Tidiga tonår?

Vi har fått en tonåring i huset. Fast han är bara fem år. Inte ens sex år fyllda, det ska ju vara lilla tonåren säger min initierade granne som har örnkoll på alla utvecklingsfaser. Jag tycker ju att det där med särskilda trotsåldrar verkar vara rent nys, trotset kommer och går, ibland bättre, ibland värre.

Just nu är det värre.

Q har ett häftigt humör och ett rikt känsloliv, det har jag vetat länge. Det finns fördelar med detta, faktiskt. Han är inte alls långsint, ilskan blossar upp snabbt och är lika snabbt övergående. Tjurar gör han nästan aldrig. Han är också ganska empatisk, med lite hjälp det vill säga. Det är inte särskilt svårt att få honom att förstå hur andra känner, och jag tror faktiskt att hans egna starka känslor är honom till hjälp.

Vidare är han fruktansvärt viljestark och självständig, och avskyr tillsägelser och tillrättavisningar. Eftersom han dessutom är kreativ och uppfinningsrik och olydig, blir det en hel del av den varan. Hur vi ska tillrättavisa honom på ett sätt som inte retar eller kränker honom, som inte triggar honom att jävlas ännu mer med eskalerande bråk som följd, är en fråga jag funderar mycket på.

Förra helgen gick det rätt bra. Jag var ensam med barnen på stan. Q var utlovad att få spela dataspel med pappa på kvällen om han inte bråkade (ack, dessa eviga förhandlingar! När slipper man dem? Har vi grävt en grop åt oss själva?). Under denna dag räckte det faktiskt med att spänna ögonen i Q och med kraft och tyngd uttala ordet DATASPEL för att han skulle ta reson. Efter några gånger kändes det larvigt och lite för likt hunddressyr, så jag sa något annat istället. Nej mamma, utbrast Q. Du ska säga DATASPEL!

Okej då.

Igår var det dags igen. Efter en för övrigt härlig solig dag ute vid sommarstugan, tröttnade både O och jag rejält på Q:s attityd. Det var inte en enda incident, utan många. Vi blev frästa åt, spottade på, kallade pucko ett antal gånger. Rena tonårsattityden, som sagt.

Inte heller idag har vi klarat oss undan konflikter. Jag var ensam med pojkarna och vår gemensamma lunch hör till de otrevligare måltider jag har inmundigat. Q inledde med att vägra handtvätt före maten, fortsatte med att vägra komma till bordet utan satt istället i trappan och ropade invektiv. Så småningom kapitulerade han såpass att han kom och satte sig, men tycktes då ångra sitt tillmötesgående och bråkade istället om att maten var för kall, att han bara tänkte äta ris, att köttfärssåsen smakade bajs, med mera, med mera.

Jag grubblar mig tokig på detta. Vad tusan är det som händer med min annars godmodige pojke? Han växlar sekundsnabbt mellan ljuvlighet och monstrositet. Det kanske är helt normalt?

Och hur ska jag hantera det? Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till när han var två-tre år, visserligen trotsig men mer lätthanterlig. Sedan skäms jag. Inte vill jag vrida klockan tillbaka, det känns som att förneka honom på något sätt. Han är ljuvlig och underbar, det är mig det är fel på. Det måste det vara? Jag har inte hittat nyckeln. Eller?

Den enda nyckel eller röda tråd jag kan hitta i skeendena är att det alltid är kompisar med i bilden när Q blir som förbytt. Kompisar är mycket viktiga för honom. Är de lite äldre än han blir han ännu pestigare. Han vill vara stor, vill stila, markera sitt oberoende av oss föräldrar, vill vara i gänget med till varje pris. Rörande. Men också lite otäckt. Vilken smilfink han är, tänker jag. Integritet, tänker jag. Och skäms igen för känslorna som väcks hos mig. Är jag bara avundsjuk? Själv var jag minst dubbelt så gammal, nej tre gånger så gammal som Q innan jag fann mig väl tillrätta bland jämnåriga.

Nej, avundsjuka är det inte. Jag gläds åt Q:s sociala förmåga, jag unnar honom den av hela mitt hjärta. Och att han är omgiven av goda vänner. Han lever det barnaliv jag själv inte hade. Men ovan är jag vid dessa dramer. Lika ovan som att hantera två klättrande, hoppande, sprallande gossar. Jag som mest satt och ritade eller klippte pappersdockor.

Svartsjuk är jag i alla fall inte. För Q älskar mig, det vet jag. Och jag älskar honom. Det vet han. Efter drabbningen idag förklarade jag för säkerhets skull att jag aldrig slutar att älska honom hur arg jag än blir, hur otrevlig han än är, men att det är tråkigt och ledsamt när vi bråkar. "Det vet jag mamma. Du är förresten söt som en nyponros."

Hm. Faller till föga gör jag ju. Det går inte annat.