Det går framåt

Mamma åkte hem igår, efter tre dagars besök. Tre dagar som var och en på sitt sätt var mycket fina presenter från henne till mig.

På söndagen åkte vi in till stan med Y i vagnen och sammanstrålade med min syster. Y sov godhetsfullt på tunnelbanan (han hatar att åka tunnelbana och brukar excellera i pestighet). Vi åt en god och nyttig lunch som mamma bjöd på. Sedan lekte vi på lekplats en stund, varefter vi promenerade ner till NK. Det vankas ju bröllop och vi behöver ekiperas. Y tröttnade (som väntat) snabbt på shoppingen, varpå mamma erbjöd sig att åka hem med honom. Min syster och jag tittade i lugn och ro på klänningar i två timmar. Vilken lyx. Sedan åkte jag hem och satte mig vid ett dukat bord (makens förtjänst, inte mammas) och åhörde rapporter från Q om den teaterpjäs han och O varit på, samt mammas dito om tunnelbaneresan hem. Y skrek under två tredjedelar av densamma.

Måndag morgon förkunnade Q att han inte ville åka till dagmamman utan vara hemma med mormor. Okej. Men först fick han följa med mig till affären och handla mat. Det som annars brukar vara stressigt och tjafsigt när jag har två barn att hålla reda på, var nu ett rent nöje. Q ansvarade för handlingslistan och pip-grejen och var världens bästa sällskap. Han är så stor nu, det är ibland som att vara med en kompis snarare än ett barn.

Därefter hem, snabb lunch, och så lämnade jag pojkarna i mormors ömma vård och åkte in till stan. Fyra timmar på NK. Ensam. Ganska snabbt hittade jag en affär med en expedit av den gamla stammen (månne på utdöende?). En sådan som kastar en snabb blick på en och direkt plockar fram rätt storlek. Som säger rent ut om ett plagg sitter bra eller ej. Och som vågar föreslå något man inte tänkt på själv. Tack vare henne kommer jag att bevista min systers bröllop i ett välsittande apelsinfärgat fodral med en guldbeige sjal över axlarna. Orange! Jag! En färg jag aldrig haft. Jag är röd, lila, rosa, cerise, lavendelblå. Men den var faktiskt skitsnygg. Jag menar. Jag var det.

När expediten räckte över kassen sa hon: Gå nu och köp ett läppstift som passar till, när du ändå har klänningen med dig. Så det gjorde jag. Och blev rejält ompysslad i över en timmes tid. Och sminkad, förstås. Och ja, det blev inte bara läppstift, utan också mascara och rouge.

Jag avslutade med en kaffe och en ljuvligt god chokladbulle utan minsta dåligt samvete. Sedan åkte jag hem och lagade middag.

På tisdagen tränade jag mitt på dagen, promenerade med mamma och Y i vagn, hämtade Q tidigt och åt glass i solen, och på kvällen var jag på fantastisk opera med båda mina föräldrar.

Under dessa tre ljuvliga dagar kände jag bara av ett skav, den spända relationen mellan min man och hans svärmor. Jag borde vänja mig, för det är inget jag kan göra något åt. Men för en gångs skull tyckte jag att det var mera hans fel än hennes, just den här gången.

Igår kväll debriefade vi. Och det blev ett riktigt bra samtal. Långt ifrån gräl. O påpekade en del saker som jag hört förut, och gått i försvarsställning av, men som nu faktiskt gick in. Saker som har med mitt förhållningssätt till mamma att göra. Och det kändes som att det jag tänkt och sagt så många gånger, faktiskt nådde honom den här gången.

Den som lever får se. Mamma är tillbaka redan om några veckor. Kanske blir det bättre. Hur som helst fick jag de här tre dagarna av henne, och tackade henne ordentligt för dem.