Hemmakatter

Igår kom jag mig äntligen för att börja lite lätt med packningen, och som med allt annat så var det ju inte så tråkigt när jag väl kom igång. Dessutom fick pojkarna nys om att det skulle packas, och deltog med liv och lust. De kommenderade fram sina resväskor som vi köpte till dem i somras, och sedan packades badbyxor och shorts och solhattar med en fnykendes fart. Därefter övergick de till gosedjur och böcker, men då satte jag stopp. Dessa artiklar måste begränsas, annars sitter vi i Sydafrika med trettio gosedjur. Och de vet ju inte att de ska få två böcker var i julklapp, böcker är dessutom tunga.

Men när jag låg med en unge på varje arm efter att ha läst godnattsaga för dem, sa Q med eftertryck att han kommer att längta hem under veckorna i Afrika. Jag med, pep Y, för han tycker oftast som storebror.

Det är väl en komplimang på sätt och vis, de trivs med tillvaron hemma. If you’re feeling homesick, there’s no shame in it. It means you come from a happy home, som Downton Abbeys kärva men godhjärtade husföreståndarinna Mrs Hughes tröstar den unge betjänten William.

Ännu en som tycks trivas hos oss gav sig till känna igår eftermiddag. När vi gick hem från skolan hoppade Enfamiljskatten ut ur snåren vid sidan av gångvägen. Med lyftad svans promenerade han majestätiskt några steg framför oss, tills vi kom in på vår lilla gata. Då sprang han som en oljad blixt in på vår gård och väntade med nosen tryckt mot ytterdörren. Han fick vatten men ingen mat, vilket han uttryckte sitt tydliga missnöje med. Kanske var det därför som han villigt följde med husse några timmar senare.