2014-09-25

Tack, hörni

Jag skrattade när jag läste era kommentarer på förra inlägget och började skriva ett svar, men det blev så långt att det får bli ett inlägg. Jag sitter med en kopp te med honung och skitungarna de finaste barnen multitaskar med varsitt dataspel framför en film med Alfons Åberg.

Ni känner mig alldeles för väl.

1 Garn törs jag inte köpa något mer, jag har en stash exceeding expected lifetime (är det den korrekta termen, annannan?), men visst hade det funkat. Annars funderar jag på att köpa en varmröd velourdress att värma kropp och själ sådana här dagar. Från Gudrun, förstås. Lika bra att kapitulera, jag är en kulturtant.

2 Sovit? Nä, förstås inte. Q har hostat i flera nätter nu och vaknar han så vaknar jag. Men Y sover oftast hela nätterna igenom i egen säng. Det är inte så länge sedan den tanken var en ren utopi.

Jag har precis läst ut en bok om sömn (Den perfekta natten) som gav mig en del att tänka på. Visst finns det mycket man kan göra för att förbättra sömnen (att inte ha småbarn är en början), mycket av det gör jag redan. Sedan jag började träna hårdare för några år sedan har jag till exempel märkt en klar förbättring av sömnen.

Men framför allt fick jag vatten på min kvarn. Nästan hela mitt liv har jag brottats med och skämts för min morgontrötthet och kvällspigghet. Detta trots att jag vuxit upp med en mamma som är precis likadan och således gett mig fullt stöd i denna fråga.

Länge har jag undrat hur det kommer sig att jag är piggare om jag går och lägger mig klockan ett och sover till nio, än om jag lägger mig elva och sover till sju. Förklaringen ges i boken. Vi är olika kronotyper, vi har fönster för sovande som är placerade på olika ställen under dygnet.

Plötsligt fattar jag varför sömnbristen under Y:s bebistid slog så mycket hårdare mot mig än mot O. O är också kvällsmänniska men inte så utpräglad som jag. Han är en av dessa avundsvärda som somnar inom tio sekunder efter att lampan släckts. Eftersom jag har svårare att somna och har en senare dygnsrytm hann jag förmodligen inte få ihop tillräckligt mycket djupsömn innan Y satte igång. Att dessutom ligga och tänka nu måste jag somna så jag hinner sova innan han vaknar är inte direkt avslappnande. Faktum är att jag får lätt andnöd av blotta minnet.

Detta apropå att sluta gissla sig.

3 Vi har haft en ordentlig urladdning idag igen, Q och jag. Efter den satte jag mig och honom vid köksbordet och försökte (försökte!) mig på problemlösning i bästa Ross Greene-anda. Problemet är att du inte lyssnar på mig när jag säger till dig. Som förut idag, konkret exempel. Inte första, andra eller tredje gången. Inte förrän jag tar hårt i dig och kanske rentav gör illa dig, inte förrän jag börjar hota med indraget dataspel eller liknande. Q hängde med huvudet och svarade inte mycket. Jag funderade en stund och frågade sedan om det är så att det är svårare att göra som jag säger när han inte förstår varför. Mm, jo. (Vad ska han annars svara?) Då pratade jag lite om det, att vara egensinnig och välja sin egen väg, och att det är en bra egenskap, framför allt när man är vuxen. Om bara tio år är du vuxen och får göra vad du vill. Q såg häpen ut vid tanken. (Lika häpen och förskräckt blir jag själv, bara tio år!) Jag tror faktiskt inte att han har tänkt på det innan, att han kommer att få mer ansvar ju större han blir.

Kontentan av samtalet blev att jag lovade att förklara bättre varför jag bestämmer som jag gör, och Q lovade.. tjaa, vadå? Att lyssna och lyda bättre, ungefär. Jag tror inte herr Greene hade varit alldeles nöjd med förhandlingen och jag är inte alldeles nöjd själv. Men det var åtminstone något.

4 Jag kommer inte att börja skriva på Facebook om saker jag är tacksam för, men jag kommer utan vidare på tre: att min yngste son (oftast) sover hela nätter, att min äldste son längtar till skolan, att jag har läsare som muntrar upp mig. Tack.

26 kommentarer:

  1. Det där samtalet skulle jag behöva ha med mnin sjuåring...

    SvaraRadera
  2. Jag får också mentalt breakdown på mina barn ibland (pojkar sju och tio år.) Jag tycker mkt om din blogg och du skriver mkt klokt, men jag blir ledsen när du skriver att du tar hårt i barnen och "rentav gör dig illa"?! Varför då?! Dels så signalerar det till barnet att det är "okej" att skada andra barn/vuxna om man blir tillräckligt arg. Dels så är det en grov kränkning att som liten bli fysiskt angripen av en förälder. Min mamma gav oss stryk ibland när vi var barn och jag förlåter henne aldrig för det. Det sitter djupt kvar i själen.

    Det är INTE okej att göra så! (Och dessutom förbjudet enligt lag.)

    Jag kan också bli så arg på mina barn så att jag ser fullkomligt rött ibland. Jag skriker, och ibland till och med svär jag åt dem. Men jag har aldrig blivit handgriplig, och jag har dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig sjunka så lågt.

    Vore intressant att höra hur du resonerar kring detta...Jag minns att du tagit upp ämnet tidigare.

    /L

    SvaraRadera
  3. L,
    Vad säger du? Får man inte göra illa sina barn? Kränker man dem när man gör så? Det hade jag ingen aning om, aldrig tänkt på. Jag ska genast sluta. Det går säkert lätt, nu när jag vet att det är fel. Och förbjudet enligt lag.

    Skämt åsido. Grattis till din självkontroll, att du aldrig har sjunkit så lågt. Du måste vara en perfekt människa. Kan inte du ta över min blogg och skriva här istället? Jag är säker på att det är mycket mer givande och uppbyggligt att läsa om någon som aldrig är tar hårt i sina barn.

    Oj, nu raljerade jag igen. Sorry. Men för att försöka vara allvarlig: trevligt att du gillar min blogg och det jag skriver. Jag skriver ärligt, för det är det enda sätt jag kan skriva på. Ibland blir det ganska självutlämnande. Jag förväntar mig inte några sanktioner eller försäkringar om att det är okej att bli så arg på barnen som jag blir, men jag förväntar mig respektfulla kommentarer. Din balanserar på gränsen, faktiskt.

    Ja, jag har tagit upp ämnet tidigare. Och ja, jag kan resonera kring detta. Kanske.

    SvaraRadera
  4. Jag har aldrig utgett mig för att vara en perfekt människa. Jag skrev ju att jag också kan bli vansinnigt arg på mina barn, att jag svär åt dem och gapar lungorna ur mig ibland. Att jag blir så arg så att jag ser rött. Barn kan verkligen reta en till vansinne när de vill.

    Men jag är ett av de barn som har blivit tagen hårt i och som fått stryk. Det sitter hårt kvar i mig även som vuxen, och jag blir uppriktigt ledsen över ditt hånfulla dryga svar.

    JAG har lovat mig själv att aldrig skada mina barn pga av jag vet hur det känns. Förnedringen, rädslan och skammen. Att när man blir lite äldre få lära sig i skolan att det ens mamma gör när hon blir tillräckligt arg, är förbjudet.

    Ja, jag är glad att jag har den spärren! Du har den uppenbarligen inte.

    Jag hoppas för dina barns skull att du söker hjälp.

    /L

    SvaraRadera
  5. L, du tog dig rätten i din första kommentar att både döma och uppfostra mig. Det betackar jag mig för. Jag resonerar gärna kring de här frågorna, som inte alls är så lätta och okomplicerade, i varje fall inte för mig. (Du tycks anse det eftersom du uttrycker dig i termer av spärrar, bestämma sig, sjunka så lågt.) Men ett sådant resonemang förutsätter ett förtroende som jag inte alls känner för dig efter dina kommentarer.

    SvaraRadera
  6. Jag är inte längre intresserad av något resonemang från din sida i denna fråga. Ja, jag uttryckte mig lite i affekt. Jag förklarade varför. Men inte med ett enda ord har du berört det jag delar med mig av, att vara ett barn som får stryk. Det känns lite som att du försvarar ditt beteende, att det du gör är "okej" därför att det är en komplicerad fråga...?

    Jag tycker synd om dina pojkar. Jag lämnar denna diskussion nu. Den gör mig allt för illa berörd.
    /L

    SvaraRadera
  7. Helga, nu blir jag besviken på dig. Hur kan du förkasta det L skriver. Hen har ju rätt.

    L förklarar att hen skrev i affekt. Men att det finns en bakgrund, nämligen att själv vara utsatt.

    Du tappade just en stor del av mitt förtroende. Synd. För mig (för jag gissar att du inte bryr dig). Jag har verkligen uppskattat din blogg men vet inte om jag vill läsa mer, den där frågan berör djupt hos mig (även om jag själv inte blivit utsatt för våld varken som barn eller vuxen själv). Jag gillar inte din attityd när du blir ifrågasatt. Inte alls.

    //Jenny

    SvaraRadera
  8. Och ett tillägg. Du förväntar dig respektfulla kommentarer. Hur tycker du att du själv svarar? Respektfullt?

    /Jenny, igen.

    SvaraRadera
  9. Kommunikation är ett svårt kapitel...

    Jag utgår från att när du säger "göra illa" menar du "så att det gör lite ont just då" och inte "så att blåmärken och skada uppstår". Det är en jäkla skillnad.

    Det är fint att det finns föräldra-barn konstellationer där de här situationerna inte uppstår. Men det innebär inte per automatik att det är förkastligt med konstellationer där de uppstår.

    SvaraRadera
  10. Ditt antagande är rätt, annannan.

    Helga

    SvaraRadera

  11. Men alltså, jag tyckte också att Ls kommentar var lite väl saftig, så pass att jag reagerade när jag läste den. Helga, du skriver ärligt och det känns så himla skönt. Jag tror att du jobbar mer med dig själv än de flesta andra, typ analyserar dig själv.
    Jag bor i England och här ser man fortfarande vuxna 'slå' sina barn. Jag blir illa berörd när nån kör på sitt barn med barnvagnen men att man nångång tar sitt barn hårt i armen är väldigt mänskligt. Jag kan bli tokig på vår lillkille! Att ge stryk är i mina ögon en annan sak och det tror jag inte att du sysslar med. Tänk om alla bara skrev rosa fluffiga bloggar, jag skulle få spader! Keep up the good work!

    SvaraRadera
  12. Jag lovade att lämna diskussionen, men jag har svårt att vara tyst när det gäller detta. Eftersom du skrivit om ämnet tidigare och den gången medgivit att du både daskat till och knäppt till något av barnet i huvudet eller om det var pannan, så reagerade jag hårt på att det fortfarande pågår.

    Jag tror inte heller att dina barn har blåmärken eller sår. Det är inte såna skador jag pratar om, utan om de mentala såren. Att ens mamma faktiskt gör en illa.
    Vi lever uppenbarligen i helt olika världar. I min kommer det aldrig att vara okej. Och ja, jag tycker synd om dina barn.
    /L

    SvaraRadera
  13. Jag reagerar mer på kommentaren att svära och skrika än att "ta hårt" i sitt barn. Om jag har bett min åttaåring tio gånger att kliva upp ur sängen eftersom hen inte har tagit av sina lortiga kläder, då lyfter jag. Och barnet gör sig tungt så att lyftet inte kan kännas annat än ont. Det kallar både jag och barnet att "ta hårt". Jag är övertygad att det skulle vara betydligt värre om jag skrek eller svor.

    Just nu anonym. För att inte få nån anmälan på mig om sånt som inte ska anmälas. Föräldraskap.

    SvaraRadera
  14. Är det ok att sparka på någon som redan ligger? Näe, tänkte väl det. Helga har varit öppen och berättat för oss om hur jobbigt hon tycker just detta är. Hon reflekterar och försöker. Visa respekt för tusan! /Ulrika

    SvaraRadera
  15. Vet inte om du läser kommentarer längre med tanke på en del ovan ... (Fråga gärna dina barn vad de tycker om det du gör när det hettar till. Det en tycker är över gränsen märker den andra knappt och kan bli ilsk över något annat bemötande istället. Är osäker på om man ska vara så kategorisk som kommentatorerna ovan. Det är ju vad dina barn tycker som är viktigast.)

    Jag tänkte på samtalet med sonen utifrån Ross Greene. Ett förslag är att lägga det konkreta problemet på bordet i stället för att göra hans icke-lyssnande till ett problem.

    Alltså om det gällde stänga av TV:n, komma till matbordet, gå & lägga sig, göra läxa så är det det som är det problem ni gemensamt ska vara detektiver i att hitta en lösning som funkar för er båda. Tycker ofta det blir bra när vi orkar vänta med en lösning till nästa snacket så det har hunnit landa lite i oss båda.

    Maria

    SvaraRadera
  16. Visst läser jag kommentarer, men jag svarar inte på dem just nu. Ska svara lite längre och nyanserat när jag får tid.

    Kloka Maria! Jag kände precis som du att det blev fel att lägga fokus på Q:s lyssnande och lysande. Jag hade faktiskt ett mer konkret exempel som jag inte beskrev ovan, fast helt bra blev samtalet inte. Men det gick bättre igår faktiskt, då jag ansträngde mig för att vara mer konkret när jag sa till honom om saker.

    Tack ni andra också, ert stöd värmde.

    Helga

    SvaraRadera
  17. Lyssnande och lysande skarejuva. Jävla telefon.

    SvaraRadera
  18. LYDANDE. Som i obedience alltså. Själva tingen är emot mig.

    SvaraRadera
  19. Du har även mitt stöd Helga.

    Gränsen mellan "ta hårt i " och "stryk" är milsvid. Både vad gäller det fysiska och de signaler som kommuniceras. För mig är det första en gräns som sätts, och som för vissa barn inte syns förrän den blir just fysisk, medan det andra är, som ni säger, kränkande.

    Att förvänta sig respektfulla svar från någon man precis mästrat är enligt mig väl magstarkt. Helga skriver öppet och utlämnande om något som för de allra flesta är ett väldigt känsligt ämne. Väljer ni att kritisera i en så nedlåtande ton kan ni inte vänta er annat tillbaka. Ni kanske också skulle behöva "jobba med er själva" så att inte era egna erfarenheter så tydligt färgar hur ni tolkar en situation. Jag själv tolkar precis som annannan "gör illa" som något helt annat än ni uppenbarligen gör. Mina barn kan tycka att en hand på axeln gör "ont" i upprört tillstånd. Det betyder inte att de får sår för livet.

    Helga: jag uppskattar dina texter om föräldraskap väldigt mycket. Den öppenhet du har gentemot andra, och den insiktsfullhet du visar angående ditt agerande i olika situationer gör att jag tror att du är en så bra förälder som dina barn någonsin kunnat önska.

    Emilia

    SvaraRadera
  20. Gillar att du inte ger upp, Helga!(Apropå att pröva igen och igen och igen ...) Och att du skriver ärligt!

    hälsar varmt
    Maria

    som missade att dela medicin i tid och gjorde "fel" med lunchen som ledde till lååååångt och högljutt utbrott ...

    SvaraRadera
  21. Jag vill också säga tack Helga, för att du skriver så öppet (och så bra!) om svåra saker. Jag blir också så fruktansvärt arg på mina barn ibland och det är ett stöd att veta att en person man respekterar så här på avstånd har det likadant. Dina reflektioner kring detta är värdefulla för mig.
    Blir också alldeles upprörd av folk som, när man så att säga blottar det värsta man har, klampar in och förkunnar att "JAG skulle minsann aldrig sjunka så lågt, jag tycker synd om dina barn". Sådana påhopp behöver man inte bemöta respektfullt i min värld. Må sedan vara att det bottnar i personlig erfarenhet, men som andra konstaterat kan personliga erfarenheter också förvränga ens perspektiv. Tack hur som helst, ser fram emot att få läsa vidare.
    R.

    SvaraRadera
  22. Jag tänkte under helgen att jag skulle lugna ner mig och skriva en eftertänksam kommentar när jag återigen satt vid datorn. Nu har det droppat in nya kommentarer, flera så kloka att jag känner att det jag ville säga i stort sett blivit sagt redan.

    Men i alla fall. Jag ska erkänna att jag flippade och reagerade onödigt hårt på L:s första kommentar. Jag är retligare och känsligare än vanligt just nu.

    Fast å andra sidan häpnar jag fortfarande när jag läser L:s och Jennys första fyra kommentarer till mig, över hur man kan skriva så till en vilt främmande människa vars liv man inte vet något om, annat än de brottstycken man fått genom att läsa på bloggen. Jag förstår det faktiskt inte. Att döma, att mästra på det viset. Min första kommentar var sarkastisk och kanske elak, men den var sannerligen inte i paritet med att hävda att det skulle vara synd om mina barn.

    Ändå träffade det ju hårt, och det av två orsaker. Den första är att det är mig en tidvis ganska stor sorg att det är så svårt att nå Q, att vi måste igenom detta bråkande och krigande om vardagliga saker innan han tar reson. Det sliter på mig, det sliter något för jävligt just nu. Jag tycker synd om honom också, och vill hjälpa honom. Ju större Y blir desto mer märks det skillnaden i deras temperament. Y är också hetlevrad och kan bli jättearg, men det går mycket fortare över. Han snedtänder aldrig så som Q gör.

    Den andra orsaken är att det fanns en tid då jag undrade om jag befann mig på ett sluttande plan. Jag var rädd för att tappa kontrollen och faktiskt göra illa mina barn på riktigt. Det var under Y:s bebistid då jag knappt fick sova. Jag insåg ganska snabbt att jag behövde hjälp och sökte det, vilket inte var alldeles enkelt. Men till sist fick jag den hjälp jag behövde. Detta tilldrog sig under sommaren och hösten 2010.

    Allt det där finns beskrivet i bloggen, om man gitter gå tillbaka och läsa. Det var stort och det var svårt och det var tungt, men det är över nu. Jag beskrev det som jag upplevde det och det var till stor hjälp att sätta ord på det.

    Och till sist. Min blogg är öppen för alla att läsa, och jag välkomnar kommentarer och ifrågasättande. Jag vågar påstå att det inte var innehållet i det L (=Jenny?) skrev första gången som provocerade mig, utan sättet det gjordes på. Och huruvida något som skrivs är respektfullt eller inte, det bestämmer faktiskt JAG, här på min blogg.

    SvaraRadera
  23. (Nej, jag och Jenny är inte samma person. Det borde du kunna se på IP-adresser om du har en besöksräknare.)

    Jag skrev i affekt. Jag hade ett av dina äldre inlägg i minnet och jag tar mig friheten leta upp och citera delar av det:

    "Min äldste son har jag daskat i rumpan, smiskat på kinden, nypt i örat. Smärtan har inte varit stor men jag har sett på hans blick att jag kränkt honom.

    Min yngste son har jag tagit hårt i och rutit åt. Han är bara en bebis, det enda han gör är att skrika. (Fast ganska mycket.)"

    Jag skrev faktiskt en kommentar på det inlägget också, en till min egen förvåning riktigt snäll kommentar. (Den om svår pms.)Jag är förvånad så här i efterhand hur jag kunde skriva så vänligt och kontrollerat, eftersom ämnet väcker så starka känslor i mig.

    Jag har varit nära att ge mina barn en örfil, väldigt nära, men jag har tack och lov spärren att låta bli. Det var när de var yngre och väldigt trotsiga och viljestarka, och jag tror att både du och jag och många andra föräldrar med oss vet hur barn kan reta en nästintill vansinne.
    Det är flera år sedan jag kände så senast, så jag hade nog glömt/förträngt hur nära det vid ett par tillfällen var.

    Jag tycker du var ansvarstagande som sökte hjälp den gången. Det som fick mig att "gå i gång" på det senaste inlägget var att du liksom nämnde i förbifarten att du skadade honom. Som att det bara var så, och inget du skämdes över. Jag läste nog in en hel del i det som kanske inte fanns där, men som sagt, jag hade ditt andra inlägg i bakhuvudet.

    Ja, jag tycker synd om barn vars föräldrar tar hårt i dem, smiskar, knäpper, örfilar. Men jag tror inte att du på något sätt är en dålig mamma. Jag ber om ursäkt för att jag använde termer som du uppfattade som mästrande och respektlösa.
    /L

    SvaraRadera
  24. Tack för att du återkom, L. Din ursäkt gör gott.

    Det inlägg du citerar är från 2010. Jag minns din kommentar också, och jag är verkligen glad att du förmådde vara återhållsam då. En storm liknande denna hade sänkt mig totalt på den tiden. Det är inga lätta saker det här, det kostar på att skriva om dem. Men jag tror inte att något blir bättre av att lägga locket på, tvärtom. Det ska inte förväxlas med att jag tar lätt på det, och det trodde jag faktiskt var uppenbart.

    Jag tycker att det är självklart bra att vi har ett förbud mot aga, och den utveckling som skett de senaste decennierna ifråga om barns rättigheter är inget annat än fantastisk. Men det finns en jävligt mörk baksida, faktiskt. Och den är att de här sakerna blir så förbannat svåra att prata om, vilket väl hela den här kommentarstråden visar. Och det är inte bra för någon. Det leder till mörkertal och tabu och är som sagt inte bra varken för föräldrar eller barn.

    Min mamma slog mig också när jag var barn. Tror jag. Jag minns det inte, men jag har en känsla av att det var så. Det går inte att fråga henne om det idag, hon skulle gå under av skuldkänslor. Ändå vet jag att jag bara var bråkdelen så provokativ som Q kan vara ibland. Jag var rädd för min mamma, hade respekt för henne på ett sätt som jag vet att Q inte är, inte har för mig. Jag hade aldrig vågat trotsa henne som han trotsar mig.

    Jag antar att det är ett hälsotecken. Men i söndags, när jag satt ute på terrassen och grät i lönndom efter ännu ett bråk, då önskade jag verkligen om så bara för en sekund att han varit mer som jag var när jag var liten.

    Nåja. Imorgon är en ny dag.

    SvaraRadera
  25. Just det. Javisst kan jag kolla IP-adresser, men jag ids inte. Jag tror dig på ditt ord. Ni använde liknande formuleringar, därför trodde jag att det möjligen kunde vara samma person som dök upp igen.

    SvaraRadera
  26. Hej,

    Jenny här. Inte samma person som L med andra ord.

    Jag försöker fundera på vad det var som jag själv gick igång på i detta och kommit fram till att det var ditt raljanta svar till L, fyllt av ironi, satir och viss ilska (?), samtidigt som jag upplevde att du inte alls tog åt dig vad L skrev. Då blev jag så besviken på dig. Även jag minns ditt inlägg från 2010 och jag tog väldigt illa upp, och eftersom jag inte tycker att det är okej att kränka sina barn på det sättet. Att du skriver en självutlämnade blogg är en sak, men eftersom du har ett öppet kommentarsfält tog jag mig rätten att tycka.

    Samtidigt vill jag säga att jag gillar att läsa dina kloka funderingar, resonemang och hur du tacklar problem. Jag älskar att läsa om hur du läser böcker för dina barn, vad ni gör tillsammans och upplever i övrigt att du är en jättebra mamma med god självinsikt.


    Jag reagerade över att du kräver av folk att de skall skriva respektfullt till dig. Samtidigt så anser du inte att du behöver det(?). Där håller jag inte med dig. Jag tycker att det man förväntar sig av andra skall man själv också hålla sig till.

    Jag har fortfarande svårt att förhålla mig till smiskningar på kinden, nyp i örat eller vad det nu kan vara. Jag blir ledsen när jag läser det. Även om jag säkert tror att dina barn har det toppen hos er på alla andra tänkbara sätt. Nåväl, med detta sagt hoppas jag att du kan godta en ursäkt för att jag uttryckte mig i affekt och därmed bryskt. Jag har själv lärt mig av detta att jag inte skall kommentera så fort utan låta värta aggen lägga sig, (precis som jag gör i arbetslivet).


    //Jenny

    SvaraRadera