Min blogg har kantrat rakt ner i ett tjatträsk av självömkan och otacksamhet, känns det som. Här kommer ytterligare ett inlägg på samma tema. Förlåt eventuella läsare med otillfredsställd barnlängtan, jag hade själv blivit galen av att läsa så mycket gnäll från en mamma som borde vara lycklig. Det är jag faktiskt, tro mig. Men sliten.
Det värsta just nu är inte sömnbristen utan mina egna känslor. Ibland skrämmer de mig. Jag är så arg nu för tiden, så otålig. Fernissan är tunn. Min första tanke när Y skriker och gnider ansiktet mot lakanet är inte "stackars liten, nu har han ont igen, jag måste hjälpa honom". Nej, den är kort och gott JÄVLAR. Plus en massa andra invektiv som jag faktiskt inte ens vågar skriva.
Kvällens nattning var tjorvig. Y somnade först, men just när Q började klippa med ögonen vaknade Y med ett vrål. Sedan var båda ungarna klarvakna. Till sist fick jag Q att somna men Y härdade ut i nästan två timmar i bärselen. Han höll sin djupsvarta blick oavvänt fäst på mig, nappen guppade. Med jämna mellanrum protesterade han mot sakernas tillstånd: utspott av napp (aj min rygg som måste böja sig) kräng och häv från sida till sida, illvrål.
Åh, de hemska tankarna som kommer då. De krälar upp ur mörka håligheter som jag uppenbarligen bär inom mig. Var kommer de ifrån? Behärskade, kontrollerade Helga med pokeransiktet. Alltid. Utom i förhållande till mina barn.
Jag funderar på att söka hjälp. Jag vet inte hur länge till jag kan behålla kontrollen. Men vart vänder man sig? Till vem säger man jo förstår doktorn det är så att jag blir så inihelvete förbannad på mina barn (de mycket efterlängtade) så att jag ibland får impulser att göra saker man inte får. Kan doktorn skriva ut något så att jag slipper känna såhär?
Det finns föräldratelefoner att ringa. Kanske ska jag göra det. Jag hittade också en artikelserie i Sydsvenskan, och jag grät när jag läste den här artikeln. Nej, det är inte jag. Min mamma slog mig inte - tror jag. Jag provoceras inte av samma saker som kvinnan i artikeln. Men känslorna, de vita blixtarna, rädslan för mig själv, känner jag igen.
Det kommer när jag är slut. När jag känner total vanmakt. När ungen inte slutar skrika, vad jag än gör. När han inte sover, fast jag burit och bytt och matat och vaggat i timmar. När jag gjort mitt allra allra bästa, när all god vilja och kärlek och uppdämd längtan i världen ändå inte räcker till. När fyraåringen låser fast min blick med sin och gör precis tvärtemot det jag bett honom om flera gånger, gör det han vet han inte får, medan klockan tickar, stressen ökar, lillebror skriker, planer rasar, allt går åt helvete.
Räkna till tio måste jag göra. Plocka upp kräldjurstanken i svansen ska jag göra, vända och vrida på den, titta på den, tänka jaha här kom den igen. Nu känner jag så här. Det får jag. Känna och göra är inte samma sak. Om en stund kommer känslan att vara borta.
Om en alldeles liten stund.
för vad det är värt: känner igen mig.
SvaraRaderaoch du: tankarna, de har varenda förälder, det är jag beredd att ta gift på. det är vad man gör av dem som räknas. Huruvida man väljer att lägga ner ett skrikande barn och gå ut och räkna till 25 eller ruska det skrikande barnet, det är vad som skiljer agnarna från vetet.
Det ÄR överjävligt med barn emellanåt. Man får tycka det, hur mycket man än längtat efter dem.
Men jag tycker att du ska hitta någon att prata med. Vi var till BVC-psykologen ett par gånger, och det hjälpte enormt. Ja, de var fortfarande många och ja, det var fortfarande jobbigt, men att få sätta ord på allt för en utomstående som varken bleknade av fasa eller ringde soc, utan bekräftade, det gjorde underverk för mig.
KRAM!
Det låter som om du är väldigt ensam i det här - var är din kära man?
SvaraRaderaSnälla Helga, det är inte något fel på dig, jag lovar dig det. Jag vet precis hur du känner för jag kan också bli rädd för mina egna känslor när jag blir arg på barnen. Jag har till och med gått till världens bästa barn- och föräldrapsykolog och pratat om saken. Det hjälpte otroligt mycket. Nuförtiden blir jag inte rädd för ilskan och förtvivlan med barnen längre. Och när jag inte blir rädd blir jag heller inte lika ilsk.
SvaraRaderaDet är sådär man känner när man blir riktigt rasande, utmattad och frustrerad. Man får impulser att slåss, knyckla till något, adrenalinet rinner till. Det betyder inte att man kommer att göra det. Jag upprepar. DET BETYDER INTE ATT MAN KOMMER ATT GÖRA DET.
Såhär sa min allrabästaste psykolog till mig. Du kommer inte att tappa kontrollen. (För det är ju det man är rädd för eller hur?) Varför skulle du göra det? Det är en massa situationer i livet som fordrar att vi har kontroll. I trafiken, på jobbet. Varför skulle du tappa kontrollen med barnen?
Jag tror att du också skulle må bra av att prata med någon om det här, för jag har följt din blogg ett tag och det här är tankar som återkommer hos dig med jämna mellanrum. Detta med ilskan, behärskningen i förhållandet till barnen. Jag läser dina inlägg och jag känner igen mig, för jag har också temperament. Och jag har höga krav på mig själv som mamma precis som du.
Om du vill kan jag maila dig namnet på superpsykologen.
I vilket fall som helst så vill jag att du ska veta att du inte är ensam med de här tankarna. Och att det inte är något fel på dig som känner så. Man blir faktiskt ursinnig, ja man ser rött ibland med barnen och blir rädd för vad man kan ta sig till.
Kram J
Å, du! Jag var också ungefär där när vi fick vår tvåa. Jag minns inte så himla mycket av det, däremot minns jag att jag, efter en dryg månad hemma, stod och krasst förklarade för en kusinhustru att "nej, jag har inte alls samma känslor för henne som jag hade för vår första. Det här känns mer som ett jobb." Men jag minns också att jag faktiskt inte var orolig - jag ÄR en empatisk människa med normala relationer, det här kommer att ordna sig när hon slutar kräkas ner hela mig efter varje måltid, när hon slutar skrika sig blå så fort vi sätter henne i en bil eller barnvagn (fatta, vi tog oss inte ens hem till mina föräldrar - 4 mil - på kanske fyra månader!), när hon börjar ge lite mer tillbaka. Min man kände inget av detta, han var upp över öronen förälskad.
SvaraRaderaOch jag gjorde mitt jobb - tog varannan natt, kånkade, kånkade, kånkade. Stannade hemma istället för att gå och fika med andra mammalediga. Vi jobbade halva veckor var (med storebror oxå, bestämt sen innan) och troligen var det räddningen. Jag minns hur jag sa "Jag älskar dig, storebror", och sen, för att jag borde, la till "Jag älskar dig, lillasyster". Utan att riktigt känna det. Dock älskade jag vetskapen om att jag hade två barn, att jag var tvåbarnsmamma.
Jag minns inte när det vände, men successivt blev det lättare. Nu är det "färdigt" sen länge. Jag är lika mycket mamma åt båda. De är lika mycket mina barn båda två. De är så uppenbart syskon, de älskar varandra och leker tillsammans.
Det där blixtrande raseriet känner jag också igen. Så arg har jag blivit på mina barn, på min man, min far, min syster... Och jag skulle faktiskt klassa min uppväxt som ovanligt harmonisk. Jag har världens bästa föräldrar, de är fortfarande galna i varandra. Jag har en väninna som växte upp i en oerhört märklig familj på alla sätt - hon blir aldrig så där arg på nån!
Nu blir det här kvasivetenskapligt och svamligt, men det är sent och jag är trött. Jag har badat och lagt barn, satt filbunke, knådat en deg och ställt i kylen och betalt en räkning för en rolig utflykt med hela familjen nästa vecka - vår första semestervecka. Om nån sagt till mig att det skulle bli så här bra hade jag inte trott dem. Det finns ett liv på andra sidan, Helga.
Jättekram och styrka till dig! Om du vill kan vi kanske ses och leka och prata en stund nån dag? Vi bor i Stockholm och är mobila numer. "Ja! Åka bij! Ja vill åsså föja me!" säger hon som skrek så att hon fick näsblod bara hon såg en bilbarnstol...
Jättekram, som sagt. Håll ut.
/Anka
Det låter som om du får många kloka råd från dina vänner här i cybervärlden...
SvaraRaderaJag måste få be dig om ett om du har tid att svara mig - vi har precis fått hem manuset till vår utredning och förutom några sak-/stavfel så är texten skriven på rent crappy svenska, full med syftningsfel och ofullständiga meningar...
Jag funderar på att ringa till vår organisation för att få råd för vi har inte världens bästa kontakt med vår hemutredare... :-/
Hur gör vi på bästa sätt för att få vår hemutredning begriplig på svenska för att bli lämplig att översätta till ett annat språk utan att vi sågar vår hemutredares svenskakunskaper?
tacksam för svar på min blogg!
kram!
Fernissan blir tunn för alla när det är mycket som sliter på den. Det kan inte spela någon större roll om det är jobbet eller barnen eller gamla föräldrar som nöter.
SvaraRaderaOch tro mig eller ej, men det är en lättnad för en som inte har barn att läsa vad du skriver. Föräldrar är alltså också vanliga mänskliga människor. De blir inte automatiskt de där överjordiskt empatiska och självuppoffrande varelser som man ibland kan tro.
Och en sak till. Man kan sparka i väggen eller dänga näven i bordet. Man kan vråla något odefinierat rakt ut i luften utan mottagare. Det finns ett funktionellt mellanting mellan att vara överjordiskt behärskad och att göra det man inte får.
Styrkekram!
Helga, fina, knäppolina! (som jag brukar kalla Lilla Bill)
SvaraRaderaFernissan blir tunn när man har två barn, för man vet, medan skriket eller tjorvet eller bärandet håller på, att man inte får vila när det är klart. Två barn kan hålla en vaken och sysselsatt dygnet runt. Och man blir desperat vid tanken. Man vet att det inte är så egentligen, men det känns som om man inte kommer att vila förrän barnen flyttar hemifrån. Jag minns en natt, halv fyra. Pelle bortrest, Bill sov och jag bar omkring en skrikande åttamånaders Bull (som just hade fått tänder och vant sig vid att få komma upp när man vaknade. Efter den natten lärde jag mig att inte ta upp ungen. Sitta vid sängen och lugna, inte ta upp, för då somnade han aldrig om). Jag bar en skrikande Bull i sele på ryggen och jag lovade och svor att om han inte omgående höll klaffen så skulle jag lämna honom till ett barnhem nästa dag.
Lagom till Bull somnade vaknade Bill. Det blev en jävla skitdag. På kvällen kom Pelle hem och blev förbannad över att huset såg ut som man sprängt en bomb där. Jag kan tala om att då borde han sett livet passera revy - för då var han nära döden minsann.
Vad jag vill säga är att två såpass små barn kan driva vem som helst till glödhett vansinne. Man kan inte sova när barnet sover, man kan inte trösta sig med tanken att du kan i alla fall inte vara vaken dygnet runt och när du sover så sover jag. Man känner sig inringad och trängd, det är aldrig tyst, man får inte andrum. Det är svårt.
Oavsett hur efterlängtade och älskade barnen är så är det en tuff situation. Man har inte buteljerad lugn och ro att ta fram från barnlöshetstiden och spä på lite med. Och man är bara utrustad med ett visst mått marginaler och tålamod.
Jag har ständigt dåligt samvete. För att Bull får för lite egentid med mig. För att jag blir irriterad på Bill när Bull skriker. För att jag inte är lika konsekvent och rätlinjig med Bull som jag var med Bill. För att han kan skrika och gasta sig till saker som Bill inte fick - och för att det gör honom skrikigare. För att jag inte har tid och inte ork. För att jag inte orkar ta av den tid som är avsatt till bara mig och ge åt barnen.
Herregud vad det är svårt att vara tvåbarnsmor. Och jag skulle inte byta bort en sekund.
Och du är fullständigt normal.
Tycker ungefär som Maja. Mitt lite råa råd är: Ta inte upp ungen nattetid,sitt nära honom, me sluta kånka och bära omkring honom. På dagen får små barn gärna tanka närhet, på natten ska små barn lära sig att sova, annars går deras mamma i bitar. Jovisst, jag har tre ungar och jag vet hur det är när man inte får sova. Man blir ilsken och halv- eller helgalen. Och du är inte alls onormal, det är så här de flesta föräldrar reagerar - en annan sak är sedan att många inte vågar berätta hur det känns! Kram från Elvira
SvaraRaderaJag skulle inte låta bli att bära, men man kan ju pröva sig fram och se vad som funkar.
SvaraRaderaJag tror att man ska försöka skilja på de känslor som utspelar sig inom en själv (som maktlöshet, ilska, frustration eller trötthet inför en viss situation) och barnet. Det låter kanske självklart, men jag tycker att det hjälper på många sätt. När jag tappar behärskningen och inte beter mig som jag vill försöker jag ta ett steg bort och verkligen se mig och barnet skilda från varandra. T ex: Jag är trött och frustrerad, vilket är helt rimligt. Barnet är trött och behöver närhet, vilket givetvis också är helt rimligt. Hur kan man hitta sätt att hantera våra olika känslor?
Sedan brukar jag säga till mitt barn att jag t ex blev arg för att jag är trött eller för att han gjorde något eller vad det nu var, men att jag är ledsen att jag skrek eller vad jag nu gjorde. Och att jag förstår att han är trött, eller dylikt. Att säga det högt hjälper också en själv att se situationen mer sakligt, och med respekt för alla inblandade. Istället för att allt ska bli en enda övermäktig röra.
Det är tvåbarnschocken....det är ett helt annat liv att ha två barn mot för att ha ett. Kan vara en så fruktansvärd omställning....bara den som varit i det vet hur det är. Du måste ställa om dig helt, försök inte hinna något annat än barnen, ändra dina mål...och sedan om ett tag så är ni igenom detta, det är säkert. Tröstekram från en som följt din blogg sedan ni fick besked om Q.
SvaraRaderaDu låter som en helt normal småbarnsförälder! Åtminstone har jag haft dina tankar ofta hur mycket jag än älskar min son.
SvaraRadera/Peggy