Uppföljning

Fredagen blev fin, i sällskap med mina söner - lekplats, vardagsdrama med skatungar ("Mamma, jag ser en pingvin!") och katter, plaskdamm, bibliotek, glass på torget i solskenet. Nu är det tidig lördagmorgon efter tjorvig natt, jag sitter framför barn-TV med Q bredvid mig och Y vid mina fötter. O njuter en av sina ytterst sällsynta sovmorgnar. Jag reflekterar över två av de saker jag skrev om igår.

Jobbet först. Jag kommer inte att ge mig utan strid och jag har gott stöd av mina styrelsekollegor. Frågan är om företaget vill bli av med mig eller vill behålla mina kollegor med kortare anställningstid, det har jag inte kunnat räkna ut. Å andra sidan var förslaget som presenterades igår just ett förslag och inte särskilt genomarbetat, det märktes tydligt.

Jag skulle ljuga om jag förkunnade att det hela inte oroar eller irriterar mig. Naturligtvis känner jag mig stridslysten och förbannad. Men jag känner ändå viss tillförsikt. Uppsagd eller inte, hur det än går så kommer det att bli bra. Jag har ett helt år på mig - min planerade föräldraledighet - att hitta nytt jobb. Det första sökte jag igår. Skulle jag mot förmodan hitta drömjobbet innan detta år är slut, byter vi. Då får O vara hemma istället. Det är ett scenario jag faktiskt kan leva med, till min egen förvåning. Under förra ledigheten längtade jag inte alls tillbaka till jobbet.

Nu över till Y. Y, lilla bebisen som leker vid mina fötter under stilla joller. Som ger mig ett strålande leende när jag tittar på honom. Som nästan alltid tystnar med skrik och gnäll när jag lyfter upp honom. Varför i himlens namn tycker jag att han är jobbig?

Veckan som gick var den första då O jobbade och det har gått väldigt bra. Jämfört med första veckan ensam med Q, rent enastående bra. Erfarenhet, årstid och bostad hjälper förstås till. (Då var det november och vi bodde i lägenhet på åttonde våningen, att ta sig ut var ett helt företag. Idag är det blommande försommar och vi bor på marken, med egen liten täppa och tjugo steg till en park med lekplats.)

Q var ett krypande kvicksilver, aktiv och ständigt nyfiken. Han pilade runt i lägenheten och utforskade kökslådor, sladdhärvor och blomkrukor. Y är inte lika rörlig, han kryper inte ännu, men han verkar också mindre experimentlysten. Han kan sitta en halvtimme och rassla med bakmåttsatsen, eller bläddra i en pekbok.

Min tillvaro är alltså enklare på många sätt. Å andra sidan hade Q heller inte en svartsjuk storebror. Så snart jag lyckas distrahera, lugna, trösta eller söva Y, är Q där och ska upp i knät, läsas för, gosas med. När Y äntligen somnat vaknar Q med ett vrål och strömmande näsblod. Eller så sväljer han glaskulor. Jag som uppfylldes av oceaner av oanvänd kärlek under så många år, nu öser jag och öser ur dem. Ändå är det alltid någon som kräver mer.

Sovandet funkar inte perfekt. Y somnar relativt snabbt men sover sedan oroligt, vaknar och gnyr och måste tröstas. Av mig. Ofta vaknar han till ordentligt just när vi håller på att somna, och stökar runt en bra stund. Inatt var han som förbytt, efter att ha sovit tämligen lugnt några timmar, var han vaken och gnällig från elva till tre. Jag skäms att säga att även jag blir som förbytt i en sådan situation, så det var tur för oss alla att O tog över och att Y accepterade det.

Men det känns inte som läge för någon metod, fem-minuters eller rumpbuffning. Y verkar behöva trygghet och närhet. Dessutom krånglar hans mage. Vi har bytt ut ersättning mot välling, en succé och är på god väg att introducera barnmat. Y äter med god aptit men magen hänger inte riktigt med. Prematura barn har ofta problem med förstoppning, och Y verkar inte vara något undantag.

Kontentan måste bli att Y nog inte är ett särskilt besvärligt barn, utan att det är omständigheterna som överväldigar mig. Vad var poängen med detta resonemang? Det känns alltid bättre att ha benat ut och analyserat. Och kanske kan jag hoppas på att omständigheterna blir lättare, inte svårare.