Jag fick (eller hade? Har eller får man en upplevelse?) en stor musikupplevelse i Prag. Vi såg Mozarts opera Don Giovanni (eller snarare utvalda örhängen från den) som dockteater. Till största delen var det en typisk turistfälla och inte värt priset. Men musiken! Jag satt som trollbunden och sveptes med, både av musikens skönhet och de minnen den väckte. I tonåren lyssnade jag mycket på opera, däribland Don Giovanni, men det var länge sedan jag hörde den nu.
Starkast intryck gjorde nog detta stycke, Donna Elviras recitativ och aria. Klippet nedan är från Joseph Loseys utmärkta film med bland andra Kiri Te Kanawa.
Hon börjar med ilska och bitterhet, hon är helt enkelt skitförbannad på karlkräket som har svikit henne. Så smyger sig smärtan in. Det gör så ont att luras av den man älskar. Man tappar fotfästet.
Och så (efter 2:30 min) börjar arian. Smärtan finns kvar men får sin förlösning i och med att hon förmår uttrycka den. Och - under över alla under - hon kan börja se hans sida, börja förlåta, kanske samarbeta.
Mozart skulle väl häpna om han visste hur dagens skilsmässor går till, med att ha barnen varannan vecka. Ännu mindre kan han väl föreställa sig bloggvärlden, som gör att man kommer nära och tycker sig känna människor man aldrig träffat. Maja och Kattmamman, det var er jag tänkte på när jag hörde det här.
Och på pappa, som satt vid min sida. Pappa, som enligt egen utsago var sviken, förkrossad och tillintetgjord av mamma. Mamma, som ännu decennier efter skilsmässan har det dåliga omdömet att ringa honom på fyllan om natten och säga det hon tänker. Senast i förra veckan.
Men det går att förlåta och samarbeta. På tisdag ska vi alla tre, jag och min pappa och min mamma gå och se just Don Giovanni. Jag frågar honom om han tycker att det är obehagligt att träffa henne efter det senaste debaclet. "Äsch, det där har jag glömt nu", svarar han.
Vad trevligt! Min pappa blev också sviken, förkrossad och tillintetgjord av mamma (så uppfattade i alla fall jag det) och han vägrar fortfarande att prata med henne, nästan 30 år senare.
SvaraRaderaSvårt det där. Det är ju knappast så att båda gjort lika illa och därmed kan det aldrig vara självklart så att den som är beredd att förlåta/samarbeta/stryka ett streck är den som är mest storsint. Det kanske är den som efter separationen är mest villig till försoning som faktiskt stod för det värsta sveket? Att ge förlåtelse är mycket svårt, ibland omöjligt, om det inte finns en sann och uppriktigt uttryckt ånger och kompensationsvilja hos den som ber om den. Eller hur ser du på det?
SvaraRaderaUttrycket "det är inte ens fel om två träter" får mitt blod att koka, för det är fullt möjligt att en part kan stå för hela skulden i en konflikt.
Tack för musiken! Länge sedan jag lyssnade på Kiri te Kanawa. Ett tag intresserade jag mig speciellt för sådana lite "sago-aktiga" sångerskor från andra kulturer. I barndomen hörde jag talas om Yma Sumac som fascinerade mig mycket, men det dröjde länge innan jag hörde någon inspelning med henne, Nuförtiden med Youtube är ju allt sån't en baggis.
SvaraRaderaTack för att du tänker på mig!
SvaraRadera