Föräldramötet

Jahaja. Apropå hemskolning. Det mångomsjungna föräldramötet gick alltså av stapeln i förra veckan. Min reaktion är ungefär så - jahaja. En del bra, en hel del faktiskt. Men en ganska väsentlig del dåligt också.

Man ska ju fokusera på det positiva, så om jag börjar med det, konstaterade jag att pojkarna i Q:s klass har förståndiga föräldrar. Alla som var där, och det var nog bara någon enstaka som saknades, verkade både vettiga och välvilliga. Inga ufon eller rättshaverister eller olyckskorpar.

Nästa positiva faktor var den nytillträdde och närvarande biträdande rektorn, en herre i äldre medelåldern. Han gick runt och hälsade och imponerade stort på mig genom att kalla Q vid namn. Jo, men jag har också en Q, fast han är snart fyrtio nu, myste han.

Förutom att ha bemödat sig om att lära sig barnens namn, så verkar han ha vettiga åsikter om det mesta. (Med vettiga åsikter avses här överensstämmande med mina, bara så att vi har det klart.) Han hade faktiskt inte hört talas om toalettincidenten, men instämde med de försiktiga uttrycken från mig och andra att det kanske överreagerats något på en relativt harmlös händelse. Vidare höll han utan minsta reservation med om att det är dumt att dela upp klassen, barn och föräldrar, i pojkar och flickor. Barn ska ses som individer, menade han.

Jag gillade honom så mycket att jag rentav vågade fråga honom om en sak som jag grunnat på ett tag. När jag besökte Q:s klass i våras blev jag fundersam över de krav som ställdes på stillasittande och lyssnande, vi pratar här om sex- och sjuåringar. Jag, vuxen och stillsam utan koncentrationssvårigheter, hade svårt med uppmärksamheten under den fyrtio minuter långa samlingen då läraren tilltalade varje barn i tur och ordning och bad dem berätta något litet, om de sett en buss eller om det regnat på morgonen. Är inte det att kräva väldigt mycket av ganska små barn, att de ska sitta stilla och lyssna? Är inte det att skapa förutsättningar för misslyckande snarare än tvärtom? Q tycker redan efter knappt en termin i skolan att lektionerna är tråkiga, detta är något som bekymrar mig ganska ordentligt.

Rektorn lyssnade och höll med. Det är pedagogernas uppgift att fånga och hålla kvar barnens intresse, och han sade sig vara tveksam till traditionell katederundervisning med såpass små barn.

Mina stora tveksamheter gällande mötet och - tyvärr! - numera också Q:s lärare gällde just detta. För mötet organiserades som ett stort grupparbete. Först delades vi in i grupper, där inget barn fick vara i samma grupp som sina föräldrar. Jag var ganska säker på att Q skulle acceptera detta faktum, och det gjorde han, men lika säker var jag på att hans två bästa vänner skulle sätta sig på tvären. Bästisen J lade armarna i kors och sköt ut underläppen en halv decimeter och vägrade samarbeta tills han fick sitta hos sin pappa. Den andre kompisen la sig på golvet under stolen.

(Krångliga ungar? Ja, i viss mån. Men det är mycket begärt av en sjuåring att han utan förvarning ska samarbeta med främmande vuxna.)

Grupparbetet gick sedan ut på att diskutera frågeställningar som vad är grupptryck? Finns bra grupptryck? Hur ser dåligt grupptryck ut? Vad betyder ansvar? Har du ansvar? Och så vidare.

Både O och jag ställer nog tidvis ganska stora krav på våra barn vad gäller pratande. Vi babblar och snackar och argumenterar och frågar dem, ber dem förklara, ibland säkert bortom vad man kan begära av en fyraåring och en sjuåring. Men inte ens vi hade kommit på idén att föra en diskussion på denna abstrakta och teoretiska nivå med ungarna. Eller jo, förresten. Kanske. Möjligen. Men då på deras egna villkor. Inte som ett hårt styrt grupparbete.

Föga oväntat tyckte Q efteråt att mötet varit dödstråkigt. Han begrep knappt ens vad det handlade om. Plötsligt förstår jag lite bättre varför min vakne och skärpte son tycker att lektionerna i skolan är tråkiga. Det gör mig både ledsen och arg.

Nästa dag var O med under hela skoldagen. Han hade för länge sedan lovat Q att hälsa på i skolan, och nu var det dags att infria löftet. Han återvände tämligen betänksam. Det är stökigt i klassen, läraren har stora problem med att fånga och bibehålla elevernas intresse. Men han såg också det som Q hela tiden har svarat när vi frågat: han leker med sin lilla grupp av kompisar, de är 4-5 stycken som håller sig för sig själva och inte alls deltar i de tuffare killarnas lekar, slagsmål eller provokationer.

Och det är ju bra förstås. Men på lite längre sikt är det här inte hållbart. Vi avvaktar än så länge, enligt biträdande rektorn har man nu på högre nivå reagerat på lärarens arbetsbörda och stöket i klassen, och åtgärder ska vidtas. Hoppas vi snart får reda på vilka.