Big Four

Leoparden lyste med sin frånvaro, men övriga fyra djur har vi sett, alla utom lejon dessutom på mycket nära håll. Samt giraffer, zebror, vårtsvin och en herrans massa antiloper.

Safari var en upplevelse, det tyckte Q också (Y fick stanna hemma vilket var helt rätt beslut).

Mer än djuren kommer jag att minnas landskapet. Böljande gröna kullar, gröna och friska som på skapelsens morgon, så aptitliga att jag kunnat tänka mig bli gräsätare på fläcken. Syrsornas öronbedövande sång, doften av jord som stiger tung och varm från marken, doften av grönska som kommer med vinden. I mitt nästa liv ska jag vara en impalaantilop som hoppar smidigt bland gräsen.

Detta sagt, så konstaterar jag och O att det finns en anledning till att vi dragit ner på vårt resande sedan vi fick barn. Ungarna har roligt, de badar i timmar varje dag och simmar allt bättre. Själva sitter vi i skuggan av ett parasoll och flämtar. Strand- och poolliv roar oss högst måttligt, och det är ungefär den enda aktivitet man kroppsligen uthärdar i den här värmen. Bilburen safari gick också an, men flanerande, promenerande, betraktande av folkliv, någon enda form av kroppslig ansträngning? Nej. Och därmed lider också själen något.

Nog för att jag hörts gnälla på svenskt vinterväder, men jag skulle aldrig för mitt liv bosätta mig på tropiska breddgrader.

Men jag har i alla fall mina böcker, till all lycka för min själs räddning.