Hur man flippar ur en Helga, instruktion i tre steg

Det som föranledde det senaste arga inlägget förtjänar en utförligare beskrivning.

Först jobbet. Två veckor efter återkomsten, efter en ljuvligt avkopplande semester, lyser arbetsglädjen med sin frånvaro. Och det blir inte bättre av att de flesta av mina kollegor tycks känna likadant.

Måndagen var en sådan där dag - vada i lera upp till knäna, baxande stretande kollegor. På förmiddagen hade jag kallat till veckomöte i ett av mina projekt, ett projekt som det går jävligt dåligt i, av orsaker som grundlades långt före min tid. Kort sagt, jag är utsedd att rädda eländet. Det surrar och sörmar av oro, ryktet går att det kommit en massa defekta produkter i retur. Jaså, och var är chefen för denna avdelning? Han är kallad till mötet, men dyker inte upp. Han har uteblivit från tre av mina möten nu, och skyller på att han inte får påminnelser i mobilen. Jag ringer honom och säger precis som det är. Det sitter sju personer här och väntar på dig och dessutom florerar det en massa rykten om defekta produkter. Kom hit och klargör läget.

På eftermiddagen plockar jag upp en tråd från förra veckan, då två personer kommit med paniken lysande i ögonen: vi har fått returer med ett oacceptabelt fel!? Vad göra? (Som om detta aldrig hänt förut). Lugn, vi har en process för detta. Jag tar hand om ärendet och ger det till den som ansvarar för det. Denne ansvarige har nu haft det på sitt bord i några dagar och inte avhörts vidare, alltså går jag till honom och frågar hur det går.

Njae. Alltså, han har ju sett det men inte agerat. Nej för det var ju bara ett mejl. Sånt här ska skrivas en ordentlig rapport på, enligt konstens alla regler. Och någon sådan har han inte sett ännu, trots att han bett om den (utan att kopiera mig, dock). Jag suckar inombords men säger inget, för formellt har han ju rätt. Men jag misstänker starkt att han tog tillfället i akt att somna om, fast det säger jag förstås inte.

Jaha, och han som ska skriva rapporten då? Jodå, den är skriven och inlagd i systemet. Men det har ju varit sådant krångel med mejlservern så han har inte kunnat meddela det. Helt sant, mejlen låg nere några timmar i förra veckan. Men de senaste dagarna har den funkat. Och förresten finns både telefon och apostlahästar att tillgå.

Efter att ha konfronterats med denna häpnadsväckande dos av... ja vadå? Lättja, oföretagsamhet, bristande helhetssyn, nånannanism? Jag är sannerligen ingen slavdrivare, inte heller jobbar jag så förskräckligt hårt själv. Men detta får mig att baxna, och jag är ganska skakad när jag åker hem. Hur ska vi någonsin få ordning på någonting när folk beter sig såhär?

Hemma funderar jag på om jag är frisk nog för kören eller inte. Det är första gången för terminen och mina känslor är som vanligt blandade. Sången och umgänget älskar jag, men de praktiska arrangemangen runt omkring är betungande.

Medan jag funderar messar jag med O och kollar att hämtningen går som den ska. Jodå. Men imorgon stänger fritis kvart i fyra, skriver han. Jävlar, ja de gör ju det ibland. Men jag var inne på skolans hemsida så sent som några dagar tidigare, bland annat för att kolla upp sånt här, och det stod inte en rad om det.

Jag har tänkt mycket på en klok kommentar jag fick senast jag gnällde om skolan, nämligen att otydliga krav är något av det mest stressande man kan utsättas för. Det är min reaktion inför Q:s skola i ett nötskal. Jag fattar aldrig riktigt vad de vill att jag ska göra.

När jag nu övergår till att läsa mina privata mejl har det kommit fyra eller fem stycken från Q:s fröken. Ingen gympa imorgon! Här är klasslistan (utan bilaga). Ett försök till (nu med bilaga). Glöm inte rektorsinfo imorgon? Sic, med frågetecken.

Varken O eller jag fattar vad som menas. Fan flyger i mig och jag mejlar och frågar vad hon menar. Jag brukar inte vara så snabb på bollen, vi ligger lågt både O och jag, det finns gott om andra föräldrar som överöser läraren med frågor och kommentarer och goda råd. Vi gör inte det.

(Nästa dag kommer svaret. Rektorsinfo är en intern term som avser det möte rektor håller med all personal en gång i månaden, varför fritis stänger kvart i fyra dessa dagar. Aha.)

(Nästa dag är Q sjuk, och jag sjukanmäler honom. Enligt hemsidan kan detta göras via skolwebben, men under en övergångstid endast på telefon eller mejl. Tidigare har det bara stått telefon eller mejl, men då vi mejlat har vi fått tillsägelse från fröken att ringa eftersom mejlen sällan kommer fram. Men hemsidans text har varit oförändrad. Apropå tydlighet.)

Sedan dimper det in ett mejl till, och det är det som får mig att flyga i taket. Det är från körens ordförande K, och där står att jag och en annan kvinna är ansvariga för dagens fika, men det har vi kanske inte sett?

Nej, det hade jag inte en tanke på, att kolla om det eventuellt skulle finnas en fikalista i Dropbox. Däremot har jag skrivit ut de noter vi ska sjunga från, och är nöjd med mig själv för det.

(Den här jävla körfikan är en av mina pet peeves. Vi repar mellan 18 och 21, måndagar. Mina måndagsmiddagsvanor har varierat, från att äta middag på kafé före repet, till att äta medhavd matsäck i pausen, till att äta middag hemma före repet, allt efter omständigheterna. Jag är en vuxen människa som kan hantera mitt näringsintag sådär tämligen bra.

För något år sedan förkunnade dirigenten att hon tyckte att energinivån hos kören sjönk på ett oacceptabelt sätt efter paus, och att lösningen skulle vara att vi äter en macka gemensamt. Denna macka och det som läggs på den inhandlas av två körmedlemmar enligt en rullande lista.

Arrangemanget har haltat. Först var det meningen att folk frivilligt skulle skriva upp sig. Det funkade inte. Sedan försökte vi att varje vecka utse fikaansvarig för nästföljande vecka. Det funkade inte, för mycket tid gick åt till tjafs. Numera är det tydligen så att ordföranden skriver listan och så har folk eget ansvar att kolla den.

Mina propåer om att ge fan i hela arrangemanget, kan inte alla själva ansvara för att de är ätna och pigga hela repet igenom, har klingat ohörda. Dessutom blir det sällan varken gott eller nyttigt, polarbröd med Bregott och ost är inte ett idealiskt mellanmål för mig åtminstone.)

Nu är det alltså min tur. När jag slutat gnissla tänder mejlar jag att nej det hade jag ju inte sett, jag försöker fixa något. Tänker också att om jag tar eländet nu slipper jag tänka på det resten av terminen. Tänker vidare att det avgjorde ju saken, nu måste jag åka dit.

Kören repeterar mitt i stan, givetvis finns en mataffär på krypavstånd. Jag köper polarbröd och skinka (vägrar ost) och leverpastej och anländer till min förvåning på slaget sex. Jag möts av min olyckssyster som generat förklarar att hon inte sett mejlet, hon får väl ansvara för fika någon annan dag. Eller så ger du mig hälften av det jag har betalat och så är du off the hook för resten av terminen, svarar jag, och ser henne lysa upp.

K, ordföranden, kommer och kramar om mig. Nu har jag förlåtit dig, säger jag, och hon tar det på precis rätt sätt, hon skrattar. Jag är ingen vän av den här jäkla fikan, säger jag. Nej, det funkar ju inte hur vi än gör, suckar hon.

Vi sjunger upp och börjar sjunga. Hela tiden hör jag K:s röst blandas med min egen, en bekant klang. Hon är körens klippa, det låter alltid bra och rätt. Min egen röst låter i vanliga fall inte så oäven den heller men ikväll lyder den inte. Efter pausen packar jag ihop resterna av fikat (skinka, leverpastej och Bregott) och åker hem. Det är ljuvligt skönt att vara hemma vid åttatiden istället för halv tio.

Ännu en förklaring uppenbarar sig dagen därpå, och den blir än tydligare idag. Jag är jätteförkyld. Att jag aldrig lär mig.