Svar på gensvar

Tack snälla ni för era kommentarer! De tröstade mig och fick mig att tänka. Och en del saker vill jag svara på och resonera kring.

Först - var är O i detta? Jo, han är högst närvarande. Inatt bar han skrikande Y i bärsele i över en timme medan jag sov. Men han är borta på kvällarna ibland, ett gemensamt val. Och det är jag som är föräldraledig nu, inte han. Vilket innebär att jag har huvudansvaret för och tillbringar mest tid med barnen. Men jag har just idag pratat med honom och efterlyst mer hjälp på morgnarna, som är min sämsta tid, och då Q gärna passar på att bråka lite extra.

Jag tror också att jag behöver prata med någon, så jatack, gärna namnet på superpsykologen! Min mejladress (som tycks ha försvunnit från bloggen, ser jag nu) är helgaqocho@gmail.com.

Som J påpekar (härligt med trogna läsare!) så  återkommer de här tankarna ständigt till mig. Jag visste inte att jag kunde bli så arg och obehärskad förrän jag fick barn. Det var en omskakande upplevelse, och i viss mån kämpar jag fortfarande med att acceptera min nya självbild.

Sedan det här med kontrollen. Åh, om jag kunde tro på det, vila i förvissningen att jag aldrig skulle tappa kontrollen. Men det kan jag inte. Sanningen är att jag redan har  gjort saker, betett mig på ett sätt som jag själv inte tycker är okej. Alls. Nej, ni behöver inte göra någon anmälan, så illa är det inte. Men ibland känns det som att jag befinner mig på ett sluttande plan. Tar jag omilt i ungen ena dagen kanske mitt grepp är hårdare nästa dag. När ruskar jag honom ordentligt? När gör jag illa honom? Det är så lätt att bortförklara, att förminska, att rättfärdiga sitt beteende. Jag blev ju arg. Jag hade ju inte fått sova. Han har redan glömt det. Jag säger ju förlåt efteråt. Rättfärdiga, och fortsätta nedåt.

Jag behöver hitta en strategi för att stanna upp, återvinna balansen, hitta empatin. Se bebisen och inte kravmaskinen, se fyraåringen och inte provokatören. Marys ord om att se barnet och en själv som skilda från varann, med skilda och lika rättmätiga känslor, det ska jag fundera mer på.

Men vi kommer att fortsätta bära Y. Hade han varit egenfödd och levt med oss från sin första dag hade det varit en annan sak. Men han är adopterad, och dessutom prematur. Han visar  tydligt att han har stora behov av trygghet och närhet. Jag är glad att han visar det, hellre det än att få ett barn som lärt sig att det inte är idé att ställa krav, att skrika, det är ändå aldrig någon som kommer. Y har haft det bra och fått lära sig var kärlek och god omvårdnad är. Han vet definitivt vad man ska ha en mamma till, och han är på god väg att lära sig att en pappa duger lika bra.

Till sist - visst är det så att jag borde tagga ner, dra ner min ambitionsnivå både vad gäller mammarollen och annat. Första tiden med Q gjorde jag inget annat än var mamma åt honom. Sedan vi kom hem med Y för drygt sex veckor sedan har jag genomfört en körkonsert, planerat ett körkalas, varit rådgivare vid fackliga förhandlingar, sökt ett jobb och intervjuats för detsamma, samt tränat några gånger. Jo.

Samtidigt känner jag den här gången ett starkare behov av att vara något annat än mamma. Jag behöver vara mig själv också. Det har inget med Y att göra, jag kände så redan innan vi fått honom, vilket jag också skrev om. 

Det är en balansgång. Inte konstigt att anknytningen strular om jag medvetet väljer att göra saker som distraherar och distanserar mig från Y. Å andra sidan kanske jag blir en bättre mamma om jag inte behöver vara mamma varje sekund på dygnet?

Fortsättning följer. Kommentarer välkomnas. Som vanligt alltså.