Pappa, allt knarrigare och mer självcentrerad. Som inleder varje telefonsamtal med att omständligt redogöra för sina exakta förehavanden sedan sist, inkluderat lästa böcker, översatta sidor, tänkta tankar. I bakgrunden skriker hans barnbarn men det märker han inte. Ska vi luncha tillsammans travar han på och går in på trånga restauranger med trappor och undrar sedan varför jag blir stående ute på trottoaren med barnvagnen.
Men häromdagen ringde han eftersom han mindes att det var Y:s första födelsedag. Och senare på dagen när jag vittjade brevlådan hittade jag ett brev:
Sfärslukaren
STOREBROR
Q
avs: MORFAR
Men risk för att verka trög men vad menades? Vad är en sfärslurkare?
SvaraRaderaSfär, i detta fallet =glaskula. Slukad och utbajsad
SvaraRaderaSfärslukare är ju alldeles alldeles underbart.
SvaraRaderaFår jag skicka en kram till Qs morfar?
För övrigt känner jag igen mig.
SvaraRaderaBakom all självupptagenheten som driver mig till vansinne finns ju min fina trevliga kloka pappa. Jag kan locka fram honom ibland.
Men det är svårt. Det blir alldeles för mycket av det jag avskyr:
- att han får in alla samtalsämnen på sig själv och det som angår honom
- att han använder repliker som "är det något mer som du skulle vilja berätta för mig?" (som det i princip enda som visar något intresse för mig och mina förehavanden) och (efter att man har pratat i minst en halvtimme, ofta mer): "ja nu har du väl inte tid att prata med mig längre" och "du ska ha tack för att du tog dig den här tiden i alla fall"
Att man inte ska fostra sina föräldrar har vi väl kommit överens om en gång, pappa och jag. Men nu har han ingen annan som kan tala om för honom hur han uppför sig och jag samlar mod för att tala om för honom att det vore roligare att prata med honom om han vore mindre självupptagen. Jag vågar inte säga just det - men sanningen är att han är farligt nära att bli så tjafsig som min äldste farbror N som kunde gå på timvis och där pappa ibland la luren ifrån sig och gjorde något annat.