2013-12-30
2013-12-28
Big Four
Safari var en upplevelse, det tyckte Q också (Y fick stanna hemma vilket var helt rätt beslut).
Mer än djuren kommer jag att minnas landskapet. Böljande gröna kullar, gröna och friska som på skapelsens morgon, så aptitliga att jag kunnat tänka mig bli gräsätare på fläcken. Syrsornas öronbedövande sång, doften av jord som stiger tung och varm från marken, doften av grönska som kommer med vinden. I mitt nästa liv ska jag vara en impalaantilop som hoppar smidigt bland gräsen.
Detta sagt, så konstaterar jag och O att det finns en anledning till att vi dragit ner på vårt resande sedan vi fick barn. Ungarna har roligt, de badar i timmar varje dag och simmar allt bättre. Själva sitter vi i skuggan av ett parasoll och flämtar. Strand- och poolliv roar oss högst måttligt, och det är ungefär den enda aktivitet man kroppsligen uthärdar i den här värmen. Bilburen safari gick också an, men flanerande, promenerande, betraktande av folkliv, någon enda form av kroppslig ansträngning? Nej. Och därmed lider också själen något.
Nog för att jag hörts gnälla på svenskt vinterväder, men jag skulle aldrig för mitt liv bosätta mig på tropiska breddgrader.
Men jag har i alla fall mina böcker, till all lycka för min själs räddning.
2013-12-23
God jul alla läsare!
Vi har det bra vid Indiska oceanens strand. Med vattkoppor, ja, ni läste rätt. De kom tillbaka, eller bröt ut långsamt, eller något. Under flygresan fick Y ungefär femhundra nya koppor. Men nu är vi här.
Värsta sortens rysare
Läser Gone Girl, är uppslukad. Överorden om att det är årets bästa deckare var inga överord. Jag som inte ens gillar deckare. Detta är värsta sortens rysare, om vad som kan hända när ett äktenskap går fel, när uppfostran går fel, vad som händer när man plötsligt slutar spela en roll och visar sig som man är.
Ungarna bygger koja av hotellets kuddar, övriga sällskapet shoppar. Ute bränner solen. Jag snorar, och läser, läser, läser.
Ungarna bygger koja av hotellets kuddar, övriga sällskapet shoppar. Ute bränner solen. Jag snorar, och läser, läser, läser.
2013-12-20
Nyhetsbulletin 3: jobbet, Jane och herr Snäll
Jag jobbar hemifrån idag. Nä, rent formellt vabbar jag faktiskt. Med i stort sett frisk Y, men vi tyckte han kunde få vara hemma en dag extra för att vila upp sig inför resan. O är ledig, och har bevistat skolavslutning (under svårt lidande om jag förstod honom rätt), nu är alla mina karlar i förortscentrumet och fikar tillsammans med grannfamiljen.
Själv sitter jag och bevakar mejlen och portionerar ut telefonsamtal med lämpliga mellanrum. Idag, sista dagen före jul, ska vi skicka nya konstruktionsunderlag till en underleverantör. Föga oväntat är det Genialiske Konstruktören (GK) som är sist med att uppdatera sina underlag. Jag har hållit på de andras för att kunna skicka allt samtidigt, men efter senaste samtalet insåg jag att nu måste jag släppa honom. Han får avsluta i fred, känner jag honom rätt lär han jobba in på julaftonsnatten i lugn och ro. Men då tänker inte jag jobba, och jag vill inte tvinga någon annan att göra det heller.
Istället funderar jag på att jag ju förstås borde ha varit (mera) på honom tidigare i veckan. Den andre, kanske inte fullt lika genialiske, men minst lika originelle, men betydligt pålitligare konstruktören var förstås klar igår.
Nåja. Herr Snäll ska ha utropat till Jane efter min första månad på uppdraget Hon har ju till och med fått ordning på GK! Och det har jag ju, någorlunda.
Herr Snäll själv är hemma med influensa och har så varit hela veckan. Därför kunde han inte hålla anställningsintervju med mig i tisdags som det var tänkt. Det tar vi i januari istället.
Och förresten är det inte hela världen att inte underlagen kommer iväg idag. För på det här företaget tar alla ledigt i två veckor och det händer inte ett smack under den tiden. Det känns ovant, men bra.
Jane, då. Jo minsann. Jane har fått ett nytt jobb, befordrats inom företaget. Det fick vi reda på för bara tre veckor sedan. Igår fick vi namnet på vår nya chef, en för mig okänd förmåga. Han hinner väl bli min artonde chef, och kanske blir herr Snäll min nittonde.
Eller inte. Vän av ordning kanske undrar om jag är mer intresserad av att fortsätta på mitt nuvarande jobb nu när Jane försvinner. Svar: tror inte det. Vet inte. En stor del av min vantrivsel har nog med arbetsgivaren och konsulttillvaron att göra. Jane har ju onekligen sina sidor, men hon har varit en intressant bekantskap.
Dessutom - she went out with a bang. På julfesten i förra veckan förvånade hon mig med att inför hela gruppen annonsera att jag blivit certifierad projektledare. Ett kort överräcktes, som jag först knappt läste, men när jag gjorde det studsade jag: gratulerar och ta nu med maken ut på restaurang på företagets bekostnad. Så det gjorde jag, bara två dagar senare, vi hade ju mamma på plats som barnvakt. Och vi skålade för Jane.
Hur det blir, det får vi se. Nästa år.
Själv sitter jag och bevakar mejlen och portionerar ut telefonsamtal med lämpliga mellanrum. Idag, sista dagen före jul, ska vi skicka nya konstruktionsunderlag till en underleverantör. Föga oväntat är det Genialiske Konstruktören (GK) som är sist med att uppdatera sina underlag. Jag har hållit på de andras för att kunna skicka allt samtidigt, men efter senaste samtalet insåg jag att nu måste jag släppa honom. Han får avsluta i fred, känner jag honom rätt lär han jobba in på julaftonsnatten i lugn och ro. Men då tänker inte jag jobba, och jag vill inte tvinga någon annan att göra det heller.
Istället funderar jag på att jag ju förstås borde ha varit (mera) på honom tidigare i veckan. Den andre, kanske inte fullt lika genialiske, men minst lika originelle, men betydligt pålitligare konstruktören var förstås klar igår.
Nåja. Herr Snäll ska ha utropat till Jane efter min första månad på uppdraget Hon har ju till och med fått ordning på GK! Och det har jag ju, någorlunda.
Herr Snäll själv är hemma med influensa och har så varit hela veckan. Därför kunde han inte hålla anställningsintervju med mig i tisdags som det var tänkt. Det tar vi i januari istället.
Och förresten är det inte hela världen att inte underlagen kommer iväg idag. För på det här företaget tar alla ledigt i två veckor och det händer inte ett smack under den tiden. Det känns ovant, men bra.
Jane, då. Jo minsann. Jane har fått ett nytt jobb, befordrats inom företaget. Det fick vi reda på för bara tre veckor sedan. Igår fick vi namnet på vår nya chef, en för mig okänd förmåga. Han hinner väl bli min artonde chef, och kanske blir herr Snäll min nittonde.
Eller inte. Vän av ordning kanske undrar om jag är mer intresserad av att fortsätta på mitt nuvarande jobb nu när Jane försvinner. Svar: tror inte det. Vet inte. En stor del av min vantrivsel har nog med arbetsgivaren och konsulttillvaron att göra. Jane har ju onekligen sina sidor, men hon har varit en intressant bekantskap.
Dessutom - she went out with a bang. På julfesten i förra veckan förvånade hon mig med att inför hela gruppen annonsera att jag blivit certifierad projektledare. Ett kort överräcktes, som jag först knappt läste, men när jag gjorde det studsade jag: gratulerar och ta nu med maken ut på restaurang på företagets bekostnad. Så det gjorde jag, bara två dagar senare, vi hade ju mamma på plats som barnvakt. Och vi skålade för Jane.
Hur det blir, det får vi se. Nästa år.
2013-12-19
Nyhetsbulletin 2: måndagsexemplaret strikes back
Jag hade telefontid 15:35 idag med doktorn för att få provsvar. Hela förmiddagen gick utan att jag tänkte på det, men när jag tog lunchpaus och var ensam en stund svepte rädslan över mig så att jag riktigt huttrade. (Eller så var det feber, odlar en begynnande förkylning som jag gör mitt bästa för att ignorera och kurera på samma gång.)
Klockan var drygt fyra när telefonen äntligen ringde, jag hade hunnit bestämma mig för att de glömt mig, jag hade tagit reda på fredagens telefontider för att kunna ringa och fråga.
Det var en annan läkare, den ordinarie var sjuk, därav förseningen. Vi ser inget farligt i dina prover, sa hon. Men du tycks ha en pågående inflammation i sköldkörteln (inget nytt, det har jag haft i tio år). Jag drog IVF-historien med tillhörande sköldkörtel helt kort (finns här). Det låter bättre och bättre, sa hon. Knölar i sköldkörteln kan man ha, det är långt vanligare att de är ofarliga än motsatsen. Men vi tar ett prov till om sex veckor. Fira nu jul och nyår utan att oroa dig.
Så det tänker jag göra. Med eller utan förkylning.
Klockan var drygt fyra när telefonen äntligen ringde, jag hade hunnit bestämma mig för att de glömt mig, jag hade tagit reda på fredagens telefontider för att kunna ringa och fråga.
Det var en annan läkare, den ordinarie var sjuk, därav förseningen. Vi ser inget farligt i dina prover, sa hon. Men du tycks ha en pågående inflammation i sköldkörteln (inget nytt, det har jag haft i tio år). Jag drog IVF-historien med tillhörande sköldkörtel helt kort (finns här). Det låter bättre och bättre, sa hon. Knölar i sköldkörteln kan man ha, det är långt vanligare att de är ofarliga än motsatsen. Men vi tar ett prov till om sex veckor. Fira nu jul och nyår utan att oroa dig.
Så det tänker jag göra. Med eller utan förkylning.
Nyhetsbulletin 1: om skolan
Innan jag ger mig iväg (fast det ska finnas internet i Sydafrika också har jag hört) måste jag ju uppdatera er på de senaste händelserna i helgavärlden.
Igår kom äntligen ett mejl från skolledningen, där det stod att man nu bestämt att Q:s klass ska få en stödlärare på heltid. Och inte vilken lärare som helst, utan den supercoole, erfarne läraren från förskoleklassen. Han kommer att komplettera den ordinarie läraren perfekt.
(När jag entusiastiskt berättar detta för Q och säger det blir väl roligt, Nye läraren som är så bra, svarar han avmätt: jag tycker min fröken är bra. Och det gör mig glad.)
Dessutom ska de få börja med musik. Och musikläraren är ingen annan än vår granne, som Q förstås känner väl.
Hurra!
Igår kom äntligen ett mejl från skolledningen, där det stod att man nu bestämt att Q:s klass ska få en stödlärare på heltid. Och inte vilken lärare som helst, utan den supercoole, erfarne läraren från förskoleklassen. Han kommer att komplettera den ordinarie läraren perfekt.
(När jag entusiastiskt berättar detta för Q och säger det blir väl roligt, Nye läraren som är så bra, svarar han avmätt: jag tycker min fröken är bra. Och det gör mig glad.)
Dessutom ska de få börja med musik. Och musikläraren är ingen annan än vår granne, som Q förstås känner väl.
Hurra!
Hemmakatter
Igår kom jag mig äntligen för att börja lite lätt med packningen, och som med allt annat så var det ju inte så tråkigt när jag väl kom igång. Dessutom fick pojkarna nys om att det skulle packas, och deltog med liv och lust. De kommenderade fram sina resväskor som vi köpte till dem i somras, och sedan packades badbyxor och shorts och solhattar med en fnykendes fart. Därefter övergick de till gosedjur och böcker, men då satte jag stopp. Dessa artiklar måste begränsas, annars sitter vi i Sydafrika med trettio gosedjur. Och de vet ju inte att de ska få två böcker var i julklapp, böcker är dessutom tunga.
Men när jag låg med en unge på varje arm efter att ha läst godnattsaga för dem, sa Q med eftertryck att han kommer att längta hem under veckorna i Afrika. Jag med, pep Y, för han tycker oftast som storebror.
Det är väl en komplimang på sätt och vis, de trivs med tillvaron hemma. If you’re feeling homesick, there’s no shame in it. It means you come from a happy home, som Downton Abbeys kärva men godhjärtade husföreståndarinna Mrs Hughes tröstar den unge betjänten William.
Ännu en som tycks trivas hos oss gav sig till känna igår eftermiddag. När vi gick hem från skolan hoppade Enfamiljskatten ut ur snåren vid sidan av gångvägen. Med lyftad svans promenerade han majestätiskt några steg framför oss, tills vi kom in på vår lilla gata. Då sprang han som en oljad blixt in på vår gård och väntade med nosen tryckt mot ytterdörren. Han fick vatten men ingen mat, vilket han uttryckte sitt tydliga missnöje med. Kanske var det därför som han villigt följde med husse några timmar senare.
Men när jag låg med en unge på varje arm efter att ha läst godnattsaga för dem, sa Q med eftertryck att han kommer att längta hem under veckorna i Afrika. Jag med, pep Y, för han tycker oftast som storebror.
Det är väl en komplimang på sätt och vis, de trivs med tillvaron hemma. If you’re feeling homesick, there’s no shame in it. It means you come from a happy home, som Downton Abbeys kärva men godhjärtade husföreståndarinna Mrs Hughes tröstar den unge betjänten William.
Ännu en som tycks trivas hos oss gav sig till känna igår eftermiddag. När vi gick hem från skolan hoppade Enfamiljskatten ut ur snåren vid sidan av gångvägen. Med lyftad svans promenerade han majestätiskt några steg framför oss, tills vi kom in på vår lilla gata. Då sprang han som en oljad blixt in på vår gård och väntade med nosen tryckt mot ytterdörren. Han fick vatten men ingen mat, vilket han uttryckte sitt tydliga missnöje med. Kanske var det därför som han villigt följde med husse några timmar senare.
2013-12-18
Roligast först
Det var den roliga delen av packningen det. Nu är det bara tråkigt kvar.
(Behöver kanske sålla lite. Vem vet, det går kanske att köpa böcker på plats?)
(Notera korsordet underst, två sparade Dubbelkryss.)
(Behöver kanske sålla lite. Vem vet, det går kanske att köpa böcker på plats?)
(Notera korsordet underst, två sparade Dubbelkryss.)
2013-12-17
Dålig reseplaneringskarma
Usch ja. I vardagen uppfattas jag nog som en relativt gladlynt, positiv och konstruktiv person. (Nåja, kanske inte av min man då.) Men innerst inne är jag fortfarande en filifjonka som oroar sig. Som inte alls kan leva i nuet och låta bli att sörja den gryende dagen. Som vill veta, som vill förbereda sig för alla eventualiteter. Var finns nödutgångarna? Exakt hur ser worst case ut? Jag vill, jag måste veta, för jag behöver mäta ut mina krafter och fördela dem så att de verkligen verkligen alldeles säkert räcker hela vägen.
Under barnlösheten var det precis så. Jag planerade och spekulerade och oroade mig och hade ångest. Och gjorde just det, samlade kraft och sparade mig så att jag säkert skulle orka hela den förbannat långa vägen, som faktiskt blev längre och jävligare än vad ens jag hade föreställt mig. Men som slutade i större lycka och harmoni än vad jag någonsin vågat drömma om och hoppas på.
Nu, när jag går och väntar på besked från den senaste provtagningen på min sköldkörtel, tänker jag att det är konstigt att jag inte är räddare. Förvisso vet jag att det med största sannolikhet är ofarligt, och att även om det inte är det, så är chanserna stora för ett fullständigt tillfrisknande. Men sannolikheten att vi skulle ha lyckats med vår första, andra eller tredje, eller kanske fjärde IVF var långt mer överväldigande. Hette det då. Trodde man då. Alla utom jag. Jag var oförmögen att tänka rationellt, att lugna ner mig. Jag bar hela tiden på en växande känsla av katastrof och panik. Jag kanske aldrig får barn. Det kändes värre än att dö. Jag begriper det knappt själv, men jag minns att så var det.
Fast visst är jag trött, och visst förstår jag att jag lever i en anspänning, visst förstår jag att jag håller det ifrån mig. Men ändå. Jag har varit med om det näst värsta - det värsta som kan hända vill jag inte ens uttala, och det gäller varken mig eller min sköldkörtel - och jag överlevde det.
Åter till vardagen, den som levs mellan de omvälvande existentiella beskeden. Om några dagar ska vi alltså resa, tror vi. O är helt inställd på att nu går allting bra. Jag är, min vana trogen, fortfarande filifjonkig.
Visst, det har huvudsakligen med min pessimistiska och läggning att göra. Men, trogna läsare, ni minns väl vad som hände förra gången vi skulle ut och resa långt, då vi skulle göra resan till Y? Just det, Eyjafjallajökull.
(Fast vi kom iväg som planerat, det gjorde vi ju faktiskt.)
Under barnlösheten var det precis så. Jag planerade och spekulerade och oroade mig och hade ångest. Och gjorde just det, samlade kraft och sparade mig så att jag säkert skulle orka hela den förbannat långa vägen, som faktiskt blev längre och jävligare än vad ens jag hade föreställt mig. Men som slutade i större lycka och harmoni än vad jag någonsin vågat drömma om och hoppas på.
Nu, när jag går och väntar på besked från den senaste provtagningen på min sköldkörtel, tänker jag att det är konstigt att jag inte är räddare. Förvisso vet jag att det med största sannolikhet är ofarligt, och att även om det inte är det, så är chanserna stora för ett fullständigt tillfrisknande. Men sannolikheten att vi skulle ha lyckats med vår första, andra eller tredje, eller kanske fjärde IVF var långt mer överväldigande. Hette det då. Trodde man då. Alla utom jag. Jag var oförmögen att tänka rationellt, att lugna ner mig. Jag bar hela tiden på en växande känsla av katastrof och panik. Jag kanske aldrig får barn. Det kändes värre än att dö. Jag begriper det knappt själv, men jag minns att så var det.
Fast visst är jag trött, och visst förstår jag att jag lever i en anspänning, visst förstår jag att jag håller det ifrån mig. Men ändå. Jag har varit med om det näst värsta - det värsta som kan hända vill jag inte ens uttala, och det gäller varken mig eller min sköldkörtel - och jag överlevde det.
Åter till vardagen, den som levs mellan de omvälvande existentiella beskeden. Om några dagar ska vi alltså resa, tror vi. O är helt inställd på att nu går allting bra. Jag är, min vana trogen, fortfarande filifjonkig.
Visst, det har huvudsakligen med min pessimistiska och läggning att göra. Men, trogna läsare, ni minns väl vad som hände förra gången vi skulle ut och resa långt, då vi skulle göra resan till Y? Just det, Eyjafjallajökull.
(Fast vi kom iväg som planerat, det gjorde vi ju faktiskt.)
Bloggertrolleri
Jag har lyckats radera mitt förra inlägg, eller så har Blogger ätit upp det. Det handlade om hur jag var trött och sliten efter en jobbig vecka och fullspäckad helg, och hur dagen avslutades lika oväntat som bra med pepparkaksbak. Barnen var hur snälla som helst, och köket blev bara lite kladdigt, och pepparkakorna blev förvånansvärt goda.
Eventuella andra visdomsord kan jag inte påminna mig, jag tänkte först försöka återskapa inlägget, men jag klarar det inte.
Jo, en sak ska jag nämna. Att jag igår morse, då jag var ledsen efter att ha sett Q vara så oerhört ledsen innan han gick till skolan, blev tröstad av min mamma. Det var läkande, förmodligen lika mycket för henne som för mig.
Mitt humör steg ytterligare imorse då vi hittade Q:s glasögon som varit försvunna i ett par dagar. Under vattkoppsperioden slarvade vi med dem, han bär dem ogärna. Men jag hade ett distinkt minne av att jag gett honom dem någon dag på sistone, men vilken? Mamma hävdade lika bestämt att hon inte sett honom med glasögon under sin vistelse. Varken O eller Q hade en susning. Min oro ökade när jag märkte hur dåligt han ser utan dem då han ska läsa.
Men plötsligt mindes jag att han haft dem på lördag eftermiddag på väg hem i regnet, vi bråkade på vägen hem. Hemma gick han raka vägen in i sitt rum. När jag sa det till honom sken han upp: Nu vet jag var jag lagde (sic) dem! Under sängen så att ingen skulle trampa på dem!
Ännu lite last som la sig till ro, ännu bättre balans och jämvikt i min själ.
Y då? Och vattkopporna? Jo, vi tror nu att det är vattkoppor han har. En mycket beskedlig släng, så lindrig att vi knappt gissat att det var vattkoppor om inte Q insjuknat först. Fyra-fem prickar i ansiktet, några febertoppar och rejäl snuva. Idag är det tisdag, vi reser på lördag. Förhoppningsvis.
Eventuella andra visdomsord kan jag inte påminna mig, jag tänkte först försöka återskapa inlägget, men jag klarar det inte.
Jo, en sak ska jag nämna. Att jag igår morse, då jag var ledsen efter att ha sett Q vara så oerhört ledsen innan han gick till skolan, blev tröstad av min mamma. Det var läkande, förmodligen lika mycket för henne som för mig.
Mitt humör steg ytterligare imorse då vi hittade Q:s glasögon som varit försvunna i ett par dagar. Under vattkoppsperioden slarvade vi med dem, han bär dem ogärna. Men jag hade ett distinkt minne av att jag gett honom dem någon dag på sistone, men vilken? Mamma hävdade lika bestämt att hon inte sett honom med glasögon under sin vistelse. Varken O eller Q hade en susning. Min oro ökade när jag märkte hur dåligt han ser utan dem då han ska läsa.
Men plötsligt mindes jag att han haft dem på lördag eftermiddag på väg hem i regnet, vi bråkade på vägen hem. Hemma gick han raka vägen in i sitt rum. När jag sa det till honom sken han upp: Nu vet jag var jag lagde (sic) dem! Under sängen så att ingen skulle trampa på dem!
Ännu lite last som la sig till ro, ännu bättre balans och jämvikt i min själ.
Y då? Och vattkopporna? Jo, vi tror nu att det är vattkoppor han har. En mycket beskedlig släng, så lindrig att vi knappt gissat att det var vattkoppor om inte Q insjuknat först. Fyra-fem prickar i ansiktet, några febertoppar och rejäl snuva. Idag är det tisdag, vi reser på lördag. Förhoppningsvis.
2013-12-16
Husmorsknep
(Tack Pernilla!)
Jag var trött idag, trött och ledsen. Det andra brukar komma sig av det första.
Det har varit en jäkla vecka, följd av en stressig helg. Att man aldrig lär sig. (Q:s simskoleavslutning blev inställd för att någon spytt i bassängen. Bara en sådan sak.)
Men nog finns det glädjeämnen, som att Y nog faktiskt har vattkoppor nu, och tvärtemot alla farhågor en mild släng. Aktuell teori är att han också har smittats i Q:s skola, inte av Q själv och att det är därför han insjuknat så snabbt och så pass lindrigt. Det verkar som att vi kommer att kunna resa som planerat.
Jag lekte 1800-tal idag och luskammade Q:s visserligen tjocka men nyklippta och därmed klart decimerade kalufs. Det enda jag hittade var vattkoppsskorpor. Sedan luskammade jag mig själv, jag har axellångt hår med ganska tunna hårstrån. Hittade absolut ingenting. Men luskamning kan vi nog inkludera i ritualerna, Q fnissade förtjust och tyckte att det var skönt. Y fick dispens idag, eftersom jag inte gjorde några fynd.
Ändå kände jag mig lite gråtmild under hela dagen. För den började med en härdsmälta. Q var förmodligen spänd och uppspelt inför att gå tillbaka till skolan efter en veckas frånvaro, och det hanterades illa av både O och mig. Vi blev irriterade på honom, det blev en härdsmälta som slutade med att Q storgrät i min famn och inte ville gå till skolan. Jag min klantskalle hade noll framförhållning och stod i pyjamas, det fanns inte tid att kasta på mig kläderna och följa honom. Men han tog några djupa andetag och gav sig iväg i sällskap med bästisen och hans mamma. Efteråt grät jag i min egen mammas famn, hon var på besök under helgen. Det gör jag inte ofta, och jag tror att det gjorde oss båda och vår relation gott.
Q blev snabbt glad igen, rapporterade bästismamman, och mormor hämtade honom tidigt i skolan innan hon själv gav sig av till tåget. Jag var hemma med inte så värst sjuk Y, O var på jobbet och gick direkt därifrån på julfest. Under eftermiddagen ökade min trötthet. Q hade mycket läxor att komma ikapp efter sjukdomen, och vi tjafsade en del om dem. (Läxor är ett jävla påfund, tycker jag numera. Jag är inte alls säker på att jag håller med när det ropas på hårdare tag och återgång till forna tider. Jag som alltid var en flitgris och plugghäst i skolan. Tänk vad man lär sig av att få barn.)
Vid middagsdags var jag helt slut och ungarna krälade på varann och slogs när de inte tjatade på mig om pepparkaksbak. Jo, för degen låg redo i en bunke i kylen, och både pappa och mormor hade halvhjärtat lovat dem att baka men inte infriat löftena.
Det är då man ger fan i att steka upp de fina kycklingfileerna som planerat. Istället hugger man en plastburk med gårdagens rester som man mikrar, och får tillfredsställelsen att se sina barn äta som grävskopor. Sedan beordrade jag avröjning av köksbordet från pennor, läx- och målarböcker medan jag diskade, så skulle vi baka.
Och det gjorde vi. Och jädrar vad bra det blev. De var hur snälla som helst, kavlade och måttade och grejade och kvittrade och delade broderligt på kavel och kakmått. Sedan klädde de själva om till pyjamas medan jag torkade bord och golv fria från kakdeg, och så fikade vi på mjölk och pepparkakor fast klockan var nästan halv nio.
Nu sover de sedan länge, men huset doftar fortfarande sagolikt. Man blir snäll av pepparkakor.
Jag var trött idag, trött och ledsen. Det andra brukar komma sig av det första.
Det har varit en jäkla vecka, följd av en stressig helg. Att man aldrig lär sig. (Q:s simskoleavslutning blev inställd för att någon spytt i bassängen. Bara en sådan sak.)
Men nog finns det glädjeämnen, som att Y nog faktiskt har vattkoppor nu, och tvärtemot alla farhågor en mild släng. Aktuell teori är att han också har smittats i Q:s skola, inte av Q själv och att det är därför han insjuknat så snabbt och så pass lindrigt. Det verkar som att vi kommer att kunna resa som planerat.
Jag lekte 1800-tal idag och luskammade Q:s visserligen tjocka men nyklippta och därmed klart decimerade kalufs. Det enda jag hittade var vattkoppsskorpor. Sedan luskammade jag mig själv, jag har axellångt hår med ganska tunna hårstrån. Hittade absolut ingenting. Men luskamning kan vi nog inkludera i ritualerna, Q fnissade förtjust och tyckte att det var skönt. Y fick dispens idag, eftersom jag inte gjorde några fynd.
Ändå kände jag mig lite gråtmild under hela dagen. För den började med en härdsmälta. Q var förmodligen spänd och uppspelt inför att gå tillbaka till skolan efter en veckas frånvaro, och det hanterades illa av både O och mig. Vi blev irriterade på honom, det blev en härdsmälta som slutade med att Q storgrät i min famn och inte ville gå till skolan. Jag min klantskalle hade noll framförhållning och stod i pyjamas, det fanns inte tid att kasta på mig kläderna och följa honom. Men han tog några djupa andetag och gav sig iväg i sällskap med bästisen och hans mamma. Efteråt grät jag i min egen mammas famn, hon var på besök under helgen. Det gör jag inte ofta, och jag tror att det gjorde oss båda och vår relation gott.
Q blev snabbt glad igen, rapporterade bästismamman, och mormor hämtade honom tidigt i skolan innan hon själv gav sig av till tåget. Jag var hemma med inte så värst sjuk Y, O var på jobbet och gick direkt därifrån på julfest. Under eftermiddagen ökade min trötthet. Q hade mycket läxor att komma ikapp efter sjukdomen, och vi tjafsade en del om dem. (Läxor är ett jävla påfund, tycker jag numera. Jag är inte alls säker på att jag håller med när det ropas på hårdare tag och återgång till forna tider. Jag som alltid var en flitgris och plugghäst i skolan. Tänk vad man lär sig av att få barn.)
Vid middagsdags var jag helt slut och ungarna krälade på varann och slogs när de inte tjatade på mig om pepparkaksbak. Jo, för degen låg redo i en bunke i kylen, och både pappa och mormor hade halvhjärtat lovat dem att baka men inte infriat löftena.
Det är då man ger fan i att steka upp de fina kycklingfileerna som planerat. Istället hugger man en plastburk med gårdagens rester som man mikrar, och får tillfredsställelsen att se sina barn äta som grävskopor. Sedan beordrade jag avröjning av köksbordet från pennor, läx- och målarböcker medan jag diskade, så skulle vi baka.
Och det gjorde vi. Och jädrar vad bra det blev. De var hur snälla som helst, kavlade och måttade och grejade och kvittrade och delade broderligt på kavel och kakmått. Sedan klädde de själva om till pyjamas medan jag torkade bord och golv fria från kakdeg, och så fikade vi på mjölk och pepparkakor fast klockan var nästan halv nio.
Nu sover de sedan länge, men huset doftar fortfarande sagolikt. Man blir snäll av pepparkakor.
2013-12-14
Föräldramötet
Jahaja. Apropå hemskolning. Det mångomsjungna föräldramötet gick alltså av stapeln i förra veckan. Min reaktion är ungefär så - jahaja. En del bra, en hel del faktiskt. Men en ganska väsentlig del dåligt också.
Man ska ju fokusera på det positiva, så om jag börjar med det, konstaterade jag att pojkarna i Q:s klass har förståndiga föräldrar. Alla som var där, och det var nog bara någon enstaka som saknades, verkade både vettiga och välvilliga. Inga ufon eller rättshaverister eller olyckskorpar.
Nästa positiva faktor var den nytillträdde och närvarande biträdande rektorn, en herre i äldre medelåldern. Han gick runt och hälsade och imponerade stort på mig genom att kalla Q vid namn. Jo, men jag har också en Q, fast han är snart fyrtio nu, myste han.
Förutom att ha bemödat sig om att lära sig barnens namn, så verkar han ha vettiga åsikter om det mesta. (Med vettiga åsikter avses här överensstämmande med mina, bara så att vi har det klart.) Han hade faktiskt inte hört talas om toalettincidenten, men instämde med de försiktiga uttrycken från mig och andra att det kanske överreagerats något på en relativt harmlös händelse. Vidare höll han utan minsta reservation med om att det är dumt att dela upp klassen, barn och föräldrar, i pojkar och flickor. Barn ska ses som individer, menade han.
Jag gillade honom så mycket att jag rentav vågade fråga honom om en sak som jag grunnat på ett tag. När jag besökte Q:s klass i våras blev jag fundersam över de krav som ställdes på stillasittande och lyssnande, vi pratar här om sex- och sjuåringar. Jag, vuxen och stillsam utan koncentrationssvårigheter, hade svårt med uppmärksamheten under den fyrtio minuter långa samlingen då läraren tilltalade varje barn i tur och ordning och bad dem berätta något litet, om de sett en buss eller om det regnat på morgonen. Är inte det att kräva väldigt mycket av ganska små barn, att de ska sitta stilla och lyssna? Är inte det att skapa förutsättningar för misslyckande snarare än tvärtom? Q tycker redan efter knappt en termin i skolan att lektionerna är tråkiga, detta är något som bekymrar mig ganska ordentligt.
Rektorn lyssnade och höll med. Det är pedagogernas uppgift att fånga och hålla kvar barnens intresse, och han sade sig vara tveksam till traditionell katederundervisning med såpass små barn.
Mina stora tveksamheter gällande mötet och - tyvärr! - numera också Q:s lärare gällde just detta. För mötet organiserades som ett stort grupparbete. Först delades vi in i grupper, där inget barn fick vara i samma grupp som sina föräldrar. Jag var ganska säker på att Q skulle acceptera detta faktum, och det gjorde han, men lika säker var jag på att hans två bästa vänner skulle sätta sig på tvären. Bästisen J lade armarna i kors och sköt ut underläppen en halv decimeter och vägrade samarbeta tills han fick sitta hos sin pappa. Den andre kompisen la sig på golvet under stolen.
(Krångliga ungar? Ja, i viss mån. Men det är mycket begärt av en sjuåring att han utan förvarning ska samarbeta med främmande vuxna.)
Grupparbetet gick sedan ut på att diskutera frågeställningar som vad är grupptryck? Finns bra grupptryck? Hur ser dåligt grupptryck ut? Vad betyder ansvar? Har du ansvar? Och så vidare.
Både O och jag ställer nog tidvis ganska stora krav på våra barn vad gäller pratande. Vi babblar och snackar och argumenterar och frågar dem, ber dem förklara, ibland säkert bortom vad man kan begära av en fyraåring och en sjuåring. Men inte ens vi hade kommit på idén att föra en diskussion på denna abstrakta och teoretiska nivå med ungarna. Eller jo, förresten. Kanske. Möjligen. Men då på deras egna villkor. Inte som ett hårt styrt grupparbete.
Föga oväntat tyckte Q efteråt att mötet varit dödstråkigt. Han begrep knappt ens vad det handlade om. Plötsligt förstår jag lite bättre varför min vakne och skärpte son tycker att lektionerna i skolan är tråkiga. Det gör mig både ledsen och arg.
Nästa dag var O med under hela skoldagen. Han hade för länge sedan lovat Q att hälsa på i skolan, och nu var det dags att infria löftet. Han återvände tämligen betänksam. Det är stökigt i klassen, läraren har stora problem med att fånga och bibehålla elevernas intresse. Men han såg också det som Q hela tiden har svarat när vi frågat: han leker med sin lilla grupp av kompisar, de är 4-5 stycken som håller sig för sig själva och inte alls deltar i de tuffare killarnas lekar, slagsmål eller provokationer.
Och det är ju bra förstås. Men på lite längre sikt är det här inte hållbart. Vi avvaktar än så länge, enligt biträdande rektorn har man nu på högre nivå reagerat på lärarens arbetsbörda och stöket i klassen, och åtgärder ska vidtas. Hoppas vi snart får reda på vilka.
Man ska ju fokusera på det positiva, så om jag börjar med det, konstaterade jag att pojkarna i Q:s klass har förståndiga föräldrar. Alla som var där, och det var nog bara någon enstaka som saknades, verkade både vettiga och välvilliga. Inga ufon eller rättshaverister eller olyckskorpar.
Nästa positiva faktor var den nytillträdde och närvarande biträdande rektorn, en herre i äldre medelåldern. Han gick runt och hälsade och imponerade stort på mig genom att kalla Q vid namn. Jo, men jag har också en Q, fast han är snart fyrtio nu, myste han.
Förutom att ha bemödat sig om att lära sig barnens namn, så verkar han ha vettiga åsikter om det mesta. (Med vettiga åsikter avses här överensstämmande med mina, bara så att vi har det klart.) Han hade faktiskt inte hört talas om toalettincidenten, men instämde med de försiktiga uttrycken från mig och andra att det kanske överreagerats något på en relativt harmlös händelse. Vidare höll han utan minsta reservation med om att det är dumt att dela upp klassen, barn och föräldrar, i pojkar och flickor. Barn ska ses som individer, menade han.
Jag gillade honom så mycket att jag rentav vågade fråga honom om en sak som jag grunnat på ett tag. När jag besökte Q:s klass i våras blev jag fundersam över de krav som ställdes på stillasittande och lyssnande, vi pratar här om sex- och sjuåringar. Jag, vuxen och stillsam utan koncentrationssvårigheter, hade svårt med uppmärksamheten under den fyrtio minuter långa samlingen då läraren tilltalade varje barn i tur och ordning och bad dem berätta något litet, om de sett en buss eller om det regnat på morgonen. Är inte det att kräva väldigt mycket av ganska små barn, att de ska sitta stilla och lyssna? Är inte det att skapa förutsättningar för misslyckande snarare än tvärtom? Q tycker redan efter knappt en termin i skolan att lektionerna är tråkiga, detta är något som bekymrar mig ganska ordentligt.
Rektorn lyssnade och höll med. Det är pedagogernas uppgift att fånga och hålla kvar barnens intresse, och han sade sig vara tveksam till traditionell katederundervisning med såpass små barn.
Mina stora tveksamheter gällande mötet och - tyvärr! - numera också Q:s lärare gällde just detta. För mötet organiserades som ett stort grupparbete. Först delades vi in i grupper, där inget barn fick vara i samma grupp som sina föräldrar. Jag var ganska säker på att Q skulle acceptera detta faktum, och det gjorde han, men lika säker var jag på att hans två bästa vänner skulle sätta sig på tvären. Bästisen J lade armarna i kors och sköt ut underläppen en halv decimeter och vägrade samarbeta tills han fick sitta hos sin pappa. Den andre kompisen la sig på golvet under stolen.
(Krångliga ungar? Ja, i viss mån. Men det är mycket begärt av en sjuåring att han utan förvarning ska samarbeta med främmande vuxna.)
Grupparbetet gick sedan ut på att diskutera frågeställningar som vad är grupptryck? Finns bra grupptryck? Hur ser dåligt grupptryck ut? Vad betyder ansvar? Har du ansvar? Och så vidare.
Både O och jag ställer nog tidvis ganska stora krav på våra barn vad gäller pratande. Vi babblar och snackar och argumenterar och frågar dem, ber dem förklara, ibland säkert bortom vad man kan begära av en fyraåring och en sjuåring. Men inte ens vi hade kommit på idén att föra en diskussion på denna abstrakta och teoretiska nivå med ungarna. Eller jo, förresten. Kanske. Möjligen. Men då på deras egna villkor. Inte som ett hårt styrt grupparbete.
Föga oväntat tyckte Q efteråt att mötet varit dödstråkigt. Han begrep knappt ens vad det handlade om. Plötsligt förstår jag lite bättre varför min vakne och skärpte son tycker att lektionerna i skolan är tråkiga. Det gör mig både ledsen och arg.
Nästa dag var O med under hela skoldagen. Han hade för länge sedan lovat Q att hälsa på i skolan, och nu var det dags att infria löftet. Han återvände tämligen betänksam. Det är stökigt i klassen, läraren har stora problem med att fånga och bibehålla elevernas intresse. Men han såg också det som Q hela tiden har svarat när vi frågat: han leker med sin lilla grupp av kompisar, de är 4-5 stycken som håller sig för sig själva och inte alls deltar i de tuffare killarnas lekar, slagsmål eller provokationer.
Och det är ju bra förstås. Men på lite längre sikt är det här inte hållbart. Vi avvaktar än så länge, enligt biträdande rektorn har man nu på högre nivå reagerat på lärarens arbetsbörda och stöket i klassen, och åtgärder ska vidtas. Hoppas vi snart får reda på vilka.
2013-12-13
Hoppas, hoppas
En prick är ingen prick, men två prickar kan kanske, möjligtvis, hoppeligen vara början på vattkoppor. Nu har Y en prick på hakan och en på näsan. Båda kliar och gör ont.
Q är i det närmaste frisk, kopporna har prydligt torkat in och han är energisk och glad som aldrig förr. Det är sex dagar sedan han insjuknade, och det är åtta dagar tills vi ska resa.
Håll tummarna, för det gör vi. Och så funderar vi på att sätta in en extra slant på Y:s sparkonto, till framtida terapi. När jag var fyra år VILLE mamma och pappa att jag skulle bli sjuk.
Q är i det närmaste frisk, kopporna har prydligt torkat in och han är energisk och glad som aldrig förr. Det är sex dagar sedan han insjuknade, och det är åtta dagar tills vi ska resa.
Håll tummarna, för det gör vi. Och så funderar vi på att sätta in en extra slant på Y:s sparkonto, till framtida terapi. När jag var fyra år VILLE mamma och pappa att jag skulle bli sjuk.
Hemskolning?
En prick på Y:s haka är förmodligen inget annat är en oskyldig prick. Han är feberfri och pigg och för övrigt oprickig.
Själv är jag trött och grinig efter en apvecka toppad med (förvisso trevlig) julfest.
Läser mejl om luskamning. Det finns löss på Q:s skola. Alla barn måste luskammas, många gånger. Fan. Vi har aldrig haft löss. Tror jag. Kan man ha dem utan att märka det?
Funderar allvarligt på att ta ungarna ur skolan och undervisa dem själv. Då sluppe jag luciatåg, föräldramöten, löss och vattkoppor.
Själv är jag trött och grinig efter en apvecka toppad med (förvisso trevlig) julfest.
Läser mejl om luskamning. Det finns löss på Q:s skola. Alla barn måste luskammas, många gånger. Fan. Vi har aldrig haft löss. Tror jag. Kan man ha dem utan att märka det?
Funderar allvarligt på att ta ungarna ur skolan och undervisa dem själv. Då sluppe jag luciatåg, föräldramöten, löss och vattkoppor.
2013-12-10
Survival mode
Den här veckan är det störtkruka på. Huka mig, bita ihop tänderna och bara köra på. Inte känna efter.
Måndag jobb, idag workshop (certifieringen) hela dagen, imorgon Karolinska, intervju (certifieringen, igen), torsdag vabb och jobba lite hemifrån, luciatåg med oprickig Y, julfest med jobbet på kvällen.
På fredag kan jag förhoppningsvis andas ut, efter att ha jobbat lite mera hemifrån.
Och nej, inga prickar synes än. Vi vet fan inte riktigt vad vi ska göra. Till saken hör att barnens kusin som också ska följa med på resan, av flera olika anledningar inte bör smittas med vattkoppor. Det är oklart om hon redan har haft dem, eller om hon kan vaccineras. Utredning pågår.
Om det inte vore så förbannat dyrt hade jag mest lust att ställa in hela eländet och stanna hemma, allihop. Men det blir dyrt, reseförsäkringen täcker bara biljetter, inte hotellkostnad.
Nåja. Det är världsliga ting.
Måndag jobb, idag workshop (certifieringen) hela dagen, imorgon Karolinska, intervju (certifieringen, igen), torsdag vabb och jobba lite hemifrån, luciatåg med oprickig Y, julfest med jobbet på kvällen.
På fredag kan jag förhoppningsvis andas ut, efter att ha jobbat lite mera hemifrån.
Och nej, inga prickar synes än. Vi vet fan inte riktigt vad vi ska göra. Till saken hör att barnens kusin som också ska följa med på resan, av flera olika anledningar inte bör smittas med vattkoppor. Det är oklart om hon redan har haft dem, eller om hon kan vaccineras. Utredning pågår.
Om det inte vore så förbannat dyrt hade jag mest lust att ställa in hela eländet och stanna hemma, allihop. Men det blir dyrt, reseförsäkringen täcker bara biljetter, inte hotellkostnad.
Nåja. Det är världsliga ting.
2013-12-08
En stund senare
Och lussekatterna var (som vanligt) helt delikata. Pärlsocker är hemligheten.
Prickigt, prickigt
Andra advent, det skymmer utanför fönstren. Saffransdegen jäser i bunken, jag bloggar medan pojkarna ritar teckningar och O vilar middag.
Fullständig idyll? Jo, egentligen. Fast ändå..
Det har varit lite mycket de senaste veckorna, känner jag. Oron över sköldkörteln (ska till Karolinska nu i veckan för samtal och bokning av eventuell operation), strulet med skolan (rapport från föräldramötet och tankar kring detta kommer i ett senare inlägg). Och så sover jag så förbannat dåligt också. Kommer i säng för sent, och störs varje natt av snarkar, sparkar eller något annat från någon av männen i mitt liv.
Och nu: vattkoppor. Ett par av Q:s klasskompisar har varit sjuka och jag gratulerade oss till att ha den saken överstånden, Q hade en mycket lindrig släng av vattkoppor redan i ettårsåldern.
Men igår morse över lördagsfrukosten hade Q något han ville visa, några konstiga prickar som kliade. För övrigt var han pigg och glad, men på eftermiddagen tyckte jag att han verkade hängigare än vanligt och då medgav han att han var lite trött. Tempen visade 38 grader så det var då inte konstigt.
Idag är han praktfullt prickig över precis hela kroppen, så diagnosen är solklar. Inte vet jag vad han hade när han var bebis, men jag minns en kollega som skadeglatt sa att vid lindriga fall kan man få vattkoppor ännu en gång.
Så långt allt väl. Q får vara hemma den närmaste veckan, för en gångs skull har O det ganska lugnt på jobbet så han tar merparten av vabbandet. Om en vecka torde Q vara frisk igen, förutom prickarna är han i fin form och klagar bara lite över kliandet.
Frågan är om Y klarar sig. Vattkoppor lär för det första vara oerhört smittsamt och för det andra ha lång inkubationstid. Q smittar förmodligen som allra mest just nu, men det kan alltså dröja både två och tre veckor innan Y blir sjuk.
Om knappa två veckor är det tänkt att vi ska sitta på ett plan till Sydafrika, i sällskap med svärmor, svåger, svägerska och barnens kusin. Jo, för svärmor vill fira sin stundande sjuttioårsdag med en drömresa till Afrika i sällskap med sina söner, barnbarn och svärdöttrar.
En konsultation via Facebook med en av släktens alla läkare bekräftade det vi misstänkt: flyga med vattkoppor är ingen höjdare. Förmodligen släpps vi inte ens ombord.
Det bästa hade förstås varit om Y blev sjuk nu de allra närmaste dagarna, så han hinner bli frisk igen före resan och vi slipper oroa oss. Näst bäst att han inte blir sjuk alls, men det vet vi ju inte förrän efteråt.
Blir han sjuk får vi väl skaffa läkarintyg, avboka eller omboka biljetterna och så får jag stanna hemma med honom tills han är bättre. En jul i litet format med Y låter i och för sig ganska mysigt. Morfar kommer säkert och håller oss sällskap.
Det som retar mig mest är att vi normalt sett alltid är hemma på jul, och njuter av det. Vi hör inte till dem som åker på långresor med småbarn, har alltid undrat hur de orkar, hur de vågar ta risken, att de tycker att det är värt besväret.
Nu när vi för en gångs skull ska resa är det med blandade känslor från min sida. Visst är det skönt att slippa julstöket, fast det är inte särskilt betungande. Visst ska det bli fantastiskt att uppleva Sydafrika i sällskap med barnen. Fast jag har knappt hunnit tänka på det, knappt hunnit eller orkat glädja mig.
Det jag verkligen inte behöver just nu, de sista veckorna före jul, är ett extra oros- och stressmoment som det här. Det är som uttänkt för att stressa mig, jag har oerhört svårt för den här sortens ovisshet. Man ska tänka positivt, inte ta ut något i förskott, yadayada, blablabla. Jag fixar inte det.
Men just nu ska jag baka ut lussekatterna tillsammans med den prickige och den oprickige, och försöka skita i mina i-landsproblem.
Fullständig idyll? Jo, egentligen. Fast ändå..
Det har varit lite mycket de senaste veckorna, känner jag. Oron över sköldkörteln (ska till Karolinska nu i veckan för samtal och bokning av eventuell operation), strulet med skolan (rapport från föräldramötet och tankar kring detta kommer i ett senare inlägg). Och så sover jag så förbannat dåligt också. Kommer i säng för sent, och störs varje natt av snarkar, sparkar eller något annat från någon av männen i mitt liv.
Och nu: vattkoppor. Ett par av Q:s klasskompisar har varit sjuka och jag gratulerade oss till att ha den saken överstånden, Q hade en mycket lindrig släng av vattkoppor redan i ettårsåldern.
Men igår morse över lördagsfrukosten hade Q något han ville visa, några konstiga prickar som kliade. För övrigt var han pigg och glad, men på eftermiddagen tyckte jag att han verkade hängigare än vanligt och då medgav han att han var lite trött. Tempen visade 38 grader så det var då inte konstigt.
Idag är han praktfullt prickig över precis hela kroppen, så diagnosen är solklar. Inte vet jag vad han hade när han var bebis, men jag minns en kollega som skadeglatt sa att vid lindriga fall kan man få vattkoppor ännu en gång.
Så långt allt väl. Q får vara hemma den närmaste veckan, för en gångs skull har O det ganska lugnt på jobbet så han tar merparten av vabbandet. Om en vecka torde Q vara frisk igen, förutom prickarna är han i fin form och klagar bara lite över kliandet.
Frågan är om Y klarar sig. Vattkoppor lär för det första vara oerhört smittsamt och för det andra ha lång inkubationstid. Q smittar förmodligen som allra mest just nu, men det kan alltså dröja både två och tre veckor innan Y blir sjuk.
Om knappa två veckor är det tänkt att vi ska sitta på ett plan till Sydafrika, i sällskap med svärmor, svåger, svägerska och barnens kusin. Jo, för svärmor vill fira sin stundande sjuttioårsdag med en drömresa till Afrika i sällskap med sina söner, barnbarn och svärdöttrar.
En konsultation via Facebook med en av släktens alla läkare bekräftade det vi misstänkt: flyga med vattkoppor är ingen höjdare. Förmodligen släpps vi inte ens ombord.
Det bästa hade förstås varit om Y blev sjuk nu de allra närmaste dagarna, så han hinner bli frisk igen före resan och vi slipper oroa oss. Näst bäst att han inte blir sjuk alls, men det vet vi ju inte förrän efteråt.
Blir han sjuk får vi väl skaffa läkarintyg, avboka eller omboka biljetterna och så får jag stanna hemma med honom tills han är bättre. En jul i litet format med Y låter i och för sig ganska mysigt. Morfar kommer säkert och håller oss sällskap.
Det som retar mig mest är att vi normalt sett alltid är hemma på jul, och njuter av det. Vi hör inte till dem som åker på långresor med småbarn, har alltid undrat hur de orkar, hur de vågar ta risken, att de tycker att det är värt besväret.
Nu när vi för en gångs skull ska resa är det med blandade känslor från min sida. Visst är det skönt att slippa julstöket, fast det är inte särskilt betungande. Visst ska det bli fantastiskt att uppleva Sydafrika i sällskap med barnen. Fast jag har knappt hunnit tänka på det, knappt hunnit eller orkat glädja mig.
Det jag verkligen inte behöver just nu, de sista veckorna före jul, är ett extra oros- och stressmoment som det här. Det är som uttänkt för att stressa mig, jag har oerhört svårt för den här sortens ovisshet. Man ska tänka positivt, inte ta ut något i förskott, yadayada, blablabla. Jag fixar inte det.
Men just nu ska jag baka ut lussekatterna tillsammans med den prickige och den oprickige, och försöka skita i mina i-landsproblem.
2013-12-06
Ännu ett ögonblick
På väg in till stan i snöyran, som är opraktisk men vacker. Själv är jag möjligen bådadera i klänning, stövlar, nytvättat hår och nyinköpt täckkjol. Vilket plagg! På extrapris dessutom.
Jag ska hämta lillasyster hos frisören (ja, den underbare) och sedan ska vi äta middag. Men först ska vi alla tre smaka på en flaska Riesling som jag har med mig.
Just här och just nu. Ingen annanstans.
Jag ska hämta lillasyster hos frisören (ja, den underbare) och sedan ska vi äta middag. Men först ska vi alla tre smaka på en flaska Riesling som jag har med mig.
Just här och just nu. Ingen annanstans.
2013-12-04
Gender bender reading
Apropå det stundande föräldramötet och den nyligen lästa Egalias döttrar: häromdagen plockade jag en bok från högen av Ad libris-leveranser. Jag måste börja läsa mer igen.
Jag har beställt första delarna av Harry Potter respektive Lilla huset till mina söner (nej det är inte detta som är gender bender), och en rejäl hög böcker åt mig själv. En av dessa hade jag aldrig hört talas om, men blev nyfiken på efter att ha läst Lotta Olssons i DN blogg.
O blev förvånad när han såg beställningen. Va, du läser ju aldrig sånt! Sedan diskuterade vi en stund om boken sorteras in under fantasy eller science fiction, det är oklart vad vi kom fram till.
Boken är The Left Hand of Darkness av Ursula LeGuin (viss spoilervarning för länken), och det var först när jag tog fram den och läste på baksidan som jag mindes varför jag velat läsa den. Huvudpersonen är ett jordiskt sändebud på en främmande planet där invånarna saknar kön större delen av tiden. De är könsbestämda och sexuellt aktiva under bara ett par dagar varje månad, och kan då bli antingen män eller kvinnor. Vilket kön det blir avgörs av tillgången på partners. Samma individ kan alltså ha varit både man och kvinna vid olika tillfällen.
Jag har kommit dryga hundra sidor in i boken och är kluven. Historien är fascinerande, och mycket välskriven och poetisk. Men jag har alltid problem med fantasy och science fiction, jag blir snabbt uttråkad. Vad betyder alla konstigheter, jaså har det med tidräkningen att göra, jaha. Vem var det här nu då med det mystiska namnet, har jag träffat honom förut? Och så vidare. Det är likadant varje gång. Att jag tagit mig genom Narnia, Harry Potter och Northern Lights och dessutom gillat dem är närmast ett under.
O är fantasynörd, han har flera gånger försökt intressera mig för genren, med föga framgång. Sagan om ringen tröttnade jag på efter halva första boken ungefär. De tegelstenar som O läser om och om igen lockar inte mig. Vi tittade på Game of Thrones tillsammans, jag uppskattade första säsongen men tröttnade mitt i andra.
Vad säger detta om mig? Otålig, bristande fantasi, extremt verklighetsnära?
Jag har beställt första delarna av Harry Potter respektive Lilla huset till mina söner (nej det är inte detta som är gender bender), och en rejäl hög böcker åt mig själv. En av dessa hade jag aldrig hört talas om, men blev nyfiken på efter att ha läst Lotta Olssons i DN blogg.
O blev förvånad när han såg beställningen. Va, du läser ju aldrig sånt! Sedan diskuterade vi en stund om boken sorteras in under fantasy eller science fiction, det är oklart vad vi kom fram till.
Boken är The Left Hand of Darkness av Ursula LeGuin (viss spoilervarning för länken), och det var först när jag tog fram den och läste på baksidan som jag mindes varför jag velat läsa den. Huvudpersonen är ett jordiskt sändebud på en främmande planet där invånarna saknar kön större delen av tiden. De är könsbestämda och sexuellt aktiva under bara ett par dagar varje månad, och kan då bli antingen män eller kvinnor. Vilket kön det blir avgörs av tillgången på partners. Samma individ kan alltså ha varit både man och kvinna vid olika tillfällen.
Jag har kommit dryga hundra sidor in i boken och är kluven. Historien är fascinerande, och mycket välskriven och poetisk. Men jag har alltid problem med fantasy och science fiction, jag blir snabbt uttråkad. Vad betyder alla konstigheter, jaså har det med tidräkningen att göra, jaha. Vem var det här nu då med det mystiska namnet, har jag träffat honom förut? Och så vidare. Det är likadant varje gång. Att jag tagit mig genom Narnia, Harry Potter och Northern Lights och dessutom gillat dem är närmast ett under.
O är fantasynörd, han har flera gånger försökt intressera mig för genren, med föga framgång. Sagan om ringen tröttnade jag på efter halva första boken ungefär. De tegelstenar som O läser om och om igen lockar inte mig. Vi tittade på Game of Thrones tillsammans, jag uppskattade första säsongen men tröttnade mitt i andra.
Vad säger detta om mig? Otålig, bristande fantasi, extremt verklighetsnära?
2013-12-02
Men åhh!
Nu är morgondagens föräldramöte inställt.
Det skulle ha varit ett möte med alla barn och föräldrar, varpå tjejerna med föräldrar skulle gå hem och killarna med föräldrar stanna kvar och prata grupptryck. Det kändes som en halv reträtt, vi har fortfarande inte fått en vettig förklaring varför det är så jämrans viktigt att dela in ungarna beroende på kön. Men vi har som sagt lagt ner argumenterandet och tjatandet, vi vill verkligen hjälpa Q:s lärare i hennes arbete, vara konstruktiva och stödjande och inte ifrågasättande.
Men nu ikväll får jag bita mig i tungan och sätta mig på händerna. För nu är alltså morgondagens möte inställt, på grund av sjukdom. Sånt händer ju, inget att bråka om. Istället blir det möte på torsdag, bara för pojkarna och deras föräldrar. Flickor med föräldrar ska också ha ett möte, datumet är ännu ej bestämt.
Tillbaka på ruta ett alltså. Fortfarande utan förklaring till varför barnen och föräldrarna måste delas in beroende på kön.
Det skulle ha varit ett möte med alla barn och föräldrar, varpå tjejerna med föräldrar skulle gå hem och killarna med föräldrar stanna kvar och prata grupptryck. Det kändes som en halv reträtt, vi har fortfarande inte fått en vettig förklaring varför det är så jämrans viktigt att dela in ungarna beroende på kön. Men vi har som sagt lagt ner argumenterandet och tjatandet, vi vill verkligen hjälpa Q:s lärare i hennes arbete, vara konstruktiva och stödjande och inte ifrågasättande.
Men nu ikväll får jag bita mig i tungan och sätta mig på händerna. För nu är alltså morgondagens möte inställt, på grund av sjukdom. Sånt händer ju, inget att bråka om. Istället blir det möte på torsdag, bara för pojkarna och deras föräldrar. Flickor med föräldrar ska också ha ett möte, datumet är ännu ej bestämt.
Tillbaka på ruta ett alltså. Fortfarande utan förklaring till varför barnen och föräldrarna måste delas in beroende på kön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)