Ändå

Y sover inte på dagen annat än korta stunder. Halvhjärtade försök från min sida att få ordning på sovandet har gett noll resultat. Han går från djupsömn till klarögt joller på en sekund. Ingen tid att söva om.

Y somnar gott på kvällen men vaknar sedan med förtvivlade yl tre-fyra gånger tills det är dags för oss att lägga oss. På natten vaknar han också, men är lugnare.

Y bajsar inte. Äter. Och äter. Och äter igen. Och bajsar inte. Katrinplommon, först en halv burk. Inget händer. Hel burk. Explosion! Och så är det bajsstopp igen i några dagar. Katrinplommon. Explosion! Först idag tycks jag ha hittat den optimala katrinplommonsdosen. (Messmör som vi också fått rekommenderat funkade inte alls.)

Y har fantastisk aptit. Nästan alltid. Utom ikväll. Då ville han inte alls äta, utan spotta och fräsa och skrika och spänna kroppen i en båge så att han nästan ramlade ur stolen och sedan min famn.

Q är tidvis skogstokig. Storgråt på morgonen, vill inte gå till dagmamman. Han får vara hemma.

Q slår med flit en bandyboll rakt i ansiktet på bästa kompisen.

Q får en efterlängtad leksak, precis som de andra pojkarna hos dagmamman. Han är glad i några timmar, och börjar sedan tjata om att få alla de andra i serien.

Q, när han är på det humöret, skriker "Dumma dumma Y!" så snart Y ger ifrån sig minsta ljud.

Om Y intresserar sig för en leksak, är Q alltsomoftast där och tar den ifrån honom och gömmer den under tröjan eller något annat fiffigt.

Q retas. Hjälp vad han kan retas. Fyra år. Var ska detta sluta?

Trots dessa utmaningar i vardagen, som i stunden får mig rejält ur balans, tror jag att jag kommer att minnas den här tiden som en av de lyckligaste i mitt liv. Faktiskt.

Märkligt.