Älskade hopplösa pappa

För drygt två veckor sedan, den helg det var val, hälsade pappa på oss ute i sommarstugan. Han älskar att komma dit, han säger att den påminner honom om hans barndoms sommarparadis vid Vänern, det som såldes till förmån för Sommarön. Då var han femton år och kunde aldrig förlika sig med saltvatten och maneter.

På kvällen stod jag och diskade när jag hörde pappas steg bakom mig, fråga mig inte hur men jag hörde genast att något var fel. Jo, han hade astmakänningar. Det måste vara för att jag rotat i mina lakan. Pappa hade just rumsterat i sin berömda axelväska och därur plockat fram två keramikdjur som pojkarna fick i present, elefant till Q och sköldpadda till Y, köpta någonstans i Baltikum och invirade i ett lakan för att inte gå sönder.

Sedan länge vet vi att pappa reagerar på textilier och damm. Det värsta han kan göra är att rota i klädhögar, och av den varan finns det tyvärr många i hans bostad.

Han satte sig ute på altanen, och jag tog hand om lakanet och skakade det och hängde ut det på vädring så att han skulle kunna sova i det senare. Inte hade han med sig sin astmamedicin heller. Inte hade jag med Y:s astmamedicin, som jag annars hade gett honom.

Jag satt uppe ganska sent på natten och tittade på film, och hörde genom väggen hur han hostade och rumsterade i gästrummet. Ett slag var jag orolig och tänkte gå ut och titta till honom men så tänkte jag att han säger väl till om han är dålig.

Nästa morgon fick jag mig hela historien till livs. Jo, han hade haft astma och andnöd och inte kunnat ligga ner alls. Först efter att ha suttit ute i några timmar kunde han sova. Det var tur att du inte kom ut, sade han mörkt. Jag menar, du hade bara blivit orolig i onödan.

Som om jag inte blev ännu mer orolig av detta. Du måste verkligen ta med dig astmamedicinen överallt, sa jag, och han försäkrade att det ska han sannerligen göra numera.

Jag inspekterade misstänksamt lakanen. Konstigt att det som jag vädrat så noga ändå fick honom att reagera. Men underlakanet då, det som pappa hävdade var nytvättat? Jag har näsa som en blodhund men det behövde man inte ha för att konstatera att det var ett bra tag sedan detta lakan tvättades.

Pappa var konsternerad. Vilket lakan? Nu förstår jag inte. Jag är säker på att jag tog det ur den rena högen. Jag fick stå på mig en lång stund tills han slokörat gav sig, han hade nog rört ihop det. Det är ju så stökigt hemma, sa han besvärat.

Av detta lär vi oss alltså två saker, nej tre. Pappa ska alltid ha med sig astmamedicin, men jag tar nog fan med mig Y:s medicin för säkerhets skull också. Och i fortsättningen tillhandahåller jag lakanen.

Efter dessa äventyr var pappa trött så jag skjutsade honom till tåget. Efteråt när jag städade altanen hittade jag ett av hans anteckningspapper. Det vill säga, baksidan var anteckningar, hans vana trogen att återanvända allt. Framsidan var ett kontoutdrag.

Exakt samma sak hände för några år sedan, och med tanke på vad jag fick läsa då bävade jag lite nu. Jodå. Utdraget gällde juli månad. Under ett par veckors tid ett kortuttag per dag, alla på samma ställe. Systembolaget.

Åh, pappa. Hur mycket kan, får, ska, bör jag lägga mig i ditt liv? Men jag blir ju så förtvivlat orolig.

Och ledsen. Och uppgiven. The fucking story of my life att hålla reda på mina närståendes alkoholvanor.

Jag slängde pappret och tänkte först att jag skulle göra mitt bästa för att glömma det. Men senare på kvällen ringde pappa, han ville prata om valresultatet. Det gjorde vi en stund, och så sa jag precis som det var. Att jag såg kontoutdraget, jag kanske inte borde lägga mig i, du sköter dig alltid numera när vi ses, men jag blir orolig.

Du behöver inte förklara, avbröt han. Jag blir själv orolig. Jag tänker ofta att jag borde lägga av, jag vet att jag kan om jag bara vill och bestämmer mig. Det är inte så himla roligt egentligen.

Vi pratade en stund, och det var rakt och sakligt. Han gav inga konkreta löften men det kändes ändå bättre, och det sa jag till honom. Jag når honom alltid.

Fattas bara, säger han. Du visar sådan omsorg om mig. Jag vore inte mycket om jag inte hade dig. Det tänker jag ofta.

Nej. Så är det ju. Om några dagar åker vi till Disneyland Paris, hela familjen inklusive pappa-morfar. Det ska bli både roligt och jobbigt.