Husmorsknep

(Tack Pernilla!)

Jag var trött idag, trött och ledsen. Det andra brukar komma sig av det första.

Det har varit en jäkla vecka, följd av en stressig helg. Att man aldrig lär sig. (Q:s simskoleavslutning blev inställd för att någon spytt i bassängen. Bara en sådan sak.)

Men nog finns det glädjeämnen, som att Y nog faktiskt har vattkoppor nu, och tvärtemot alla farhågor en mild släng. Aktuell teori är att han också har smittats i Q:s skola, inte av Q själv och att det är därför han insjuknat så snabbt och så pass lindrigt. Det verkar som att vi kommer att kunna resa som planerat.

Jag lekte 1800-tal idag och luskammade Q:s visserligen tjocka men nyklippta och därmed klart decimerade kalufs. Det enda jag hittade var vattkoppsskorpor. Sedan luskammade jag mig själv, jag har axellångt hår med ganska tunna hårstrån. Hittade absolut ingenting. Men luskamning kan vi nog inkludera i ritualerna, Q fnissade förtjust och tyckte att det var skönt. Y fick dispens idag, eftersom jag inte gjorde några fynd.

Ändå kände jag mig lite gråtmild under hela dagen. För den började med en härdsmälta. Q var förmodligen spänd och uppspelt inför att gå tillbaka till skolan efter en veckas frånvaro, och det hanterades illa av både O och mig. Vi blev irriterade på honom, det blev en härdsmälta som slutade med att Q storgrät i min famn och inte ville gå till skolan. Jag min klantskalle hade noll framförhållning och stod i pyjamas, det fanns inte tid att kasta på mig kläderna och följa honom. Men han tog några djupa andetag och gav sig iväg i sällskap med bästisen och hans mamma. Efteråt grät jag i min egen mammas famn, hon var på besök under helgen. Det gör jag inte ofta, och jag tror att det gjorde oss båda och vår relation gott.

Q blev snabbt glad igen, rapporterade bästismamman, och mormor hämtade honom tidigt i skolan innan hon själv gav sig av till tåget. Jag var hemma med inte så värst sjuk Y, O var på jobbet och gick direkt därifrån på julfest. Under eftermiddagen ökade min trötthet. Q hade mycket läxor att komma ikapp efter sjukdomen, och vi tjafsade en del om dem. (Läxor är ett jävla påfund, tycker jag numera. Jag är inte alls säker på att jag håller med när det ropas på hårdare tag och återgång till forna tider. Jag som alltid var en flitgris och plugghäst i skolan. Tänk vad man lär sig av att få barn.)

Vid middagsdags var jag helt slut och ungarna krälade på varann och slogs när de inte tjatade på mig om pepparkaksbak. Jo, för degen låg redo i en bunke i kylen, och både pappa och mormor hade halvhjärtat lovat dem att baka men inte infriat löftena.

Det är då man ger fan i att steka upp de fina kycklingfileerna som planerat. Istället hugger man en plastburk med gårdagens rester som man mikrar, och får tillfredsställelsen att se sina barn äta som grävskopor. Sedan beordrade jag avröjning av köksbordet från pennor, läx- och målarböcker medan jag diskade, så skulle vi baka.

Och det gjorde vi. Och jädrar vad bra det blev. De var hur snälla som helst, kavlade och måttade och grejade och kvittrade och delade broderligt på kavel och kakmått. Sedan klädde de själva om till pyjamas medan jag torkade bord och golv fria från kakdeg, och så fikade vi på mjölk och pepparkakor fast klockan var nästan halv nio.

Nu sover de sedan länge, men huset doftar fortfarande sagolikt. Man blir snäll av pepparkakor.