Apropå det stundande föräldramötet och den nyligen lästa Egalias döttrar: häromdagen plockade jag en bok från högen av Ad libris-leveranser. Jag måste börja läsa mer igen.
Jag har beställt första delarna av Harry Potter respektive Lilla huset till mina söner (nej det är inte detta som är gender bender), och en rejäl hög böcker åt mig själv. En av dessa hade jag aldrig hört talas om, men blev nyfiken på efter att ha läst Lotta Olssons i DN blogg.
O blev förvånad när han såg beställningen. Va, du läser ju aldrig sånt! Sedan diskuterade vi en stund om boken sorteras in under fantasy eller science fiction, det är oklart vad vi kom fram till.
Boken är The Left Hand of Darkness av Ursula LeGuin (viss spoilervarning för länken), och det var först när jag tog fram den och läste på baksidan som jag mindes varför jag velat läsa den. Huvudpersonen är ett jordiskt sändebud på en främmande planet där invånarna saknar kön större delen av tiden. De är könsbestämda och sexuellt aktiva under bara ett par dagar varje månad, och kan då bli antingen män eller kvinnor. Vilket kön det blir avgörs av tillgången på partners. Samma individ kan alltså ha varit både man och kvinna vid olika tillfällen.
Jag har kommit dryga hundra sidor in i boken och är kluven. Historien är fascinerande, och mycket välskriven och poetisk. Men jag har alltid problem med fantasy och science fiction, jag blir snabbt uttråkad. Vad betyder alla konstigheter, jaså har det med tidräkningen att göra, jaha. Vem var det här nu då med det mystiska namnet, har jag träffat honom förut? Och så vidare. Det är likadant varje gång. Att jag tagit mig genom Narnia, Harry Potter och Northern Lights och dessutom gillat dem är närmast ett under.
O är fantasynörd, han har flera gånger försökt intressera mig för genren, med föga framgång. Sagan om ringen tröttnade jag på efter halva första boken ungefär. De tegelstenar som O läser om och om igen lockar inte mig. Vi tittade på Game of Thrones tillsammans, jag uppskattade första säsongen men tröttnade mitt i andra.
Vad säger detta om mig? Otålig, bristande fantasi, extremt verklighetsnära?
Dito i vår familj. Vi har två interna skämt om det. Enorm överrepresentation av relationer mellan människor i europeisk medelklass i de böcker jag gillar och krig, trollkarlar och drakar i de P gillar. Det är så könsstereotypt att det är roligt.
SvaraRaderaVore intressant om någon hade analyserat det här fenomenet vidare.
Hej Helga, har skrivit en kommentar på Ankas blogg som egentligen riktar sig rätt mkt till dig som Laura Ingalls- fan!
SvaraRaderaÅ! Det vill jag gärna läsa! Men jag hittar den inte hos Anka.
SvaraRaderaJag har godkänt den nu, samt utvecklat!
SvaraRaderaJag är också stor fantasy/scifi-skeptiker. Jag har inte ens läst Harry Potter. Allt övernaturligt går bort, gäller både böcker och film (utom möjligen den dansande bebisen i Ally McBeal).
Det fanns en bokserie som jag gillade när jag var liten som hette Ovan hav, under sten. Den handlade om några barn i England som letade efter en graal. Den gillade jag, konstigt nog. Och så Maria Gripes böcker, allra mest Agnes Cecilia. Annars får jag bara tråkslag, har inte ens läst Bilbo.
Samma sak med film - folk som tjatar om specialeffekter och bra ljud förstår jag mig inte på. Jag vill ha en bra story - ljud, ljus och storlek på tv skiter jag i. Hade tjock-tv fram till för bara några år sen och skulle ha det fortfarande om den inte till slut gett upp.
Värst vad jag koketterar med det här, då. Och visst är det konstigt att alla killar jag nånsin gillat har varit gamla rollspelsnördar?
Under en period när jag pluggade läste jag lite böcker av den typen. Min analys var att de alla var relationsdrama satta i annan värld än vår egen. Där någonstans tröttnade jag. Ska jag läsa om relationer mellan individer gör jag det helt med omgivning jag kan relatera till. Men jag fascinerades över att det var OK för mina manliga kursare att läsa kärleksromaner som var placerade på främmande planeter men inte på jorden...
SvaraRaderaJsN