Tvära kast

Den gångna helgen var perfekt och fullkomlig, mer om den senare. På måndag morgon vaknade jag sålunda med en andlig baksmälla. Vädret gjorde inte saken bättre, regnet öste ner. Jag läste (dumt nog) en pladderkrönika som en bekant gillat på Facebook och blev arg.

(Alltså, Facebook. Jag ska nog ta en paus. För på sistone har det tyckts mig som om idiotierna vida översvämmar klokskaperna som faktiskt också finns. Förvisso är jag vän med en kille som gick en klass över mig i skolan, som brukade åka samma buss som jag. Under skoltiden var detta ungefär vad jag visste om honom. Idag vet jag, tack vare hans trevliga och välformulerade inlägg, att han är far till två små döttrar, att han är också är feminist och miljövän, och synnerligen emot SD. Jag vet också att en kille i min högstadieklass har adopterat en flicka och att han liksom jag läser och uppskattar Patrik Lundbergs krönikor.

Men för övrigt. Jag är utled på filmer med roliga djur, eller - värre - krönikor om att föräldrar måste återta makten i hemmen och ta sitt ansvar och sätta gränser, eller - ännu värre - att man blir högerextremist för att man är vit man och av arbetarklass och känner sig marginaliserad på grund av detta och därmed anser sig ha rätt att hata både invandrare och feminister.

End of rant.)

Trött var jag dessutom. Q hostade våldsamt under natten och väckte mig säkert fyra gånger och var ynklig.

Jobbet var heller inte så värst upplyftande, men jag lyckades åtminstone införskaffa en av de böcker som rekommenderades i kommentarerna nedan (Drivkraft), i en riktig bokhandel, inte långt från jobbet. Hurra, ett nytt lunchutflyktsmål! Därmed lyfte mitt humör något.

På kvällen åkte jag till kören, och lovade mig själv att åka hem i pausen om jag inte orkade mer. Jag är så trött just nu. När det som borde vara roligt inte är roligt, när man mest vill krypa ihop under en filt, vad ska man göra då?

Men jag härdade ut, och det var ganska roligt. Det är roligt att sjunga. Och svårighetsnivån är perfekt anpassad, det är så pass utmanande att jag känner mig stimulerad men inte för svårt.

(Jag har grubblat en del på om det finns arrangemang att ta till som skulle göra kören mindre betungande. Måndagkvällen blir sen, jag är inte hemma förrän närmare tio vilket inte precis är läggdags för en nattuggla som jag. Ändå väntar en del bestyr hemma. Om jag skulle gå ner i arbetstid och vara ledig tisdag förmiddag? Jo, drömma kan man ju. Om jag skulle jobba hemifrån tisdag förmiddag? Dito. Jag kan förstås sluta med kören men den ger mig också väldigt mycket. Jag funderar vidare.)

Idag tisdag var livet plötsligt lättare. Dels sken solen igen, och det var nytt bett i luften. Ett bra möte på förmiddagen, en skön lunchpromenad och ett hyfsat möte på eftermiddagen. Och efter jobbet tränade jag. Till skillnad från kören är det alltid en pålitlig humörhöjare, tänk att jag tycker så numera.

Hemma sattes humöret återigen på hårda prov av sönerna. Läsläxa, dusch, renbäddning av sängar med upprepade pauser för förmaningar. De hörsammades först när jag blev rejält arg, och som så många gånger förut skällde jag på dem: varför måste jag behöva bli rosenrasande skitförbannad för att ni ska ta reson? Varför kan ni inte lyssna första, andra eller tredje gången jag säger till?

(För några veckor sedan lyssnade jag på ett radioprogram om barn och hörde då något mycket tänkvärt: för det trotsande barnet är en arg förälder som ser arg ut, låter arg, tar argt i barnet en trygghet att förhålla sig till. Jaså, det var där gränsen gick. Okej, då vet jag det. Trösterikt att höra. Jag varken skäms över eller skräms av min ilska längre, men jag blir utmattad av den.)

Men nu sover de, de somnade som små grisar på fem minuter. Jag ska dricka te och imorgon är det min tur att vabba. Det ska bli riktigt skönt.