Mina livsdoktorander

Jag snor ett ord från en kommentar från en annannan blogg (och suckar avundsjukt över de intressanta och kultiverade diskussioner som alltid utbryter i dess kommentarsfält, så nu sa jag det!). Livsdoktorander!

Min längtan efter barn är i viss mån fortfarande en gåta för mig. Jag vet inte själv varför det var så viktigt. Något djupt existentiellt, men jag vägrar tro att det enbart har med mina X-kromosomer att göra, även om jag ännu inte träffat en man som gett uttryck för en lika stark längtan. Men de kanske finns, vad vet jag?

Men en sak minns jag att jag tänkte innan jag fick barn. Att det måste vara så roligt ur rent pedagogisk synpunkt. Att lära någon det mest fundamentala. Att vara med när någon upptäcker livet och tillvaron. Att få leva det tidiga livet, med alla nyheters behag, ännu en gång.

Och precis så är det. Fast ännu roligare! Vi talar inte om några avancerade saker här. Att iaktta (och dela) den förtjusning som blir följden när Y upptäcker vad som händer när man hoppar i en vattenpöl. Det skvätter! Man blir blöt! Och där! En pinne! Som man kan plocka upp! Och peta med i samma vattenpöl! Och vattnet är blött! Och kallt! När man känner på det med handen!

Eller den förtjusning som ersätter den första konsternationen när Q kommer och frågar: Mamma, vad betyder hålla stången? Han har lyssnat på sin nya skiva med Trazan och Banarne, nämligen. Och så sjunger han, alldeles rent: Vandrande vålnad, kliar inte sviden / När du knegar i djungeln hela tiden / Gör som Guran, skaffa dig en kjol / Det är bättre under Afrikas sol. (Hela texten till Fantomens brallor finns t ex här.)