TONÅRIG
mopedist
MÖRDAD
i radhusområde av
SMÅBARNSMAMMA
"Barnen hade nyss somnat"
2010-06-27
2010-06-23
Svar på gensvar
Tack snälla ni för era kommentarer! De tröstade mig och fick mig att tänka. Och en del saker vill jag svara på och resonera kring.
Först - var är O i detta? Jo, han är högst närvarande. Inatt bar han skrikande Y i bärsele i över en timme medan jag sov. Men han är borta på kvällarna ibland, ett gemensamt val. Och det är jag som är föräldraledig nu, inte han. Vilket innebär att jag har huvudansvaret för och tillbringar mest tid med barnen. Men jag har just idag pratat med honom och efterlyst mer hjälp på morgnarna, som är min sämsta tid, och då Q gärna passar på att bråka lite extra.
Jag tror också att jag behöver prata med någon, så jatack, gärna namnet på superpsykologen! Min mejladress (som tycks ha försvunnit från bloggen, ser jag nu) är helgaqocho@gmail.com.
Som J påpekar (härligt med trogna läsare!) så återkommer de här tankarna ständigt till mig. Jag visste inte att jag kunde bli så arg och obehärskad förrän jag fick barn. Det var en omskakande upplevelse, och i viss mån kämpar jag fortfarande med att acceptera min nya självbild.
Först - var är O i detta? Jo, han är högst närvarande. Inatt bar han skrikande Y i bärsele i över en timme medan jag sov. Men han är borta på kvällarna ibland, ett gemensamt val. Och det är jag som är föräldraledig nu, inte han. Vilket innebär att jag har huvudansvaret för och tillbringar mest tid med barnen. Men jag har just idag pratat med honom och efterlyst mer hjälp på morgnarna, som är min sämsta tid, och då Q gärna passar på att bråka lite extra.
Jag tror också att jag behöver prata med någon, så jatack, gärna namnet på superpsykologen! Min mejladress (som tycks ha försvunnit från bloggen, ser jag nu) är helgaqocho@gmail.com.
Som J påpekar (härligt med trogna läsare!) så återkommer de här tankarna ständigt till mig. Jag visste inte att jag kunde bli så arg och obehärskad förrän jag fick barn. Det var en omskakande upplevelse, och i viss mån kämpar jag fortfarande med att acceptera min nya självbild.
Sedan det här med kontrollen. Åh, om jag kunde tro på det, vila i förvissningen att jag aldrig skulle tappa kontrollen. Men det kan jag inte. Sanningen är att jag redan har gjort saker, betett mig på ett sätt som jag själv inte tycker är okej. Alls. Nej, ni behöver inte göra någon anmälan, så illa är det inte. Men ibland känns det som att jag befinner mig på ett sluttande plan. Tar jag omilt i ungen ena dagen kanske mitt grepp är hårdare nästa dag. När ruskar jag honom ordentligt? När gör jag illa honom? Det är så lätt att bortförklara, att förminska, att rättfärdiga sitt beteende. Jag blev ju arg. Jag hade ju inte fått sova. Han har redan glömt det. Jag säger ju förlåt efteråt. Rättfärdiga, och fortsätta nedåt.
Jag behöver hitta en strategi för att stanna upp, återvinna balansen, hitta empatin. Se bebisen och inte kravmaskinen, se fyraåringen och inte provokatören. Marys ord om att se barnet och en själv som skilda från varann, med skilda och lika rättmätiga känslor, det ska jag fundera mer på.
Men vi kommer att fortsätta bära Y. Hade han varit egenfödd och levt med oss från sin första dag hade det varit en annan sak. Men han är adopterad, och dessutom prematur. Han visar tydligt att han har stora behov av trygghet och närhet. Jag är glad att han visar det, hellre det än att få ett barn som lärt sig att det inte är idé att ställa krav, att skrika, det är ändå aldrig någon som kommer. Y har haft det bra och fått lära sig var kärlek och god omvårdnad är. Han vet definitivt vad man ska ha en mamma till, och han är på god väg att lära sig att en pappa duger lika bra.
Till sist - visst är det så att jag borde tagga ner, dra ner min ambitionsnivå både vad gäller mammarollen och annat. Första tiden med Q gjorde jag inget annat än var mamma åt honom. Sedan vi kom hem med Y för drygt sex veckor sedan har jag genomfört en körkonsert, planerat ett körkalas, varit rådgivare vid fackliga förhandlingar, sökt ett jobb och intervjuats för detsamma, samt tränat några gånger. Jo.
Samtidigt känner jag den här gången ett starkare behov av att vara något annat än mamma. Jag behöver vara mig själv också. Det har inget med Y att göra, jag kände så redan innan vi fått honom, vilket jag också skrev om.
Det är en balansgång. Inte konstigt att anknytningen strular om jag medvetet väljer att göra saker som distraherar och distanserar mig från Y. Å andra sidan kanske jag blir en bättre mamma om jag inte behöver vara mamma varje sekund på dygnet?
Fortsättning följer. Kommentarer välkomnas. Som vanligt alltså.
Svar på gensvar
Tack snälla ni för era kommentarer! De tröstade mig och fick mig att tänka. Och en del saker vill jag svara på och resonera kring.
Först - var är O i detta? Jo, han är högst närvarande. Inatt bar han skrikande Y i bärsele i över en timme medan jag sov. Men han är borta på kvällarna ibland, ett gemensamt val. Och det är jag som är föräldraledig nu, inte han. Vilket innebär att jag har huvudansvaret för och tillbringar mest tid med barnen. Men jag har just idag pratat med honom och efterlyst mer hjälp på morgnarna, som är min sämsta tid, och då Q gärna passar på att bråka lite extra.
Jag tror också att jag behöver prata med någon, så jatack, gärna namnet på superpsykologen! Min mejladress (som tycks ha försvunnit från bloggen, ser jag nu) är helgaqocho@gmail.com.
Som J påpekar (härligt med trogna läsare!) så återkommer de här tankarna ständigt till mig. Jag visste inte att jag kunde bli så arg och obehärskad förrän jag fick barn. Det var en omskakande upplevelse, och i viss mån kämpar jag fortfarande med att acceptera min nya självbild.
Först - var är O i detta? Jo, han är högst närvarande. Inatt bar han skrikande Y i bärsele i över en timme medan jag sov. Men han är borta på kvällarna ibland, ett gemensamt val. Och det är jag som är föräldraledig nu, inte han. Vilket innebär att jag har huvudansvaret för och tillbringar mest tid med barnen. Men jag har just idag pratat med honom och efterlyst mer hjälp på morgnarna, som är min sämsta tid, och då Q gärna passar på att bråka lite extra.
Jag tror också att jag behöver prata med någon, så jatack, gärna namnet på superpsykologen! Min mejladress (som tycks ha försvunnit från bloggen, ser jag nu) är helgaqocho@gmail.com.
Som J påpekar (härligt med trogna läsare!) så återkommer de här tankarna ständigt till mig. Jag visste inte att jag kunde bli så arg och obehärskad förrän jag fick barn. Det var en omskakande upplevelse, och i viss mån kämpar jag fortfarande med att acceptera min nya självbild.
Sedan det här med kontrollen. Åh, om jag kunde tro på det, vila i förvissningen att jag aldrig skulle tappa kontrollen. Men det kan jag inte. Sanningen är att jag redan har gjort saker, betett mig på ett sätt som jag själv inte tycker är okej. Alls. Nej, ni behöver inte göra någon anmälan, så illa är det inte. Men ibland känns det som att jag befinner mig på ett sluttande plan. Tar jag omilt i ungen ena dagen kanske mitt grepp är hårdare nästa dag. När ruskar jag honom ordentligt? När gör jag illa honom? Det är så lätt att bortförklara, att förminska, att rättfärdiga sitt beteende. Jag blev ju arg. Jag hade ju inte fått sova. Han har redan glömt det. Jag säger ju förlåt efteråt. Rättfärdiga, och fortsätta nedåt.
Jag behöver hitta en strategi för att stanna upp, återvinna balansen, hitta empatin. Se bebisen och inte kravmaskinen, se fyraåringen och inte provokatören. Marys ord om att se barnet och en själv som skilda från varann, med skilda och lika rättmätiga känslor, det ska jag fundera mer på.
Men vi kommer att fortsätta bära Y. Hade han varit egenfödd och levt med oss från sin första dag hade det varit en annan sak. Men han är adopterad, och dessutom prematur. Han visar tydligt att han har stora behov av trygghet och närhet. Jag är glad att han visar det, hellre det än att få ett barn som lärt sig att det inte är idé att ställa krav, att skrika, det är ändå aldrig någon som kommer. Y har haft det bra och fått lära sig var kärlek och god omvårdnad är. Han vet definitivt vad man ska ha en mamma till, och han är på god väg att lära sig att en pappa duger lika bra.
Till sist - visst är det så att jag borde tagga ner, dra ner min ambitionsnivå både vad gäller mammarollen och annat. Första tiden med Q gjorde jag inget annat än var mamma åt honom. Sedan vi kom hem med Y för drygt sex veckor sedan har jag genomfört en körkonsert, planerat ett körkalas, varit rådgivare vid fackliga förhandlingar, sökt ett jobb och intervjuats för detsamma, samt tränat några gånger. Jo.
Samtidigt känner jag den här gången ett starkare behov av att vara något annat än mamma. Jag behöver vara mig själv också. Det har inget med Y att göra, jag kände så redan innan vi fått honom, vilket jag också skrev om.
Det är en balansgång. Inte konstigt att anknytningen strular om jag medvetet väljer att göra saker som distraherar och distanserar mig från Y. Å andra sidan kanske jag blir en bättre mamma om jag inte behöver vara mamma varje sekund på dygnet?
Fortsättning följer. Kommentarer välkomnas. Som vanligt alltså.
2010-06-22
Om en liten stund
Min blogg har kantrat rakt ner i ett tjatträsk av självömkan och otacksamhet, känns det som. Här kommer ytterligare ett inlägg på samma tema. Förlåt eventuella läsare med otillfredsställd barnlängtan, jag hade själv blivit galen av att läsa så mycket gnäll från en mamma som borde vara lycklig. Det är jag faktiskt, tro mig. Men sliten.
Det värsta just nu är inte sömnbristen utan mina egna känslor. Ibland skrämmer de mig. Jag är så arg nu för tiden, så otålig. Fernissan är tunn. Min första tanke när Y skriker och gnider ansiktet mot lakanet är inte "stackars liten, nu har han ont igen, jag måste hjälpa honom". Nej, den är kort och gott JÄVLAR. Plus en massa andra invektiv som jag faktiskt inte ens vågar skriva.
Kvällens nattning var tjorvig. Y somnade först, men just när Q började klippa med ögonen vaknade Y med ett vrål. Sedan var båda ungarna klarvakna. Till sist fick jag Q att somna men Y härdade ut i nästan två timmar i bärselen. Han höll sin djupsvarta blick oavvänt fäst på mig, nappen guppade. Med jämna mellanrum protesterade han mot sakernas tillstånd: utspott av napp (aj min rygg som måste böja sig) kräng och häv från sida till sida, illvrål.
Åh, de hemska tankarna som kommer då. De krälar upp ur mörka håligheter som jag uppenbarligen bär inom mig. Var kommer de ifrån? Behärskade, kontrollerade Helga med pokeransiktet. Alltid. Utom i förhållande till mina barn.
Jag funderar på att söka hjälp. Jag vet inte hur länge till jag kan behålla kontrollen. Men vart vänder man sig? Till vem säger man jo förstår doktorn det är så att jag blir så inihelvete förbannad på mina barn (de mycket efterlängtade) så att jag ibland får impulser att göra saker man inte får. Kan doktorn skriva ut något så att jag slipper känna såhär?
Det finns föräldratelefoner att ringa. Kanske ska jag göra det. Jag hittade också en artikelserie i Sydsvenskan, och jag grät när jag läste den här artikeln. Nej, det är inte jag. Min mamma slog mig inte - tror jag. Jag provoceras inte av samma saker som kvinnan i artikeln. Men känslorna, de vita blixtarna, rädslan för mig själv, känner jag igen.
Det kommer när jag är slut. När jag känner total vanmakt. När ungen inte slutar skrika, vad jag än gör. När han inte sover, fast jag burit och bytt och matat och vaggat i timmar. När jag gjort mitt allra allra bästa, när all god vilja och kärlek och uppdämd längtan i världen ändå inte räcker till. När fyraåringen låser fast min blick med sin och gör precis tvärtemot det jag bett honom om flera gånger, gör det han vet han inte får, medan klockan tickar, stressen ökar, lillebror skriker, planer rasar, allt går åt helvete.
Räkna till tio måste jag göra. Plocka upp kräldjurstanken i svansen ska jag göra, vända och vrida på den, titta på den, tänka jaha här kom den igen. Nu känner jag så här. Det får jag. Känna och göra är inte samma sak. Om en stund kommer känslan att vara borta.
Om en alldeles liten stund.
Det värsta just nu är inte sömnbristen utan mina egna känslor. Ibland skrämmer de mig. Jag är så arg nu för tiden, så otålig. Fernissan är tunn. Min första tanke när Y skriker och gnider ansiktet mot lakanet är inte "stackars liten, nu har han ont igen, jag måste hjälpa honom". Nej, den är kort och gott JÄVLAR. Plus en massa andra invektiv som jag faktiskt inte ens vågar skriva.
Kvällens nattning var tjorvig. Y somnade först, men just när Q började klippa med ögonen vaknade Y med ett vrål. Sedan var båda ungarna klarvakna. Till sist fick jag Q att somna men Y härdade ut i nästan två timmar i bärselen. Han höll sin djupsvarta blick oavvänt fäst på mig, nappen guppade. Med jämna mellanrum protesterade han mot sakernas tillstånd: utspott av napp (aj min rygg som måste böja sig) kräng och häv från sida till sida, illvrål.
Åh, de hemska tankarna som kommer då. De krälar upp ur mörka håligheter som jag uppenbarligen bär inom mig. Var kommer de ifrån? Behärskade, kontrollerade Helga med pokeransiktet. Alltid. Utom i förhållande till mina barn.
Jag funderar på att söka hjälp. Jag vet inte hur länge till jag kan behålla kontrollen. Men vart vänder man sig? Till vem säger man jo förstår doktorn det är så att jag blir så inihelvete förbannad på mina barn (de mycket efterlängtade) så att jag ibland får impulser att göra saker man inte får. Kan doktorn skriva ut något så att jag slipper känna såhär?
Det finns föräldratelefoner att ringa. Kanske ska jag göra det. Jag hittade också en artikelserie i Sydsvenskan, och jag grät när jag läste den här artikeln. Nej, det är inte jag. Min mamma slog mig inte - tror jag. Jag provoceras inte av samma saker som kvinnan i artikeln. Men känslorna, de vita blixtarna, rädslan för mig själv, känner jag igen.
Det kommer när jag är slut. När jag känner total vanmakt. När ungen inte slutar skrika, vad jag än gör. När han inte sover, fast jag burit och bytt och matat och vaggat i timmar. När jag gjort mitt allra allra bästa, när all god vilja och kärlek och uppdämd längtan i världen ändå inte räcker till. När fyraåringen låser fast min blick med sin och gör precis tvärtemot det jag bett honom om flera gånger, gör det han vet han inte får, medan klockan tickar, stressen ökar, lillebror skriker, planer rasar, allt går åt helvete.
Räkna till tio måste jag göra. Plocka upp kräldjurstanken i svansen ska jag göra, vända och vrida på den, titta på den, tänka jaha här kom den igen. Nu känner jag så här. Det får jag. Känna och göra är inte samma sak. Om en stund kommer känslan att vara borta.
Om en alldeles liten stund.
Om en liten stund
Min blogg har kantrat rakt ner i ett tjatträsk av självömkan och otacksamhet, känns det som. Här kommer ytterligare ett inlägg på samma tema. Förlåt eventuella läsare med otillfredsställd barnlängtan, jag hade själv blivit galen av att läsa så mycket gnäll från en mamma som borde vara lycklig. Det är jag faktiskt, tro mig. Men sliten.
Det värsta just nu är inte sömnbristen utan mina egna känslor. Ibland skrämmer de mig. Jag är så arg nu för tiden, så otålig. Fernissan är tunn. Min första tanke när Y skriker och gnider ansiktet mot lakanet är inte "stackars liten, nu har han ont igen, jag måste hjälpa honom". Nej, den är kort och gott JÄVLAR. Plus en massa andra invektiv som jag faktiskt inte ens vågar skriva.
Kvällens nattning var tjorvig. Y somnade först, men just när Q började klippa med ögonen vaknade Y med ett vrål. Sedan var båda ungarna klarvakna. Till sist fick jag Q att somna men Y härdade ut i nästan två timmar i bärselen. Han höll sin djupsvarta blick oavvänt fäst på mig, nappen guppade. Med jämna mellanrum protesterade han mot sakernas tillstånd: utspott av napp (aj min rygg som måste böja sig) kräng och häv från sida till sida, illvrål.
Åh, de hemska tankarna som kommer då. De krälar upp ur mörka håligheter som jag uppenbarligen bär inom mig. Var kommer de ifrån? Behärskade, kontrollerade Helga med pokeransiktet. Alltid. Utom i förhållande till mina barn.
Jag funderar på att söka hjälp. Jag vet inte hur länge till jag kan behålla kontrollen. Men vart vänder man sig? Till vem säger man jo förstår doktorn det är så att jag blir så inihelvete förbannad på mina barn (de mycket efterlängtade) så att jag ibland får impulser att göra saker man inte får. Kan doktorn skriva ut något så att jag slipper känna såhär?
Det finns föräldratelefoner att ringa. Kanske ska jag göra det. Jag hittade också en artikelserie i Sydsvenskan, och jag grät när jag läste den här artikeln. Nej, det är inte jag. Min mamma slog mig inte - tror jag. Jag provoceras inte av samma saker som kvinnan i artikeln. Men känslorna, de vita blixtarna, rädslan för mig själv, känner jag igen.
Det kommer när jag är slut. När jag känner total vanmakt. När ungen inte slutar skrika, vad jag än gör. När han inte sover, fast jag burit och bytt och matat och vaggat i timmar. När jag gjort mitt allra allra bästa, när all god vilja och kärlek och uppdämd längtan i världen ändå inte räcker till. När fyraåringen låser fast min blick med sin och gör precis tvärtemot det jag bett honom om flera gånger, gör det han vet han inte får, medan klockan tickar, stressen ökar, lillebror skriker, planer rasar, allt går åt helvete.
Räkna till tio måste jag göra. Plocka upp kräldjurstanken i svansen ska jag göra, vända och vrida på den, titta på den, tänka jaha här kom den igen. Nu känner jag så här. Det får jag. Känna och göra är inte samma sak. Om en stund kommer känslan att vara borta.
Om en alldeles liten stund.
Det värsta just nu är inte sömnbristen utan mina egna känslor. Ibland skrämmer de mig. Jag är så arg nu för tiden, så otålig. Fernissan är tunn. Min första tanke när Y skriker och gnider ansiktet mot lakanet är inte "stackars liten, nu har han ont igen, jag måste hjälpa honom". Nej, den är kort och gott JÄVLAR. Plus en massa andra invektiv som jag faktiskt inte ens vågar skriva.
Kvällens nattning var tjorvig. Y somnade först, men just när Q började klippa med ögonen vaknade Y med ett vrål. Sedan var båda ungarna klarvakna. Till sist fick jag Q att somna men Y härdade ut i nästan två timmar i bärselen. Han höll sin djupsvarta blick oavvänt fäst på mig, nappen guppade. Med jämna mellanrum protesterade han mot sakernas tillstånd: utspott av napp (aj min rygg som måste böja sig) kräng och häv från sida till sida, illvrål.
Åh, de hemska tankarna som kommer då. De krälar upp ur mörka håligheter som jag uppenbarligen bär inom mig. Var kommer de ifrån? Behärskade, kontrollerade Helga med pokeransiktet. Alltid. Utom i förhållande till mina barn.
Jag funderar på att söka hjälp. Jag vet inte hur länge till jag kan behålla kontrollen. Men vart vänder man sig? Till vem säger man jo förstår doktorn det är så att jag blir så inihelvete förbannad på mina barn (de mycket efterlängtade) så att jag ibland får impulser att göra saker man inte får. Kan doktorn skriva ut något så att jag slipper känna såhär?
Det finns föräldratelefoner att ringa. Kanske ska jag göra det. Jag hittade också en artikelserie i Sydsvenskan, och jag grät när jag läste den här artikeln. Nej, det är inte jag. Min mamma slog mig inte - tror jag. Jag provoceras inte av samma saker som kvinnan i artikeln. Men känslorna, de vita blixtarna, rädslan för mig själv, känner jag igen.
Det kommer när jag är slut. När jag känner total vanmakt. När ungen inte slutar skrika, vad jag än gör. När han inte sover, fast jag burit och bytt och matat och vaggat i timmar. När jag gjort mitt allra allra bästa, när all god vilja och kärlek och uppdämd längtan i världen ändå inte räcker till. När fyraåringen låser fast min blick med sin och gör precis tvärtemot det jag bett honom om flera gånger, gör det han vet han inte får, medan klockan tickar, stressen ökar, lillebror skriker, planer rasar, allt går åt helvete.
Räkna till tio måste jag göra. Plocka upp kräldjurstanken i svansen ska jag göra, vända och vrida på den, titta på den, tänka jaha här kom den igen. Nu känner jag så här. Det får jag. Känna och göra är inte samma sak. Om en stund kommer känslan att vara borta.
Om en alldeles liten stund.
2010-06-20
Omskakad
Jag trampade snett i mina sandaler idag. På väg från sandlådan med Y på armen. En bråkdels sekund var jag på väg att falla framstupa mot asfalten och krossa honom under mig. Sedan hann jag vrida kroppen så att ena knät tog första smällen, sedan armbågen, sist axeln. Y hamnade ovanpå och blev faktiskt inte ens rädd.
Usch. Jag mådde illa efteråt, både av smärta och chock. Jeansen är trasiga, knät svullet och skrubbat, axel och armbåge på väg att bli blå.
Men mitt i alltihop känner jag ändå en viss lättnad över att reptilhjärnan hänger med. Mitt medvetna jag kanske inte tycker att min anknytning är på topp, men mitt undermedvetna skyddar sin unge.
Usch. Jag mådde illa efteråt, både av smärta och chock. Jeansen är trasiga, knät svullet och skrubbat, axel och armbåge på väg att bli blå.
Men mitt i alltihop känner jag ändå en viss lättnad över att reptilhjärnan hänger med. Mitt medvetna jag kanske inte tycker att min anknytning är på topp, men mitt undermedvetna skyddar sin unge.
Omskakad
Jag trampade snett i mina sandaler idag. På väg från sandlådan med Y på armen. En bråkdels sekund var jag på väg att falla framstupa mot asfalten och krossa honom under mig. Sedan hann jag vrida kroppen så att ena knät tog första smällen, sedan armbågen, sist axeln. Y hamnade ovanpå och blev faktiskt inte ens rädd.
Usch. Jag mådde illa efteråt, både av smärta och chock. Jeansen är trasiga, knät svullet och skrubbat, axel och armbåge på väg att bli blå.
Men mitt i alltihop känner jag ändå en viss lättnad över att reptilhjärnan hänger med. Mitt medvetna jag kanske inte tycker att min anknytning är på topp, men mitt undermedvetna skyddar sin unge.
Usch. Jag mådde illa efteråt, både av smärta och chock. Jeansen är trasiga, knät svullet och skrubbat, axel och armbåge på väg att bli blå.
Men mitt i alltihop känner jag ändå en viss lättnad över att reptilhjärnan hänger med. Mitt medvetna jag kanske inte tycker att min anknytning är på topp, men mitt undermedvetna skyddar sin unge.
2010-06-18
Å andra sidan
.. får man ibland höra saker man faktiskt behöver höra också.
Vi var på vår kära öppna förskola idag, mina gossar och jag. Pratade med en kär gammal bekant som arbetar där och som sett Q sedan han var bebis. Jag beskrev Y:s sömnproblematik, bland annat att han inte sover längre än 20-30 min på dagen. Såvida inte vi ligger i sängen tillsammans. Om han får ha huvudet på min axel och foten på min mage och ett stadigt grepp i mina magvalkar - jag menar min tröja - då sover han i två timmar.
- Men så underbart att du ger honom det, att du tar dig den tiden, det är nog inte alla som skulle ha gjort!
Senare, när jag bar gnällig Y i bärsjal:
- Helga, det ser så innerligt ut. Han släpper dig inte med blicken, han arbetar verkligen på att knyta an till dig.
Sisådär. Svårare var det inte att bekräfta mig och känna att jag gör rätt, att jag är på rätt väg, att det ska nog bli bra det här också.
Vi var på vår kära öppna förskola idag, mina gossar och jag. Pratade med en kär gammal bekant som arbetar där och som sett Q sedan han var bebis. Jag beskrev Y:s sömnproblematik, bland annat att han inte sover längre än 20-30 min på dagen. Såvida inte vi ligger i sängen tillsammans. Om han får ha huvudet på min axel och foten på min mage och ett stadigt grepp i mina magvalkar - jag menar min tröja - då sover han i två timmar.
- Men så underbart att du ger honom det, att du tar dig den tiden, det är nog inte alla som skulle ha gjort!
Senare, när jag bar gnällig Y i bärsjal:
- Helga, det ser så innerligt ut. Han släpper dig inte med blicken, han arbetar verkligen på att knyta an till dig.
Sisådär. Svårare var det inte att bekräfta mig och känna att jag gör rätt, att jag är på rätt väg, att det ska nog bli bra det här också.
Å andra sidan
.. får man ibland höra saker man faktiskt behöver höra också.
Vi var på vår kära öppna förskola idag, mina gossar och jag. Pratade med en kär gammal bekant som arbetar där och som sett Q sedan han var bebis. Jag beskrev Y:s sömnproblematik, bland annat att han inte sover längre än 20-30 min på dagen. Såvida inte vi ligger i sängen tillsammans. Om han får ha huvudet på min axel och foten på min mage och ett stadigt grepp i mina magvalkar - jag menar min tröja - då sover han i två timmar.
- Men så underbart att du ger honom det, att du tar dig den tiden, det är nog inte alla som skulle ha gjort!
Senare, när jag bar gnällig Y i bärsjal:
- Helga, det ser så innerligt ut. Han släpper dig inte med blicken, han arbetar verkligen på att knyta an till dig.
Sisådär. Svårare var det inte att bekräfta mig och känna att jag gör rätt, att jag är på rätt väg, att det ska nog bli bra det här också.
Vi var på vår kära öppna förskola idag, mina gossar och jag. Pratade med en kär gammal bekant som arbetar där och som sett Q sedan han var bebis. Jag beskrev Y:s sömnproblematik, bland annat att han inte sover längre än 20-30 min på dagen. Såvida inte vi ligger i sängen tillsammans. Om han får ha huvudet på min axel och foten på min mage och ett stadigt grepp i mina magvalkar - jag menar min tröja - då sover han i två timmar.
- Men så underbart att du ger honom det, att du tar dig den tiden, det är nog inte alla som skulle ha gjort!
Senare, när jag bar gnällig Y i bärsjal:
- Helga, det ser så innerligt ut. Han släpper dig inte med blicken, han arbetar verkligen på att knyta an till dig.
Sisådär. Svårare var det inte att bekräfta mig och känna att jag gör rätt, att jag är på rätt väg, att det ska nog bli bra det här också.
2010-06-17
Vad man inte vill höra
Scenen är en barnläkarmottagning. Aktörer: nyter sköterska, utvakad mamma, leende bebis.
- Och hur gååår det med lilla Y då?
- (syrligt, med stänk av desperation) Jovars, bra, men han sover dåligt.
- (glatt avfärdande) Jaa, det är så det är att vara mamma ibland!
- Och hur gååår det med lilla Y då?
- (syrligt, med stänk av desperation) Jovars, bra, men han sover dåligt.
- (glatt avfärdande) Jaa, det är så det är att vara mamma ibland!
Vad man inte vill höra
Scenen är en barnläkarmottagning. Aktörer: nyter sköterska, utvakad mamma, leende bebis.
- Och hur gååår det med lilla Y då?
- (syrligt, med stänk av desperation) Jovars, bra, men han sover dåligt.
- (glatt avfärdande) Jaa, det är så det är att vara mamma ibland!
- Och hur gååår det med lilla Y då?
- (syrligt, med stänk av desperation) Jovars, bra, men han sover dåligt.
- (glatt avfärdande) Jaa, det är så det är att vara mamma ibland!
2010-06-16
Också en morfar
Pappa, allt knarrigare och mer självcentrerad. Som inleder varje telefonsamtal med att omständligt redogöra för sina exakta förehavanden sedan sist, inkluderat lästa böcker, översatta sidor, tänkta tankar. I bakgrunden skriker hans barnbarn men det märker han inte. Ska vi luncha tillsammans travar han på och går in på trånga restauranger med trappor och undrar sedan varför jag blir stående ute på trottoaren med barnvagnen.
Men häromdagen ringde han eftersom han mindes att det var Y:s första födelsedag. Och senare på dagen när jag vittjade brevlådan hittade jag ett brev:
Sfärslukaren
STOREBROR
Q
avs: MORFAR
Men häromdagen ringde han eftersom han mindes att det var Y:s första födelsedag. Och senare på dagen när jag vittjade brevlådan hittade jag ett brev:
Sfärslukaren
STOREBROR
Q
avs: MORFAR
Också en morfar
Pappa, allt knarrigare och mer självcentrerad. Som inleder varje telefonsamtal med att omständligt redogöra för sina exakta förehavanden sedan sist, inkluderat lästa böcker, översatta sidor, tänkta tankar. I bakgrunden skriker hans barnbarn men det märker han inte. Ska vi luncha tillsammans travar han på och går in på trånga restauranger med trappor och undrar sedan varför jag blir stående ute på trottoaren med barnvagnen.
Men häromdagen ringde han eftersom han mindes att det var Y:s första födelsedag. Och senare på dagen när jag vittjade brevlådan hittade jag ett brev:
Sfärslukaren
STOREBROR
Q
avs: MORFAR
Men häromdagen ringde han eftersom han mindes att det var Y:s första födelsedag. Och senare på dagen när jag vittjade brevlådan hittade jag ett brev:
Sfärslukaren
STOREBROR
Q
avs: MORFAR
Bön
Ikväll känner jag mig usel. Kan man få extra självbehärskning och tålamod någonstans?
Det behöver jag.
Det behöver jag.
Bön
Ikväll känner jag mig usel. Kan man få extra självbehärskning och tålamod någonstans?
Det behöver jag.
Det behöver jag.
2010-06-14
Bröderna Natt och Dag
Eller Helgamammajour dygnet runt. En pojke skriker på dagen och den andra på natten.
Q är vild av svartsjuka och provokationslusta just nu. Han muckar ständigt gräl, letar efter saker att gnälla om. I lördags kväll gnällde han i en timme över att han fick för lite lördagsgodis (samma mängd som brukligt), samtidigt som han snaskade i sig detsamma.
Men rätt vad det är glimtar det till och blir vuxet, moget och resonabelt.
Jag (desperat och korkad): Q, varför knycker du Y:s nappar hela tiden?
Q: För att jag vill vara en bebis igen och suga på napp.
Ja, det hade man ju inte behövt vara Sherlock Holmes för att räkna ut. (Dum liknelse. Det hade S.H. aldrig fattat.)
Eller:
Jag (fortfarande desperat): Snällasnälla Q, sluta bråka och retas med mig och pappa, det blir så otrevligt då. Varför vill du göra oss arga hela tiden?
Q: För att jag tror att ni inte tycker om mig längre.
Det var ju en ingång till ett ganska bra samtal.
Lillebror å sin sida har hållit oss vakna i tre nätter nu. Han somnar snabbt, sover oroligt och gnyr och behöver tröstas en gång i timmen tills vi kommer och lägger oss. Sedan skriker han rejält tre gånger under natten, snor och sparkar och går upp i brygga. Kan lugnas efter ungefär en timmes skrik.
Först idag klarnade sömnbristdimman tillräckligt för att jag skulle få för mig att känna efter i hans mun. Jag sa ju att jag var korkad. Tand nummer fem är på väg. Och här har vi grubblat över spädbarnssorg, anknytningsproblem, separationsångest. När det bara är fyra veckor sedan han senast grät otröstligt över tandsprickningsont.
Nu har lillebror fått Alvedon och storebror - inte napp, men välling i nappflaska och bröderna Natt och Dag sover.
Q är vild av svartsjuka och provokationslusta just nu. Han muckar ständigt gräl, letar efter saker att gnälla om. I lördags kväll gnällde han i en timme över att han fick för lite lördagsgodis (samma mängd som brukligt), samtidigt som han snaskade i sig detsamma.
Men rätt vad det är glimtar det till och blir vuxet, moget och resonabelt.
Jag (desperat och korkad): Q, varför knycker du Y:s nappar hela tiden?
Q: För att jag vill vara en bebis igen och suga på napp.
Ja, det hade man ju inte behövt vara Sherlock Holmes för att räkna ut. (Dum liknelse. Det hade S.H. aldrig fattat.)
Eller:
Jag (fortfarande desperat): Snällasnälla Q, sluta bråka och retas med mig och pappa, det blir så otrevligt då. Varför vill du göra oss arga hela tiden?
Q: För att jag tror att ni inte tycker om mig längre.
Det var ju en ingång till ett ganska bra samtal.
Lillebror å sin sida har hållit oss vakna i tre nätter nu. Han somnar snabbt, sover oroligt och gnyr och behöver tröstas en gång i timmen tills vi kommer och lägger oss. Sedan skriker han rejält tre gånger under natten, snor och sparkar och går upp i brygga. Kan lugnas efter ungefär en timmes skrik.
Först idag klarnade sömnbristdimman tillräckligt för att jag skulle få för mig att känna efter i hans mun. Jag sa ju att jag var korkad. Tand nummer fem är på väg. Och här har vi grubblat över spädbarnssorg, anknytningsproblem, separationsångest. När det bara är fyra veckor sedan han senast grät otröstligt över tandsprickningsont.
Nu har lillebror fått Alvedon och storebror - inte napp, men välling i nappflaska och bröderna Natt och Dag sover.
Bröderna Natt och Dag
Eller Helgamammajour dygnet runt. En pojke skriker på dagen och den andra på natten.
Q är vild av svartsjuka och provokationslusta just nu. Han muckar ständigt gräl, letar efter saker att gnälla om. I lördags kväll gnällde han i en timme över att han fick för lite lördagsgodis (samma mängd som brukligt), samtidigt som han snaskade i sig detsamma.
Men rätt vad det är glimtar det till och blir vuxet, moget och resonabelt.
Jag (desperat och korkad): Q, varför knycker du Y:s nappar hela tiden?
Q: För att jag vill vara en bebis igen och suga på napp.
Ja, det hade man ju inte behövt vara Sherlock Holmes för att räkna ut. (Dum liknelse. Det hade S.H. aldrig fattat.)
Eller:
Jag (fortfarande desperat): Snällasnälla Q, sluta bråka och retas med mig och pappa, det blir så otrevligt då. Varför vill du göra oss arga hela tiden?
Q: För att jag tror att ni inte tycker om mig längre.
Det var ju en ingång till ett ganska bra samtal.
Lillebror å sin sida har hållit oss vakna i tre nätter nu. Han somnar snabbt, sover oroligt och gnyr och behöver tröstas en gång i timmen tills vi kommer och lägger oss. Sedan skriker han rejält tre gånger under natten, snor och sparkar och går upp i brygga. Kan lugnas efter ungefär en timmes skrik.
Först idag klarnade sömnbristdimman tillräckligt för att jag skulle få för mig att känna efter i hans mun. Jag sa ju att jag var korkad. Tand nummer fem är på väg. Och här har vi grubblat över spädbarnssorg, anknytningsproblem, separationsångest. När det bara är fyra veckor sedan han senast grät otröstligt över tandsprickningsont.
Nu har lillebror fått Alvedon och storebror - inte napp, men välling i nappflaska och bröderna Natt och Dag sover.
Q är vild av svartsjuka och provokationslusta just nu. Han muckar ständigt gräl, letar efter saker att gnälla om. I lördags kväll gnällde han i en timme över att han fick för lite lördagsgodis (samma mängd som brukligt), samtidigt som han snaskade i sig detsamma.
Men rätt vad det är glimtar det till och blir vuxet, moget och resonabelt.
Jag (desperat och korkad): Q, varför knycker du Y:s nappar hela tiden?
Q: För att jag vill vara en bebis igen och suga på napp.
Ja, det hade man ju inte behövt vara Sherlock Holmes för att räkna ut. (Dum liknelse. Det hade S.H. aldrig fattat.)
Eller:
Jag (fortfarande desperat): Snällasnälla Q, sluta bråka och retas med mig och pappa, det blir så otrevligt då. Varför vill du göra oss arga hela tiden?
Q: För att jag tror att ni inte tycker om mig längre.
Det var ju en ingång till ett ganska bra samtal.
Lillebror å sin sida har hållit oss vakna i tre nätter nu. Han somnar snabbt, sover oroligt och gnyr och behöver tröstas en gång i timmen tills vi kommer och lägger oss. Sedan skriker han rejält tre gånger under natten, snor och sparkar och går upp i brygga. Kan lugnas efter ungefär en timmes skrik.
Först idag klarnade sömnbristdimman tillräckligt för att jag skulle få för mig att känna efter i hans mun. Jag sa ju att jag var korkad. Tand nummer fem är på väg. Och här har vi grubblat över spädbarnssorg, anknytningsproblem, separationsångest. När det bara är fyra veckor sedan han senast grät otröstligt över tandsprickningsont.
Nu har lillebror fått Alvedon och storebror - inte napp, men välling i nappflaska och bröderna Natt och Dag sover.
2010-06-11
Ha!
Inget är klart ännu, men det verkar som att jag får behålla min anställning även om min tjänst försvinner.
Och nästa vecka ska jag på intervju. För ett projektledarjobb i en ny bransch.
Det verkar som att det är lite krut kvar i tanten ändå.
Och nästa vecka ska jag på intervju. För ett projektledarjobb i en ny bransch.
Det verkar som att det är lite krut kvar i tanten ändå.
Ha!
Inget är klart ännu, men det verkar som att jag får behålla min anställning även om min tjänst försvinner.
Och nästa vecka ska jag på intervju. För ett projektledarjobb i en ny bransch.
Det verkar som att det är lite krut kvar i tanten ändå.
Och nästa vecka ska jag på intervju. För ett projektledarjobb i en ny bransch.
Det verkar som att det är lite krut kvar i tanten ändå.
2010-06-09
Ändå
Y sover inte på dagen annat än korta stunder. Halvhjärtade försök från min sida att få ordning på sovandet har gett noll resultat. Han går från djupsömn till klarögt joller på en sekund. Ingen tid att söva om.
Y somnar gott på kvällen men vaknar sedan med förtvivlade yl tre-fyra gånger tills det är dags för oss att lägga oss. På natten vaknar han också, men är lugnare.
Y bajsar inte. Äter. Och äter. Och äter igen. Och bajsar inte. Katrinplommon, först en halv burk. Inget händer. Hel burk. Explosion! Och så är det bajsstopp igen i några dagar. Katrinplommon. Explosion! Först idag tycks jag ha hittat den optimala katrinplommonsdosen. (Messmör som vi också fått rekommenderat funkade inte alls.)
Y har fantastisk aptit. Nästan alltid. Utom ikväll. Då ville han inte alls äta, utan spotta och fräsa och skrika och spänna kroppen i en båge så att han nästan ramlade ur stolen och sedan min famn.
Q är tidvis skogstokig. Storgråt på morgonen, vill inte gå till dagmamman. Han får vara hemma.
Q slår med flit en bandyboll rakt i ansiktet på bästa kompisen.
Q får en efterlängtad leksak, precis som de andra pojkarna hos dagmamman. Han är glad i några timmar, och börjar sedan tjata om att få alla de andra i serien.
Q, när han är på det humöret, skriker "Dumma dumma Y!" så snart Y ger ifrån sig minsta ljud.
Om Y intresserar sig för en leksak, är Q alltsomoftast där och tar den ifrån honom och gömmer den under tröjan eller något annat fiffigt.
Q retas. Hjälp vad han kan retas. Fyra år. Var ska detta sluta?
Trots dessa utmaningar i vardagen, som i stunden får mig rejält ur balans, tror jag att jag kommer att minnas den här tiden som en av de lyckligaste i mitt liv. Faktiskt.
Märkligt.
Y somnar gott på kvällen men vaknar sedan med förtvivlade yl tre-fyra gånger tills det är dags för oss att lägga oss. På natten vaknar han också, men är lugnare.
Y bajsar inte. Äter. Och äter. Och äter igen. Och bajsar inte. Katrinplommon, först en halv burk. Inget händer. Hel burk. Explosion! Och så är det bajsstopp igen i några dagar. Katrinplommon. Explosion! Först idag tycks jag ha hittat den optimala katrinplommonsdosen. (Messmör som vi också fått rekommenderat funkade inte alls.)
Y har fantastisk aptit. Nästan alltid. Utom ikväll. Då ville han inte alls äta, utan spotta och fräsa och skrika och spänna kroppen i en båge så att han nästan ramlade ur stolen och sedan min famn.
Q är tidvis skogstokig. Storgråt på morgonen, vill inte gå till dagmamman. Han får vara hemma.
Q slår med flit en bandyboll rakt i ansiktet på bästa kompisen.
Q får en efterlängtad leksak, precis som de andra pojkarna hos dagmamman. Han är glad i några timmar, och börjar sedan tjata om att få alla de andra i serien.
Q, när han är på det humöret, skriker "Dumma dumma Y!" så snart Y ger ifrån sig minsta ljud.
Om Y intresserar sig för en leksak, är Q alltsomoftast där och tar den ifrån honom och gömmer den under tröjan eller något annat fiffigt.
Q retas. Hjälp vad han kan retas. Fyra år. Var ska detta sluta?
Trots dessa utmaningar i vardagen, som i stunden får mig rejält ur balans, tror jag att jag kommer att minnas den här tiden som en av de lyckligaste i mitt liv. Faktiskt.
Märkligt.
Ändå
Y sover inte på dagen annat än korta stunder. Halvhjärtade försök från min sida att få ordning på sovandet har gett noll resultat. Han går från djupsömn till klarögt joller på en sekund. Ingen tid att söva om.
Y somnar gott på kvällen men vaknar sedan med förtvivlade yl tre-fyra gånger tills det är dags för oss att lägga oss. På natten vaknar han också, men är lugnare.
Y bajsar inte. Äter. Och äter. Och äter igen. Och bajsar inte. Katrinplommon, först en halv burk. Inget händer. Hel burk. Explosion! Och så är det bajsstopp igen i några dagar. Katrinplommon. Explosion! Först idag tycks jag ha hittat den optimala katrinplommonsdosen. (Messmör som vi också fått rekommenderat funkade inte alls.)
Y har fantastisk aptit. Nästan alltid. Utom ikväll. Då ville han inte alls äta, utan spotta och fräsa och skrika och spänna kroppen i en båge så att han nästan ramlade ur stolen och sedan min famn.
Q är tidvis skogstokig. Storgråt på morgonen, vill inte gå till dagmamman. Han får vara hemma.
Q slår med flit en bandyboll rakt i ansiktet på bästa kompisen.
Q får en efterlängtad leksak, precis som de andra pojkarna hos dagmamman. Han är glad i några timmar, och börjar sedan tjata om att få alla de andra i serien.
Q, när han är på det humöret, skriker "Dumma dumma Y!" så snart Y ger ifrån sig minsta ljud.
Om Y intresserar sig för en leksak, är Q alltsomoftast där och tar den ifrån honom och gömmer den under tröjan eller något annat fiffigt.
Q retas. Hjälp vad han kan retas. Fyra år. Var ska detta sluta?
Trots dessa utmaningar i vardagen, som i stunden får mig rejält ur balans, tror jag att jag kommer att minnas den här tiden som en av de lyckligaste i mitt liv. Faktiskt.
Märkligt.
Y somnar gott på kvällen men vaknar sedan med förtvivlade yl tre-fyra gånger tills det är dags för oss att lägga oss. På natten vaknar han också, men är lugnare.
Y bajsar inte. Äter. Och äter. Och äter igen. Och bajsar inte. Katrinplommon, först en halv burk. Inget händer. Hel burk. Explosion! Och så är det bajsstopp igen i några dagar. Katrinplommon. Explosion! Först idag tycks jag ha hittat den optimala katrinplommonsdosen. (Messmör som vi också fått rekommenderat funkade inte alls.)
Y har fantastisk aptit. Nästan alltid. Utom ikväll. Då ville han inte alls äta, utan spotta och fräsa och skrika och spänna kroppen i en båge så att han nästan ramlade ur stolen och sedan min famn.
Q är tidvis skogstokig. Storgråt på morgonen, vill inte gå till dagmamman. Han får vara hemma.
Q slår med flit en bandyboll rakt i ansiktet på bästa kompisen.
Q får en efterlängtad leksak, precis som de andra pojkarna hos dagmamman. Han är glad i några timmar, och börjar sedan tjata om att få alla de andra i serien.
Q, när han är på det humöret, skriker "Dumma dumma Y!" så snart Y ger ifrån sig minsta ljud.
Om Y intresserar sig för en leksak, är Q alltsomoftast där och tar den ifrån honom och gömmer den under tröjan eller något annat fiffigt.
Q retas. Hjälp vad han kan retas. Fyra år. Var ska detta sluta?
Trots dessa utmaningar i vardagen, som i stunden får mig rejält ur balans, tror jag att jag kommer att minnas den här tiden som en av de lyckligaste i mitt liv. Faktiskt.
Märkligt.
2010-06-05
Uppföljning
Fredagen blev fin, i sällskap med mina söner - lekplats, vardagsdrama med skatungar ("Mamma, jag ser en pingvin!") och katter, plaskdamm, bibliotek, glass på torget i solskenet. Nu är det tidig lördagmorgon efter tjorvig natt, jag sitter framför barn-TV med Q bredvid mig och Y vid mina fötter. O njuter en av sina ytterst sällsynta sovmorgnar. Jag reflekterar över två av de saker jag skrev om igår.
Jobbet först. Jag kommer inte att ge mig utan strid och jag har gott stöd av mina styrelsekollegor. Frågan är om företaget vill bli av med mig eller vill behålla mina kollegor med kortare anställningstid, det har jag inte kunnat räkna ut. Å andra sidan var förslaget som presenterades igår just ett förslag och inte särskilt genomarbetat, det märktes tydligt.
Jag skulle ljuga om jag förkunnade att det hela inte oroar eller irriterar mig. Naturligtvis känner jag mig stridslysten och förbannad. Men jag känner ändå viss tillförsikt. Uppsagd eller inte, hur det än går så kommer det att bli bra. Jag har ett helt år på mig - min planerade föräldraledighet - att hitta nytt jobb. Det första sökte jag igår. Skulle jag mot förmodan hitta drömjobbet innan detta år är slut, byter vi. Då får O vara hemma istället. Det är ett scenario jag faktiskt kan leva med, till min egen förvåning. Under förra ledigheten längtade jag inte alls tillbaka till jobbet.
Nu över till Y. Y, lilla bebisen som leker vid mina fötter under stilla joller. Som ger mig ett strålande leende när jag tittar på honom. Som nästan alltid tystnar med skrik och gnäll när jag lyfter upp honom. Varför i himlens namn tycker jag att han är jobbig?
Veckan som gick var den första då O jobbade och det har gått väldigt bra. Jämfört med första veckan ensam med Q, rent enastående bra. Erfarenhet, årstid och bostad hjälper förstås till. (Då var det november och vi bodde i lägenhet på åttonde våningen, att ta sig ut var ett helt företag. Idag är det blommande försommar och vi bor på marken, med egen liten täppa och tjugo steg till en park med lekplats.)
Q var ett krypande kvicksilver, aktiv och ständigt nyfiken. Han pilade runt i lägenheten och utforskade kökslådor, sladdhärvor och blomkrukor. Y är inte lika rörlig, han kryper inte ännu, men han verkar också mindre experimentlysten. Han kan sitta en halvtimme och rassla med bakmåttsatsen, eller bläddra i en pekbok.
Min tillvaro är alltså enklare på många sätt. Å andra sidan hade Q heller inte en svartsjuk storebror. Så snart jag lyckas distrahera, lugna, trösta eller söva Y, är Q där och ska upp i knät, läsas för, gosas med. När Y äntligen somnat vaknar Q med ett vrål och strömmande näsblod. Eller så sväljer han glaskulor. Jag som uppfylldes av oceaner av oanvänd kärlek under så många år, nu öser jag och öser ur dem. Ändå är det alltid någon som kräver mer.
Sovandet funkar inte perfekt. Y somnar relativt snabbt men sover sedan oroligt, vaknar och gnyr och måste tröstas. Av mig. Ofta vaknar han till ordentligt just när vi håller på att somna, och stökar runt en bra stund. Inatt var han som förbytt, efter att ha sovit tämligen lugnt några timmar, var han vaken och gnällig från elva till tre. Jag skäms att säga att även jag blir som förbytt i en sådan situation, så det var tur för oss alla att O tog över och att Y accepterade det.
Men det känns inte som läge för någon metod, fem-minuters eller rumpbuffning. Y verkar behöva trygghet och närhet. Dessutom krånglar hans mage. Vi har bytt ut ersättning mot välling, en succé och är på god väg att introducera barnmat. Y äter med god aptit men magen hänger inte riktigt med. Prematura barn har ofta problem med förstoppning, och Y verkar inte vara något undantag.
Kontentan måste bli att Y nog inte är ett särskilt besvärligt barn, utan att det är omständigheterna som överväldigar mig. Vad var poängen med detta resonemang? Det känns alltid bättre att ha benat ut och analyserat. Och kanske kan jag hoppas på att omständigheterna blir lättare, inte svårare.
Jobbet först. Jag kommer inte att ge mig utan strid och jag har gott stöd av mina styrelsekollegor. Frågan är om företaget vill bli av med mig eller vill behålla mina kollegor med kortare anställningstid, det har jag inte kunnat räkna ut. Å andra sidan var förslaget som presenterades igår just ett förslag och inte särskilt genomarbetat, det märktes tydligt.
Jag skulle ljuga om jag förkunnade att det hela inte oroar eller irriterar mig. Naturligtvis känner jag mig stridslysten och förbannad. Men jag känner ändå viss tillförsikt. Uppsagd eller inte, hur det än går så kommer det att bli bra. Jag har ett helt år på mig - min planerade föräldraledighet - att hitta nytt jobb. Det första sökte jag igår. Skulle jag mot förmodan hitta drömjobbet innan detta år är slut, byter vi. Då får O vara hemma istället. Det är ett scenario jag faktiskt kan leva med, till min egen förvåning. Under förra ledigheten längtade jag inte alls tillbaka till jobbet.
Nu över till Y. Y, lilla bebisen som leker vid mina fötter under stilla joller. Som ger mig ett strålande leende när jag tittar på honom. Som nästan alltid tystnar med skrik och gnäll när jag lyfter upp honom. Varför i himlens namn tycker jag att han är jobbig?
Veckan som gick var den första då O jobbade och det har gått väldigt bra. Jämfört med första veckan ensam med Q, rent enastående bra. Erfarenhet, årstid och bostad hjälper förstås till. (Då var det november och vi bodde i lägenhet på åttonde våningen, att ta sig ut var ett helt företag. Idag är det blommande försommar och vi bor på marken, med egen liten täppa och tjugo steg till en park med lekplats.)
Q var ett krypande kvicksilver, aktiv och ständigt nyfiken. Han pilade runt i lägenheten och utforskade kökslådor, sladdhärvor och blomkrukor. Y är inte lika rörlig, han kryper inte ännu, men han verkar också mindre experimentlysten. Han kan sitta en halvtimme och rassla med bakmåttsatsen, eller bläddra i en pekbok.
Min tillvaro är alltså enklare på många sätt. Å andra sidan hade Q heller inte en svartsjuk storebror. Så snart jag lyckas distrahera, lugna, trösta eller söva Y, är Q där och ska upp i knät, läsas för, gosas med. När Y äntligen somnat vaknar Q med ett vrål och strömmande näsblod. Eller så sväljer han glaskulor. Jag som uppfylldes av oceaner av oanvänd kärlek under så många år, nu öser jag och öser ur dem. Ändå är det alltid någon som kräver mer.
Sovandet funkar inte perfekt. Y somnar relativt snabbt men sover sedan oroligt, vaknar och gnyr och måste tröstas. Av mig. Ofta vaknar han till ordentligt just när vi håller på att somna, och stökar runt en bra stund. Inatt var han som förbytt, efter att ha sovit tämligen lugnt några timmar, var han vaken och gnällig från elva till tre. Jag skäms att säga att även jag blir som förbytt i en sådan situation, så det var tur för oss alla att O tog över och att Y accepterade det.
Men det känns inte som läge för någon metod, fem-minuters eller rumpbuffning. Y verkar behöva trygghet och närhet. Dessutom krånglar hans mage. Vi har bytt ut ersättning mot välling, en succé och är på god väg att introducera barnmat. Y äter med god aptit men magen hänger inte riktigt med. Prematura barn har ofta problem med förstoppning, och Y verkar inte vara något undantag.
Kontentan måste bli att Y nog inte är ett särskilt besvärligt barn, utan att det är omständigheterna som överväldigar mig. Vad var poängen med detta resonemang? Det känns alltid bättre att ha benat ut och analyserat. Och kanske kan jag hoppas på att omständigheterna blir lättare, inte svårare.
Uppföljning
Fredagen blev fin, i sällskap med mina söner - lekplats, vardagsdrama med skatungar ("Mamma, jag ser en pingvin!") och katter, plaskdamm, bibliotek, glass på torget i solskenet. Nu är det tidig lördagmorgon efter tjorvig natt, jag sitter framför barn-TV med Q bredvid mig och Y vid mina fötter. O njuter en av sina ytterst sällsynta sovmorgnar. Jag reflekterar över två av de saker jag skrev om igår.
Jobbet först. Jag kommer inte att ge mig utan strid och jag har gott stöd av mina styrelsekollegor. Frågan är om företaget vill bli av med mig eller vill behålla mina kollegor med kortare anställningstid, det har jag inte kunnat räkna ut. Å andra sidan var förslaget som presenterades igår just ett förslag och inte särskilt genomarbetat, det märktes tydligt.
Jag skulle ljuga om jag förkunnade att det hela inte oroar eller irriterar mig. Naturligtvis känner jag mig stridslysten och förbannad. Men jag känner ändå viss tillförsikt. Uppsagd eller inte, hur det än går så kommer det att bli bra. Jag har ett helt år på mig - min planerade föräldraledighet - att hitta nytt jobb. Det första sökte jag igår. Skulle jag mot förmodan hitta drömjobbet innan detta år är slut, byter vi. Då får O vara hemma istället. Det är ett scenario jag faktiskt kan leva med, till min egen förvåning. Under förra ledigheten längtade jag inte alls tillbaka till jobbet.
Nu över till Y. Y, lilla bebisen som leker vid mina fötter under stilla joller. Som ger mig ett strålande leende när jag tittar på honom. Som nästan alltid tystnar med skrik och gnäll när jag lyfter upp honom. Varför i himlens namn tycker jag att han är jobbig?
Veckan som gick var den första då O jobbade och det har gått väldigt bra. Jämfört med första veckan ensam med Q, rent enastående bra. Erfarenhet, årstid och bostad hjälper förstås till. (Då var det november och vi bodde i lägenhet på åttonde våningen, att ta sig ut var ett helt företag. Idag är det blommande försommar och vi bor på marken, med egen liten täppa och tjugo steg till en park med lekplats.)
Q var ett krypande kvicksilver, aktiv och ständigt nyfiken. Han pilade runt i lägenheten och utforskade kökslådor, sladdhärvor och blomkrukor. Y är inte lika rörlig, han kryper inte ännu, men han verkar också mindre experimentlysten. Han kan sitta en halvtimme och rassla med bakmåttsatsen, eller bläddra i en pekbok.
Min tillvaro är alltså enklare på många sätt. Å andra sidan hade Q heller inte en svartsjuk storebror. Så snart jag lyckas distrahera, lugna, trösta eller söva Y, är Q där och ska upp i knät, läsas för, gosas med. När Y äntligen somnat vaknar Q med ett vrål och strömmande näsblod. Eller så sväljer han glaskulor. Jag som uppfylldes av oceaner av oanvänd kärlek under så många år, nu öser jag och öser ur dem. Ändå är det alltid någon som kräver mer.
Sovandet funkar inte perfekt. Y somnar relativt snabbt men sover sedan oroligt, vaknar och gnyr och måste tröstas. Av mig. Ofta vaknar han till ordentligt just när vi håller på att somna, och stökar runt en bra stund. Inatt var han som förbytt, efter att ha sovit tämligen lugnt några timmar, var han vaken och gnällig från elva till tre. Jag skäms att säga att även jag blir som förbytt i en sådan situation, så det var tur för oss alla att O tog över och att Y accepterade det.
Men det känns inte som läge för någon metod, fem-minuters eller rumpbuffning. Y verkar behöva trygghet och närhet. Dessutom krånglar hans mage. Vi har bytt ut ersättning mot välling, en succé och är på god väg att introducera barnmat. Y äter med god aptit men magen hänger inte riktigt med. Prematura barn har ofta problem med förstoppning, och Y verkar inte vara något undantag.
Kontentan måste bli att Y nog inte är ett särskilt besvärligt barn, utan att det är omständigheterna som överväldigar mig. Vad var poängen med detta resonemang? Det känns alltid bättre att ha benat ut och analyserat. Och kanske kan jag hoppas på att omständigheterna blir lättare, inte svårare.
Jobbet först. Jag kommer inte att ge mig utan strid och jag har gott stöd av mina styrelsekollegor. Frågan är om företaget vill bli av med mig eller vill behålla mina kollegor med kortare anställningstid, det har jag inte kunnat räkna ut. Å andra sidan var förslaget som presenterades igår just ett förslag och inte särskilt genomarbetat, det märktes tydligt.
Jag skulle ljuga om jag förkunnade att det hela inte oroar eller irriterar mig. Naturligtvis känner jag mig stridslysten och förbannad. Men jag känner ändå viss tillförsikt. Uppsagd eller inte, hur det än går så kommer det att bli bra. Jag har ett helt år på mig - min planerade föräldraledighet - att hitta nytt jobb. Det första sökte jag igår. Skulle jag mot förmodan hitta drömjobbet innan detta år är slut, byter vi. Då får O vara hemma istället. Det är ett scenario jag faktiskt kan leva med, till min egen förvåning. Under förra ledigheten längtade jag inte alls tillbaka till jobbet.
Nu över till Y. Y, lilla bebisen som leker vid mina fötter under stilla joller. Som ger mig ett strålande leende när jag tittar på honom. Som nästan alltid tystnar med skrik och gnäll när jag lyfter upp honom. Varför i himlens namn tycker jag att han är jobbig?
Veckan som gick var den första då O jobbade och det har gått väldigt bra. Jämfört med första veckan ensam med Q, rent enastående bra. Erfarenhet, årstid och bostad hjälper förstås till. (Då var det november och vi bodde i lägenhet på åttonde våningen, att ta sig ut var ett helt företag. Idag är det blommande försommar och vi bor på marken, med egen liten täppa och tjugo steg till en park med lekplats.)
Q var ett krypande kvicksilver, aktiv och ständigt nyfiken. Han pilade runt i lägenheten och utforskade kökslådor, sladdhärvor och blomkrukor. Y är inte lika rörlig, han kryper inte ännu, men han verkar också mindre experimentlysten. Han kan sitta en halvtimme och rassla med bakmåttsatsen, eller bläddra i en pekbok.
Min tillvaro är alltså enklare på många sätt. Å andra sidan hade Q heller inte en svartsjuk storebror. Så snart jag lyckas distrahera, lugna, trösta eller söva Y, är Q där och ska upp i knät, läsas för, gosas med. När Y äntligen somnat vaknar Q med ett vrål och strömmande näsblod. Eller så sväljer han glaskulor. Jag som uppfylldes av oceaner av oanvänd kärlek under så många år, nu öser jag och öser ur dem. Ändå är det alltid någon som kräver mer.
Sovandet funkar inte perfekt. Y somnar relativt snabbt men sover sedan oroligt, vaknar och gnyr och måste tröstas. Av mig. Ofta vaknar han till ordentligt just när vi håller på att somna, och stökar runt en bra stund. Inatt var han som förbytt, efter att ha sovit tämligen lugnt några timmar, var han vaken och gnällig från elva till tre. Jag skäms att säga att även jag blir som förbytt i en sådan situation, så det var tur för oss alla att O tog över och att Y accepterade det.
Men det känns inte som läge för någon metod, fem-minuters eller rumpbuffning. Y verkar behöva trygghet och närhet. Dessutom krånglar hans mage. Vi har bytt ut ersättning mot välling, en succé och är på god väg att introducera barnmat. Y äter med god aptit men magen hänger inte riktigt med. Prematura barn har ofta problem med förstoppning, och Y verkar inte vara något undantag.
Kontentan måste bli att Y nog inte är ett särskilt besvärligt barn, utan att det är omständigheterna som överväldigar mig. Vad var poängen med detta resonemang? Det känns alltid bättre att ha benat ut och analyserat. Och kanske kan jag hoppas på att omständigheterna blir lättare, inte svårare.
2010-06-03
Gråtlust
Känner mig lätt gråtmild. Utan inbördes ordning eller rankning:
Över att jag är så jävla fet (så, nu sa jag det).
Över att jag träffade pappa idag. Han börjar bli lite böjd. Min ståtliga pappa. Han är nog inte 1,90 längre. När jag såg honom vandra iväg mot biblioteket tänkte jag som så många gånger förr, är det sista gången jag ser honom?
Men också över att han eftertänksamt sa "Jag har det ju oförskämt bra egentligen." Just det gläder mig mer än jag kan säga, för pappa har inte alltid tyckt så om sitt liv. Särskilt inte de senaste åren.
Över att känslorna för Y, som varit på helrätt väg de senaste dagarna, blossade upp nu ikväll igen. Fel känslor alltså. Klockan är elva på kvällen och han sover inte. Men han skriker åtminstone inte. Alltid något.
Över att mitt jobb vill säga upp mig, men inte tre andra projektledare med kortare anställningstid. Nå, sista ordet är inte sagt.
Över den här krönikan. Nä, varför ska man vara duktig egentligen, man får fan ändå inget för det.
Över att jag är så jävla fet (så, nu sa jag det).
Över att jag träffade pappa idag. Han börjar bli lite böjd. Min ståtliga pappa. Han är nog inte 1,90 längre. När jag såg honom vandra iväg mot biblioteket tänkte jag som så många gånger förr, är det sista gången jag ser honom?
Men också över att han eftertänksamt sa "Jag har det ju oförskämt bra egentligen." Just det gläder mig mer än jag kan säga, för pappa har inte alltid tyckt så om sitt liv. Särskilt inte de senaste åren.
Över att känslorna för Y, som varit på helrätt väg de senaste dagarna, blossade upp nu ikväll igen. Fel känslor alltså. Klockan är elva på kvällen och han sover inte. Men han skriker åtminstone inte. Alltid något.
Över att mitt jobb vill säga upp mig, men inte tre andra projektledare med kortare anställningstid. Nå, sista ordet är inte sagt.
Över den här krönikan. Nä, varför ska man vara duktig egentligen, man får fan ändå inget för det.
Gråtlust
Känner mig lätt gråtmild. Utan inbördes ordning eller rankning:
Över att jag är så jävla fet (så, nu sa jag det).
Över att jag träffade pappa idag. Han börjar bli lite böjd. Min ståtliga pappa. Han är nog inte 1,90 längre. När jag såg honom vandra iväg mot biblioteket tänkte jag som så många gånger förr, är det sista gången jag ser honom?
Men också över att han eftertänksamt sa "Jag har det ju oförskämt bra egentligen." Just det gläder mig mer än jag kan säga, för pappa har inte alltid tyckt så om sitt liv. Särskilt inte de senaste åren.
Över att känslorna för Y, som varit på helrätt väg de senaste dagarna, blossade upp nu ikväll igen. Fel känslor alltså. Klockan är elva på kvällen och han sover inte. Men han skriker åtminstone inte. Alltid något.
Över att mitt jobb vill säga upp mig, men inte tre andra projektledare med kortare anställningstid. Nå, sista ordet är inte sagt.
Över den här krönikan. Nä, varför ska man vara duktig egentligen, man får fan ändå inget för det.
Över att jag är så jävla fet (så, nu sa jag det).
Över att jag träffade pappa idag. Han börjar bli lite böjd. Min ståtliga pappa. Han är nog inte 1,90 längre. När jag såg honom vandra iväg mot biblioteket tänkte jag som så många gånger förr, är det sista gången jag ser honom?
Men också över att han eftertänksamt sa "Jag har det ju oförskämt bra egentligen." Just det gläder mig mer än jag kan säga, för pappa har inte alltid tyckt så om sitt liv. Särskilt inte de senaste åren.
Över att känslorna för Y, som varit på helrätt väg de senaste dagarna, blossade upp nu ikväll igen. Fel känslor alltså. Klockan är elva på kvällen och han sover inte. Men han skriker åtminstone inte. Alltid något.
Över att mitt jobb vill säga upp mig, men inte tre andra projektledare med kortare anställningstid. Nå, sista ordet är inte sagt.
Över den här krönikan. Nä, varför ska man vara duktig egentligen, man får fan ändå inget för det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)