Tack, hörni

Jag skrattade när jag läste era kommentarer på förra inlägget och började skriva ett svar, men det blev så långt att det får bli ett inlägg. Jag sitter med en kopp te med honung och skitungarna de finaste barnen multitaskar med varsitt dataspel framför en film med Alfons Åberg.

Ni känner mig alldeles för väl.

1 Garn törs jag inte köpa något mer, jag har en stash exceeding expected lifetime (är det den korrekta termen, annannan?), men visst hade det funkat. Annars funderar jag på att köpa en varmröd velourdress att värma kropp och själ sådana här dagar. Från Gudrun, förstås. Lika bra att kapitulera, jag är en kulturtant.

2 Sovit? Nä, förstås inte. Q har hostat i flera nätter nu och vaknar han så vaknar jag. Men Y sover oftast hela nätterna igenom i egen säng. Det är inte så länge sedan den tanken var en ren utopi.

Jag har precis läst ut en bok om sömn (Den perfekta natten) som gav mig en del att tänka på. Visst finns det mycket man kan göra för att förbättra sömnen (att inte ha småbarn är en början), mycket av det gör jag redan. Sedan jag började träna hårdare för några år sedan har jag till exempel märkt en klar förbättring av sömnen.

Men framför allt fick jag vatten på min kvarn. Nästan hela mitt liv har jag brottats med och skämts för min morgontrötthet och kvällspigghet. Detta trots att jag vuxit upp med en mamma som är precis likadan och således gett mig fullt stöd i denna fråga.

Länge har jag undrat hur det kommer sig att jag är piggare om jag går och lägger mig klockan ett och sover till nio, än om jag lägger mig elva och sover till sju. Förklaringen ges i boken. Vi är olika kronotyper, vi har fönster för sovande som är placerade på olika ställen under dygnet.

Plötsligt fattar jag varför sömnbristen under Y:s bebistid slog så mycket hårdare mot mig än mot O. O är också kvällsmänniska men inte så utpräglad som jag. Han är en av dessa avundsvärda som somnar inom tio sekunder efter att lampan släckts. Eftersom jag har svårare att somna och har en senare dygnsrytm hann jag förmodligen inte få ihop tillräckligt mycket djupsömn innan Y satte igång. Att dessutom ligga och tänka nu måste jag somna så jag hinner sova innan han vaknar är inte direkt avslappnande. Faktum är att jag får lätt andnöd av blotta minnet.

Detta apropå att sluta gissla sig.

3 Vi har haft en ordentlig urladdning idag igen, Q och jag. Efter den satte jag mig och honom vid köksbordet och försökte (försökte!) mig på problemlösning i bästa Ross Greene-anda. Problemet är att du inte lyssnar på mig när jag säger till dig. Som förut idag, konkret exempel. Inte första, andra eller tredje gången. Inte förrän jag tar hårt i dig och kanske rentav gör illa dig, inte förrän jag börjar hota med indraget dataspel eller liknande. Q hängde med huvudet och svarade inte mycket. Jag funderade en stund och frågade sedan om det är så att det är svårare att göra som jag säger när han inte förstår varför. Mm, jo. (Vad ska han annars svara?) Då pratade jag lite om det, att vara egensinnig och välja sin egen väg, och att det är en bra egenskap, framför allt när man är vuxen. Om bara tio år är du vuxen och får göra vad du vill. Q såg häpen ut vid tanken. (Lika häpen och förskräckt blir jag själv, bara tio år!) Jag tror faktiskt inte att han har tänkt på det innan, att han kommer att få mer ansvar ju större han blir.

Kontentan av samtalet blev att jag lovade att förklara bättre varför jag bestämmer som jag gör, och Q lovade.. tjaa, vadå? Att lyssna och lyda bättre, ungefär. Jag tror inte herr Greene hade varit alldeles nöjd med förhandlingen och jag är inte alldeles nöjd själv. Men det var åtminstone något.

4 Jag kommer inte att börja skriva på Facebook om saker jag är tacksam för, men jag kommer utan vidare på tre: att min yngste son (oftast) sover hela nätter, att min äldste son längtar till skolan, att jag har läsare som muntrar upp mig. Tack.