Jag trampade snett i mina sandaler idag. På väg från sandlådan med Y på armen. En bråkdels sekund var jag på väg att falla framstupa mot asfalten och krossa honom under mig. Sedan hann jag vrida kroppen så att ena knät tog första smällen, sedan armbågen, sist axeln. Y hamnade ovanpå och blev faktiskt inte ens rädd.
Usch. Jag mådde illa efteråt, både av smärta och chock. Jeansen är trasiga, knät svullet och skrubbat, axel och armbåge på väg att bli blå.
Men mitt i alltihop känner jag ändå en viss lättnad över att reptilhjärnan hänger med. Mitt medvetna jag kanske inte tycker att min anknytning är på topp, men mitt undermedvetna skyddar sin unge.
Men usch! Fy så hemskt! Hoppas att det inte blir elände.. Kryakrya!
SvaraRaderaOtäckt!
SvaraRaderaOch, på samma gång, häftigt hur snabbt man kan reagera när det behövs.
när jag läser detta och det förra inlägget, då tänker jag hur ni båda jobbar på med anknytandet. och hur bra det är på väg att bli.
SvaraRaderadu och maken och sönerna -vilket super team!
hoppas de kroppsliga blessyrerna lägger sig!