Känner mig lätt gråtmild. Utan inbördes ordning eller rankning:
Över att jag är så jävla fet (så, nu sa jag det).
Över att jag träffade pappa idag. Han börjar bli lite böjd. Min ståtliga pappa. Han är nog inte 1,90 längre. När jag såg honom vandra iväg mot biblioteket tänkte jag som så många gånger förr, är det sista gången jag ser honom?
Men också över att han eftertänksamt sa "Jag har det ju oförskämt bra egentligen." Just det gläder mig mer än jag kan säga, för pappa har inte alltid tyckt så om sitt liv. Särskilt inte de senaste åren.
Över att känslorna för Y, som varit på helrätt väg de senaste dagarna, blossade upp nu ikväll igen. Fel känslor alltså. Klockan är elva på kvällen och han sover inte. Men han skriker åtminstone inte. Alltid något.
Över att mitt jobb vill säga upp mig, men inte tre andra projektledare med kortare anställningstid. Nå, sista ordet är inte sagt.
Över den här krönikan. Nä, varför ska man vara duktig egentligen, man får fan ändå inget för det.
Kram. Helt enkelt.
SvaraRaderaSuziluz har rätt.
SvaraRaderaOch gå ut i trädgården och gråt en skvätt.
Åh vad det kan kännas tungt ibland. Hoppas det känns bättre idag...
SvaraRaderaHär hjälper det inte att gråta, jag blir rejält arg och inte "bara" ledsen över hur du blivit behandlad på jobbet, och över hur flickor/kvinnor behandlas. Jenny Östergrens krönika träffade mig som ett slag i maggropen - är mamma till tre flickor, som alla är duktiga i skolan, och insåg att ingenting egentligen förändrats sedan 70-talet, då jag själv gick i skola och var osynlig för att jag var tyst, snäll och duktig. Också under studietiden var det samma sak, lärarna spanade efter de "kreativa", charmigt slarviga killarna och osynliggjorde de noggranna, duktiga tjejerna. Kram från Elvira i Finland
SvaraRaderaÄven om du inte trivs på nuvarande jobbet skall du - genom ditt fack; KRÄV support - fightas till sista blodsdroppen. Jag har varit i din situation, jag vet hur det går annars.
SvaraRaderaTack för länken till krönikan; har skickat den vidare till mina två systrar & tre döttrar; alla är vi drabbade av samma...
PS. Om några veckor kommer troligen min blogg att återuppstå (ifall jag får nätkontakt...), skall till grannlandet under ett antal veckor.
Dumma ditt jobb, kan de inte låta dig vara föräldraledig i fred!
SvaraRaderaKran.
/Linda
Kram kram kram KRAAAAAM
SvaraRadera¨
Jävla skitjobb. Usch, jag vet hur det känns att ha jobbtrassel under föräldraledigheten.
Hur gammal är Y? Går det att söva honom med rumpbuff? Jag vet ju det där med anknytning och så, men det behöver väl inte stå tillbaka i alla fall. Man kan ju ligga bredvid sitt barn och buffa rumpa i ett mörkt rum, dvs närhet men ändå informationen att nu är det natt och nu sover alla. Grejen med att söva och söva om i sängen är att barnet ska komma på bana med att på natten händer det inget roligt även om jag vaknar. För oss har detta funkat ypperligt och är en av anledningarna till att jag faktiskt höll ihop genom förra våren trots allt som hände. Men visst, man kan få sitta och buffa ett protesterande barn en halvtimme första kvällen, innan poletten ramlar ner. Som sagt, är det ett dåligt råd så bara strunta i det.
Vad din eventuella jävla fetma anbelangar, så kom ihåg den fina repliken Jag är fet och du är ful men jag kan banta. Om du vill så går det mycket väl att göra någonting åt det. Senare. Dock, just nu, med två gulliganer, så har du händerna fulla. Och för övrigt, kilona rasar när Y börjar gå. Tro mig! ;-)
KRAM