En stund senare hörs lugna jämna snusningar från Y, men ett ynkligt rop från Q. Mamma, jag har gjort en dum grej.
Q sitter upp i sängen och ser ytterligt generad ut. Han har dragit ner benen på pyjamasen över fötterna och slagit en knut. På båda benen. Hårt åtdragna.
Jag får arbeta en bra stund innan jag får upp knutarna. Dessutom måste jag flera gånger ta stöd mot sängen, för jag skrattar så. Q ligger med ansiktet i kudden och fnittrar.
Vad är det, ropar O misstänksamt, vilket får oss att skratta ännu mer.
Förstår du nu varför jag tycker att du påminner om Emil i Lönneberga, frågar jag, och Q nickar. Fem minuter senare sover han djupt.
O skrattade också när han fick höra.
Q sitter upp i sängen och ser ytterligt generad ut. Han har dragit ner benen på pyjamasen över fötterna och slagit en knut. På båda benen. Hårt åtdragna.
Jag får arbeta en bra stund innan jag får upp knutarna. Dessutom måste jag flera gånger ta stöd mot sängen, för jag skrattar så. Q ligger med ansiktet i kudden och fnittrar.
Vad är det, ropar O misstänksamt, vilket får oss att skratta ännu mer.
Förstår du nu varför jag tycker att du påminner om Emil i Lönneberga, frågar jag, och Q nickar. Fem minuter senare sover han djupt.
O skrattade också när han fick höra.
Du ser hur illa han far din son, beteendestörningar utanför de vanliga sammanstötningssituationerna. Och vad gör du? Hånar honom genom att skratta. Att han skrattade var hans sätt att försöka beveka dig, inte ett uttryck för att han också fann situationen komisk.
SvaraRaderaDu borde ha låtit O ta hand om det här. Du är alldeles för hetlevrad och emotionell för att klara av att hantera känslomässigt laddade situationer med dina barn.
Tack, annannan, du fick mig att skratta för första gången idag, och gudarna ska veta att jag behövde det!
SvaraRadera