Nyhetsbulletin 3: jobbet, Jane och herr Snäll

Jag jobbar hemifrån idag. Nä, rent formellt vabbar jag faktiskt. Med i stort sett frisk Y, men vi tyckte han kunde få vara hemma en dag extra för att vila upp sig inför resan. O är ledig, och har bevistat skolavslutning (under svårt lidande om jag förstod honom rätt), nu är alla mina karlar i förortscentrumet och fikar tillsammans med grannfamiljen.

Själv sitter jag och bevakar mejlen och portionerar ut telefonsamtal med lämpliga mellanrum. Idag, sista dagen före jul, ska vi skicka nya konstruktionsunderlag till en underleverantör. Föga oväntat är det Genialiske Konstruktören (GK) som är sist med att uppdatera sina underlag. Jag har hållit på de andras för att kunna skicka allt samtidigt, men efter senaste samtalet insåg jag att nu måste jag släppa honom. Han får avsluta i fred, känner jag honom rätt lär han jobba in på julaftonsnatten i lugn och ro. Men då tänker inte jag jobba, och jag vill inte tvinga någon annan att göra det heller.

Istället funderar jag på att jag ju förstås borde ha varit (mera) på honom tidigare i veckan. Den andre, kanske inte fullt lika genialiske, men minst lika originelle, men betydligt pålitligare konstruktören var förstås klar igår.

Nåja. Herr Snäll ska ha utropat till Jane efter min första månad på uppdraget Hon har ju till och med fått ordning på GK! Och det har jag ju, någorlunda.

Herr Snäll själv är hemma med influensa och har så varit hela veckan. Därför kunde han inte hålla anställningsintervju med mig i tisdags som det var tänkt. Det tar vi i januari istället.

Och förresten är det inte hela världen att inte underlagen kommer iväg idag. För på det här företaget tar alla ledigt i två veckor och det händer inte ett smack under den tiden. Det känns ovant, men bra.

Jane, då. Jo minsann. Jane har fått ett nytt jobb, befordrats inom företaget. Det fick vi reda på för bara tre veckor sedan. Igår fick vi namnet på vår nya chef, en för mig okänd förmåga. Han hinner väl bli min artonde chef, och kanske blir herr Snäll min nittonde.

Eller inte. Vän av ordning kanske undrar om jag är mer intresserad av att fortsätta på mitt nuvarande jobb nu när Jane försvinner. Svar: tror inte det. Vet inte. En stor del av min vantrivsel har nog med arbetsgivaren och konsulttillvaron att göra. Jane har ju onekligen sina sidor, men hon har varit en intressant bekantskap.

Dessutom - she went out with a bang. På julfesten i förra veckan förvånade hon mig med att inför hela gruppen annonsera att jag blivit certifierad projektledare. Ett kort överräcktes, som jag först knappt läste, men när jag gjorde det studsade jag: gratulerar och ta nu med maken ut på restaurang på företagets bekostnad. Så det gjorde jag, bara två dagar senare, vi hade ju mamma på plats som barnvakt. Och vi skålade för Jane.

Hur det blir, det får vi se. Nästa år.