Om våren, om våren, då är det allra bäst

Är det för att jag är nordbo, indoktrinerad sedan barnsben, eller är den nordiska våren ljuvligare än andra? Eller är det bara kontrasten mot vintern? (Jag gillar i och för sig snörika vintrar. Jag har inte klagat på de två senaste.)

Ljuset. Dofterna. Färgerna. Jag blir ömsom upprymd, ömsom sentimental. Ord, rader, fragment rinner upp i mitt sinne huller om buller och jag mumlar för mig själv när jag är ute och promenerar.

Allena som ett moln jag drev, på vandring över berg och dal
Då blicken plötsligt fångad blev av gula liljor utan tal
.....
And then my heart with pleasure fills,
and dances with the daffodils.
............
Vitsippan lyser i skuggsvala snår (nej, det gör den ju inte, ännu. Nu blommar den i överflöd och får mina ögon att tåras.)
.......
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden
.............
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
.......
Jag blev väckt av liv som larmar
jag har vaknat i vårens armar
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom
är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
.....
Det glittrar så gnistrande vackert i ån, det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler från jorden och himlen och allt jag ser.
...
Jag ville att himlens och jordens allt
låge tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

Lite ålderdomligt uttryckt, men rytmen är så vacker. Och ungefär så känns det ju.

(Citatquiz? Ja, varför inte. Välkomna att gissa, om ni är hugade!)

Om våren, om våren, då är det allra bäst

Är det för att jag är nordbo, indoktrinerad sedan barnsben, eller är den nordiska våren ljuvligare än andra? Eller är det bara kontrasten mot vintern? (Jag gillar i och för sig snörika vintrar. Jag har inte klagat på de två senaste.)

Ljuset. Dofterna. Färgerna. Jag blir ömsom upprymd, ömsom sentimental. Ord, rader, fragment rinner upp i mitt sinne huller om buller och jag mumlar för mig själv när jag är ute och promenerar.

Allena som ett moln jag drev, på vandring över berg och dal
Då blicken plötsligt fångad blev av gula liljor utan tal
.....
And then my heart with pleasure fills,
and dances with the daffodils.
............
Vitsippan lyser i skuggsvala snår (nej, det gör den ju inte, ännu. Nu blommar den i överflöd och får mina ögon att tåras.)
.......
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden
.............
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
.......
Jag blev väckt av liv som larmar
jag har vaknat i vårens armar
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom
är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
.....
Det glittrar så gnistrande vackert i ån, det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler från jorden och himlen och allt jag ser.
...
Jag ville att himlens och jordens allt
låge tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

Lite ålderdomligt uttryckt, men rytmen är så vacker. Och ungefär så känns det ju.

(Citatquiz? Ja, varför inte. Välkomna att gissa, om ni är hugade!)

Ett år sedan första gången, andra gången

Idag är det ett år sedan vi träffade Y för första gången. Omtumlade damp vi ner i Seoul, vågade knappt hoppas på att komma iväg förrän vi satt på planet, en viss isländsk vulkan hotade sätta stopp. Knappt hade vi landat, kroppsligt och själsligt, förrän det var dags att infinna sig hos SWS och besöka Y hos hans fostermamma.

Han satt på hennes rygg när vi kom. Han var sig lik från bilderna, men lite blekare, och med ett mer karakteristiskt utseende, inte så docksött. När det vällde in besökare i rummet skrynklade han ihop ansiktet och sträckte sig efter fostermamman. Att vi - O eller jag - skulle ta honom i famnen var det inte tal om. Men när Q lekte med honom for skymten av ett leende över hans ansikte. Men på alla foton ser han gravallvarlig ut.

Jag gråter nästan när jag ser bilderna. Lilla, lilla Y. Vilken resa du har gjort. 1170 gram vägde du när du kom ur moderlivet. Vad gör din biologiska mamma nu? Jag önskar att hon kunde se dig idag, hur du kavat kliver iväg över vår gård, ut på vändplanen, hela vägen ut till sandlådan alldeles själv. Hur du sätter kurs på grannkatten, "a-o, a-o". Ordförrådet (eller vad man nu ska kalla det) ökar varje dag. Du har inga problem att uttrycka dig. Ser du något du verkligen vill ha kan man inte misstolka ditt uppfordrande läte, oftast "njånjånjånjå-njå!"

Och lilla stora Q. Som jag tyckte var stor redan förra året, när han blev storebror, men nu när jag ser bilderna ser jag hur liten han var. Uppklädd i skjorta och slips för att träffa lillebror. Mycket medveten om sin nya roll. Älskade unge, vilken chock det blev för dig - och mig! - när lillebror ockuperade min famn i flera veckor. Ändå samarbetade du. Du följde med mig på toaletten i Seoul när jag inte kunde lämna Y varken hos mormor eller pappa. Du satt på golvet i hörnet av båset (koreanska toaletter är rena!!) och höll Y i famnen så att jag kunde kissa.

Vilken resa!

Ett år sedan första gången, andra gången

Idag är det ett år sedan vi träffade Y för första gången. Omtumlade damp vi ner i Seoul, vågade knappt hoppas på att komma iväg förrän vi satt på planet, en viss isländsk vulkan hotade sätta stopp. Knappt hade vi landat, kroppsligt och själsligt, förrän det var dags att infinna sig hos SWS och besöka Y hos hans fostermamma.

Han satt på hennes rygg när vi kom. Han var sig lik från bilderna, men lite blekare, och med ett mer karakteristiskt utseende, inte så docksött. När det vällde in besökare i rummet skrynklade han ihop ansiktet och sträckte sig efter fostermamman. Att vi - O eller jag - skulle ta honom i famnen var det inte tal om. Men när Q lekte med honom for skymten av ett leende över hans ansikte. Men på alla foton ser han gravallvarlig ut.

Jag gråter nästan när jag ser bilderna. Lilla, lilla Y. Vilken resa du har gjort. 1170 gram vägde du när du kom ur moderlivet. Vad gör din biologiska mamma nu? Jag önskar att hon kunde se dig idag, hur du kavat kliver iväg över vår gård, ut på vändplanen, hela vägen ut till sandlådan alldeles själv. Hur du sätter kurs på grannkatten, "a-o, a-o". Ordförrådet (eller vad man nu ska kalla det) ökar varje dag. Du har inga problem att uttrycka dig. Ser du något du verkligen vill ha kan man inte misstolka ditt uppfordrande läte, oftast "njånjånjånjå-njå!"

Och lilla stora Q. Som jag tyckte var stor redan förra året, när han blev storebror, men nu när jag ser bilderna ser jag hur liten han var. Uppklädd i skjorta och slips för att träffa lillebror. Mycket medveten om sin nya roll. Älskade unge, vilken chock det blev för dig - och mig! - när lillebror ockuperade min famn i flera veckor. Ändå samarbetade du. Du följde med mig på toaletten i Seoul när jag inte kunde lämna Y varken hos mormor eller pappa. Du satt på golvet i hörnet av båset (koreanska toaletter är rena!!) och höll Y i famnen så att jag kunde kissa.

Vilken resa!

Tidiga tonår?

Vi har fått en tonåring i huset. Fast han är bara fem år. Inte ens sex år fyllda, det ska ju vara lilla tonåren säger min initierade granne som har örnkoll på alla utvecklingsfaser. Jag tycker ju att det där med särskilda trotsåldrar verkar vara rent nys, trotset kommer och går, ibland bättre, ibland värre.

Just nu är det värre.

Q har ett häftigt humör och ett rikt känsloliv, det har jag vetat länge. Det finns fördelar med detta, faktiskt. Han är inte alls långsint, ilskan blossar upp snabbt och är lika snabbt övergående. Tjurar gör han nästan aldrig. Han är också ganska empatisk, med lite hjälp det vill säga. Det är inte särskilt svårt att få honom att förstå hur andra känner, och jag tror faktiskt att hans egna starka känslor är honom till hjälp.

Vidare är han fruktansvärt viljestark och självständig, och avskyr tillsägelser och tillrättavisningar. Eftersom han dessutom är kreativ och uppfinningsrik och olydig, blir det en hel del av den varan. Hur vi ska tillrättavisa honom på ett sätt som inte retar eller kränker honom, som inte triggar honom att jävlas ännu mer med eskalerande bråk som följd, är en fråga jag funderar mycket på.

Förra helgen gick det rätt bra. Jag var ensam med barnen på stan. Q var utlovad att få spela dataspel med pappa på kvällen om han inte bråkade (ack, dessa eviga förhandlingar! När slipper man dem? Har vi grävt en grop åt oss själva?). Under denna dag räckte det faktiskt med att spänna ögonen i Q och med kraft och tyngd uttala ordet DATASPEL för att han skulle ta reson. Efter några gånger kändes det larvigt och lite för likt hunddressyr, så jag sa något annat istället. Nej mamma, utbrast Q. Du ska säga DATASPEL!

Okej då.

Igår var det dags igen. Efter en för övrigt härlig solig dag ute vid sommarstugan, tröttnade både O och jag rejält på Q:s attityd. Det var inte en enda incident, utan många. Vi blev frästa åt, spottade på, kallade pucko ett antal gånger. Rena tonårsattityden, som sagt.

Inte heller idag har vi klarat oss undan konflikter. Jag var ensam med pojkarna och vår gemensamma lunch hör till de otrevligare måltider jag har inmundigat. Q inledde med att vägra handtvätt före maten, fortsatte med att vägra komma till bordet utan satt istället i trappan och ropade invektiv. Så småningom kapitulerade han såpass att han kom och satte sig, men tycktes då ångra sitt tillmötesgående och bråkade istället om att maten var för kall, att han bara tänkte äta ris, att köttfärssåsen smakade bajs, med mera, med mera.

Jag grubblar mig tokig på detta. Vad tusan är det som händer med min annars godmodige pojke? Han växlar sekundsnabbt mellan ljuvlighet och monstrositet. Det kanske är helt normalt?

Och hur ska jag hantera det? Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till när han var två-tre år, visserligen trotsig men mer lätthanterlig. Sedan skäms jag. Inte vill jag vrida klockan tillbaka, det känns som att förneka honom på något sätt. Han är ljuvlig och underbar, det är mig det är fel på. Det måste det vara? Jag har inte hittat nyckeln. Eller?

Den enda nyckel eller röda tråd jag kan hitta i skeendena är att det alltid är kompisar med i bilden när Q blir som förbytt. Kompisar är mycket viktiga för honom. Är de lite äldre än han blir han ännu pestigare. Han vill vara stor, vill stila, markera sitt oberoende av oss föräldrar, vill vara i gänget med till varje pris. Rörande. Men också lite otäckt. Vilken smilfink han är, tänker jag. Integritet, tänker jag. Och skäms igen för känslorna som väcks hos mig. Är jag bara avundsjuk? Själv var jag minst dubbelt så gammal, nej tre gånger så gammal som Q innan jag fann mig väl tillrätta bland jämnåriga.

Nej, avundsjuka är det inte. Jag gläds åt Q:s sociala förmåga, jag unnar honom den av hela mitt hjärta. Och att han är omgiven av goda vänner. Han lever det barnaliv jag själv inte hade. Men ovan är jag vid dessa dramer. Lika ovan som att hantera två klättrande, hoppande, sprallande gossar. Jag som mest satt och ritade eller klippte pappersdockor.

Svartsjuk är jag i alla fall inte. För Q älskar mig, det vet jag. Och jag älskar honom. Det vet han. Efter drabbningen idag förklarade jag för säkerhets skull att jag aldrig slutar att älska honom hur arg jag än blir, hur otrevlig han än är, men att det är tråkigt och ledsamt när vi bråkar. "Det vet jag mamma. Du är förresten söt som en nyponros."

Hm. Faller till föga gör jag ju. Det går inte annat.

Tidiga tonår?

Vi har fått en tonåring i huset. Fast han är bara fem år. Inte ens sex år fyllda, det ska ju vara lilla tonåren säger min initierade granne som har örnkoll på alla utvecklingsfaser. Jag tycker ju att det där med särskilda trotsåldrar verkar vara rent nys, trotset kommer och går, ibland bättre, ibland värre.

Just nu är det värre.

Q har ett häftigt humör och ett rikt känsloliv, det har jag vetat länge. Det finns fördelar med detta, faktiskt. Han är inte alls långsint, ilskan blossar upp snabbt och är lika snabbt övergående. Tjurar gör han nästan aldrig. Han är också ganska empatisk, med lite hjälp det vill säga. Det är inte särskilt svårt att få honom att förstå hur andra känner, och jag tror faktiskt att hans egna starka känslor är honom till hjälp.

Vidare är han fruktansvärt viljestark och självständig, och avskyr tillsägelser och tillrättavisningar. Eftersom han dessutom är kreativ och uppfinningsrik och olydig, blir det en hel del av den varan. Hur vi ska tillrättavisa honom på ett sätt som inte retar eller kränker honom, som inte triggar honom att jävlas ännu mer med eskalerande bråk som följd, är en fråga jag funderar mycket på.

Förra helgen gick det rätt bra. Jag var ensam med barnen på stan. Q var utlovad att få spela dataspel med pappa på kvällen om han inte bråkade (ack, dessa eviga förhandlingar! När slipper man dem? Har vi grävt en grop åt oss själva?). Under denna dag räckte det faktiskt med att spänna ögonen i Q och med kraft och tyngd uttala ordet DATASPEL för att han skulle ta reson. Efter några gånger kändes det larvigt och lite för likt hunddressyr, så jag sa något annat istället. Nej mamma, utbrast Q. Du ska säga DATASPEL!

Okej då.

Igår var det dags igen. Efter en för övrigt härlig solig dag ute vid sommarstugan, tröttnade både O och jag rejält på Q:s attityd. Det var inte en enda incident, utan många. Vi blev frästa åt, spottade på, kallade pucko ett antal gånger. Rena tonårsattityden, som sagt.

Inte heller idag har vi klarat oss undan konflikter. Jag var ensam med pojkarna och vår gemensamma lunch hör till de otrevligare måltider jag har inmundigat. Q inledde med att vägra handtvätt före maten, fortsatte med att vägra komma till bordet utan satt istället i trappan och ropade invektiv. Så småningom kapitulerade han såpass att han kom och satte sig, men tycktes då ångra sitt tillmötesgående och bråkade istället om att maten var för kall, att han bara tänkte äta ris, att köttfärssåsen smakade bajs, med mera, med mera.

Jag grubblar mig tokig på detta. Vad tusan är det som händer med min annars godmodige pojke? Han växlar sekundsnabbt mellan ljuvlighet och monstrositet. Det kanske är helt normalt?

Och hur ska jag hantera det? Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till när han var två-tre år, visserligen trotsig men mer lätthanterlig. Sedan skäms jag. Inte vill jag vrida klockan tillbaka, det känns som att förneka honom på något sätt. Han är ljuvlig och underbar, det är mig det är fel på. Det måste det vara? Jag har inte hittat nyckeln. Eller?

Den enda nyckel eller röda tråd jag kan hitta i skeendena är att det alltid är kompisar med i bilden när Q blir som förbytt. Kompisar är mycket viktiga för honom. Är de lite äldre än han blir han ännu pestigare. Han vill vara stor, vill stila, markera sitt oberoende av oss föräldrar, vill vara i gänget med till varje pris. Rörande. Men också lite otäckt. Vilken smilfink han är, tänker jag. Integritet, tänker jag. Och skäms igen för känslorna som väcks hos mig. Är jag bara avundsjuk? Själv var jag minst dubbelt så gammal, nej tre gånger så gammal som Q innan jag fann mig väl tillrätta bland jämnåriga.

Nej, avundsjuka är det inte. Jag gläds åt Q:s sociala förmåga, jag unnar honom den av hela mitt hjärta. Och att han är omgiven av goda vänner. Han lever det barnaliv jag själv inte hade. Men ovan är jag vid dessa dramer. Lika ovan som att hantera två klättrande, hoppande, sprallande gossar. Jag som mest satt och ritade eller klippte pappersdockor.

Svartsjuk är jag i alla fall inte. För Q älskar mig, det vet jag. Och jag älskar honom. Det vet han. Efter drabbningen idag förklarade jag för säkerhets skull att jag aldrig slutar att älska honom hur arg jag än blir, hur otrevlig han än är, men att det är tråkigt och ledsamt när vi bråkar. "Det vet jag mamma. Du är förresten söt som en nyponros."

Hm. Faller till föga gör jag ju. Det går inte annat.

Jordnöt, någon?

Skärtorsdagen bjöd på en ny erfarenhet. Y är tydligen jordnötsallergiker. Eller nåt.

Jag fick sovmorgon medan O gav pojkarna frukost. Sedan åkte O till jobbet, och medan jag intog min egen dito, satt Y i sin stol bredvid mig och blev allt gnälligare. Jag märkte att hans ena öga såg svullet ut, och ringde O för att fråga om han märkt något. Medan vi pratar svullnar ögat alltmer. Vi lägger på och jag ringer först BVC och sedan vårdcentralen. Jag är helt fokuserad på att Y varit förkyld i två veckor, och att jag själv hade ögoninflammation för några veckor sedan. Men det här går fortare, nu är båda ögonen nästan igenmurade. Men han andas helt normalt. Kom in med en gång, säger sköterskan jag pratar med.

Medan jag klär mig och Y minns jag vad O sagt, att de ätit jordnötssmör till frukost.

Tursamt nog är morfar på ingång, och kan passa Q medan jag kastar mig i bilen med Y. På vårdcentralen står en sköterska och väntar, vi får komma in direkt. Antihistamin och kortison i flytande form, Y är strålande duktig och tömmer muggarna till sista droppen. Nu får ni sitta ner och vänta, säger doktorn.

Och jag sätter mig, ja jisses. Först nu viker sig knäna på mig och jag känner mig lite matt.

Någon timme senare har svullnaden gått tillbaka något och vi får åka hem. Jag har fått veta att det inte är idé att göra allergiutredning på ett så litet barn, men att vi nu ska undvika alla sorters nötter. Vi får recept på antihistamin och kortison att ha hemma.

Jaha. Men jag ska allt ta reda på när man kan göra allergiutredning, och se till att göra det så fort som möjligt.

Livet är inte enformigt.

Jordnöt, någon?

Skärtorsdagen bjöd på en ny erfarenhet. Y är tydligen jordnötsallergiker. Eller nåt.

Jag fick sovmorgon medan O gav pojkarna frukost. Sedan åkte O till jobbet, och medan jag intog min egen dito, satt Y i sin stol bredvid mig och blev allt gnälligare. Jag märkte att hans ena öga såg svullet ut, och ringde O för att fråga om han märkt något. Medan vi pratar svullnar ögat alltmer. Vi lägger på och jag ringer först BVC och sedan vårdcentralen. Jag är helt fokuserad på att Y varit förkyld i två veckor, och att jag själv hade ögoninflammation för några veckor sedan. Men det här går fortare, nu är båda ögonen nästan igenmurade. Men han andas helt normalt. Kom in med en gång, säger sköterskan jag pratar med.

Medan jag klär mig och Y minns jag vad O sagt, att de ätit jordnötssmör till frukost.

Tursamt nog är morfar på ingång, och kan passa Q medan jag kastar mig i bilen med Y. På vårdcentralen står en sköterska och väntar, vi får komma in direkt. Antihistamin och kortison i flytande form, Y är strålande duktig och tömmer muggarna till sista droppen. Nu får ni sitta ner och vänta, säger doktorn.

Och jag sätter mig, ja jisses. Först nu viker sig knäna på mig och jag känner mig lite matt.

Någon timme senare har svullnaden gått tillbaka något och vi får åka hem. Jag har fått veta att det inte är idé att göra allergiutredning på ett så litet barn, men att vi nu ska undvika alla sorters nötter. Vi får recept på antihistamin och kortison att ha hemma.

Jaha. Men jag ska allt ta reda på när man kan göra allergiutredning, och se till att göra det så fort som möjligt.

Livet är inte enformigt.

Det går framåt

Mamma åkte hem igår, efter tre dagars besök. Tre dagar som var och en på sitt sätt var mycket fina presenter från henne till mig.

På söndagen åkte vi in till stan med Y i vagnen och sammanstrålade med min syster. Y sov godhetsfullt på tunnelbanan (han hatar att åka tunnelbana och brukar excellera i pestighet). Vi åt en god och nyttig lunch som mamma bjöd på. Sedan lekte vi på lekplats en stund, varefter vi promenerade ner till NK. Det vankas ju bröllop och vi behöver ekiperas. Y tröttnade (som väntat) snabbt på shoppingen, varpå mamma erbjöd sig att åka hem med honom. Min syster och jag tittade i lugn och ro på klänningar i två timmar. Vilken lyx. Sedan åkte jag hem och satte mig vid ett dukat bord (makens förtjänst, inte mammas) och åhörde rapporter från Q om den teaterpjäs han och O varit på, samt mammas dito om tunnelbaneresan hem. Y skrek under två tredjedelar av densamma.

Måndag morgon förkunnade Q att han inte ville åka till dagmamman utan vara hemma med mormor. Okej. Men först fick han följa med mig till affären och handla mat. Det som annars brukar vara stressigt och tjafsigt när jag har två barn att hålla reda på, var nu ett rent nöje. Q ansvarade för handlingslistan och pip-grejen och var världens bästa sällskap. Han är så stor nu, det är ibland som att vara med en kompis snarare än ett barn.

Därefter hem, snabb lunch, och så lämnade jag pojkarna i mormors ömma vård och åkte in till stan. Fyra timmar på NK. Ensam. Ganska snabbt hittade jag en affär med en expedit av den gamla stammen (månne på utdöende?). En sådan som kastar en snabb blick på en och direkt plockar fram rätt storlek. Som säger rent ut om ett plagg sitter bra eller ej. Och som vågar föreslå något man inte tänkt på själv. Tack vare henne kommer jag att bevista min systers bröllop i ett välsittande apelsinfärgat fodral med en guldbeige sjal över axlarna. Orange! Jag! En färg jag aldrig haft. Jag är röd, lila, rosa, cerise, lavendelblå. Men den var faktiskt skitsnygg. Jag menar. Jag var det.

När expediten räckte över kassen sa hon: Gå nu och köp ett läppstift som passar till, när du ändå har klänningen med dig. Så det gjorde jag. Och blev rejält ompysslad i över en timmes tid. Och sminkad, förstås. Och ja, det blev inte bara läppstift, utan också mascara och rouge.

Jag avslutade med en kaffe och en ljuvligt god chokladbulle utan minsta dåligt samvete. Sedan åkte jag hem och lagade middag.

På tisdagen tränade jag mitt på dagen, promenerade med mamma och Y i vagn, hämtade Q tidigt och åt glass i solen, och på kvällen var jag på fantastisk opera med båda mina föräldrar.

Under dessa tre ljuvliga dagar kände jag bara av ett skav, den spända relationen mellan min man och hans svärmor. Jag borde vänja mig, för det är inget jag kan göra något åt. Men för en gångs skull tyckte jag att det var mera hans fel än hennes, just den här gången.

Igår kväll debriefade vi. Och det blev ett riktigt bra samtal. Långt ifrån gräl. O påpekade en del saker som jag hört förut, och gått i försvarsställning av, men som nu faktiskt gick in. Saker som har med mitt förhållningssätt till mamma att göra. Och det kändes som att det jag tänkt och sagt så många gånger, faktiskt nådde honom den här gången.

Den som lever får se. Mamma är tillbaka redan om några veckor. Kanske blir det bättre. Hur som helst fick jag de här tre dagarna av henne, och tackade henne ordentligt för dem.

Det går framåt

Mamma åkte hem igår, efter tre dagars besök. Tre dagar som var och en på sitt sätt var mycket fina presenter från henne till mig.

På söndagen åkte vi in till stan med Y i vagnen och sammanstrålade med min syster. Y sov godhetsfullt på tunnelbanan (han hatar att åka tunnelbana och brukar excellera i pestighet). Vi åt en god och nyttig lunch som mamma bjöd på. Sedan lekte vi på lekplats en stund, varefter vi promenerade ner till NK. Det vankas ju bröllop och vi behöver ekiperas. Y tröttnade (som väntat) snabbt på shoppingen, varpå mamma erbjöd sig att åka hem med honom. Min syster och jag tittade i lugn och ro på klänningar i två timmar. Vilken lyx. Sedan åkte jag hem och satte mig vid ett dukat bord (makens förtjänst, inte mammas) och åhörde rapporter från Q om den teaterpjäs han och O varit på, samt mammas dito om tunnelbaneresan hem. Y skrek under två tredjedelar av densamma.

Måndag morgon förkunnade Q att han inte ville åka till dagmamman utan vara hemma med mormor. Okej. Men först fick han följa med mig till affären och handla mat. Det som annars brukar vara stressigt och tjafsigt när jag har två barn att hålla reda på, var nu ett rent nöje. Q ansvarade för handlingslistan och pip-grejen och var världens bästa sällskap. Han är så stor nu, det är ibland som att vara med en kompis snarare än ett barn.

Därefter hem, snabb lunch, och så lämnade jag pojkarna i mormors ömma vård och åkte in till stan. Fyra timmar på NK. Ensam. Ganska snabbt hittade jag en affär med en expedit av den gamla stammen (månne på utdöende?). En sådan som kastar en snabb blick på en och direkt plockar fram rätt storlek. Som säger rent ut om ett plagg sitter bra eller ej. Och som vågar föreslå något man inte tänkt på själv. Tack vare henne kommer jag att bevista min systers bröllop i ett välsittande apelsinfärgat fodral med en guldbeige sjal över axlarna. Orange! Jag! En färg jag aldrig haft. Jag är röd, lila, rosa, cerise, lavendelblå. Men den var faktiskt skitsnygg. Jag menar. Jag var det.

När expediten räckte över kassen sa hon: Gå nu och köp ett läppstift som passar till, när du ändå har klänningen med dig. Så det gjorde jag. Och blev rejält ompysslad i över en timmes tid. Och sminkad, förstås. Och ja, det blev inte bara läppstift, utan också mascara och rouge.

Jag avslutade med en kaffe och en ljuvligt god chokladbulle utan minsta dåligt samvete. Sedan åkte jag hem och lagade middag.

På tisdagen tränade jag mitt på dagen, promenerade med mamma och Y i vagn, hämtade Q tidigt och åt glass i solen, och på kvällen var jag på fantastisk opera med båda mina föräldrar.

Under dessa tre ljuvliga dagar kände jag bara av ett skav, den spända relationen mellan min man och hans svärmor. Jag borde vänja mig, för det är inget jag kan göra något åt. Men för en gångs skull tyckte jag att det var mera hans fel än hennes, just den här gången.

Igår kväll debriefade vi. Och det blev ett riktigt bra samtal. Långt ifrån gräl. O påpekade en del saker som jag hört förut, och gått i försvarsställning av, men som nu faktiskt gick in. Saker som har med mitt förhållningssätt till mamma att göra. Och det kändes som att det jag tänkt och sagt så många gånger, faktiskt nådde honom den här gången.

Den som lever får se. Mamma är tillbaka redan om några veckor. Kanske blir det bättre. Hur som helst fick jag de här tre dagarna av henne, och tackade henne ordentligt för dem.

Nu blir det reklam

Om ni är det allra minsta intresserade av musik, och i synnerhet opera, och av intelligenta och roliga variationer på urgamla dramer, om ni uppskattar att det finns eldsjälar i vår värld som vill göra den vackrare, och vill stödja denna strävan, och om ni dessutom är i Stockholm ikväll, då finns det bara en sak att göra: se Don Giovanni i Operavox' tappning!

Det gjorde jag igår, och det var fantastiskt. Tittade inte på klockan en enda gång. Tur att jag är lyckligt gift, annars hade jag rymt med mannen som sjöng titelrollen.

Obegripligt nog var det inte fullsatt. Obegripligt nog kommer de än en gång att gå med förlust, fast de överträffar sig själva varje år.

Seså, marsch iväg. Om inte ikväll så den 2 eller 3 maj.

Nu blir det reklam

Om ni är det allra minsta intresserade av musik, och i synnerhet opera, och av intelligenta och roliga variationer på urgamla dramer, om ni uppskattar att det finns eldsjälar i vår värld som vill göra den vackrare, och vill stödja denna strävan, och om ni dessutom är i Stockholm ikväll, då finns det bara en sak att göra: se Don Giovanni i Operavox' tappning!

Det gjorde jag igår, och det var fantastiskt. Tittade inte på klockan en enda gång. Tur att jag är lyckligt gift, annars hade jag rymt med mannen som sjöng titelrollen.

Obegripligt nog var det inte fullsatt. Obegripligt nog kommer de än en gång att gå med förlust, fast de överträffar sig själva varje år.

Seså, marsch iväg. Om inte ikväll så den 2 eller 3 maj.

Mina livsdoktorander

Jag snor ett ord från en kommentar från en annannan blogg (och suckar avundsjukt över de intressanta och kultiverade diskussioner som alltid utbryter i dess kommentarsfält, så nu sa jag det!). Livsdoktorander!

Min längtan efter barn är i viss mån fortfarande en gåta för mig. Jag vet inte själv varför det var så viktigt. Något djupt existentiellt, men jag vägrar tro att det enbart har med mina X-kromosomer att göra, även om jag ännu inte träffat en man som gett uttryck för en lika stark längtan. Men de kanske finns, vad vet jag?

Men en sak minns jag att jag tänkte innan jag fick barn. Att det måste vara så roligt ur rent pedagogisk synpunkt. Att lära någon det mest fundamentala. Att vara med när någon upptäcker livet och tillvaron. Att få leva det tidiga livet, med alla nyheters behag, ännu en gång.

Och precis så är det. Fast ännu roligare! Vi talar inte om några avancerade saker här. Att iaktta (och dela) den förtjusning som blir följden när Y upptäcker vad som händer när man hoppar i en vattenpöl. Det skvätter! Man blir blöt! Och där! En pinne! Som man kan plocka upp! Och peta med i samma vattenpöl! Och vattnet är blött! Och kallt! När man känner på det med handen!

Eller den förtjusning som ersätter den första konsternationen när Q kommer och frågar: Mamma, vad betyder hålla stången? Han har lyssnat på sin nya skiva med Trazan och Banarne, nämligen. Och så sjunger han, alldeles rent: Vandrande vålnad, kliar inte sviden / När du knegar i djungeln hela tiden / Gör som Guran, skaffa dig en kjol / Det är bättre under Afrikas sol. (Hela texten till Fantomens brallor finns t ex här.)

Mina livsdoktorander

Jag snor ett ord från en kommentar från en annannan blogg (och suckar avundsjukt över de intressanta och kultiverade diskussioner som alltid utbryter i dess kommentarsfält, så nu sa jag det!). Livsdoktorander!

Min längtan efter barn är i viss mån fortfarande en gåta för mig. Jag vet inte själv varför det var så viktigt. Något djupt existentiellt, men jag vägrar tro att det enbart har med mina X-kromosomer att göra, även om jag ännu inte träffat en man som gett uttryck för en lika stark längtan. Men de kanske finns, vad vet jag?

Men en sak minns jag att jag tänkte innan jag fick barn. Att det måste vara så roligt ur rent pedagogisk synpunkt. Att lära någon det mest fundamentala. Att vara med när någon upptäcker livet och tillvaron. Att få leva det tidiga livet, med alla nyheters behag, ännu en gång.

Och precis så är det. Fast ännu roligare! Vi talar inte om några avancerade saker här. Att iaktta (och dela) den förtjusning som blir följden när Y upptäcker vad som händer när man hoppar i en vattenpöl. Det skvätter! Man blir blöt! Och där! En pinne! Som man kan plocka upp! Och peta med i samma vattenpöl! Och vattnet är blött! Och kallt! När man känner på det med handen!

Eller den förtjusning som ersätter den första konsternationen när Q kommer och frågar: Mamma, vad betyder hålla stången? Han har lyssnat på sin nya skiva med Trazan och Banarne, nämligen. Och så sjunger han, alldeles rent: Vandrande vålnad, kliar inte sviden / När du knegar i djungeln hela tiden / Gör som Guran, skaffa dig en kjol / Det är bättre under Afrikas sol. (Hela texten till Fantomens brallor finns t ex här.)

Bedragas, såras och förlåta

Jag fick (eller hade? Har eller får man en upplevelse?) en stor musikupplevelse i Prag. Vi såg Mozarts opera Don Giovanni (eller snarare utvalda örhängen från den) som dockteater. Till största delen var det en typisk turistfälla och inte värt priset. Men musiken! Jag satt som trollbunden och sveptes med, både av musikens skönhet och de minnen den väckte. I tonåren lyssnade jag mycket på opera, däribland Don Giovanni, men det var länge sedan jag hörde den nu.

Starkast intryck gjorde nog detta stycke, Donna Elviras recitativ och aria. Klippet nedan är från Joseph Loseys utmärkta film med bland andra Kiri Te Kanawa.

Hon börjar med ilska och bitterhet, hon är helt enkelt skitförbannad på karlkräket som har svikit henne. Så smyger sig smärtan in. Det gör så ont att luras av den man älskar. Man tappar fotfästet.

Och så (efter 2:30 min) börjar arian. Smärtan finns kvar men får sin förlösning i och med att hon förmår uttrycka den. Och - under över alla under - hon kan börja se hans sida, börja förlåta, kanske samarbeta.



Mozart skulle väl häpna om han visste hur dagens skilsmässor går till, med att ha barnen varannan vecka. Ännu mindre kan han väl föreställa sig bloggvärlden, som gör att man kommer nära och tycker sig känna människor man aldrig träffat. Maja och Kattmamman, det var er jag tänkte på när jag hörde det här.

Och på pappa, som satt vid min sida. Pappa, som enligt egen utsago var sviken, förkrossad och tillintetgjord av mamma. Mamma, som ännu decennier efter skilsmässan har det dåliga omdömet att ringa honom på fyllan om natten och säga det hon tänker. Senast i förra veckan.

Men det går att förlåta och samarbeta. På tisdag ska vi alla tre, jag och min pappa och min mamma gå och se just Don Giovanni. Jag frågar honom om han tycker att det är obehagligt att träffa henne efter det senaste debaclet. "Äsch, det där har jag glömt nu", svarar han.

Bedragas, såras och förlåta

Jag fick (eller hade? Har eller får man en upplevelse?) en stor musikupplevelse i Prag. Vi såg Mozarts opera Don Giovanni (eller snarare utvalda örhängen från den) som dockteater. Till största delen var det en typisk turistfälla och inte värt priset. Men musiken! Jag satt som trollbunden och sveptes med, både av musikens skönhet och de minnen den väckte. I tonåren lyssnade jag mycket på opera, däribland Don Giovanni, men det var länge sedan jag hörde den nu.

Starkast intryck gjorde nog detta stycke, Donna Elviras recitativ och aria. Klippet nedan är från Joseph Loseys utmärkta film med bland andra Kiri Te Kanawa.

Hon börjar med ilska och bitterhet, hon är helt enkelt skitförbannad på karlkräket som har svikit henne. Så smyger sig smärtan in. Det gör så ont att luras av den man älskar. Man tappar fotfästet.

Och så (efter 2:30 min) börjar arian. Smärtan finns kvar men får sin förlösning i och med att hon förmår uttrycka den. Och - under över alla under - hon kan börja se hans sida, börja förlåta, kanske samarbeta.



Mozart skulle väl häpna om han visste hur dagens skilsmässor går till, med att ha barnen varannan vecka. Ännu mindre kan han väl föreställa sig bloggvärlden, som gör att man kommer nära och tycker sig känna människor man aldrig träffat. Maja och Kattmamman, det var er jag tänkte på när jag hörde det här.

Och på pappa, som satt vid min sida. Pappa, som enligt egen utsago var sviken, förkrossad och tillintetgjord av mamma. Mamma, som ännu decennier efter skilsmässan har det dåliga omdömet att ringa honom på fyllan om natten och säga det hon tänker. Senast i förra veckan.

Men det går att förlåta och samarbeta. På tisdag ska vi alla tre, jag och min pappa och min mamma gå och se just Don Giovanni. Jag frågar honom om han tycker att det är obehagligt att träffa henne efter det senaste debaclet. "Äsch, det där har jag glömt nu", svarar han.

Enhetsmöte!

Idag var jag på mitt nya jobb och bevistade mitt första enhetsmöte. Jag börjar ju inte förrän om drygt två veckor, men chefen ringde och frågade om jag hade möjlighet, och bokade in mötet helt efter mitt schema. Det var jättekul! Jag är efterlängtad. Mina erfarenheter och åsikter är efterfrågade.

Dessutom var det en fröjd och en inspiration att se min nya chef i aktion. Mentorsmaterial, som sagt. Mums, mums.

Och så hade jag en ny röd kavaj från Bruuns Bazaar på mig. Min senaste upptäckt (förutom att det går att fynda kläder på Tradera) är tajta korta kavajer. Min rumpa behöver inte gömmas längre. Ironiskt, när det nu faktiskt skulle gå att gömma den, rent tekniskt menar jag. Förr gick det knappast. Fast jag försökte ändå. In vain. I dubbel bemärkelse.

Enhetsmöte!

Idag var jag på mitt nya jobb och bevistade mitt första enhetsmöte. Jag börjar ju inte förrän om drygt två veckor, men chefen ringde och frågade om jag hade möjlighet, och bokade in mötet helt efter mitt schema. Det var jättekul! Jag är efterlängtad. Mina erfarenheter och åsikter är efterfrågade.

Dessutom var det en fröjd och en inspiration att se min nya chef i aktion. Mentorsmaterial, som sagt. Mums, mums.

Och så hade jag en ny röd kavaj från Bruuns Bazaar på mig. Min senaste upptäckt (förutom att det går att fynda kläder på Tradera) är tajta korta kavajer. Min rumpa behöver inte gömmas längre. Ironiskt, när det nu faktiskt skulle gå att gömma den, rent tekniskt menar jag. Förr gick det knappast. Fast jag försökte ändå. In vain. I dubbel bemärkelse.

Hälsning från Prag

En blommig fladdermus och en rutig flodhäst från Prag har fått nytt hem i en förort till Stockholm. Flodhäst heter Nilpferd på tyska, det visste inte jag. Den vänlige mannen som sålde den kan numera (förhoppningvis) ordet hippopotamus.

Överallt i Prag kan man vid den här tiden på året köpa urblåsta och vackert målade ägg. Några av dem överlevde resan hem och pryder nu vårt påskris.

För övrigt var resan alldeles alldeles underbar. Precis det jag hoppats på och mer ändå. Timmar av promenerande i en betagande vacker stad. Avkoppling på högsta nivå, att göra precis vad som föll oss in. Märkligt att en stressad 40-årig småbarnsmamma och en 71-årig docerande pensionär kan leva i sådan harmoni i fyra hela dagar.

Och så har jag sovit. Tidigt till säng och sent upp. Långa frukostar.

Trots detta var det ljuvligast av allt att väckas av Q klockan fyra morgonen efter min sena hemkomst. Mamma, är du hemma nu!

Ja, jag är hemma nu.

Hälsning från Prag

En blommig fladdermus och en rutig flodhäst från Prag har fått nytt hem i en förort till Stockholm. Flodhäst heter Nilpferd på tyska, det visste inte jag. Den vänlige mannen som sålde den kan numera (förhoppningvis) ordet hippopotamus.

Överallt i Prag kan man vid den här tiden på året köpa urblåsta och vackert målade ägg. Några av dem överlevde resan hem och pryder nu vårt påskris.

För övrigt var resan alldeles alldeles underbar. Precis det jag hoppats på och mer ändå. Timmar av promenerande i en betagande vacker stad. Avkoppling på högsta nivå, att göra precis vad som föll oss in. Märkligt att en stressad 40-årig småbarnsmamma och en 71-årig docerande pensionär kan leva i sådan harmoni i fyra hela dagar.

Och så har jag sovit. Tidigt till säng och sent upp. Långa frukostar.

Trots detta var det ljuvligast av allt att väckas av Q klockan fyra morgonen efter min sena hemkomst. Mamma, är du hemma nu!

Ja, jag är hemma nu.

Medges

Härom morgonen hjälpte jag Q att klä på sig. Han var på lättkränkt humör, och hojtade ilsket till när jag råkade riva honom lite lätt. Eller så var jag tröttklumpig, för en stund senare fick han en flik av tröjan i ansiktet på ett sätt som misshagade honom.

Q (med emfas): Du är nog den SÄMSTA mamman i HELA världen!
Jag: Ojdå. Tror du? Fast det finns ju mammor som inte ens ger sina barn ordentligt med mat.
Q: Gör det? Okej då. Du kanske inte är riktigt sämst i alla fall.

(Hm. Hemma hos oss är det ju nästan alltid O som ger och lagar mat. Fast blodpudding räknas ju.)

Medges

Härom morgonen hjälpte jag Q att klä på sig. Han var på lättkränkt humör, och hojtade ilsket till när jag råkade riva honom lite lätt. Eller så var jag tröttklumpig, för en stund senare fick han en flik av tröjan i ansiktet på ett sätt som misshagade honom.

Q (med emfas): Du är nog den SÄMSTA mamman i HELA världen!
Jag: Ojdå. Tror du? Fast det finns ju mammor som inte ens ger sina barn ordentligt med mat.
Q: Gör det? Okej då. Du kanske inte är riktigt sämst i alla fall.

(Hm. Hemma hos oss är det ju nästan alltid O som ger och lagar mat. Fast blodpudding räknas ju.)

En kjol till Ingemar

Jag har en massa kläder som har blivit för stora, och de finaste säljer jag på Tradera. Häromdagen sålde jag en av mina älsklingskjolar. Svart linne, skuren på skrådden med vackert fall. Jag har haft den på några sommarfester och känt mig så fin i den. Storlek 46.

Köparen var en man, låt oss kalla honom Ingemar. I en liten ort, kanske Hedemora. Hans alias var en ordlek på ett kvinnonamn, ganska gulligt.

Kanske köper Ingemar kjolen i present till sin fru. Eller så har han second-hand-affär i Hedemora.

Fast lite hoppas jag att Ingemar kommer att bära den vackra kjolen själv. Ovanpå korsetten, till de högklackade (i storlek 45?) när han dansar på vardagsrumsmattan där ingen ser honom.

En kjol till Ingemar

Jag har en massa kläder som har blivit för stora, och de finaste säljer jag på Tradera. Häromdagen sålde jag en av mina älsklingskjolar. Svart linne, skuren på skrådden med vackert fall. Jag har haft den på några sommarfester och känt mig så fin i den. Storlek 46.

Köparen var en man, låt oss kalla honom Ingemar. I en liten ort, kanske Hedemora. Hans alias var en ordlek på ett kvinnonamn, ganska gulligt.

Kanske köper Ingemar kjolen i present till sin fru. Eller så har han second-hand-affär i Hedemora.

Fast lite hoppas jag att Ingemar kommer att bära den vackra kjolen själv. Ovanpå korsetten, till de högklackade (i storlek 45?) när han dansar på vardagsrumsmattan där ingen ser honom.

När jag blir stor ska jag bli tant

Idag köpte jag Mosippan och Nancy på rea. Jag har läst dem förut, liksom Näckrosträdet och Kvinnan som mötte en hund, men jag vill läsa dem igen. Särskilt efter att ha sett den här filmen om Elsie Johansson.

Drar mig till minnes det jag läste om Gudrun Sjödén för ett tag sedan. Att hon omsätter mer än övriga svenska modemärken tillsammans. Att hon inte anlitar reklambyråer - "Reklam görs främst av killar i 30-årsåldern. Jag vet inte om de kan, eller är intresserade av, att tolka vår målgrupp den mognare kvinnan."

Nu kommer de. Tanterna.

När jag blir stor ska jag bli tant

Idag köpte jag Mosippan och Nancy på rea. Jag har läst dem förut, liksom Näckrosträdet och Kvinnan som mötte en hund, men jag vill läsa dem igen. Särskilt efter att ha sett den här filmen om Elsie Johansson.

Drar mig till minnes det jag läste om Gudrun Sjödén för ett tag sedan. Att hon omsätter mer än övriga svenska modemärken tillsammans. Att hon inte anlitar reklambyråer - "Reklam görs främst av killar i 30-årsåldern. Jag vet inte om de kan, eller är intresserade av, att tolka vår målgrupp den mognare kvinnan."

Nu kommer de. Tanterna.

Att ha storasyskon

Det har ju inte jag. (Inte O heller. Och inte Q. Yngste sonen Y blir alltså ensam i familjen om att ha denna erfarenhet.)

Sedan vi fick Y har jag tidvis slagits av dåligt samvete över att det är sådan skillnad på att få det andra barnet och det första. När jag fick Q blev jag mamma, vilket jag längtat efter i åratal. Jag trädde in i en mytomspunnen värld, tog på mig en lika ifrågasatt som glorifierad roll, min status uppgraderades, mina relationer till mina egna föräldrar förändrades. För att bara nämna några saker.

Den svindlande känslan av att Q är ett mirakel kommer tillbaka ganska ofta. Ända sedan vi fick Y har jag tänkt att han är ett lika stort underverk han, men känslan av det kom först senare. Och förresten blir det inte så mycket tid till att sitta ner och ägna sig åt mirakeldyrkan som tvåbarnsmamma, två barn som dessutom är ystra gossar som halvt river huset varje kväll.

Mitt första barn var tillvarons nav. Andra barnet får hänga med på ett helt annat sätt. På gott och ont, antar jag. Men eftersom jag själv är första- (och på sätt och vis enda-) barn har jag svårare att se fördelarna.

Tills häromkvällen. Det traditionsenliga röjet före läggdags hade börjat. Då när pojkarna förbränner all energi. Man kan inte gå och lägga sig innan tanken är tom. Man kör på toppfart tills lampan lyser, batterierna är slut, pannan rätt in i kaklet.

Q jagade Y, sjungandes ett pottpurri på schlagerdängor (öm så popp-u-lär av Erik Fader, t ex). Och som Y skrattade har jag inte hört något barn skratta någonsin. Gång på gång klängde han upp i  min famn, hickande och jublande av skratt. Först undrade jag oroligt om ett krampanfall var förestående. Men så drog han efter andan, lyfte ett ansikte med strålande ögon och blossande kinder, och hoppade ner till storebror igen. Mera! En gång till!

Och jag insåg att så där roligt hade aldrig Q. Så har jag aldrig hört honom skratta, i alla fall inte i den åldern.

Det är något visst med storasyskon i alla fall.

Att ha storasyskon

Det har ju inte jag. (Inte O heller. Och inte Q. Yngste sonen Y blir alltså ensam i familjen om att ha denna erfarenhet.)

Sedan vi fick Y har jag tidvis slagits av dåligt samvete över att det är sådan skillnad på att få det andra barnet och det första. När jag fick Q blev jag mamma, vilket jag längtat efter i åratal. Jag trädde in i en mytomspunnen värld, tog på mig en lika ifrågasatt som glorifierad roll, min status uppgraderades, mina relationer till mina egna föräldrar förändrades. För att bara nämna några saker.

Den svindlande känslan av att Q är ett mirakel kommer tillbaka ganska ofta. Ända sedan vi fick Y har jag tänkt att han är ett lika stort underverk han, men känslan av det kom först senare. Och förresten blir det inte så mycket tid till att sitta ner och ägna sig åt mirakeldyrkan som tvåbarnsmamma, två barn som dessutom är ystra gossar som halvt river huset varje kväll.

Mitt första barn var tillvarons nav. Andra barnet får hänga med på ett helt annat sätt. På gott och ont, antar jag. Men eftersom jag själv är första- (och på sätt och vis enda-) barn har jag svårare att se fördelarna.

Tills häromkvällen. Det traditionsenliga röjet före läggdags hade börjat. Då när pojkarna förbränner all energi. Man kan inte gå och lägga sig innan tanken är tom. Man kör på toppfart tills lampan lyser, batterierna är slut, pannan rätt in i kaklet.

Q jagade Y, sjungandes ett pottpurri på schlagerdängor (öm så popp-u-lär av Erik Fader, t ex). Och som Y skrattade har jag inte hört något barn skratta någonsin. Gång på gång klängde han upp i  min famn, hickande och jublande av skratt. Först undrade jag oroligt om ett krampanfall var förestående. Men så drog han efter andan, lyfte ett ansikte med strålande ögon och blossande kinder, och hoppade ner till storebror igen. Mera! En gång till!

Och jag insåg att så där roligt hade aldrig Q. Så har jag aldrig hört honom skratta, i alla fall inte i den åldern.

Det är något visst med storasyskon i alla fall.

Varför jag tror att jag kommer att trivas på mitt nya jobb

Min närmaste chef: Nej, man ska inte gå ner på deltid, även om man har småbarn. Det har jag alltid sagt till alla medarbetare när de kommit tillbaka från föräldraledigheten. Tänk på dina pensionspoäng! Särskilt kvinnor! Vi löser detta! Vi löser det. Det är inte viktigt var och när man jobbar, det viktiga är ATT man jobbar. Och hur.

(OK. Lite skeptisk är jag allt till hur detta omsätts i praktiken. Men jag är villig att ge henne en chans.)

Storchefen: Du får X i lön.
Jag: Mitt bud är X+3000.
Storchefen: Men då får jag problem med de övriga anställdas nivåer, de har lägre.
Jag: Visst, jag vet att det ofta är så, så hade vi det på mitt förra jobb. Men det är så det ser ut. Det kostar alltid att rekrytera kompetent folk externt. Så får du höja dina övriga anställda på annat sätt. Utanför den ordinarie lönepotten, t ex.
Storchefen: Men som nyanställd är du ett oprövat kort. Om du är så bra som du verkar så har jag inga problem att ge dig X+3000 efter ett halvår. Vi kan ta en ny förhandling i oktober.
Jag: Fast jag köper inte det. Visst, jag är ny och oprövad. Men det jag begär är medianlönen för en projektledare i branschen. Och jag tror inte att du tycker det är värt 3000 att få en medarbetare som inte är nöjd och glad och känner att hon har den lön hon är värd. Om jag får X+3000 nu väntar jag gärna på den ordinarie lönerevisionen i januari.
Storchefen (plirar vänligt mot mig): Kommer du då hit den 2 maj och är glad och nöjd? (Paus) Då får du det. Grattis, du har just vunnit din första förhandling.

Jag tror att mina två närmaste chefer och jag kommer att komma riktigt bra överens.

Varför jag tror att jag kommer att trivas på mitt nya jobb

Min närmaste chef: Nej, man ska inte gå ner på deltid, även om man har småbarn. Det har jag alltid sagt till alla medarbetare när de kommit tillbaka från föräldraledigheten. Tänk på dina pensionspoäng! Särskilt kvinnor! Vi löser detta! Vi löser det. Det är inte viktigt var och när man jobbar, det viktiga är ATT man jobbar. Och hur.

(OK. Lite skeptisk är jag allt till hur detta omsätts i praktiken. Men jag är villig att ge henne en chans.)

Storchefen: Du får X i lön.
Jag: Mitt bud är X+3000.
Storchefen: Men då får jag problem med de övriga anställdas nivåer, de har lägre.
Jag: Visst, jag vet att det ofta är så, så hade vi det på mitt förra jobb. Men det är så det ser ut. Det kostar alltid att rekrytera kompetent folk externt. Så får du höja dina övriga anställda på annat sätt. Utanför den ordinarie lönepotten, t ex.
Storchefen: Men som nyanställd är du ett oprövat kort. Om du är så bra som du verkar så har jag inga problem att ge dig X+3000 efter ett halvår. Vi kan ta en ny förhandling i oktober.
Jag: Fast jag köper inte det. Visst, jag är ny och oprövad. Men det jag begär är medianlönen för en projektledare i branschen. Och jag tror inte att du tycker det är värt 3000 att få en medarbetare som inte är nöjd och glad och känner att hon har den lön hon är värd. Om jag får X+3000 nu väntar jag gärna på den ordinarie lönerevisionen i januari.
Storchefen (plirar vänligt mot mig): Kommer du då hit den 2 maj och är glad och nöjd? (Paus) Då får du det. Grattis, du har just vunnit din första förhandling.

Jag tror att mina två närmaste chefer och jag kommer att komma riktigt bra överens.

Vardag

Det blir inte mycket skrivet just nu. På dagarna tänker jag ofta på saker jag skulle vilja blogga om. På dagarna när det är full fart. När det har stillnat på kvällen framåt niotiden är jag ganska trött, och minns sällan vad jag tänkt.

Just ikväll är jag lite ledsen över ett bråk med Q. Han är tidvis oerhört obstinat och provokativ. Vi har lite bekymmer med att han hela tiden vill vara hos en kompis och spela TV-spel. Så långt ingen fara, men man måste nästan dra honom därifrån med våld, och han är oftast på förskräckligt humör när han kommer därifrån.

Jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt detta. Det funkar inte bra nu, alldeles för mycket konflikter. Hårdna och förbjuda? Lirka och resonera? Avleda och distrahera? Ingen aning faktiskt. Men O och jag har i alla fall bestämt att vi måste ta ett snack med kompisens föräldrar och fråga om de kan tänka sig att begränsa spelandet.

Men annars är jag lugn och lycklig. Dagarna är fina, Y är inne i en ljuvlig period. Han bubblar och babblar obegripliga haranger, interpunkterade med helt uttydbara ord som titta, bil, eller bara ett belåtet Så! när han har arrangerat sina leksaker helt rätt. Och han förstår allt jag säger.

Imorgon ska jag ut på stan för att hjälpa pappa uppdatera sin garderob. Till helgen åker vi till Prag, han och jag. Om fyra veckor börjar jag på mitt nya jobb.I rabatten blommar vintergäck, junoiris, krokus och snödroppar.

Lycka, kallas det visst.

Vardag

Det blir inte mycket skrivet just nu. På dagarna tänker jag ofta på saker jag skulle vilja blogga om. På dagarna när det är full fart. När det har stillnat på kvällen framåt niotiden är jag ganska trött, och minns sällan vad jag tänkt.

Just ikväll är jag lite ledsen över ett bråk med Q. Han är tidvis oerhört obstinat och provokativ. Vi har lite bekymmer med att han hela tiden vill vara hos en kompis och spela TV-spel. Så långt ingen fara, men man måste nästan dra honom därifrån med våld, och han är oftast på förskräckligt humör när han kommer därifrån.

Jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt detta. Det funkar inte bra nu, alldeles för mycket konflikter. Hårdna och förbjuda? Lirka och resonera? Avleda och distrahera? Ingen aning faktiskt. Men O och jag har i alla fall bestämt att vi måste ta ett snack med kompisens föräldrar och fråga om de kan tänka sig att begränsa spelandet.

Men annars är jag lugn och lycklig. Dagarna är fina, Y är inne i en ljuvlig period. Han bubblar och babblar obegripliga haranger, interpunkterade med helt uttydbara ord som titta, bil, eller bara ett belåtet Så! när han har arrangerat sina leksaker helt rätt. Och han förstår allt jag säger.

Imorgon ska jag ut på stan för att hjälpa pappa uppdatera sin garderob. Till helgen åker vi till Prag, han och jag. Om fyra veckor börjar jag på mitt nya jobb.I rabatten blommar vintergäck, junoiris, krokus och snödroppar.

Lycka, kallas det visst.