Nu slutar jag för alltid att försöka begripa mig på genren fantasy.
Häromveckan läste jag ut The Ocean at the End of the Lane, av Neil Gaiman. Tidigare i sommar läste jag Coraline, och för ett par år sedan American Gods. Vidare gjorde jag tappra försök med Trollkarlen från övärlden av Ursula K LeGuin. Jag avbryter mycket sällan läsningen av en bok, än mer sällan ger jag aktivt upp*, men nu gjorde jag det. Jag lånade istället Stoner av min syster och blev helt golvad.
(Att jag alls framhärdade med Ursula beror dels på att min kompis L älskar Trollkarlen, dels att The Left Hand of Darkness efter inledande motstånd faktiskt blev en upplevelse.)
Ocean var inte alls dålig. Jag gillar Neil Gaimans språk och han kan verkligen berätta en historia. Jag förstår att folk blir förtjusta i hans böcker, jag blir det bara inte själv.
Men Harry Potter då? Och Narnia? Och Hunger Games? Och Cirkeln? Jag har gillat dem alla, och de räknas väl som fantasy i någon mening. Harry Potter gillar jag för den galna kreativiteten (men faktiskt så tycker jag att de är lite långrandiga och tjatiga). Cirkelns personporträtt och skoningslösa beskrivningar av tonårsliv trollband mig långt mer än häxeriet. Hunger Games var suggestiv och innehöll en intressant moralisk diskussion. Narnia gillar jag fortfarande för stämningen i dem, den som jag älskade som barn.
I helgen blev jag återigen golvad, denna gång av Ensam i Berlin av Hans Fallada.
Det lustiga med både Stoner och Ensam i Berlin är att de inte är det minsta spännande i traditionell mening. Man vet ända från början precis hur det går. Ändå kunde jag knappt slita mig från läsningen. Och efteråt kände jag mig lycklig och till och med lite, hur ska jag säga? Renad. Att läsa en riktigt bra och gripande bok, det är att tvaga själen något.
* Meaning? Att pausa läsningen och tänka att jag ska återuppta den någon gång. Som med The Hare With Amber Eyes som jag visst ska läsa färdigt, bara inte nu. Men Trollkarlen, näpp.
Harry Potter, ja. Påminde mig en del om Fem-böckerna och de ständiga uppräkningarna där av alla saker de skulle ha med sig på diverse exkursioner. Långrandigt, som sagt. J.K. Rowlings serie är väl för övrigt ett uppkok på allehanda läsefrukter ur den engelska barnbokskanon.
SvaraRaderaSjälv råkade jag läsa en svensk deckare, förledd till detta efter att ha hört Åsa Larssons sommarprat. Hon har ju onekligen ett språk och en talang som jag föreställer mig är numret större än hos många av de övriga svenska deckarförfattarna. Efter att ha läst Till offer åt Molok kan jag dock konstatera att hon slösar bort den där talangen i deckargenren. Fantastiskt fin inledning, men sedan går det bara utför. Tunn, lättgenomskådad och osannolik intrig. Schablonartade personporträtt. Övertydliga förklarande transportsträckor. Är det så här en genomsnittlig svensk deckare ser ut? Läser folk det här på fullt allvar? Om det här är representativt för den moderna deckargenren ligger det rätt nära fantasyn i all sin osannolikhet.
Laddade för övrigt ner en annan Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?. Få se om det kan vara något. Och lånade Svält av Knut Hamsun på biblioteket. Har aldrig läst den. Har du?
Marie
Haha, ja min fantasyälskande kompis L försummar aldrig ett tillfälle att påpeka att Harry Potter är en dålig rip-off av just Trollkarlen från Övärlden.
SvaraRaderaDessvärre tror jag att Åsa Larsson hör till de bättre inom genren svenska deckare. Jag har visst läst någon av henne, tror jag, och gillade den någorlunda. Just Molok har jag inte läst, men min pappa delade din uppfattning.
Angående det här med transportsträckor så är det en pet peeve (värst vad det uttrycket dyker upp i skallen numer). Vad gör förlagsredaktörerna nu för tiden? Deras jobb är ju att gallra och sålla. Majoriteten av alla svenska böcker, särskilt deckare, är på tok för långa.
Jag brukar anföra Leif GW Persson som exempel. Hans debutroman Grisfesten är lysande, fullt i klass med Sjöwall-Wahlöö. Eftersom jag är smått bedårad av hans buffliga person så läser jag honom fortfarande, men retar mig oerhört på longörerna i romanerna, liksom de återkommande uttrycken. Det är inte trovärdigt att precis alla personer i galleriet använder snarlika uttryck i sitt talspråk. Sånt ska väl en redaktör slå ner på?
Pinnebergs står numera på min att-läsa-lista, liksom Litells The Kindly Ones, och Berlin Alexanderplatz. Hamsun gör det inte, men det kanske han borde. Berätta gärna vad du tycker!
Jag älskade också Stoner! Fantastisk läsupplevelse. Ensam i Berlin ligger i att läsa-högen.
SvaraRaderaJag kommer ihåg att jag läste Hamsuns Sult, läste den på norska, inte alls svårt och gillade den verkligen fast det var hundra år sen.
SvaraRaderaStoner lägger jag till läslistan vid sidan om VVS-handboken. Tack för tips! / Stella
Å Gud. Jag står inte ens ut med Harry Potter. Läser ettan mycket sporadiskt för sonen. Har svårt att hålla mig vaken.
SvaraRaderaNär jag var liten läste jag en serie där den första boken (tror jag) hette "Ovan hav, under sten". Den handlade om brittiska barn på sommarlov (så klart!) och gamla keltiska sägner, nån gral etc. Det tyckte jag var oerhört spännande.
Och så Maria Gripe så klart, Agnes Cecilia och Tordyveln och Skuggan över stenbänken är väl nån sorts...paranaturligt, i alla fall.
Men sen dess - nada. Bort med Harry Potter! Fantasyfilm - znark. "I see dead people" - znark. "The Matrix" - förvirrad, znark.
Nu ska jag bara ta mig igenom den senaste Elizabeth George (den har varit på avvägar, fick hem den häromdagen och har typ 100 sidor kvar av typ 900. Suck.) Sen kanske man borde testa den där Berlinboken, då.
Apropå GW skriver ju hans dotter böcker också: Malin Persson Giolito. Det är nån sorts smart chicklit. Jag gillar dem!
Ovan hav...-serien läste jag också! Susan Cooper hette författaren, tror jag.
RaderaJag älskar fantasy och har svårt för kriminalromaner.
SvaraRaderaDet började med Astrid Lindgrens Mio, min Mio, när jag var sju och fortsatte med Narnia för att sedan kulminera när jag som trettonåring fick Härskarringen. Då tyckte jag att high fantasy var den enda sortens fantasy och Härskarringen var den helige Graal. Fast jag skyr förstås Åke Ohlmarks översättning.
Nu läser jag allt, både high och urban fantasy, populära och obskyra författare. Vissa böcker är bra, andra är sämre. Jag slutar dock inte fascineras av kampen mellan gott och ont i en alternativ värld eller vår egen.
Men vad är egentligen gott och ont? Jag rekommenderar The Sundering, en saga i två delar, av Jacqueline Carey (som för övrigt även skrivit en fantastisk serie i ett alternativt Europa).