förvåning på slaget sex. Jag möts av min olyckssyster som generat förklarar att hon inte sett mejlet, hon får väl ansvara för fika någon annan dag. Eller så ger du mig hälften av det jag har betalat och så är du off the hook för resten av terminen, svarar jag, och ser henne lysa upp.
K, ordföranden, kommer och kramar om mig. Nu har jag förlåtit dig, säger jag, och hon tar det på precis rätt sätt, hon skrattar. Jag är ingen vän av den här jäkla fikan, säger jag. Nej, det funkar ju inte hur vi än gör, suckar hon.
Vi sjunger upp och börjar sjunga. Hela tiden hör jag K:s röst blandas med min egen, en bekant klang. Hon är körens klippa, det låter alltid bra och rätt. Min egen röst låter i vanliga fall inte så oäven den heller men ikväll lyder den inte. Efter pausen packar jag ihop resterna av fikat (skinka, leverpastej och Bregott) och åker hem. Det är ljuvligt skönt att vara hemma vid åttatiden istället för halv tio.
Ännu en förklaring uppenbarar sig dagen därpå, och den blir än tydligare idag. Jag är jätteförkyld. Att jag aldrig lär mig.
Först jobbet. Två veckor efter återkomsten, efter en ljuvligt avkopplande semester, lyser arbetsglädjen med sin frånvaro. Och det blir inte bättre av att de flesta av mina kollegor tycks känna likadant.
Måndagen var en sådan där dag - vada i lera upp till knäna, baxande stretande kollegor. På förmiddagen hade jag kallat till veckomöte i ett av mina projekt, ett projekt som det går jävligt dåligt i, av orsaker som grundlades långt före min tid. Kort sagt, jag är utsedd att rädda eländet. Det surrar och sörmar av oro, ryktet går att det kommit en massa defekta produkter i retur. Jaså, och var är chefen för denna avdelning? Han är kallad till mötet, men dyker inte upp. Han har uteblivit från tre av mina möten nu, och skyller på att han inte får påminnelser i mobilen. Jag ringer honom och säger precis som det är. Det sitter sju personer här och väntar på dig och dessutom florerar det en massa rykten om defekta produkter. Kom hit och klargör läget.
På eftermiddagen plockar jag upp en tråd från förra veckan, då två personer kommit med paniken lysande i ögonen: vi har fått returer med ett oacceptabelt fel!? Vad göra? (Som om detta aldrig hänt förut). Lugn, vi har en process för detta. Jag tar hand om ärendet och ger det till den som ansvarar för det. Denne ansvarige har nu haft det på sitt bord i några dagar och inte avhörts vidare, alltså går jag till honom och frågar hur det går.
Njae. Alltså, han har ju sett det men inte agerat. Nej för det var ju bara ett mejl. Sånt här ska skrivas en ordentlig rapport på, enligt konstens alla regler. Och någon sådan har han inte sett ännu, trots att han bett om den (utan att kopiera mig, dock). Jag suckar inombords men säger inget, för formellt har han ju rätt. Men jag misstänker starkt att han tog tillfället i akt att somna om, fast det säger jag förstås inte.
Jaha, och han som ska skriva rapporten då? Jodå, den är skriven och inlagd i systemet. Men det har ju varit sådant krångel med mejlservern så han har inte kunnat meddela det. Helt sant, mejlen låg nere några timmar i förra veckan. Men de senaste dagarna har den funkat. Och förresten finns både telefon och apostlahästar att tillgå.
Efter att ha konfronterats med denna häpnadsväckande dos av... ja vadå? Lättja, oföretagsamhet, bristande helhetssyn, nånannanism? Jag är sannerligen ingen slavdrivare, inte heller jobbar jag så förskräckligt hårt själv. Men detta får mig att baxna, och jag är ganska skakad när jag åker hem. Hur ska vi någonsin få ordning på någonting när folk beter sig såhär?
Hemma funderar jag på om jag är frisk nog för kören eller inte. Det är första gången för terminen och mina känslor är som vanligt blandade. Sången och umgänget älskar jag, men de praktiska arrangemangen runt omkring är betungande.
Medan jag funderar messar jag med O och kollar att hämtningen går som den ska. Jodå. Men imorgon stänger fritis kvart i fyra, skriver han. Jävlar, ja de gör ju det ibland. Men jag var inne på skolans hemsida så sent som några dagar tidigare, bland annat för att kolla upp sånt här, och det stod inte en rad om det.
Jag har tänkt mycket på en klok kommentar jag fick senast jag gnällde om skolan, nämligen att otydliga krav är något av det mest stressande man kan utsättas för. Det är min reaktion inför Q:s skola i ett nötskal. Jag fattar aldrig riktigt vad de vill att jag ska göra.
När jag nu övergår till att läsa mina privata mejl har det kommit fyra eller fem stycken från Q:s fröken. Ingen gympa imorgon! Här är klasslistan (utan bilaga). Ett försök till (nu med bilaga). Glöm inte rektorsinfo imorgon? Sic, med frågetecken.
Varken O eller jag fattar vad som menas. Fan flyger i mig och jag mejlar och frågar vad hon menar. Jag brukar inte vara så snabb på bollen, vi ligger lågt både O och jag, det finns gott om andra föräldrar som överöser läraren med frågor och kommentarer och goda råd. Vi gör inte det.
(Nästa dag kommer svaret. Rektorsinfo är en intern term som avser det möte rektor håller med all personal en gång i månaden, varför fritis stänger kvart i fyra dessa dagar. Aha.)
(Nästa dag är Q sjuk, och jag sjukanmäler honom. Enligt hemsidan kan detta göras via skolwebben, men under en övergångstid endast på telefon eller mejl. Tidigare har det bara stått telefon eller mejl, men då vi mejlat har vi fått tillsägelse från fröken att ringa eftersom mejlen sällan kommer fram. Men hemsidans text har varit oförändrad. Apropå tydlighet.)
Sedan dimper det in ett mejl till, och det är det som får mig att flyga i taket. Det är från körens ordförande K, och där står att jag och en annan kvinna är ansvariga för dagens fika, men det har vi kanske inte sett?
Nej, det hade jag inte en tanke på, att kolla om det eventuellt skulle finnas en fikalista i Dropbox. Däremot har jag skrivit ut de noter vi ska sjunga från, och är nöjd med mig själv för det.
(Den här jävla körfikan är en av mina pet peeves. Vi repar mellan 18 och 21, måndagar. Mina måndagsmiddagsvanor har varierat, från att äta middag på kafé före repet, till att äta medhavd matsäck i pausen, till att äta middag hemma före repet, allt efter omständigheterna. Jag är en vuxen människa som kan hantera mitt näringsintag sådär tämligen bra.
För något år sedan förkunnade dirigenten att hon tyckte att energinivån hos kören sjönk på ett oacceptabelt sätt efter paus, och att lösningen skulle vara att vi äter en macka gemensamt. Denna macka och det som läggs på den inhandlas av två körmedlemmar enligt en rullande lista.
Arrangemanget har haltat. Först var det meningen att folk frivilligt skulle skriva upp sig. Det funkade inte. Sedan försökte vi att varje vecka utse fikaansvarig för nästföljande vecka. Det funkade inte, för mycket tid gick åt till tjafs. Numera är det tydligen så att ordföranden skriver listan och så har folk eget ansvar att kolla den.
Mina propåer om att ge fan i hela arrangemanget, kan inte alla själva ansvara för att de är ätna och pigga hela repet igenom, har klingat ohörda. Dessutom blir det sällan varken gott eller nyttigt, polarbröd med Bregott och ost är inte ett idealiskt mellanmål för mig åtminstone.)
Nu är det alltså min tur. När jag slutat gnissla tänder mejlar jag att nej det hade jag ju inte sett, jag försöker fixa något. Tänker också att om jag tar eländet nu slipper jag tänka på det resten av terminen. Tänker vidare att det avgjorde ju saken, nu måste jag åka dit.
Kören repeterar mitt i stan, givetvis finns en mataffär på krypavstånd. Jag köper polarbröd och skinka (vägrar ost) och leverpastej och anländer till min förvåning på slaget sex. Jag möts av min olyckssyster som generat förklarar att hon inte sett mejlet, hon får väl ansvara för fika någon annan dag. Eller så ger du mig hälften av det jag har betalat och så är du off the hook för resten av terminen, svarar jag, och ser henne lysa upp.
K, ordföranden, kommer och kramar om mig. Nu har jag förlåtit dig, säger jag, och hon tar det på precis rätt sätt, hon skrattar. Jag är ingen vän av den här jäkla fikan, säger jag. Nej, det funkar ju inte hur vi än gör, suckar hon.
Vi sjunger upp och börjar sjunga. Hela tiden hör jag K:s röst blandas med min egen, en bekant klang. Hon är körens klippa, det låter alltid bra och rätt. Min egen röst låter i vanliga fall inte så oäven den heller men ikväll lyder den inte. Efter pausen packar jag ihop resterna av fikat (skinka, leverpastej och Bregott) och åker hem. Det är ljuvligt skönt att vara hemma vid åttatiden istället för halv tio.
Ännu en förklaring uppenbarar sig dagen därpå, och den blir än tydligare idag. Jag är jätteförkyld. Att jag aldrig lär mig.
2014-09-01
Jag blir tokig
På att jobba med håglösa idioter som beter sig som att minsta hickning är en katastrof av aldrig tidigare skådat slag - HEEELGA! VAD SKA VI GÖRA?
På att få obegripliga mejl med ändringar och nya besked i sista minuten. Ja, det är skolan igen. Men inte bara.
Fortsättning följer. Om jag inte blir tokig först.
På att få obegripliga mejl med ändringar och nya besked i sista minuten. Ja, det är skolan igen. Men inte bara.
Fortsättning följer. Om jag inte blir tokig först.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)