Det har ju inte jag. (Inte O heller. Och inte Q. Yngste sonen Y blir alltså ensam i familjen om att ha denna erfarenhet.)
Sedan vi fick Y har jag tidvis slagits av dåligt samvete över att det är sådan skillnad på att få det andra barnet och det första. När jag fick Q blev jag mamma, vilket jag längtat efter i åratal. Jag trädde in i en mytomspunnen värld, tog på mig en lika ifrågasatt som glorifierad roll, min status uppgraderades, mina relationer till mina egna föräldrar förändrades. För att bara nämna några saker.
Den svindlande känslan av att Q är ett mirakel kommer tillbaka ganska ofta. Ända sedan vi fick Y har jag tänkt att han är ett lika stort underverk han, men känslan av det kom först senare. Och förresten blir det inte så mycket tid till att sitta ner och ägna sig åt mirakeldyrkan som tvåbarnsmamma, två barn som dessutom är ystra gossar som halvt river huset varje kväll.
Mitt första barn var tillvarons nav. Andra barnet får hänga med på ett helt annat sätt. På gott och ont, antar jag. Men eftersom jag själv är första- (och på sätt och vis enda-) barn har jag svårare att se fördelarna.
Tills häromkvällen. Det traditionsenliga röjet före läggdags hade börjat. Då när pojkarna förbränner all energi. Man kan inte gå och lägga sig innan tanken är tom. Man kör på toppfart tills lampan lyser, batterierna är slut, pannan rätt in i kaklet.
Q jagade Y, sjungandes ett pottpurri på schlagerdängor (öm så popp-u-lär av Erik Fader, t ex). Och som Y skrattade har jag inte hört något barn skratta någonsin. Gång på gång klängde han upp i min famn, hickande och jublande av skratt. Först undrade jag oroligt om ett krampanfall var förestående. Men så drog han efter andan, lyfte ett ansikte med strålande ögon och blossande kinder, och hoppade ner till storebror igen. Mera! En gång till!
Och jag insåg att så där roligt hade aldrig Q. Så har jag aldrig hört honom skratta, i alla fall inte i den åldern.
Det är något visst med storasyskon i alla fall.
Vad fint du beskriver det! Själv tror jag att den magiska känslan hör första gången till och att det inte går att återskapa. Men för mig är inte det heller det viktigaste eller det som gör om det är bra eller värt något. Utan de där små stunderna av ren och intensiv kärlek som kommer då och då till vart och ett av alla barnen. Dessemellan mycket kaos.
SvaraRaderaJag minns när vår 3-åring lekte och hoppade ner från soffbordet och lillebror då 6 månader skrattade så han kiknade! Jag som också är ensambarn blev helt häpen!
Åh, det där sätter fingret på min inre rädsla inför att eventuellt försöka få ett barn till.
SvaraRaderaJag oroar mig inte över att inte kunna älska - men har svårt att tro att det ska bli lika fantastiskt igen, lika stort, lika omvälvande, lika underbart, lika perfekt (som det känns i backspegeln i alla fall)
Jag är ett av 4 barn och för mig är syskon viktiga. Jag är också barn nr 3 i syskonskaran och har aldrig känt mig mindre uppskattad än mina syskon men tvivlar ändå.
Funderar på om den oerhörda lyckan hör ihop med den stora smärtan innan man får sitt efterlängtade barn - och den smärtan har jag ju inte nu. Och gå från barnlös till mamma gör man ju bara en gång...
Funderar också på om det kan vara okej ändå - okej att komma som visserligen efterlängtad men inte desperat efterlängtad...
Om det finns andra värden som man får istället (som det här exemplet :-))Om det till och med kan vara positivt på sätt och vis.
Eller om det bara handlar om rädsla från min sida - kanske står jag där igen och känner att lyckan överträffar allt jag kunde föreställa mig innan...
Det här känner jag så väl igen mig i! Jag är också storasyster, gift med en storebror. Ibland skäms jag för att jag har så mycket lättare för att identifiera mig med vårt första barn. "Är det så himla kul att få sin lillsayster att gråta?" skriker jag stressat mitt i morgonbestyren när lillasyster som ligger på golvet och speglar sig får en välriktad spark på låret av storebror. Och så skäms jag, för jag vet ju svaret: Ja, det är jätteviktigt. Eller åtminstone ganska roligt. I alla fall tyckte jag det när jag var liten.
SvaraRaderaMen lillasyster är härdad, bryter ihop, biter ihop och ger igen. Och älskar sin storebror över allt annat, tror jag faktiskt. Härom kvällen la jag båda barnen innan min man kommit hem. "När pappa kommer hem kommer han att titta in på er och säga "Här sover världens finaste barn"", sa jag. "Då säger pappa: "Här sover en lillasyster och en stojebjoj"", svarade lillasystern nöjt.
Stort grattis till jobb och viktnedgång, Helga! Du har inspirerat mig till att börja bjuda på Tradera, jag hade inte riktigt förstått mig på det tidigare. Nu har jag precis fått hem en jeanskjol och en tunika, det är så roligt! Det finns en del kläder från Melmelli inne nu, de är fina tycker jag.
Kram från Anka
Minns när jag tagit minsta dottern med på en resa till en föreläsning jag skulle hålla i Norge. På kvällen på hotellet började lillan gråta hysteriskt. Till sist fick jag ur henne att hon längtade efter sin storasyster som var kvar hemma. Gissa om mamman kände sig otillräcklig?
SvaraRadera