Det blir inte mycket skrivet just nu. På dagarna tänker jag ofta på saker jag skulle vilja blogga om. På dagarna när det är full fart. När det har stillnat på kvällen framåt niotiden är jag ganska trött, och minns sällan vad jag tänkt.
Just ikväll är jag lite ledsen över ett bråk med Q. Han är tidvis oerhört obstinat och provokativ. Vi har lite bekymmer med att han hela tiden vill vara hos en kompis och spela TV-spel. Så långt ingen fara, men man måste nästan dra honom därifrån med våld, och han är oftast på förskräckligt humör när han kommer därifrån.
Jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt detta. Det funkar inte bra nu, alldeles för mycket konflikter. Hårdna och förbjuda? Lirka och resonera? Avleda och distrahera? Ingen aning faktiskt. Men O och jag har i alla fall bestämt att vi måste ta ett snack med kompisens föräldrar och fråga om de kan tänka sig att begränsa spelandet.
Men annars är jag lugn och lycklig. Dagarna är fina, Y är inne i en ljuvlig period. Han bubblar och babblar obegripliga haranger, interpunkterade med helt uttydbara ord som titta, bil, eller bara ett belåtet Så! när han har arrangerat sina leksaker helt rätt. Och han förstår allt jag säger.
Imorgon ska jag ut på stan för att hjälpa pappa uppdatera sin garderob. Till helgen åker vi till Prag, han och jag. Om fyra veckor börjar jag på mitt nya jobb.I rabatten blommar vintergäck, junoiris, krokus och snödroppar.
Lycka, kallas det visst.
Å, det är svårt det där med andras regler. Hemma har vi tydliga regler kring speltid, vår sjuåring är i stort behov av det och det fungerar väldigt bra. En av hans kompisar har dock helt annorlunda och det är svårt. Hur mycket ansvar kan man lägga på barnen? Hur mycket kan man kräva av andra föräldrar och lägga sig i deras vanor? Som sagt, svårt.
SvaraRaderaJag tycker man kan begränsa tiden barnen är hos kompisarna. Det räcker faktiskt med någon gång i veckan, barn träffas ju under dagen rätt mycket och vi behöver alla vår familjetid. Så om han inte är där så ofta så spelar det mindre roll vilka regler de har. Ni kan prata med Q och komma överens hur ofta och hur länge han ska vara där och kanske ha en regel om att hemgången ska fungera för er alla. Ibland kan ju barn behöva lite förvarning för att trappa ner, om ni bestämt när han ska hämtas kan man ju be de andra föräldrarna förvarna så att han är beredd. För våra barn har det fungerat bra med fasta och tydliga regler kring just sådana saker. Det som jag tyckte gjorde största skillnaden var att å ena sidan "förvarna" när tiden för det roliga var på väg att ta slut och sen att vi (främst jag...) höll mig till det och inte kom på att jag skulle göra något annat (typ prata med föräldrarna eller så). Jag var hemskt dålig på det, det måste jag erkänna :-)
SvaraRaderaVi har alltid kört med - "är man hos kompisar, eller har kompisar hos sig, då LEKER man, inte spelar dataspel/TV-spel" Och ja, vi har kommunicerat det till kompisarnas föräldrar.
SvaraRaderaNu är vi lite gammeldags av oss för TV-spel har knappt ens förekommit, och dataspel endast av fredliga varianter där man inte skjuter på någon. Tycker att barn blir tillräckligt argsinta ändå av att spela dataspel...
Så mycket som möjligt har det dessutom lekt utomhus när de blivit så stora att man kan släppa ut dem utan att se till dem varje minut.
Jag är inne på lite samma tankar som lena ovan. Jag jobbar med barn med särskilda behov och en svårighet som är vanlig är "övergångar" d v s att lugnt kunna gå från det ena till det andra - från lek till matbord, från kalas till bilen etc.
SvaraRaderaDet skulle kunna vara så att det är hemgången i sig som är svår - inte att det är just spelandet som stör. Är det inte lika svårt att slita sig om barnen är mitt i en lek?
Jag skulle inte heller tillåta lek "jämt", särskilt inte om de har svårt att bryta. Så skulle jag förbereda hämtandet noga. Redan innan de är hemma hos kompisen skulle jag säga: du blir hämtad "efter mellis" (eller annan begriplig tidpunkt) och då vill jag att du sätter på dig din jacka på en gång.
Se'n skulle jag ringa 20 min och be föräldrarna förvarna. Vid hämtning skulle jag vara noga med att inte småprata med föräldrarna. Åsså mycket beröm! Funkar på min barn, särskilt när vi har pratat om det på väg till kompisen / kalaset eller vad det nu är.
Maria