Å vad roligt att få en massa frågor! Jag börjar med att svara på några av dem. De jag inte svarar på nu kommer att få egna inlägg senare.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
2008-09-30
Frågor med svar
Å vad roligt att få en massa frågor! Jag börjar med att svara på några av dem. De jag inte svarar på nu kommer att få egna inlägg senare.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
2008-09-28
Läsarenkät
Jag vill skriva men saknar inspiration. Ideerna som flödade under gårdagens stavpromenad är borta nu. Känner mig trött och trög.
Kära läsare, vad ska jag skriva om? Vad har du alltid undrat över men aldrig vågat fråga? Jag svarar på vad som helst!
Kära läsare, vad ska jag skriva om? Vad har du alltid undrat över men aldrig vågat fråga? Jag svarar på vad som helst!
Läsarenkät
Jag vill skriva men saknar inspiration. Ideerna som flödade under gårdagens stavpromenad är borta nu. Känner mig trött och trög.
Kära läsare, vad ska jag skriva om? Vad har du alltid undrat över men aldrig vågat fråga? Jag svarar på vad som helst!
Kära läsare, vad ska jag skriva om? Vad har du alltid undrat över men aldrig vågat fråga? Jag svarar på vad som helst!
2008-09-24
Jobbiga jobbet-vecka
Fullt ös i två projekt (jag ställer mig och andas i nacken på mina tekniker för att de ska tänka, mäta, konstruera och rita fortare, sedan går jag och andas på inköparen så att hon beställer material och verktyg helst i förra veckan med leverans igår). Ett nytt projekt som ska offereras tillsammans med favoritsäljaren (inte!). Entimmesredovisning för ledningen på torsdag, totalt glömd av mig tills i söndags kväll (hågkomsten var också en födelsedagspresent!). Sällsynt illa tajmad eftersom O ska på personalfest på onsdag kväll och jag sålunda måste hämta Q och leka ensamstående när jag egentligen borde jobba över (notera att det är redovisningen som är feltajmad, inte O:s fest eller Q).
Som om inte detta kunde räcka ska jag dessutom sitta med i MBL-förhandlingar angående två uppsägningar denna vecka. Jo för jag är ju inte bara mamma utan fackligt förtroendevald också.
Men det är faktiskt ganska roligt att ha mycket att göra. Bara jag får vila snart.
Som om inte detta kunde räcka ska jag dessutom sitta med i MBL-förhandlingar angående två uppsägningar denna vecka. Jo för jag är ju inte bara mamma utan fackligt förtroendevald också.
Men det är faktiskt ganska roligt att ha mycket att göra. Bara jag får vila snart.
Jobbiga jobbet-vecka
Fullt ös i två projekt (jag ställer mig och andas i nacken på mina tekniker för att de ska tänka, mäta, konstruera och rita fortare, sedan går jag och andas på inköparen så att hon beställer material och verktyg helst i förra veckan med leverans igår). Ett nytt projekt som ska offereras tillsammans med favoritsäljaren (inte!). Entimmesredovisning för ledningen på torsdag, totalt glömd av mig tills i söndags kväll (hågkomsten var också en födelsedagspresent!). Sällsynt illa tajmad eftersom O ska på personalfest på onsdag kväll och jag sålunda måste hämta Q och leka ensamstående när jag egentligen borde jobba över (notera att det är redovisningen som är feltajmad, inte O:s fest eller Q).
Som om inte detta kunde räcka ska jag dessutom sitta med i MBL-förhandlingar angående två uppsägningar denna vecka. Jo för jag är ju inte bara mamma utan fackligt förtroendevald också.
Men det är faktiskt ganska roligt att ha mycket att göra. Bara jag får vila snart.
Som om inte detta kunde räcka ska jag dessutom sitta med i MBL-förhandlingar angående två uppsägningar denna vecka. Jo för jag är ju inte bara mamma utan fackligt förtroendevald också.
Men det är faktiskt ganska roligt att ha mycket att göra. Bara jag får vila snart.
2008-09-23
Noteringar från morgonen
En arla fundering: om man sätter på sitt barn vinteroverallen när det är nio plusgrader ute, vad har man då att ta till när temperaturen sjunker under noll? Utegångsförbud?
Hört från barnvagnen: Dansa min docka, medan du är hungrig..
Och - vad säger tuppen? Tut-elle-klu!
Hört från barnvagnen: Dansa min docka, medan du är hungrig..
Och - vad säger tuppen? Tut-elle-klu!
Noteringar från morgonen
En arla fundering: om man sätter på sitt barn vinteroverallen när det är nio plusgrader ute, vad har man då att ta till när temperaturen sjunker under noll? Utegångsförbud?
Hört från barnvagnen: Dansa min docka, medan du är hungrig..
Och - vad säger tuppen? Tut-elle-klu!
Hört från barnvagnen: Dansa min docka, medan du är hungrig..
Och - vad säger tuppen? Tut-elle-klu!
2008-09-21
Vad skiljer en bra bok från en dålig?
Detta har jag haft tillfälle att fundera över den senaste veckan då tunnelbanelektyren varit The Kite Runner (Flyga drake) av Khaled Hosseini. Efter tio sidor var jag fast, redan innan historien om kärlek, lojalitet, svek och skuld hade hunnit utvecklas.
Pojken Amir bor med sin far i Kabul under en - åtminstone jämfört med vad som senare skulle komma - enkel och oskuldsfull tid, sjuttiotalet före ryssarnas invasion. Amir älskar sin far, så som de flesta barn älskar sina föräldrar, och trängtar efter hans kärlek och uppmärksamhet, och gör allt för att vinna den. Allt, även om det innebär att svika och offra sin bäste vän.
De flyr när Sovjetunionen invaderar, de tillhör de privilegierade som kan köpa sig en flykt ut ur hemlandet. De hamnar i USA, i Kalifornien, där Amir snabbt skapar sig ett nytt liv medan fadern ohjälpligt hamnar på efterkälken och obalansen i deras förhållande jämnas ut. Den svage blir stark och tvärtom.
(Mer än halvvägs i boken konstaterar jag att barnlöshet är ett tema som berörs, vilket gör berättelsen än mer gripande för mig. Jag är glad att jag inte växte upp i en kultur där blodsband är viktigare än allt annat!)
Personernas öden är sorgliga och historien förstärks av att utspelas mot fonden av Afghanistans tragedi, ett land som ödelagts gång på gång. Språket är enkelt men poetiskt och ger liv såväl åt det snötäckta Kabul som åt höstfärgerna i Golden Gate Park.
Raka motsatsen är Katedralen vid havet av Ildefonso Falcone, som jag plågade mig igenom under semestern. Baksidestexten utlovar "historiska fakta i kombination med sociala intriger, konspirationer och kärleksöden" vilket ska resultera i "ett storslaget äventyr för alla".
Dock inte för mig. Jag gäspar mest, och räknar sidor, och börjar så småningom hoppa över och skumläsa. Märkligt nog hänger jag med i intrigen ändå, som på den gamla goda tiden när jag såg ungefär vart femte avsnitt av Rederiet. Också här står en far och hans son i centrum av berättelsen, men deras relation förmår inte intressera mig. Dofterna från det medeltida Barcelona når mig inte, digerdödens och inkvisitionens härjningar lämnar mig oberörd.
Ändå ger boken ett ambitiöst intryck. Jag tror säkert att Ildefonso, vem han nu är, har lagt stor möda på historiska efterforskningar. Det saknas heller inte klassiska ingredienser som ond bråd död, djurisk passion, förlorade söner och så vidare.
Vad jag däremot saknar är gestaltningen, detta magiska som är så svårt att beskriva men som man känner igen när man ser det. Varför är Amir och hans far levande människor för mig men inte personerna i Katedralen vid havet? Därför att deras författare har det rätta handlaget, det som gjuter liv i karaktärerna, det som gör att berättelsen lyfter, lyser och skimrar.
Eller så är det något annat*. Magiskt är det i alla fall.
* Översättningen kanske? Jag läser The Kite Runner på originalspråk men Katedralen vid havet i svensk översättning. Kanske är den en helt annan bok på spanska? I så fall: perdón, Ildefonso!
Pojken Amir bor med sin far i Kabul under en - åtminstone jämfört med vad som senare skulle komma - enkel och oskuldsfull tid, sjuttiotalet före ryssarnas invasion. Amir älskar sin far, så som de flesta barn älskar sina föräldrar, och trängtar efter hans kärlek och uppmärksamhet, och gör allt för att vinna den. Allt, även om det innebär att svika och offra sin bäste vän.
De flyr när Sovjetunionen invaderar, de tillhör de privilegierade som kan köpa sig en flykt ut ur hemlandet. De hamnar i USA, i Kalifornien, där Amir snabbt skapar sig ett nytt liv medan fadern ohjälpligt hamnar på efterkälken och obalansen i deras förhållande jämnas ut. Den svage blir stark och tvärtom.
(Mer än halvvägs i boken konstaterar jag att barnlöshet är ett tema som berörs, vilket gör berättelsen än mer gripande för mig. Jag är glad att jag inte växte upp i en kultur där blodsband är viktigare än allt annat!)
Personernas öden är sorgliga och historien förstärks av att utspelas mot fonden av Afghanistans tragedi, ett land som ödelagts gång på gång. Språket är enkelt men poetiskt och ger liv såväl åt det snötäckta Kabul som åt höstfärgerna i Golden Gate Park.
Raka motsatsen är Katedralen vid havet av Ildefonso Falcone, som jag plågade mig igenom under semestern. Baksidestexten utlovar "historiska fakta i kombination med sociala intriger, konspirationer och kärleksöden" vilket ska resultera i "ett storslaget äventyr för alla".
Dock inte för mig. Jag gäspar mest, och räknar sidor, och börjar så småningom hoppa över och skumläsa. Märkligt nog hänger jag med i intrigen ändå, som på den gamla goda tiden när jag såg ungefär vart femte avsnitt av Rederiet. Också här står en far och hans son i centrum av berättelsen, men deras relation förmår inte intressera mig. Dofterna från det medeltida Barcelona når mig inte, digerdödens och inkvisitionens härjningar lämnar mig oberörd.
Ändå ger boken ett ambitiöst intryck. Jag tror säkert att Ildefonso, vem han nu är, har lagt stor möda på historiska efterforskningar. Det saknas heller inte klassiska ingredienser som ond bråd död, djurisk passion, förlorade söner och så vidare.
Vad jag däremot saknar är gestaltningen, detta magiska som är så svårt att beskriva men som man känner igen när man ser det. Varför är Amir och hans far levande människor för mig men inte personerna i Katedralen vid havet? Därför att deras författare har det rätta handlaget, det som gjuter liv i karaktärerna, det som gör att berättelsen lyfter, lyser och skimrar.
Eller så är det något annat*. Magiskt är det i alla fall.
* Översättningen kanske? Jag läser The Kite Runner på originalspråk men Katedralen vid havet i svensk översättning. Kanske är den en helt annan bok på spanska? I så fall: perdón, Ildefonso!
Vad skiljer en bra bok från en dålig?
Detta har jag haft tillfälle att fundera över den senaste veckan då tunnelbanelektyren varit The Kite Runner (Flyga drake) av Khaled Hosseini. Efter tio sidor var jag fast, redan innan historien om kärlek, lojalitet, svek och skuld hade hunnit utvecklas.
Pojken Amir bor med sin far i Kabul under en - åtminstone jämfört med vad som senare skulle komma - enkel och oskuldsfull tid, sjuttiotalet före ryssarnas invasion. Amir älskar sin far, så som de flesta barn älskar sina föräldrar, och trängtar efter hans kärlek och uppmärksamhet, och gör allt för att vinna den. Allt, även om det innebär att svika och offra sin bäste vän.
De flyr när Sovjetunionen invaderar, de tillhör de privilegierade som kan köpa sig en flykt ut ur hemlandet. De hamnar i USA, i Kalifornien, där Amir snabbt skapar sig ett nytt liv medan fadern ohjälpligt hamnar på efterkälken och obalansen i deras förhållande jämnas ut. Den svage blir stark och tvärtom.
(Mer än halvvägs i boken konstaterar jag att barnlöshet är ett tema som berörs, vilket gör berättelsen än mer gripande för mig. Jag är glad att jag inte växte upp i en kultur där blodsband är viktigare än allt annat!)
Personernas öden är sorgliga och historien förstärks av att utspelas mot fonden av Afghanistans tragedi, ett land som ödelagts gång på gång. Språket är enkelt men poetiskt och ger liv såväl åt det snötäckta Kabul som åt höstfärgerna i Golden Gate Park.
Raka motsatsen är Katedralen vid havet av Ildefonso Falcone, som jag plågade mig igenom under semestern. Baksidestexten utlovar "historiska fakta i kombination med sociala intriger, konspirationer och kärleksöden" vilket ska resultera i "ett storslaget äventyr för alla".
Dock inte för mig. Jag gäspar mest, och räknar sidor, och börjar så småningom hoppa över och skumläsa. Märkligt nog hänger jag med i intrigen ändå, som på den gamla goda tiden när jag såg ungefär vart femte avsnitt av Rederiet. Också här står en far och hans son i centrum av berättelsen, men deras relation förmår inte intressera mig. Dofterna från det medeltida Barcelona når mig inte, digerdödens och inkvisitionens härjningar lämnar mig oberörd.
Ändå ger boken ett ambitiöst intryck. Jag tror säkert att Ildefonso, vem han nu är, har lagt stor möda på historiska efterforskningar. Det saknas heller inte klassiska ingredienser som ond bråd död, djurisk passion, förlorade söner och så vidare.
Vad jag däremot saknar är gestaltningen, detta magiska som är så svårt att beskriva men som man känner igen när man ser det. Varför är Amir och hans far levande människor för mig men inte personerna i Katedralen vid havet? Därför att deras författare har det rätta handlaget, det som gjuter liv i karaktärerna, det som gör att berättelsen lyfter, lyser och skimrar.
Eller så är det något annat*. Magiskt är det i alla fall.
* Översättningen kanske? Jag läser The Kite Runner på originalspråk men Katedralen vid havet i svensk översättning. Kanske är den en helt annan bok på spanska? I så fall: perdón, Ildefonso!
Pojken Amir bor med sin far i Kabul under en - åtminstone jämfört med vad som senare skulle komma - enkel och oskuldsfull tid, sjuttiotalet före ryssarnas invasion. Amir älskar sin far, så som de flesta barn älskar sina föräldrar, och trängtar efter hans kärlek och uppmärksamhet, och gör allt för att vinna den. Allt, även om det innebär att svika och offra sin bäste vän.
De flyr när Sovjetunionen invaderar, de tillhör de privilegierade som kan köpa sig en flykt ut ur hemlandet. De hamnar i USA, i Kalifornien, där Amir snabbt skapar sig ett nytt liv medan fadern ohjälpligt hamnar på efterkälken och obalansen i deras förhållande jämnas ut. Den svage blir stark och tvärtom.
(Mer än halvvägs i boken konstaterar jag att barnlöshet är ett tema som berörs, vilket gör berättelsen än mer gripande för mig. Jag är glad att jag inte växte upp i en kultur där blodsband är viktigare än allt annat!)
Personernas öden är sorgliga och historien förstärks av att utspelas mot fonden av Afghanistans tragedi, ett land som ödelagts gång på gång. Språket är enkelt men poetiskt och ger liv såväl åt det snötäckta Kabul som åt höstfärgerna i Golden Gate Park.
Raka motsatsen är Katedralen vid havet av Ildefonso Falcone, som jag plågade mig igenom under semestern. Baksidestexten utlovar "historiska fakta i kombination med sociala intriger, konspirationer och kärleksöden" vilket ska resultera i "ett storslaget äventyr för alla".
Dock inte för mig. Jag gäspar mest, och räknar sidor, och börjar så småningom hoppa över och skumläsa. Märkligt nog hänger jag med i intrigen ändå, som på den gamla goda tiden när jag såg ungefär vart femte avsnitt av Rederiet. Också här står en far och hans son i centrum av berättelsen, men deras relation förmår inte intressera mig. Dofterna från det medeltida Barcelona når mig inte, digerdödens och inkvisitionens härjningar lämnar mig oberörd.
Ändå ger boken ett ambitiöst intryck. Jag tror säkert att Ildefonso, vem han nu är, har lagt stor möda på historiska efterforskningar. Det saknas heller inte klassiska ingredienser som ond bråd död, djurisk passion, förlorade söner och så vidare.
Vad jag däremot saknar är gestaltningen, detta magiska som är så svårt att beskriva men som man känner igen när man ser det. Varför är Amir och hans far levande människor för mig men inte personerna i Katedralen vid havet? Därför att deras författare har det rätta handlaget, det som gjuter liv i karaktärerna, det som gör att berättelsen lyfter, lyser och skimrar.
Eller så är det något annat*. Magiskt är det i alla fall.
* Översättningen kanske? Jag läser The Kite Runner på originalspråk men Katedralen vid havet i svensk översättning. Kanske är den en helt annan bok på spanska? I så fall: perdón, Ildefonso!
2008-09-19
Femina
I månadens nummer som kom idag är jag intervjuad i en artikel om att skriva dagbok på nätet.
Nu gäller det att tänka ut ett riktigt spirituellt inlägg som direkt griper tag i de drivor av nya läsare som förhoppningsvis hittar hit.
Eller så ägnar jag helgen åt att fira min födelsedag i all stillsamhet.
Nu gäller det att tänka ut ett riktigt spirituellt inlägg som direkt griper tag i de drivor av nya läsare som förhoppningsvis hittar hit.
Eller så ägnar jag helgen åt att fira min födelsedag i all stillsamhet.
Femina
I månadens nummer som kom idag är jag intervjuad i en artikel om att skriva dagbok på nätet.
Nu gäller det att tänka ut ett riktigt spirituellt inlägg som direkt griper tag i de drivor av nya läsare som förhoppningsvis hittar hit.
Eller så ägnar jag helgen åt att fira min födelsedag i all stillsamhet.
Nu gäller det att tänka ut ett riktigt spirituellt inlägg som direkt griper tag i de drivor av nya läsare som förhoppningsvis hittar hit.
Eller så ägnar jag helgen åt att fira min födelsedag i all stillsamhet.
2008-09-17
Sommarläsning
Tack annannan för inspirationen till detta inlägg! Inte för att jag läser mer på sommaren än annars - det bästa med att åka tunnelbana till jobbet är allt jag hinner läsa! Jag har blivit bättre på att låna böcker istället för att köpa dem. Senaste gången jag handlade på Adlibris var i april, duktiga mig! Lånekortet går varmt på biblioteket, och jag reserverar flitigt. 10 kronor kostar en reservation, billigt för att få läsa en bok man är intresserad av (och slippa tynga sina redan överbelamrade hyllor med), och tack vare internet är hanteringen hur enkel som helst.
När jag tittar på min lästa-böcker-lista (ja, jag håller mig med en sådan men så är jag ju boknörd också!) ser jag att några av sommarböckerna kan sorteras i två par och en trio.
Mardröm och livslögn
Först ut är den tidigare omtalade Och vet inte vart av Astrid-Flemberg Alcalá. Den är bra och omskakande och jag rekommenderar den men inte utan förbehåll. Om man som jag inte är rädd för det starka och svarta, eller snarare - är rädd för det men ändå inte kan låta bli att närma sig det eftersom kunskap är enda sättet att hantera rädslan - då ska man läsa den. Och sedan ska man läsa någon myspysbok om adoption. Om man är i valet och kvalet, om man är känslig och hudlös efter många besvikelser i barnlöshetsträsket, då ska man tänka sig för innan man läser den. Och om man bara ska läsa en enda bok om adoption så är det inte denna man ska välja, det vore väldigt synd.
I korthet handlar boken om hur författaren och hennes man reser till Colombia och adopterar två små pojkar. Berättelsen följer familjen genom pojkarnas uppväxt och slutar när de är unga vuxna. Allt är självupplevt och verklighetsbaserat men en del detaljer är ändrade.
Det som beskrivs är inget mindre än varje adoptivförälders värsta mardröm. Ett föräldraskap och ett familjeliv som från första början blir fel. Den förväntade stora kärleken infinner sig aldrig, varken från föräldrarnas eller barnens sida. Istället finns bara kyla och avståndstagande som blir värre under årens lopp. "Vi är ingen familj, vi är fyra personer som går omkring här", säger mamman.
Varför? För att barnen har varit med om tidiga trauman. Men också för att föräldrarna saknar förmåga att möta barnens behov så att de kan reparera sina skador. Ack så lätt det är att döma när jag själv är välsignad med en trygg pojke som visat mig hur jag skulle bli mamma till honom. Nu när vi passerat (?) en första trotsålder står det så tydligt klart för mig hur viktigt det är med en första tid av anknytning och närhet. Som lägger grunden för relationen, att stå på och bottna i när det stormar.
Jag borde inte men ändå kan jag inte låta bli att reagera på mammans reaktion när den yngste sonen varje natt kommer in till dem och står bredvid hennes säng. "Miedo", säger han - rädd, jag är rädd, tre år gammal. Han får krypa upp i sängen och ligger tätt intill och låter händerna fara över hennes kropp - kanske för att känna efter hur en mamma känns? För att känna att hon är kvar och inte försvinner? Efter en tid står hon inte ut, oklart varför, och pojken får sova i sin egen säng. Några fler närmanden gör han inte. Istället pendlar han mellan kontaktlöshet och fruktansvärda raseriutbrott.
Inte heller pappan är särskilt närvarande i sönernas liv. Han försvinner till jobbet varje dag, och lämnar sin hustru att kämpa med modersrollen och två alltmer oregerliga barn. Paradoxalt nog, eller kanske just därför, är det honom pojkarna får bäst kontakt med.
Boken är ärlig och självutlämnande och när jag läser intervjuer med Astrid Flemberg-Alcalá ökar min respekt för henne. Hon smiter sannerligen inte undan sin del och sitt ansvar. När anknytningen inte fungerar är det aldrig barnens fel utan mammans, säger hon helt frankt. Modigt och beundransvärt. En mamma som inte klarar av att vara mamma - hur svårt det än är, finns det något mer tabubelagt?
Det finns som sagt en verklighetsbakgrund till berättelsen, författarens man och barnens far är skribenten och debattören Jesús Alcalá. Deras relation är passionerad och innerlig, och håller trots alla påfrestningar. Kanske till och med lite för väl. Du har ju alltid älskat pappa mer än oss, säger den vuxne sonen till sin mor i slutet av boken.
När jag inser att det är den Alcalá det handlar om reserverar jag boken Kartan och verkligheten av Anita Jekander. Jag tror mig ha den så kallade Alcalá-affären i ganska friskt minne, jag läste det mesta som skrevs i pressen när den var aktuell. Livslögner är både fascinerande och frånstötande.
Efter läsningen konstaterar jag att mitt minne inte svek mig men också att frågorna nu är ännu fler. Hur är det möjligt att leva ett liv baserat på lögner? Inga livsviktiga sådana, det erkännes, små och solkiga och patetiska. Men lögnerna begränsar sig inte till offentligheten och karriären, såvitt jag förstår förs också den älskande och trofasta hustrun bakom ljuset.
När började han trassla in sig? När tappade han fotfästet? Trodde han själv på lögnerna? Och framför allt, hur påverkades familjelivet? Kan man vara sann och ärlig i relationen med sina närmaste och samtidigt sprida häpnadsväckande lögner omkring sig i andra sammanhang? Och borde inte adopterade trasiga barn med tungt bagage vara extra sårbara för oärlighet och dubbelhet?
Två högsvenska diktare
Nästa par ut är två litterära giganter vars respektive debutverk gjorde succé i slutet av förrförra århundradet. De var goda vänner men mycket olika som personer, vilket inte minst återspeglades i deras relationer och kvinnosyn. Den ene är idag nära nog bortglömd, den andre ständigt aktuell. Den ene levde tidvis i djupaste misär och dog i förtid, den andre levde ett långt liv som firad nationalskald.
Jag gillar att läsa poesi och allra mest svensk sådan. Fröding, för han är förstås den ene av dessa, är min ständige favorit sedan jag var liten och mamma läste Vallarelåt när jag skulle sova. Fröding, ordmusikern framför andra, som målar bilder med stavelser, betoningar och klanger. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs - tänk att själva orden skimrar och glittrar, och jag ser utsikten för mitt inre öga. Om detta är jag inte ensam, i den mån folk utnämner favoritdiktare hamnar Fröding högt upp på listan, möjligen någon gång utkonkurrerad av Ferlin och Boye.
Av Heidenstam kan jag bara en dikt, men den är inte dålig, Paradisets timma heter den och citeras av farbror Melker i Saltkråkan: Än jublar fågelsången/ kring gryningljusa sund/ Så klar som första gången/ i tidens första stund. För femton år sedan var pappa och jag på Övralid, Heidenstams sista hem där han också ligger begravd. Jag minns utsikten över Vättern och doften av lavendel, och den vackra gravskriften.
Fröding och Heidenstam var alltså goda vänner. Fröding debuterade 1891 och var då full av beundran för den äldre kollegan som debuterat några år tidigare. Heidenstam är idag tämligen bortglömd men åtnjöt på sin tid ett fantastiskt anseende som Sveriges främste skald. Hans första diktsamling ansågs vara sensationell och de efterföljande prosaverken fick också stor uppskattning. Idag anses de vara nära nog oläsliga.
När Fröding - avrådd av sin förläggare - övervägde publicering av dikten En morgondröm var det Heidenstam som övertygade honom. En morgondröm beskriver ett samlag med för den tiden förfärande öppenhet. Det är vackert, naket och ärligt, och nog begriper man vad som försiggår:
Själ i flamma, blod i dans
han var hennes, hon var hans
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.
Fröding var ett barn av sin tid såtillvida att han precis som de flesta andra män i hans ställning besökte prostituerade. Men enligt många vittnesmål var han ovanligt vänlig och generös mot dem. Inget i den omfattande forskning som gjorts om honom tyder på något annat än att han hade en tämligen modern syn på kvinnor. Han tyckte om dem, han betraktade dem som jämlikar. Livets högsta lycka var för honom kärlek mellan man och kvinna på fria villkor, men alkoholism och sinnessjukdom gjorde det omöjligt att realisera drömmen.
Heidenstam var en annan sort. I läsningen av hans biografi förfasades jag främst över två saker: hans svekfullhet mot sina kvinnor och hans skamliga uppträdande mot vännen Fröding.
Ty när Fröding övertygats att ge ut En morgondröm blev han åtalad för osedlighet, varpå Heidenstam satte igång en patetisk cirkus i att skylla ifrån sig och smita undan. Han ville till varje pris inte förknippas med skandalen utan tog till de märkligaste turer för att det inte skulle bli känt att han en gång förordat publicering. Konstigt nog förblev Fröding honom lojal och förebrådde honom aldrig sveket.
Och så var det fruarna då. Heidenstam är förstås inte ensam i historien om att älskas av och trampa på självuppoffrande kvinnor, men han står nog i en klass för sig. Mest gripen blev jag av porträttet av hans första hustru Emilia Uggla. Hon var några år äldre än han och längtade under deras trettonåriga äktenskap intensivt efter barn. Varför det inte blev några är oklart. Troligen berodde det inte på Heidenstam. Det är inte svårt att föreställa sig hustruns förtvivlan när det avslöjas att han varit otrogen under många år och dessutom avlat en son (som han för övrigt aldrig erkände eller betalade något större underhåll för). Så snart han gjort älskarinnan med barn gick han vidare mot nya erövringar. Han hade en faiblesse för unga kvinnor, gärna i tonåren.
Men kanske finns det en gudomlig rättvisa ändå, även om den verkar sent och på märkliga vägar. Heidenstam var som sagt firad och uppburen under sin livstid och rönte stor framgång i kärlekslivet. Men han dog ensam och dement utan arvingar och hans dödsbo blev föremål för en bitter strid. Fröding fick förvisso stor uppskattning som diktare men den nådde knappast fram till honom genom dimmorna av sprit och förvirring. Å andra sidan är han idag en levande poet, och är det säkert om hundra år också.
Litterära biografier låter inte som någon rafflande läsning och kanske är mitt intresse udda på gränsen till apart. Men faktum är att det var fängslande och tankeväckande att läsa om dessa två motpoler, deras relationer och öden. (Böckerna heter Gustaf Fröding av Staffan Bergsten och Verner von Heidenstam - ett liv av Per I Gedin.)
Och på vägen hem från Sommarön stannade vi vid Frödings födelsegård Alster. Ett vackert ställe med betagande utsikt, gott kaffe, trevlig butik och bra lekplats!
Helvetiska äktenskapsskildringar
Nu blir det genast lättviktigare om än inte muntrare. Osminkade relationsromaner tycks vara en rådande trend, jag har läst tre nyutkomna sådana. De är bra, bättre, sämst.
Bra är Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Beskrivningen av iskylan mellan makarna känns obehagligt sann, liksom huvudpersonens erkänt larviga sms-flirt med en göteborgsk snickare vid namn Karry. Författaren väljer sympatiskt nog inte den enkla vägen att demonisera den ena parten, det framgår ganska tydligt att de bägge är svåra att leva med och framför allt, att de båda älskar sina barn och plågas av att de gör dem illa. Det öppna slutet är möjligen otillfredsställande ur dramaturgisk synpunkt men känns ganska realistiskt.
Snäppet bättre är Vi i villa av Hans Koppel. Författaren skriver kittlande nog under pseudonym vilket kanske beror på att hans berättelse är kalkerad på verkligheten och han därför önskar vara anonym. Eller så är det bara smart marknadsföring.
Alltnog, Vi i villa kan beskrivas som Falling Down i svensk medelklassidyll. Huvudpersonen (romanen är skriven i du-form, ett originellt grepp!) är cynisk och pressad redan från början och blir alltmer obalanserad allteftersom dramat skruvas åt.
Jag gillar svart humor och jag ogillar den miljö som skildras, alltså skrattar jag åt boken. Redan på förstasidan blir jag på gott humör av ett outsägligt fånigt och säkert autentiskt citat från Sköna hem (jodå, jag har irriterats förut!). I jämförelse med Ur vulkanens mun är Vi i villa fyndigare men förhoppningsvis mindre verklighetstrogen.
Motljus av Annika Thor är klart sämst i trion. Boken börjar med ett dödsbud. De medelålders väletablerade makarna får veta att en gammal vän gått bort, en vän från deras vilda och radikala ungdomstid då de bodde i kollektiv och drömde om att förändra världen.
Men för kvinnan var det mer än vänskap, han var hennes stora förälskelse, han försmådde henne och nu måste hon bearbeta vad det var som egentligen hände. Hon åker till begravningen och söker upp gamla bekanta och dyker ner i minnena.
Som läsare förblir jag oberörd och oförstående. Livskrisen känns platt och ointressant. Författaren förmår inte beskriva eller förklara passionen, den älskade framstår som en egotrippad drulle, maken verkar tråkig och inbunden och själv tycks huvudpersonen ha levt halva livet med mentala skygglappar. Berättelsen hade kunnat bränna till och engagera men gör det aldrig.
Q-böcker
Barnböcker då? Jotack, det har blivit några sådana i sommar också. Till Sommarön medförde vi endast några stycken vilket gjorde att de fick läsas om och om och OM igen. Favoriter just nu är:
Castor bakar av Lars Klinting - förtjusande bilderbok om en bäver som bakar en sockerkaka. I böckernas värld är allt möjligt!
Mamman och den vilda bebin av Barbro Lindgren - "Allt som var farligt ville bebin göra/ På mammans tjat ville han aldrig höra" - varför blir jag inte förvånad över att Q älskar denna bok?
Jatrollet och nejtrollet av Inger Edelfeldt - underbar bok som rekommenderas varmt! Efter idogt letande - den har varit slut på förlaget - har jag äntligen hittat den och både Q och jag är lyckliga. Den handlar om trollen som aldrig säger något annat än ja respektive nej och de svårartade konsekvenser detta får för deras samliv.
Historien om någon av Åke Löfgren - gammal favorit som jag minns från min barndom. Vem har lämnat en pöl på hallgolvet, ätit upp middagsfisken, spillt ut all mjölken? Följ den röda ulltråden genom huset uppför trappan, hela vägen upp på vinden och se efter!
När jag tittar på min lästa-böcker-lista (ja, jag håller mig med en sådan men så är jag ju boknörd också!) ser jag att några av sommarböckerna kan sorteras i två par och en trio.
Mardröm och livslögn
Först ut är den tidigare omtalade Och vet inte vart av Astrid-Flemberg Alcalá. Den är bra och omskakande och jag rekommenderar den men inte utan förbehåll. Om man som jag inte är rädd för det starka och svarta, eller snarare - är rädd för det men ändå inte kan låta bli att närma sig det eftersom kunskap är enda sättet att hantera rädslan - då ska man läsa den. Och sedan ska man läsa någon myspysbok om adoption. Om man är i valet och kvalet, om man är känslig och hudlös efter många besvikelser i barnlöshetsträsket, då ska man tänka sig för innan man läser den. Och om man bara ska läsa en enda bok om adoption så är det inte denna man ska välja, det vore väldigt synd.
I korthet handlar boken om hur författaren och hennes man reser till Colombia och adopterar två små pojkar. Berättelsen följer familjen genom pojkarnas uppväxt och slutar när de är unga vuxna. Allt är självupplevt och verklighetsbaserat men en del detaljer är ändrade.
Det som beskrivs är inget mindre än varje adoptivförälders värsta mardröm. Ett föräldraskap och ett familjeliv som från första början blir fel. Den förväntade stora kärleken infinner sig aldrig, varken från föräldrarnas eller barnens sida. Istället finns bara kyla och avståndstagande som blir värre under årens lopp. "Vi är ingen familj, vi är fyra personer som går omkring här", säger mamman.
Varför? För att barnen har varit med om tidiga trauman. Men också för att föräldrarna saknar förmåga att möta barnens behov så att de kan reparera sina skador. Ack så lätt det är att döma när jag själv är välsignad med en trygg pojke som visat mig hur jag skulle bli mamma till honom. Nu när vi passerat (?) en första trotsålder står det så tydligt klart för mig hur viktigt det är med en första tid av anknytning och närhet. Som lägger grunden för relationen, att stå på och bottna i när det stormar.
Jag borde inte men ändå kan jag inte låta bli att reagera på mammans reaktion när den yngste sonen varje natt kommer in till dem och står bredvid hennes säng. "Miedo", säger han - rädd, jag är rädd, tre år gammal. Han får krypa upp i sängen och ligger tätt intill och låter händerna fara över hennes kropp - kanske för att känna efter hur en mamma känns? För att känna att hon är kvar och inte försvinner? Efter en tid står hon inte ut, oklart varför, och pojken får sova i sin egen säng. Några fler närmanden gör han inte. Istället pendlar han mellan kontaktlöshet och fruktansvärda raseriutbrott.
Inte heller pappan är särskilt närvarande i sönernas liv. Han försvinner till jobbet varje dag, och lämnar sin hustru att kämpa med modersrollen och två alltmer oregerliga barn. Paradoxalt nog, eller kanske just därför, är det honom pojkarna får bäst kontakt med.
Boken är ärlig och självutlämnande och när jag läser intervjuer med Astrid Flemberg-Alcalá ökar min respekt för henne. Hon smiter sannerligen inte undan sin del och sitt ansvar. När anknytningen inte fungerar är det aldrig barnens fel utan mammans, säger hon helt frankt. Modigt och beundransvärt. En mamma som inte klarar av att vara mamma - hur svårt det än är, finns det något mer tabubelagt?
Det finns som sagt en verklighetsbakgrund till berättelsen, författarens man och barnens far är skribenten och debattören Jesús Alcalá. Deras relation är passionerad och innerlig, och håller trots alla påfrestningar. Kanske till och med lite för väl. Du har ju alltid älskat pappa mer än oss, säger den vuxne sonen till sin mor i slutet av boken.
När jag inser att det är den Alcalá det handlar om reserverar jag boken Kartan och verkligheten av Anita Jekander. Jag tror mig ha den så kallade Alcalá-affären i ganska friskt minne, jag läste det mesta som skrevs i pressen när den var aktuell. Livslögner är både fascinerande och frånstötande.
Efter läsningen konstaterar jag att mitt minne inte svek mig men också att frågorna nu är ännu fler. Hur är det möjligt att leva ett liv baserat på lögner? Inga livsviktiga sådana, det erkännes, små och solkiga och patetiska. Men lögnerna begränsar sig inte till offentligheten och karriären, såvitt jag förstår förs också den älskande och trofasta hustrun bakom ljuset.
När började han trassla in sig? När tappade han fotfästet? Trodde han själv på lögnerna? Och framför allt, hur påverkades familjelivet? Kan man vara sann och ärlig i relationen med sina närmaste och samtidigt sprida häpnadsväckande lögner omkring sig i andra sammanhang? Och borde inte adopterade trasiga barn med tungt bagage vara extra sårbara för oärlighet och dubbelhet?
Två högsvenska diktare
Nästa par ut är två litterära giganter vars respektive debutverk gjorde succé i slutet av förrförra århundradet. De var goda vänner men mycket olika som personer, vilket inte minst återspeglades i deras relationer och kvinnosyn. Den ene är idag nära nog bortglömd, den andre ständigt aktuell. Den ene levde tidvis i djupaste misär och dog i förtid, den andre levde ett långt liv som firad nationalskald.
Jag gillar att läsa poesi och allra mest svensk sådan. Fröding, för han är förstås den ene av dessa, är min ständige favorit sedan jag var liten och mamma läste Vallarelåt när jag skulle sova. Fröding, ordmusikern framför andra, som målar bilder med stavelser, betoningar och klanger. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs - tänk att själva orden skimrar och glittrar, och jag ser utsikten för mitt inre öga. Om detta är jag inte ensam, i den mån folk utnämner favoritdiktare hamnar Fröding högt upp på listan, möjligen någon gång utkonkurrerad av Ferlin och Boye.
Av Heidenstam kan jag bara en dikt, men den är inte dålig, Paradisets timma heter den och citeras av farbror Melker i Saltkråkan: Än jublar fågelsången/ kring gryningljusa sund/ Så klar som första gången/ i tidens första stund. För femton år sedan var pappa och jag på Övralid, Heidenstams sista hem där han också ligger begravd. Jag minns utsikten över Vättern och doften av lavendel, och den vackra gravskriften.
Fröding och Heidenstam var alltså goda vänner. Fröding debuterade 1891 och var då full av beundran för den äldre kollegan som debuterat några år tidigare. Heidenstam är idag tämligen bortglömd men åtnjöt på sin tid ett fantastiskt anseende som Sveriges främste skald. Hans första diktsamling ansågs vara sensationell och de efterföljande prosaverken fick också stor uppskattning. Idag anses de vara nära nog oläsliga.
När Fröding - avrådd av sin förläggare - övervägde publicering av dikten En morgondröm var det Heidenstam som övertygade honom. En morgondröm beskriver ett samlag med för den tiden förfärande öppenhet. Det är vackert, naket och ärligt, och nog begriper man vad som försiggår:
Själ i flamma, blod i dans
han var hennes, hon var hans
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.
Fröding var ett barn av sin tid såtillvida att han precis som de flesta andra män i hans ställning besökte prostituerade. Men enligt många vittnesmål var han ovanligt vänlig och generös mot dem. Inget i den omfattande forskning som gjorts om honom tyder på något annat än att han hade en tämligen modern syn på kvinnor. Han tyckte om dem, han betraktade dem som jämlikar. Livets högsta lycka var för honom kärlek mellan man och kvinna på fria villkor, men alkoholism och sinnessjukdom gjorde det omöjligt att realisera drömmen.
Heidenstam var en annan sort. I läsningen av hans biografi förfasades jag främst över två saker: hans svekfullhet mot sina kvinnor och hans skamliga uppträdande mot vännen Fröding.
Ty när Fröding övertygats att ge ut En morgondröm blev han åtalad för osedlighet, varpå Heidenstam satte igång en patetisk cirkus i att skylla ifrån sig och smita undan. Han ville till varje pris inte förknippas med skandalen utan tog till de märkligaste turer för att det inte skulle bli känt att han en gång förordat publicering. Konstigt nog förblev Fröding honom lojal och förebrådde honom aldrig sveket.
Och så var det fruarna då. Heidenstam är förstås inte ensam i historien om att älskas av och trampa på självuppoffrande kvinnor, men han står nog i en klass för sig. Mest gripen blev jag av porträttet av hans första hustru Emilia Uggla. Hon var några år äldre än han och längtade under deras trettonåriga äktenskap intensivt efter barn. Varför det inte blev några är oklart. Troligen berodde det inte på Heidenstam. Det är inte svårt att föreställa sig hustruns förtvivlan när det avslöjas att han varit otrogen under många år och dessutom avlat en son (som han för övrigt aldrig erkände eller betalade något större underhåll för). Så snart han gjort älskarinnan med barn gick han vidare mot nya erövringar. Han hade en faiblesse för unga kvinnor, gärna i tonåren.
Men kanske finns det en gudomlig rättvisa ändå, även om den verkar sent och på märkliga vägar. Heidenstam var som sagt firad och uppburen under sin livstid och rönte stor framgång i kärlekslivet. Men han dog ensam och dement utan arvingar och hans dödsbo blev föremål för en bitter strid. Fröding fick förvisso stor uppskattning som diktare men den nådde knappast fram till honom genom dimmorna av sprit och förvirring. Å andra sidan är han idag en levande poet, och är det säkert om hundra år också.
Litterära biografier låter inte som någon rafflande läsning och kanske är mitt intresse udda på gränsen till apart. Men faktum är att det var fängslande och tankeväckande att läsa om dessa två motpoler, deras relationer och öden. (Böckerna heter Gustaf Fröding av Staffan Bergsten och Verner von Heidenstam - ett liv av Per I Gedin.)
Och på vägen hem från Sommarön stannade vi vid Frödings födelsegård Alster. Ett vackert ställe med betagande utsikt, gott kaffe, trevlig butik och bra lekplats!
Helvetiska äktenskapsskildringar
Nu blir det genast lättviktigare om än inte muntrare. Osminkade relationsromaner tycks vara en rådande trend, jag har läst tre nyutkomna sådana. De är bra, bättre, sämst.
Bra är Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Beskrivningen av iskylan mellan makarna känns obehagligt sann, liksom huvudpersonens erkänt larviga sms-flirt med en göteborgsk snickare vid namn Karry. Författaren väljer sympatiskt nog inte den enkla vägen att demonisera den ena parten, det framgår ganska tydligt att de bägge är svåra att leva med och framför allt, att de båda älskar sina barn och plågas av att de gör dem illa. Det öppna slutet är möjligen otillfredsställande ur dramaturgisk synpunkt men känns ganska realistiskt.
Snäppet bättre är Vi i villa av Hans Koppel. Författaren skriver kittlande nog under pseudonym vilket kanske beror på att hans berättelse är kalkerad på verkligheten och han därför önskar vara anonym. Eller så är det bara smart marknadsföring.
Alltnog, Vi i villa kan beskrivas som Falling Down i svensk medelklassidyll. Huvudpersonen (romanen är skriven i du-form, ett originellt grepp!) är cynisk och pressad redan från början och blir alltmer obalanserad allteftersom dramat skruvas åt.
Jag gillar svart humor och jag ogillar den miljö som skildras, alltså skrattar jag åt boken. Redan på förstasidan blir jag på gott humör av ett outsägligt fånigt och säkert autentiskt citat från Sköna hem (jodå, jag har irriterats förut!). I jämförelse med Ur vulkanens mun är Vi i villa fyndigare men förhoppningsvis mindre verklighetstrogen.
Motljus av Annika Thor är klart sämst i trion. Boken börjar med ett dödsbud. De medelålders väletablerade makarna får veta att en gammal vän gått bort, en vän från deras vilda och radikala ungdomstid då de bodde i kollektiv och drömde om att förändra världen.
Men för kvinnan var det mer än vänskap, han var hennes stora förälskelse, han försmådde henne och nu måste hon bearbeta vad det var som egentligen hände. Hon åker till begravningen och söker upp gamla bekanta och dyker ner i minnena.
Som läsare förblir jag oberörd och oförstående. Livskrisen känns platt och ointressant. Författaren förmår inte beskriva eller förklara passionen, den älskade framstår som en egotrippad drulle, maken verkar tråkig och inbunden och själv tycks huvudpersonen ha levt halva livet med mentala skygglappar. Berättelsen hade kunnat bränna till och engagera men gör det aldrig.
Q-böcker
Barnböcker då? Jotack, det har blivit några sådana i sommar också. Till Sommarön medförde vi endast några stycken vilket gjorde att de fick läsas om och om och OM igen. Favoriter just nu är:
Castor bakar av Lars Klinting - förtjusande bilderbok om en bäver som bakar en sockerkaka. I böckernas värld är allt möjligt!
Mamman och den vilda bebin av Barbro Lindgren - "Allt som var farligt ville bebin göra/ På mammans tjat ville han aldrig höra" - varför blir jag inte förvånad över att Q älskar denna bok?
Jatrollet och nejtrollet av Inger Edelfeldt - underbar bok som rekommenderas varmt! Efter idogt letande - den har varit slut på förlaget - har jag äntligen hittat den och både Q och jag är lyckliga. Den handlar om trollen som aldrig säger något annat än ja respektive nej och de svårartade konsekvenser detta får för deras samliv.
Historien om någon av Åke Löfgren - gammal favorit som jag minns från min barndom. Vem har lämnat en pöl på hallgolvet, ätit upp middagsfisken, spillt ut all mjölken? Följ den röda ulltråden genom huset uppför trappan, hela vägen upp på vinden och se efter!
Sommarläsning
Tack annannan för inspirationen till detta inlägg! Inte för att jag läser mer på sommaren än annars - det bästa med att åka tunnelbana till jobbet är allt jag hinner läsa! Jag har blivit bättre på att låna böcker istället för att köpa dem. Senaste gången jag handlade på Adlibris var i april, duktiga mig! Lånekortet går varmt på biblioteket, och jag reserverar flitigt. 10 kronor kostar en reservation, billigt för att få läsa en bok man är intresserad av (och slippa tynga sina redan överbelamrade hyllor med), och tack vare internet är hanteringen hur enkel som helst.
När jag tittar på min lästa-böcker-lista (ja, jag håller mig med en sådan men så är jag ju boknörd också!) ser jag att några av sommarböckerna kan sorteras i två par och en trio.
Mardröm och livslögn
Först ut är den tidigare omtalade Och vet inte vart av Astrid-Flemberg Alcalá. Den är bra och omskakande och jag rekommenderar den men inte utan förbehåll. Om man som jag inte är rädd för det starka och svarta, eller snarare - är rädd för det men ändå inte kan låta bli att närma sig det eftersom kunskap är enda sättet att hantera rädslan - då ska man läsa den. Och sedan ska man läsa någon myspysbok om adoption. Om man är i valet och kvalet, om man är känslig och hudlös efter många besvikelser i barnlöshetsträsket, då ska man tänka sig för innan man läser den. Och om man bara ska läsa en enda bok om adoption så är det inte denna man ska välja, det vore väldigt synd.
I korthet handlar boken om hur författaren och hennes man reser till Colombia och adopterar två små pojkar. Berättelsen följer familjen genom pojkarnas uppväxt och slutar när de är unga vuxna. Allt är självupplevt och verklighetsbaserat men en del detaljer är ändrade.
Det som beskrivs är inget mindre än varje adoptivförälders värsta mardröm. Ett föräldraskap och ett familjeliv som från första början blir fel. Den förväntade stora kärleken infinner sig aldrig, varken från föräldrarnas eller barnens sida. Istället finns bara kyla och avståndstagande som blir värre under årens lopp. "Vi är ingen familj, vi är fyra personer som går omkring här", säger mamman.
Varför? För att barnen har varit med om tidiga trauman. Men också för att föräldrarna saknar förmåga att möta barnens behov så att de kan reparera sina skador. Ack så lätt det är att döma när jag själv är välsignad med en trygg pojke som visat mig hur jag skulle bli mamma till honom. Nu när vi passerat (?) en första trotsålder står det så tydligt klart för mig hur viktigt det är med en första tid av anknytning och närhet. Som lägger grunden för relationen, att stå på och bottna i när det stormar.
Jag borde inte men ändå kan jag inte låta bli att reagera på mammans reaktion när den yngste sonen varje natt kommer in till dem och står bredvid hennes säng. "Miedo", säger han - rädd, jag är rädd, tre år gammal. Han får krypa upp i sängen och ligger tätt intill och låter händerna fara över hennes kropp - kanske för att känna efter hur en mamma känns? För att känna att hon är kvar och inte försvinner? Efter en tid står hon inte ut, oklart varför, och pojken får sova i sin egen säng. Några fler närmanden gör han inte. Istället pendlar han mellan kontaktlöshet och fruktansvärda raseriutbrott.
Inte heller pappan är särskilt närvarande i sönernas liv. Han försvinner till jobbet varje dag, och lämnar sin hustru att kämpa med modersrollen och två alltmer oregerliga barn. Paradoxalt nog, eller kanske just därför, är det honom pojkarna får bäst kontakt med.
Boken är ärlig och självutlämnande och när jag läser intervjuer med Astrid Flemberg-Alcalá ökar min respekt för henne. Hon smiter sannerligen inte undan sin del och sitt ansvar. När anknytningen inte fungerar är det aldrig barnens fel utan mammans, säger hon helt frankt. Modigt och beundransvärt. En mamma som inte klarar av att vara mamma - hur svårt det än är, finns det något mer tabubelagt?
Det finns som sagt en verklighetsbakgrund till berättelsen, författarens man och barnens far är skribenten och debattören Jesús Alcalá. Deras relation är passionerad och innerlig, och håller trots alla påfrestningar. Kanske till och med lite för väl. Du har ju alltid älskat pappa mer än oss, säger den vuxne sonen till sin mor i slutet av boken.
När jag inser att det är den Alcalá det handlar om reserverar jag boken Kartan och verkligheten av Anita Jekander. Jag tror mig ha den så kallade Alcalá-affären i ganska friskt minne, jag läste det mesta som skrevs i pressen när den var aktuell. Livslögner är både fascinerande och frånstötande.
Efter läsningen konstaterar jag att mitt minne inte svek mig men också att frågorna nu är ännu fler. Hur är det möjligt att leva ett liv baserat på lögner? Inga livsviktiga sådana, det erkännes, små och solkiga och patetiska. Men lögnerna begränsar sig inte till offentligheten och karriären, såvitt jag förstår förs också den älskande och trofasta hustrun bakom ljuset.
När började han trassla in sig? När tappade han fotfästet? Trodde han själv på lögnerna? Och framför allt, hur påverkades familjelivet? Kan man vara sann och ärlig i relationen med sina närmaste och samtidigt sprida häpnadsväckande lögner omkring sig i andra sammanhang? Och borde inte adopterade trasiga barn med tungt bagage vara extra sårbara för oärlighet och dubbelhet?
Två högsvenska diktare
Nästa par ut är två litterära giganter vars respektive debutverk gjorde succé i slutet av förrförra århundradet. De var goda vänner men mycket olika som personer, vilket inte minst återspeglades i deras relationer och kvinnosyn. Den ene är idag nära nog bortglömd, den andre ständigt aktuell. Den ene levde tidvis i djupaste misär och dog i förtid, den andre levde ett långt liv som firad nationalskald.
Jag gillar att läsa poesi och allra mest svensk sådan. Fröding, för han är förstås den ene av dessa, är min ständige favorit sedan jag var liten och mamma läste Vallarelåt när jag skulle sova. Fröding, ordmusikern framför andra, som målar bilder med stavelser, betoningar och klanger. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs - tänk att själva orden skimrar och glittrar, och jag ser utsikten för mitt inre öga. Om detta är jag inte ensam, i den mån folk utnämner favoritdiktare hamnar Fröding högt upp på listan, möjligen någon gång utkonkurrerad av Ferlin och Boye.
Av Heidenstam kan jag bara en dikt, men den är inte dålig, Paradisets timma heter den och citeras av farbror Melker i Saltkråkan: Än jublar fågelsången/ kring gryningljusa sund/ Så klar som första gången/ i tidens första stund. För femton år sedan var pappa och jag på Övralid, Heidenstams sista hem där han också ligger begravd. Jag minns utsikten över Vättern och doften av lavendel, och den vackra gravskriften.
Fröding och Heidenstam var alltså goda vänner. Fröding debuterade 1891 och var då full av beundran för den äldre kollegan som debuterat några år tidigare. Heidenstam är idag tämligen bortglömd men åtnjöt på sin tid ett fantastiskt anseende som Sveriges främste skald. Hans första diktsamling ansågs vara sensationell och de efterföljande prosaverken fick också stor uppskattning. Idag anses de vara nära nog oläsliga.
När Fröding - avrådd av sin förläggare - övervägde publicering av dikten En morgondröm var det Heidenstam som övertygade honom. En morgondröm beskriver ett samlag med för den tiden förfärande öppenhet. Det är vackert, naket och ärligt, och nog begriper man vad som försiggår:
Själ i flamma, blod i dans
han var hennes, hon var hans
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.
Fröding var ett barn av sin tid såtillvida att han precis som de flesta andra män i hans ställning besökte prostituerade. Men enligt många vittnesmål var han ovanligt vänlig och generös mot dem. Inget i den omfattande forskning som gjorts om honom tyder på något annat än att han hade en tämligen modern syn på kvinnor. Han tyckte om dem, han betraktade dem som jämlikar. Livets högsta lycka var för honom kärlek mellan man och kvinna på fria villkor, men alkoholism och sinnessjukdom gjorde det omöjligt att realisera drömmen.
Heidenstam var en annan sort. I läsningen av hans biografi förfasades jag främst över två saker: hans svekfullhet mot sina kvinnor och hans skamliga uppträdande mot vännen Fröding.
Ty när Fröding övertygats att ge ut En morgondröm blev han åtalad för osedlighet, varpå Heidenstam satte igång en patetisk cirkus i att skylla ifrån sig och smita undan. Han ville till varje pris inte förknippas med skandalen utan tog till de märkligaste turer för att det inte skulle bli känt att han en gång förordat publicering. Konstigt nog förblev Fröding honom lojal och förebrådde honom aldrig sveket.
Och så var det fruarna då. Heidenstam är förstås inte ensam i historien om att älskas av och trampa på självuppoffrande kvinnor, men han står nog i en klass för sig. Mest gripen blev jag av porträttet av hans första hustru Emilia Uggla. Hon var några år äldre än han och längtade under deras trettonåriga äktenskap intensivt efter barn. Varför det inte blev några är oklart. Troligen berodde det inte på Heidenstam. Det är inte svårt att föreställa sig hustruns förtvivlan när det avslöjas att han varit otrogen under många år och dessutom avlat en son (som han för övrigt aldrig erkände eller betalade något större underhåll för). Så snart han gjort älskarinnan med barn gick han vidare mot nya erövringar. Han hade en faiblesse för unga kvinnor, gärna i tonåren.
Men kanske finns det en gudomlig rättvisa ändå, även om den verkar sent och på märkliga vägar. Heidenstam var som sagt firad och uppburen under sin livstid och rönte stor framgång i kärlekslivet. Men han dog ensam och dement utan arvingar och hans dödsbo blev föremål för en bitter strid. Fröding fick förvisso stor uppskattning som diktare men den nådde knappast fram till honom genom dimmorna av sprit och förvirring. Å andra sidan är han idag en levande poet, och är det säkert om hundra år också.
Litterära biografier låter inte som någon rafflande läsning och kanske är mitt intresse udda på gränsen till apart. Men faktum är att det var fängslande och tankeväckande att läsa om dessa två motpoler, deras relationer och öden. (Böckerna heter Gustaf Fröding av Staffan Bergsten och Verner von Heidenstam - ett liv av Per I Gedin.)
Och på vägen hem från Sommarön stannade vi vid Frödings födelsegård Alster. Ett vackert ställe med betagande utsikt, gott kaffe, trevlig butik och bra lekplats!
Helvetiska äktenskapsskildringar
Nu blir det genast lättviktigare om än inte muntrare. Osminkade relationsromaner tycks vara en rådande trend, jag har läst tre nyutkomna sådana. De är bra, bättre, sämst.
Bra är Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Beskrivningen av iskylan mellan makarna känns obehagligt sann, liksom huvudpersonens erkänt larviga sms-flirt med en göteborgsk snickare vid namn Karry. Författaren väljer sympatiskt nog inte den enkla vägen att demonisera den ena parten, det framgår ganska tydligt att de bägge är svåra att leva med och framför allt, att de båda älskar sina barn och plågas av att de gör dem illa. Det öppna slutet är möjligen otillfredsställande ur dramaturgisk synpunkt men känns ganska realistiskt.
Snäppet bättre är Vi i villa av Hans Koppel. Författaren skriver kittlande nog under pseudonym vilket kanske beror på att hans berättelse är kalkerad på verkligheten och han därför önskar vara anonym. Eller så är det bara smart marknadsföring.
Alltnog, Vi i villa kan beskrivas som Falling Down i svensk medelklassidyll. Huvudpersonen (romanen är skriven i du-form, ett originellt grepp!) är cynisk och pressad redan från början och blir alltmer obalanserad allteftersom dramat skruvas åt.
Jag gillar svart humor och jag ogillar den miljö som skildras, alltså skrattar jag åt boken. Redan på förstasidan blir jag på gott humör av ett outsägligt fånigt och säkert autentiskt citat från Sköna hem (jodå, jag har irriterats förut!). I jämförelse med Ur vulkanens mun är Vi i villa fyndigare men förhoppningsvis mindre verklighetstrogen.
Motljus av Annika Thor är klart sämst i trion. Boken börjar med ett dödsbud. De medelålders väletablerade makarna får veta att en gammal vän gått bort, en vän från deras vilda och radikala ungdomstid då de bodde i kollektiv och drömde om att förändra världen.
Men för kvinnan var det mer än vänskap, han var hennes stora förälskelse, han försmådde henne och nu måste hon bearbeta vad det var som egentligen hände. Hon åker till begravningen och söker upp gamla bekanta och dyker ner i minnena.
Som läsare förblir jag oberörd och oförstående. Livskrisen känns platt och ointressant. Författaren förmår inte beskriva eller förklara passionen, den älskade framstår som en egotrippad drulle, maken verkar tråkig och inbunden och själv tycks huvudpersonen ha levt halva livet med mentala skygglappar. Berättelsen hade kunnat bränna till och engagera men gör det aldrig.
Q-böcker
Barnböcker då? Jotack, det har blivit några sådana i sommar också. Till Sommarön medförde vi endast några stycken vilket gjorde att de fick läsas om och om och OM igen. Favoriter just nu är:
Castor bakar av Lars Klinting - förtjusande bilderbok om en bäver som bakar en sockerkaka. I böckernas värld är allt möjligt!
Mamman och den vilda bebin av Barbro Lindgren - "Allt som var farligt ville bebin göra/ På mammans tjat ville han aldrig höra" - varför blir jag inte förvånad över att Q älskar denna bok?
Jatrollet och nejtrollet av Inger Edelfeldt - underbar bok som rekommenderas varmt! Efter idogt letande - den har varit slut på förlaget - har jag äntligen hittat den och både Q och jag är lyckliga. Den handlar om trollen som aldrig säger något annat än ja respektive nej och de svårartade konsekvenser detta får för deras samliv.
Historien om någon av Åke Löfgren - gammal favorit som jag minns från min barndom. Vem har lämnat en pöl på hallgolvet, ätit upp middagsfisken, spillt ut all mjölken? Följ den röda ulltråden genom huset uppför trappan, hela vägen upp på vinden och se efter!
När jag tittar på min lästa-böcker-lista (ja, jag håller mig med en sådan men så är jag ju boknörd också!) ser jag att några av sommarböckerna kan sorteras i två par och en trio.
Mardröm och livslögn
Först ut är den tidigare omtalade Och vet inte vart av Astrid-Flemberg Alcalá. Den är bra och omskakande och jag rekommenderar den men inte utan förbehåll. Om man som jag inte är rädd för det starka och svarta, eller snarare - är rädd för det men ändå inte kan låta bli att närma sig det eftersom kunskap är enda sättet att hantera rädslan - då ska man läsa den. Och sedan ska man läsa någon myspysbok om adoption. Om man är i valet och kvalet, om man är känslig och hudlös efter många besvikelser i barnlöshetsträsket, då ska man tänka sig för innan man läser den. Och om man bara ska läsa en enda bok om adoption så är det inte denna man ska välja, det vore väldigt synd.
I korthet handlar boken om hur författaren och hennes man reser till Colombia och adopterar två små pojkar. Berättelsen följer familjen genom pojkarnas uppväxt och slutar när de är unga vuxna. Allt är självupplevt och verklighetsbaserat men en del detaljer är ändrade.
Det som beskrivs är inget mindre än varje adoptivförälders värsta mardröm. Ett föräldraskap och ett familjeliv som från första början blir fel. Den förväntade stora kärleken infinner sig aldrig, varken från föräldrarnas eller barnens sida. Istället finns bara kyla och avståndstagande som blir värre under årens lopp. "Vi är ingen familj, vi är fyra personer som går omkring här", säger mamman.
Varför? För att barnen har varit med om tidiga trauman. Men också för att föräldrarna saknar förmåga att möta barnens behov så att de kan reparera sina skador. Ack så lätt det är att döma när jag själv är välsignad med en trygg pojke som visat mig hur jag skulle bli mamma till honom. Nu när vi passerat (?) en första trotsålder står det så tydligt klart för mig hur viktigt det är med en första tid av anknytning och närhet. Som lägger grunden för relationen, att stå på och bottna i när det stormar.
Jag borde inte men ändå kan jag inte låta bli att reagera på mammans reaktion när den yngste sonen varje natt kommer in till dem och står bredvid hennes säng. "Miedo", säger han - rädd, jag är rädd, tre år gammal. Han får krypa upp i sängen och ligger tätt intill och låter händerna fara över hennes kropp - kanske för att känna efter hur en mamma känns? För att känna att hon är kvar och inte försvinner? Efter en tid står hon inte ut, oklart varför, och pojken får sova i sin egen säng. Några fler närmanden gör han inte. Istället pendlar han mellan kontaktlöshet och fruktansvärda raseriutbrott.
Inte heller pappan är särskilt närvarande i sönernas liv. Han försvinner till jobbet varje dag, och lämnar sin hustru att kämpa med modersrollen och två alltmer oregerliga barn. Paradoxalt nog, eller kanske just därför, är det honom pojkarna får bäst kontakt med.
Boken är ärlig och självutlämnande och när jag läser intervjuer med Astrid Flemberg-Alcalá ökar min respekt för henne. Hon smiter sannerligen inte undan sin del och sitt ansvar. När anknytningen inte fungerar är det aldrig barnens fel utan mammans, säger hon helt frankt. Modigt och beundransvärt. En mamma som inte klarar av att vara mamma - hur svårt det än är, finns det något mer tabubelagt?
Det finns som sagt en verklighetsbakgrund till berättelsen, författarens man och barnens far är skribenten och debattören Jesús Alcalá. Deras relation är passionerad och innerlig, och håller trots alla påfrestningar. Kanske till och med lite för väl. Du har ju alltid älskat pappa mer än oss, säger den vuxne sonen till sin mor i slutet av boken.
När jag inser att det är den Alcalá det handlar om reserverar jag boken Kartan och verkligheten av Anita Jekander. Jag tror mig ha den så kallade Alcalá-affären i ganska friskt minne, jag läste det mesta som skrevs i pressen när den var aktuell. Livslögner är både fascinerande och frånstötande.
Efter läsningen konstaterar jag att mitt minne inte svek mig men också att frågorna nu är ännu fler. Hur är det möjligt att leva ett liv baserat på lögner? Inga livsviktiga sådana, det erkännes, små och solkiga och patetiska. Men lögnerna begränsar sig inte till offentligheten och karriären, såvitt jag förstår förs också den älskande och trofasta hustrun bakom ljuset.
När började han trassla in sig? När tappade han fotfästet? Trodde han själv på lögnerna? Och framför allt, hur påverkades familjelivet? Kan man vara sann och ärlig i relationen med sina närmaste och samtidigt sprida häpnadsväckande lögner omkring sig i andra sammanhang? Och borde inte adopterade trasiga barn med tungt bagage vara extra sårbara för oärlighet och dubbelhet?
Två högsvenska diktare
Nästa par ut är två litterära giganter vars respektive debutverk gjorde succé i slutet av förrförra århundradet. De var goda vänner men mycket olika som personer, vilket inte minst återspeglades i deras relationer och kvinnosyn. Den ene är idag nära nog bortglömd, den andre ständigt aktuell. Den ene levde tidvis i djupaste misär och dog i förtid, den andre levde ett långt liv som firad nationalskald.
Jag gillar att läsa poesi och allra mest svensk sådan. Fröding, för han är förstås den ene av dessa, är min ständige favorit sedan jag var liten och mamma läste Vallarelåt när jag skulle sova. Fröding, ordmusikern framför andra, som målar bilder med stavelser, betoningar och klanger. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs - tänk att själva orden skimrar och glittrar, och jag ser utsikten för mitt inre öga. Om detta är jag inte ensam, i den mån folk utnämner favoritdiktare hamnar Fröding högt upp på listan, möjligen någon gång utkonkurrerad av Ferlin och Boye.
Av Heidenstam kan jag bara en dikt, men den är inte dålig, Paradisets timma heter den och citeras av farbror Melker i Saltkråkan: Än jublar fågelsången/ kring gryningljusa sund/ Så klar som första gången/ i tidens första stund. För femton år sedan var pappa och jag på Övralid, Heidenstams sista hem där han också ligger begravd. Jag minns utsikten över Vättern och doften av lavendel, och den vackra gravskriften.
Fröding och Heidenstam var alltså goda vänner. Fröding debuterade 1891 och var då full av beundran för den äldre kollegan som debuterat några år tidigare. Heidenstam är idag tämligen bortglömd men åtnjöt på sin tid ett fantastiskt anseende som Sveriges främste skald. Hans första diktsamling ansågs vara sensationell och de efterföljande prosaverken fick också stor uppskattning. Idag anses de vara nära nog oläsliga.
När Fröding - avrådd av sin förläggare - övervägde publicering av dikten En morgondröm var det Heidenstam som övertygade honom. En morgondröm beskriver ett samlag med för den tiden förfärande öppenhet. Det är vackert, naket och ärligt, och nog begriper man vad som försiggår:
Själ i flamma, blod i dans
han var hennes, hon var hans
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.
Fröding var ett barn av sin tid såtillvida att han precis som de flesta andra män i hans ställning besökte prostituerade. Men enligt många vittnesmål var han ovanligt vänlig och generös mot dem. Inget i den omfattande forskning som gjorts om honom tyder på något annat än att han hade en tämligen modern syn på kvinnor. Han tyckte om dem, han betraktade dem som jämlikar. Livets högsta lycka var för honom kärlek mellan man och kvinna på fria villkor, men alkoholism och sinnessjukdom gjorde det omöjligt att realisera drömmen.
Heidenstam var en annan sort. I läsningen av hans biografi förfasades jag främst över två saker: hans svekfullhet mot sina kvinnor och hans skamliga uppträdande mot vännen Fröding.
Ty när Fröding övertygats att ge ut En morgondröm blev han åtalad för osedlighet, varpå Heidenstam satte igång en patetisk cirkus i att skylla ifrån sig och smita undan. Han ville till varje pris inte förknippas med skandalen utan tog till de märkligaste turer för att det inte skulle bli känt att han en gång förordat publicering. Konstigt nog förblev Fröding honom lojal och förebrådde honom aldrig sveket.
Och så var det fruarna då. Heidenstam är förstås inte ensam i historien om att älskas av och trampa på självuppoffrande kvinnor, men han står nog i en klass för sig. Mest gripen blev jag av porträttet av hans första hustru Emilia Uggla. Hon var några år äldre än han och längtade under deras trettonåriga äktenskap intensivt efter barn. Varför det inte blev några är oklart. Troligen berodde det inte på Heidenstam. Det är inte svårt att föreställa sig hustruns förtvivlan när det avslöjas att han varit otrogen under många år och dessutom avlat en son (som han för övrigt aldrig erkände eller betalade något större underhåll för). Så snart han gjort älskarinnan med barn gick han vidare mot nya erövringar. Han hade en faiblesse för unga kvinnor, gärna i tonåren.
Men kanske finns det en gudomlig rättvisa ändå, även om den verkar sent och på märkliga vägar. Heidenstam var som sagt firad och uppburen under sin livstid och rönte stor framgång i kärlekslivet. Men han dog ensam och dement utan arvingar och hans dödsbo blev föremål för en bitter strid. Fröding fick förvisso stor uppskattning som diktare men den nådde knappast fram till honom genom dimmorna av sprit och förvirring. Å andra sidan är han idag en levande poet, och är det säkert om hundra år också.
Litterära biografier låter inte som någon rafflande läsning och kanske är mitt intresse udda på gränsen till apart. Men faktum är att det var fängslande och tankeväckande att läsa om dessa två motpoler, deras relationer och öden. (Böckerna heter Gustaf Fröding av Staffan Bergsten och Verner von Heidenstam - ett liv av Per I Gedin.)
Och på vägen hem från Sommarön stannade vi vid Frödings födelsegård Alster. Ett vackert ställe med betagande utsikt, gott kaffe, trevlig butik och bra lekplats!
Helvetiska äktenskapsskildringar
Nu blir det genast lättviktigare om än inte muntrare. Osminkade relationsromaner tycks vara en rådande trend, jag har läst tre nyutkomna sådana. De är bra, bättre, sämst.
Bra är Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Beskrivningen av iskylan mellan makarna känns obehagligt sann, liksom huvudpersonens erkänt larviga sms-flirt med en göteborgsk snickare vid namn Karry. Författaren väljer sympatiskt nog inte den enkla vägen att demonisera den ena parten, det framgår ganska tydligt att de bägge är svåra att leva med och framför allt, att de båda älskar sina barn och plågas av att de gör dem illa. Det öppna slutet är möjligen otillfredsställande ur dramaturgisk synpunkt men känns ganska realistiskt.
Snäppet bättre är Vi i villa av Hans Koppel. Författaren skriver kittlande nog under pseudonym vilket kanske beror på att hans berättelse är kalkerad på verkligheten och han därför önskar vara anonym. Eller så är det bara smart marknadsföring.
Alltnog, Vi i villa kan beskrivas som Falling Down i svensk medelklassidyll. Huvudpersonen (romanen är skriven i du-form, ett originellt grepp!) är cynisk och pressad redan från början och blir alltmer obalanserad allteftersom dramat skruvas åt.
Jag gillar svart humor och jag ogillar den miljö som skildras, alltså skrattar jag åt boken. Redan på förstasidan blir jag på gott humör av ett outsägligt fånigt och säkert autentiskt citat från Sköna hem (jodå, jag har irriterats förut!). I jämförelse med Ur vulkanens mun är Vi i villa fyndigare men förhoppningsvis mindre verklighetstrogen.
Motljus av Annika Thor är klart sämst i trion. Boken börjar med ett dödsbud. De medelålders väletablerade makarna får veta att en gammal vän gått bort, en vän från deras vilda och radikala ungdomstid då de bodde i kollektiv och drömde om att förändra världen.
Men för kvinnan var det mer än vänskap, han var hennes stora förälskelse, han försmådde henne och nu måste hon bearbeta vad det var som egentligen hände. Hon åker till begravningen och söker upp gamla bekanta och dyker ner i minnena.
Som läsare förblir jag oberörd och oförstående. Livskrisen känns platt och ointressant. Författaren förmår inte beskriva eller förklara passionen, den älskade framstår som en egotrippad drulle, maken verkar tråkig och inbunden och själv tycks huvudpersonen ha levt halva livet med mentala skygglappar. Berättelsen hade kunnat bränna till och engagera men gör det aldrig.
Q-böcker
Barnböcker då? Jotack, det har blivit några sådana i sommar också. Till Sommarön medförde vi endast några stycken vilket gjorde att de fick läsas om och om och OM igen. Favoriter just nu är:
Castor bakar av Lars Klinting - förtjusande bilderbok om en bäver som bakar en sockerkaka. I böckernas värld är allt möjligt!
Mamman och den vilda bebin av Barbro Lindgren - "Allt som var farligt ville bebin göra/ På mammans tjat ville han aldrig höra" - varför blir jag inte förvånad över att Q älskar denna bok?
Jatrollet och nejtrollet av Inger Edelfeldt - underbar bok som rekommenderas varmt! Efter idogt letande - den har varit slut på förlaget - har jag äntligen hittat den och både Q och jag är lyckliga. Den handlar om trollen som aldrig säger något annat än ja respektive nej och de svårartade konsekvenser detta får för deras samliv.
Historien om någon av Åke Löfgren - gammal favorit som jag minns från min barndom. Vem har lämnat en pöl på hallgolvet, ätit upp middagsfisken, spillt ut all mjölken? Följ den röda ulltråden genom huset uppför trappan, hela vägen upp på vinden och se efter!
2008-09-15
Hur gör de?
Ensamstående föräldrar alltså (eller för den delen dubbelarbetande kvinnor med ojämställda män). O är på tjänsteresa vilket innebär att jag både lämnar och hämtar måndag till onsdag denna vecka. Jag var alltså på jobbet i något mer än fem timmar idag, inräknat lunchen. Tog med mig datorn hem för att kunna jobba ikapp, men efter matlagning, diskplockning, tvätthängning, mackbredning och Skogsknytteryggsäckspackning, nagelklippning, sagoläsning och nattning - allt interpunkterat med tjafs mellan Q och mig - är jag helt utmattad. Till råga på allt ringde Jehovas vittnen mitt i cirkusen. Vad har det tagit åt dem?
Lika glad som O är att slippa morgonlämningarna, lika glad är jag att det inte tillhör min vardagsrutin att hämta Q och att starta upp middagsmaten. Att fort som attan få middag på bordet och samtidigt underhålla trötthungrig Q med ett eget blodsockervärde vid fotknölarna - nä.
Tur att livet inte bara är vardagskvällar utan innehåller plommonplockning och andmatning också!
.jpg)
Lika glad som O är att slippa morgonlämningarna, lika glad är jag att det inte tillhör min vardagsrutin att hämta Q och att starta upp middagsmaten. Att fort som attan få middag på bordet och samtidigt underhålla trötthungrig Q med ett eget blodsockervärde vid fotknölarna - nä.
Tur att livet inte bara är vardagskvällar utan innehåller plommonplockning och andmatning också!
.jpg)
Hur gör de?
Ensamstående föräldrar alltså (eller för den delen dubbelarbetande kvinnor med ojämställda män). O är på tjänsteresa vilket innebär att jag både lämnar och hämtar måndag till onsdag denna vecka. Jag var alltså på jobbet i något mer än fem timmar idag, inräknat lunchen. Tog med mig datorn hem för att kunna jobba ikapp, men efter matlagning, diskplockning, tvätthängning, mackbredning och Skogsknytteryggsäckspackning, nagelklippning, sagoläsning och nattning - allt interpunkterat med tjafs mellan Q och mig - är jag helt utmattad. Till råga på allt ringde Jehovas vittnen mitt i cirkusen. Vad har det tagit åt dem?
Lika glad som O är att slippa morgonlämningarna, lika glad är jag att det inte tillhör min vardagsrutin att hämta Q och att starta upp middagsmaten. Att fort som attan få middag på bordet och samtidigt underhålla trötthungrig Q med ett eget blodsockervärde vid fotknölarna - nä.
Tur att livet inte bara är vardagskvällar utan innehåller plommonplockning och andmatning också!
Lika glad som O är att slippa morgonlämningarna, lika glad är jag att det inte tillhör min vardagsrutin att hämta Q och att starta upp middagsmaten. Att fort som attan få middag på bordet och samtidigt underhålla trötthungrig Q med ett eget blodsockervärde vid fotknölarna - nä.
Tur att livet inte bara är vardagskvällar utan innehåller plommonplockning och andmatning också!
2008-09-13
Ja se, det var..
... en riktig bröllopsdag!
P.S. Det är inte alla kollegor jag retar mig på. Till exempel blev jag inte arg på han som när han hörde vad jag skulle åka iväg på sa "Shit, hur gammal var du när du gifte dig, sexton?".
P.S. Det är inte alla kollegor jag retar mig på. Till exempel blev jag inte arg på han som när han hörde vad jag skulle åka iväg på sa "Shit, hur gammal var du när du gifte dig, sexton?".
Ja se, det var..
... en riktig bröllopsdag!
P.S. Det är inte alla kollegor jag retar mig på. Till exempel blev jag inte arg på han som när han hörde vad jag skulle åka iväg på sa "Shit, hur gammal var du när du gifte dig, sexton?".
P.S. Det är inte alla kollegor jag retar mig på. Till exempel blev jag inte arg på han som när han hörde vad jag skulle åka iväg på sa "Shit, hur gammal var du när du gifte dig, sexton?".
2008-09-11
Protester om morgonen
Andra veckan vardagsliv med lämning och hämtning. Förra veckan hann Q vara hos dagmamman i två dagar innan förkylningen slog till. Sedan vabbade jag på onsdagen, O på torsdagen och så jobbade jag hemifrån på fredagen.
I måndags var det alltså dags igen. Vi har det ganska trevligt på morgnarna, Q och jag. O ger sig iväg hals över huvud klockan sju eller helst ännu tidigare, men Q och jag morgnar oss och äter frukost i lugn och ro. Jag är själv lite förvånad över hur ostressad jag är, kanske är det en av få fördelar med att vara morgontrött? Stress har svårt att bryta genom mina mentala morgondimmor. Det får inte gå för fort på morgonen, jag lallar gärna omkring halvklädd i tjugo minuter vilket är ungefär den tid det tar att tjata på Q kläderna.
Sedan är det dags för en vagnpromenad på cirka femton minuter. Oj vad mycket man hinner se på en sådan. Stora barn på väg till skolan, hundar på promenad, skator som äter mask, ekorrar i träden.
Så långt frid och fröjd, men när vi kom fram till dagmamman i måndag bestämde sig Q för att jag inte skulle få gå till jobbet, och brast i förtvivlad gråt. Han lugnade sig något när jag lovade att sitta med och lyssna på Alfons Åberg en stund. Sedan var han glad och lekte med de andra barnen men började förstås storgråta igen när jag skulle gå. Det var inte roligt att bända upp hans armar från min hals, att slita mig, att höra hans vrål ända ut på gatan och höra hur han bankade på dörren inifrån.
Till råga på eländet var min mobil nästan urladdad. Vår underbara kompetenta men också mycket rättframma dagmamma såg ogillande ut när jag sa det och jag skämdes som en hund. Jag använde de sista elektronerna i batterit till att ringa O och be honom ringa och kolla läget inom en halvtimme.
Först vid lunch kom jag loss från möten och kunde ringa O. Jodå, Q hade snabbt lugnat sig och börjat lägga pärlplattor. Djup suck av lättnad.
Tisdag morgon, repris. Den här gången slet jag mig nästan omedelbart ur Q:s famn. Förkorta plågan. Inte för att jag tror att han spelar, den förtvivlan han visar är helt äkta. Men tillfällig, som det verkar. Ju längre jag stannar och försöker trösta desto längre är han ledsen och försöker hålla mig kvar. Jag tog tunnelbanan till jobbet, och när jag klev av ringde jag dagmamman. Q glad igen sedan en bra stund.
Onsdag, repris. Hade just satt mig på tunnelbanan, fan det är dagmammans nummer, vad har nu hänt. "Jag ville bara berätta att han är glad igen, åk nu och jobba med gott samvete."
Idag var det återigen gråt och bankande på dörren, men idag hann jag inte mer än tvåhundra meter förrän mobilen ringde med Q-glad-igen-rapport.
Imorgon ska Q vara hemma med mormor hela dagen och natten medan O och jag åker bort och bor på hotell. För imorgon är det tio år sedan vi gifte oss.
I måndags var det alltså dags igen. Vi har det ganska trevligt på morgnarna, Q och jag. O ger sig iväg hals över huvud klockan sju eller helst ännu tidigare, men Q och jag morgnar oss och äter frukost i lugn och ro. Jag är själv lite förvånad över hur ostressad jag är, kanske är det en av få fördelar med att vara morgontrött? Stress har svårt att bryta genom mina mentala morgondimmor. Det får inte gå för fort på morgonen, jag lallar gärna omkring halvklädd i tjugo minuter vilket är ungefär den tid det tar att tjata på Q kläderna.
Sedan är det dags för en vagnpromenad på cirka femton minuter. Oj vad mycket man hinner se på en sådan. Stora barn på väg till skolan, hundar på promenad, skator som äter mask, ekorrar i träden.
Så långt frid och fröjd, men när vi kom fram till dagmamman i måndag bestämde sig Q för att jag inte skulle få gå till jobbet, och brast i förtvivlad gråt. Han lugnade sig något när jag lovade att sitta med och lyssna på Alfons Åberg en stund. Sedan var han glad och lekte med de andra barnen men började förstås storgråta igen när jag skulle gå. Det var inte roligt att bända upp hans armar från min hals, att slita mig, att höra hans vrål ända ut på gatan och höra hur han bankade på dörren inifrån.
Till råga på eländet var min mobil nästan urladdad. Vår underbara kompetenta men också mycket rättframma dagmamma såg ogillande ut när jag sa det och jag skämdes som en hund. Jag använde de sista elektronerna i batterit till att ringa O och be honom ringa och kolla läget inom en halvtimme.
Först vid lunch kom jag loss från möten och kunde ringa O. Jodå, Q hade snabbt lugnat sig och börjat lägga pärlplattor. Djup suck av lättnad.
Tisdag morgon, repris. Den här gången slet jag mig nästan omedelbart ur Q:s famn. Förkorta plågan. Inte för att jag tror att han spelar, den förtvivlan han visar är helt äkta. Men tillfällig, som det verkar. Ju längre jag stannar och försöker trösta desto längre är han ledsen och försöker hålla mig kvar. Jag tog tunnelbanan till jobbet, och när jag klev av ringde jag dagmamman. Q glad igen sedan en bra stund.
Onsdag, repris. Hade just satt mig på tunnelbanan, fan det är dagmammans nummer, vad har nu hänt. "Jag ville bara berätta att han är glad igen, åk nu och jobba med gott samvete."
Idag var det återigen gråt och bankande på dörren, men idag hann jag inte mer än tvåhundra meter förrän mobilen ringde med Q-glad-igen-rapport.
Imorgon ska Q vara hemma med mormor hela dagen och natten medan O och jag åker bort och bor på hotell. För imorgon är det tio år sedan vi gifte oss.
Protester om morgonen
Andra veckan vardagsliv med lämning och hämtning. Förra veckan hann Q vara hos dagmamman i två dagar innan förkylningen slog till. Sedan vabbade jag på onsdagen, O på torsdagen och så jobbade jag hemifrån på fredagen.
I måndags var det alltså dags igen. Vi har det ganska trevligt på morgnarna, Q och jag. O ger sig iväg hals över huvud klockan sju eller helst ännu tidigare, men Q och jag morgnar oss och äter frukost i lugn och ro. Jag är själv lite förvånad över hur ostressad jag är, kanske är det en av få fördelar med att vara morgontrött? Stress har svårt att bryta genom mina mentala morgondimmor. Det får inte gå för fort på morgonen, jag lallar gärna omkring halvklädd i tjugo minuter vilket är ungefär den tid det tar att tjata på Q kläderna.
Sedan är det dags för en vagnpromenad på cirka femton minuter. Oj vad mycket man hinner se på en sådan. Stora barn på väg till skolan, hundar på promenad, skator som äter mask, ekorrar i träden.
Så långt frid och fröjd, men när vi kom fram till dagmamman i måndag bestämde sig Q för att jag inte skulle få gå till jobbet, och brast i förtvivlad gråt. Han lugnade sig något när jag lovade att sitta med och lyssna på Alfons Åberg en stund. Sedan var han glad och lekte med de andra barnen men började förstås storgråta igen när jag skulle gå. Det var inte roligt att bända upp hans armar från min hals, att slita mig, att höra hans vrål ända ut på gatan och höra hur han bankade på dörren inifrån.
Till råga på eländet var min mobil nästan urladdad. Vår underbara kompetenta men också mycket rättframma dagmamma såg ogillande ut när jag sa det och jag skämdes som en hund. Jag använde de sista elektronerna i batterit till att ringa O och be honom ringa och kolla läget inom en halvtimme.
Först vid lunch kom jag loss från möten och kunde ringa O. Jodå, Q hade snabbt lugnat sig och börjat lägga pärlplattor. Djup suck av lättnad.
Tisdag morgon, repris. Den här gången slet jag mig nästan omedelbart ur Q:s famn. Förkorta plågan. Inte för att jag tror att han spelar, den förtvivlan han visar är helt äkta. Men tillfällig, som det verkar. Ju längre jag stannar och försöker trösta desto längre är han ledsen och försöker hålla mig kvar. Jag tog tunnelbanan till jobbet, och när jag klev av ringde jag dagmamman. Q glad igen sedan en bra stund.
Onsdag, repris. Hade just satt mig på tunnelbanan, fan det är dagmammans nummer, vad har nu hänt. "Jag ville bara berätta att han är glad igen, åk nu och jobba med gott samvete."
Idag var det återigen gråt och bankande på dörren, men idag hann jag inte mer än tvåhundra meter förrän mobilen ringde med Q-glad-igen-rapport.
Imorgon ska Q vara hemma med mormor hela dagen och natten medan O och jag åker bort och bor på hotell. För imorgon är det tio år sedan vi gifte oss.
I måndags var det alltså dags igen. Vi har det ganska trevligt på morgnarna, Q och jag. O ger sig iväg hals över huvud klockan sju eller helst ännu tidigare, men Q och jag morgnar oss och äter frukost i lugn och ro. Jag är själv lite förvånad över hur ostressad jag är, kanske är det en av få fördelar med att vara morgontrött? Stress har svårt att bryta genom mina mentala morgondimmor. Det får inte gå för fort på morgonen, jag lallar gärna omkring halvklädd i tjugo minuter vilket är ungefär den tid det tar att tjata på Q kläderna.
Sedan är det dags för en vagnpromenad på cirka femton minuter. Oj vad mycket man hinner se på en sådan. Stora barn på väg till skolan, hundar på promenad, skator som äter mask, ekorrar i träden.
Så långt frid och fröjd, men när vi kom fram till dagmamman i måndag bestämde sig Q för att jag inte skulle få gå till jobbet, och brast i förtvivlad gråt. Han lugnade sig något när jag lovade att sitta med och lyssna på Alfons Åberg en stund. Sedan var han glad och lekte med de andra barnen men började förstås storgråta igen när jag skulle gå. Det var inte roligt att bända upp hans armar från min hals, att slita mig, att höra hans vrål ända ut på gatan och höra hur han bankade på dörren inifrån.
Till råga på eländet var min mobil nästan urladdad. Vår underbara kompetenta men också mycket rättframma dagmamma såg ogillande ut när jag sa det och jag skämdes som en hund. Jag använde de sista elektronerna i batterit till att ringa O och be honom ringa och kolla läget inom en halvtimme.
Först vid lunch kom jag loss från möten och kunde ringa O. Jodå, Q hade snabbt lugnat sig och börjat lägga pärlplattor. Djup suck av lättnad.
Tisdag morgon, repris. Den här gången slet jag mig nästan omedelbart ur Q:s famn. Förkorta plågan. Inte för att jag tror att han spelar, den förtvivlan han visar är helt äkta. Men tillfällig, som det verkar. Ju längre jag stannar och försöker trösta desto längre är han ledsen och försöker hålla mig kvar. Jag tog tunnelbanan till jobbet, och när jag klev av ringde jag dagmamman. Q glad igen sedan en bra stund.
Onsdag, repris. Hade just satt mig på tunnelbanan, fan det är dagmammans nummer, vad har nu hänt. "Jag ville bara berätta att han är glad igen, åk nu och jobba med gott samvete."
Idag var det återigen gråt och bankande på dörren, men idag hann jag inte mer än tvåhundra meter förrän mobilen ringde med Q-glad-igen-rapport.
Imorgon ska Q vara hemma med mormor hela dagen och natten medan O och jag åker bort och bor på hotell. För imorgon är det tio år sedan vi gifte oss.
2008-09-10
Blodsband - bah!
Läste en jävla dum insändare i DN igår morse, apropå en artikel häromdagen om att det borde bli lättare att genomföra adoptioner av familjehemsplacerade barn.
Tyckaren tycker att adoption inte alls är för barnens bästa, att blodsband är viktigare än att det står adoption på något papper, att det adopterade barnet för evigt kommer att stämplas: som "adoptivbarnet" i sin nya familj och som den bortlämnade i sin biologiska familj.
Jag blir irriterad och börjar formulera ett svar i huvudet. Funderar på att hänvisa till Haagkonventionen, eller är det barnkonventionen som slår fast att det är bättre för barn att adopteras än att växa upp på institution. Orkar inte googla. Orkar inte bemöta dumheterna.
Visst är det ett övergrepp att ta ifrån någon vårdnaden av deras barn, förmodligen något av det värsta man kan utsätta en människa för. Det ska inte göras lättvindigt. Men samtidigt kan man inte ha hur stor respekt som helst för föräldraskapet. Föräldrars rätt till sina barn får inte gå ut över barnens rätt till ett bra liv.
Undrar vilka erfarenheter som ligger bakom insändaren. Är det bara en korkad dumsnut som tror sig veta bättre, eller är det någon med relevanta upplevelser av saknad och främlingskap? Det förtäljer inte historien. Men även om personen ifråga vet vad hon talar om, räcker ju inte hennes erfarenheter för att göra sig till talesman för alla. Med vilken rätt dömer hon ut mitt föräldraskap?
Blodsband, vilket skitsnack. Skulle min grinige farbror eller fnoskiga gammelmoster stå mig närmare för att vi har delar av vårt DNA gemensamt? Ingen kommer närmare mig än Q, han bor i mitt hjärta oavsett vilka molekyler vi är uppbyggda av.
Jag vet ännu inte vad Q kommer att tycka, men jag väntar med spänning. Jag hoppas att han någon gång kommer att vilja prata om detta med mig. Att det är mig han kommer till med sina tankar och frågor.
Idag ser jag till min lättnad att Hanne Kjöller skrivit en ledare i ämnet. Saklig och ogrumlad av starka känslor. Skönt.
Tyckaren tycker att adoption inte alls är för barnens bästa, att blodsband är viktigare än att det står adoption på något papper, att det adopterade barnet för evigt kommer att stämplas: som "adoptivbarnet" i sin nya familj och som den bortlämnade i sin biologiska familj.
Jag blir irriterad och börjar formulera ett svar i huvudet. Funderar på att hänvisa till Haagkonventionen, eller är det barnkonventionen som slår fast att det är bättre för barn att adopteras än att växa upp på institution. Orkar inte googla. Orkar inte bemöta dumheterna.
Visst är det ett övergrepp att ta ifrån någon vårdnaden av deras barn, förmodligen något av det värsta man kan utsätta en människa för. Det ska inte göras lättvindigt. Men samtidigt kan man inte ha hur stor respekt som helst för föräldraskapet. Föräldrars rätt till sina barn får inte gå ut över barnens rätt till ett bra liv.
Undrar vilka erfarenheter som ligger bakom insändaren. Är det bara en korkad dumsnut som tror sig veta bättre, eller är det någon med relevanta upplevelser av saknad och främlingskap? Det förtäljer inte historien. Men även om personen ifråga vet vad hon talar om, räcker ju inte hennes erfarenheter för att göra sig till talesman för alla. Med vilken rätt dömer hon ut mitt föräldraskap?
Blodsband, vilket skitsnack. Skulle min grinige farbror eller fnoskiga gammelmoster stå mig närmare för att vi har delar av vårt DNA gemensamt? Ingen kommer närmare mig än Q, han bor i mitt hjärta oavsett vilka molekyler vi är uppbyggda av.
Jag vet ännu inte vad Q kommer att tycka, men jag väntar med spänning. Jag hoppas att han någon gång kommer att vilja prata om detta med mig. Att det är mig han kommer till med sina tankar och frågor.
Idag ser jag till min lättnad att Hanne Kjöller skrivit en ledare i ämnet. Saklig och ogrumlad av starka känslor. Skönt.
Blodsband - bah!
Läste en jävla dum insändare i DN igår morse, apropå en artikel häromdagen om att det borde bli lättare att genomföra adoptioner av familjehemsplacerade barn.
Tyckaren tycker att adoption inte alls är för barnens bästa, att blodsband är viktigare än att det står adoption på något papper, att det adopterade barnet för evigt kommer att stämplas: som "adoptivbarnet" i sin nya familj och som den bortlämnade i sin biologiska familj.
Jag blir irriterad och börjar formulera ett svar i huvudet. Funderar på att hänvisa till Haagkonventionen, eller är det barnkonventionen som slår fast att det är bättre för barn att adopteras än att växa upp på institution. Orkar inte googla. Orkar inte bemöta dumheterna.
Visst är det ett övergrepp att ta ifrån någon vårdnaden av deras barn, förmodligen något av det värsta man kan utsätta en människa för. Det ska inte göras lättvindigt. Men samtidigt kan man inte ha hur stor respekt som helst för föräldraskapet. Föräldrars rätt till sina barn får inte gå ut över barnens rätt till ett bra liv.
Undrar vilka erfarenheter som ligger bakom insändaren. Är det bara en korkad dumsnut som tror sig veta bättre, eller är det någon med relevanta upplevelser av saknad och främlingskap? Det förtäljer inte historien. Men även om personen ifråga vet vad hon talar om, räcker ju inte hennes erfarenheter för att göra sig till talesman för alla. Med vilken rätt dömer hon ut mitt föräldraskap?
Blodsband, vilket skitsnack. Skulle min grinige farbror eller fnoskiga gammelmoster stå mig närmare för att vi har delar av vårt DNA gemensamt? Ingen kommer närmare mig än Q, han bor i mitt hjärta oavsett vilka molekyler vi är uppbyggda av.
Jag vet ännu inte vad Q kommer att tycka, men jag väntar med spänning. Jag hoppas att han någon gång kommer att vilja prata om detta med mig. Att det är mig han kommer till med sina tankar och frågor.
Idag ser jag till min lättnad att Hanne Kjöller skrivit en ledare i ämnet. Saklig och ogrumlad av starka känslor. Skönt.
Tyckaren tycker att adoption inte alls är för barnens bästa, att blodsband är viktigare än att det står adoption på något papper, att det adopterade barnet för evigt kommer att stämplas: som "adoptivbarnet" i sin nya familj och som den bortlämnade i sin biologiska familj.
Jag blir irriterad och börjar formulera ett svar i huvudet. Funderar på att hänvisa till Haagkonventionen, eller är det barnkonventionen som slår fast att det är bättre för barn att adopteras än att växa upp på institution. Orkar inte googla. Orkar inte bemöta dumheterna.
Visst är det ett övergrepp att ta ifrån någon vårdnaden av deras barn, förmodligen något av det värsta man kan utsätta en människa för. Det ska inte göras lättvindigt. Men samtidigt kan man inte ha hur stor respekt som helst för föräldraskapet. Föräldrars rätt till sina barn får inte gå ut över barnens rätt till ett bra liv.
Undrar vilka erfarenheter som ligger bakom insändaren. Är det bara en korkad dumsnut som tror sig veta bättre, eller är det någon med relevanta upplevelser av saknad och främlingskap? Det förtäljer inte historien. Men även om personen ifråga vet vad hon talar om, räcker ju inte hennes erfarenheter för att göra sig till talesman för alla. Med vilken rätt dömer hon ut mitt föräldraskap?
Blodsband, vilket skitsnack. Skulle min grinige farbror eller fnoskiga gammelmoster stå mig närmare för att vi har delar av vårt DNA gemensamt? Ingen kommer närmare mig än Q, han bor i mitt hjärta oavsett vilka molekyler vi är uppbyggda av.
Jag vet ännu inte vad Q kommer att tycka, men jag väntar med spänning. Jag hoppas att han någon gång kommer att vilja prata om detta med mig. Att det är mig han kommer till med sina tankar och frågor.
Idag ser jag till min lättnad att Hanne Kjöller skrivit en ledare i ämnet. Saklig och ogrumlad av starka känslor. Skönt.
2008-09-09
Retail therapy
Skamligt är det, särskilt med tanke på den utmärkta och deprimerande artikel jag nyligen läste i Råd&Rön om slavlöner inom sportklädesindustrin. En textilarbetare i Bangladesh tjänar en dollar per dag. Värt att tänka på vid nästa besök på Stadium eller Fliesbergs.
Skamligt, som sagt. Men jag måste erkänna att det mer än något annat är tre inköp som gjort mig på gott humör den senaste veckan.
Min gröna klänning.
Ett par låga stövlar från Ecco (de var åtminstone dyra, hoppas kinesen som sydde dem såg något av pengarna).
En datorväska från Style4IT. Ja, jag är gräsligt ytlig men jag är så jädra trött på min gigantiska svarta nylonryggsäck med egendomligt placerad rem som skaver över atlaskotan - är det månne Quasimodo de har använt som modell?
O retas snällt med mig för att jag snofsar upp mig i småflicksmode, jag som tidigare bott i kavajer. Men det bjuder jag på.
Jag vill tro att detta sträcker sig lite bortom ren ytlighet. Jag vill att den förvandling jag genomgått de senaste åren ska synas utanpå. Från att ha varit tyngd och ledsen och kroniskt missnöjd med det mesta är jag nu lycklig. Jag älskar min son och min man. Jag trivs med min bostad och med mitt jobb. Visst är jag aptrött och visst kan jag reta mig ohemult mycket på bagateller (som när min nonchige kollega lånar min skrivbordsstol och ändrar inställningarna "den här går ju inte att sitta på". MORR! Ge fan i min stol!). Men på det hela taget är jag numera lycklig och tillfreds. Det är så här det ska vara.
Och ja. Jag tror att hormonnivåerna har rättat till sig, precis som Dr Livmoder förutspådde att de skulle göra. Blödningarna har upphört. Och det kom ingen mens och därmed inte heller någon mensvärk den här månaden.
Bara en sådan sak.
Skamligt, som sagt. Men jag måste erkänna att det mer än något annat är tre inköp som gjort mig på gott humör den senaste veckan.
Min gröna klänning.
Ett par låga stövlar från Ecco (de var åtminstone dyra, hoppas kinesen som sydde dem såg något av pengarna).
En datorväska från Style4IT. Ja, jag är gräsligt ytlig men jag är så jädra trött på min gigantiska svarta nylonryggsäck med egendomligt placerad rem som skaver över atlaskotan - är det månne Quasimodo de har använt som modell?
O retas snällt med mig för att jag snofsar upp mig i småflicksmode, jag som tidigare bott i kavajer. Men det bjuder jag på.
Jag vill tro att detta sträcker sig lite bortom ren ytlighet. Jag vill att den förvandling jag genomgått de senaste åren ska synas utanpå. Från att ha varit tyngd och ledsen och kroniskt missnöjd med det mesta är jag nu lycklig. Jag älskar min son och min man. Jag trivs med min bostad och med mitt jobb. Visst är jag aptrött och visst kan jag reta mig ohemult mycket på bagateller (som när min nonchige kollega lånar min skrivbordsstol och ändrar inställningarna "den här går ju inte att sitta på". MORR! Ge fan i min stol!). Men på det hela taget är jag numera lycklig och tillfreds. Det är så här det ska vara.
Och ja. Jag tror att hormonnivåerna har rättat till sig, precis som Dr Livmoder förutspådde att de skulle göra. Blödningarna har upphört. Och det kom ingen mens och därmed inte heller någon mensvärk den här månaden.
Bara en sådan sak.
Retail therapy
Skamligt är det, särskilt med tanke på den utmärkta och deprimerande artikel jag nyligen läste i Råd&Rön om slavlöner inom sportklädesindustrin. En textilarbetare i Bangladesh tjänar en dollar per dag. Värt att tänka på vid nästa besök på Stadium eller Fliesbergs.
Skamligt, som sagt. Men jag måste erkänna att det mer än något annat är tre inköp som gjort mig på gott humör den senaste veckan.
Min gröna klänning.
Ett par låga stövlar från Ecco (de var åtminstone dyra, hoppas kinesen som sydde dem såg något av pengarna).
En datorväska från Style4IT. Ja, jag är gräsligt ytlig men jag är så jädra trött på min gigantiska svarta nylonryggsäck med egendomligt placerad rem som skaver över atlaskotan - är det månne Quasimodo de har använt som modell?
O retas snällt med mig för att jag snofsar upp mig i småflicksmode, jag som tidigare bott i kavajer. Men det bjuder jag på.
Jag vill tro att detta sträcker sig lite bortom ren ytlighet. Jag vill att den förvandling jag genomgått de senaste åren ska synas utanpå. Från att ha varit tyngd och ledsen och kroniskt missnöjd med det mesta är jag nu lycklig. Jag älskar min son och min man. Jag trivs med min bostad och med mitt jobb. Visst är jag aptrött och visst kan jag reta mig ohemult mycket på bagateller (som när min nonchige kollega lånar min skrivbordsstol och ändrar inställningarna "den här går ju inte att sitta på". MORR! Ge fan i min stol!). Men på det hela taget är jag numera lycklig och tillfreds. Det är så här det ska vara.
Och ja. Jag tror att hormonnivåerna har rättat till sig, precis som Dr Livmoder förutspådde att de skulle göra. Blödningarna har upphört. Och det kom ingen mens och därmed inte heller någon mensvärk den här månaden.
Bara en sådan sak.
Skamligt, som sagt. Men jag måste erkänna att det mer än något annat är tre inköp som gjort mig på gott humör den senaste veckan.
Min gröna klänning.
Ett par låga stövlar från Ecco (de var åtminstone dyra, hoppas kinesen som sydde dem såg något av pengarna).
En datorväska från Style4IT. Ja, jag är gräsligt ytlig men jag är så jädra trött på min gigantiska svarta nylonryggsäck med egendomligt placerad rem som skaver över atlaskotan - är det månne Quasimodo de har använt som modell?
O retas snällt med mig för att jag snofsar upp mig i småflicksmode, jag som tidigare bott i kavajer. Men det bjuder jag på.
Jag vill tro att detta sträcker sig lite bortom ren ytlighet. Jag vill att den förvandling jag genomgått de senaste åren ska synas utanpå. Från att ha varit tyngd och ledsen och kroniskt missnöjd med det mesta är jag nu lycklig. Jag älskar min son och min man. Jag trivs med min bostad och med mitt jobb. Visst är jag aptrött och visst kan jag reta mig ohemult mycket på bagateller (som när min nonchige kollega lånar min skrivbordsstol och ändrar inställningarna "den här går ju inte att sitta på". MORR! Ge fan i min stol!). Men på det hela taget är jag numera lycklig och tillfreds. Det är så här det ska vara.
Och ja. Jag tror att hormonnivåerna har rättat till sig, precis som Dr Livmoder förutspådde att de skulle göra. Blödningarna har upphört. Och det kom ingen mens och därmed inte heller någon mensvärk den här månaden.
Bara en sådan sak.
2008-09-05
Avsvansade demoner
Det är befriande att konfrontera sina gamla demoner och upptäcka att de inte kommer åt en längre.
I helgen träffade vi några av makens gamla kompisar. En av dem är tillika hans före detta flickvän, som det tog slut med inte allt för lång tid innan jag dök upp i hans liv. Under de första åren var jag svartsjuk på henne och stördes av deras sporadiska kontakt. De hade delat tre år och ganska stora upplevelser, själv var jag en osnuten 21-åring utan längre relationer bakom mig. Jag var osäker och kände mig hotad.
Det där gick förstås över i och med att O och jag blev allt mer etablerade. Det hjälpte också till att hon träffade sin man och gifte sig. Senaste gången vi träffades alla fyra var på vårt bröllop för tio år sedan.
Nu var det alltså dags igen, och det var mycket trevligt. Det finns alls ingen anledning att jämföra oss, för hon är hon och jag är jag och vi har mycket lite gemensamt, allra minst den person som idag är min man och som då var hennes pojkvän.
Hon är nog en av de präktigaste och gedignaste människor jag träffat, och det låter ju tröttsamt men det var det faktiskt inte alls. För hon är alltigenom helgjuten och genuin och inte ett dugg förljugen och tillgjord. Dessutom har hon humor. (Och stark vilja, vilket O påstår är en sak vi har gemensamt. Vad han nu menar med det.)
Där trillade svansen av den första demonen, som visserligen fört en tynande tillvaro under de senaste femton åren men som under åtminstone ett års tid plågade mig ganska ordentligt.
Med sig hade hon sina barn, tre lintottar i fallande storlek. De var helt bedårande både till utseende och sätt. De var mycket snälla mot Q, och han älskade dem. När de syskongnabbades stod han en meter från den äldsta flickan (idolen framför andra) med ögon som tefat och öronen på skaft, absorberande de sociala koderna med varje por.
Som alltid när det är många barn närvarande var det mycket fokus på dem. Som alltid i sådana situationer förundras jag över hur livet kan ändras. Över det faktum att jag nu kan njuta av en situation som hade varit outhärdlig för bara några korta år sedan.
Svans nummer två.
Och dessutom, som bonus, gissa vilket yrke den formidabla exflickvännen har, ett yrke vi faktiskt pratade om några gånger under helgen?
Just det: barnmorska.
Om jag hade kunnat skicka ett meddelande till mitt forna olyckliga jag genom tidens krökta rum, till mig själv från mig själv sittande i en soffa omgiven av stimmande ungar, diskuterandes förlossningar med min mans ex.
Det hade jag aldrig trott.
I helgen träffade vi några av makens gamla kompisar. En av dem är tillika hans före detta flickvän, som det tog slut med inte allt för lång tid innan jag dök upp i hans liv. Under de första åren var jag svartsjuk på henne och stördes av deras sporadiska kontakt. De hade delat tre år och ganska stora upplevelser, själv var jag en osnuten 21-åring utan längre relationer bakom mig. Jag var osäker och kände mig hotad.
Det där gick förstås över i och med att O och jag blev allt mer etablerade. Det hjälpte också till att hon träffade sin man och gifte sig. Senaste gången vi träffades alla fyra var på vårt bröllop för tio år sedan.
Nu var det alltså dags igen, och det var mycket trevligt. Det finns alls ingen anledning att jämföra oss, för hon är hon och jag är jag och vi har mycket lite gemensamt, allra minst den person som idag är min man och som då var hennes pojkvän.
Hon är nog en av de präktigaste och gedignaste människor jag träffat, och det låter ju tröttsamt men det var det faktiskt inte alls. För hon är alltigenom helgjuten och genuin och inte ett dugg förljugen och tillgjord. Dessutom har hon humor. (Och stark vilja, vilket O påstår är en sak vi har gemensamt. Vad han nu menar med det.)
Där trillade svansen av den första demonen, som visserligen fört en tynande tillvaro under de senaste femton åren men som under åtminstone ett års tid plågade mig ganska ordentligt.
Med sig hade hon sina barn, tre lintottar i fallande storlek. De var helt bedårande både till utseende och sätt. De var mycket snälla mot Q, och han älskade dem. När de syskongnabbades stod han en meter från den äldsta flickan (idolen framför andra) med ögon som tefat och öronen på skaft, absorberande de sociala koderna med varje por.
Som alltid när det är många barn närvarande var det mycket fokus på dem. Som alltid i sådana situationer förundras jag över hur livet kan ändras. Över det faktum att jag nu kan njuta av en situation som hade varit outhärdlig för bara några korta år sedan.
Svans nummer två.
Och dessutom, som bonus, gissa vilket yrke den formidabla exflickvännen har, ett yrke vi faktiskt pratade om några gånger under helgen?
Just det: barnmorska.
Om jag hade kunnat skicka ett meddelande till mitt forna olyckliga jag genom tidens krökta rum, till mig själv från mig själv sittande i en soffa omgiven av stimmande ungar, diskuterandes förlossningar med min mans ex.
Det hade jag aldrig trott.
Avsvansade demoner
Det är befriande att konfrontera sina gamla demoner och upptäcka att de inte kommer åt en längre.
I helgen träffade vi några av makens gamla kompisar. En av dem är tillika hans före detta flickvän, som det tog slut med inte allt för lång tid innan jag dök upp i hans liv. Under de första åren var jag svartsjuk på henne och stördes av deras sporadiska kontakt. De hade delat tre år och ganska stora upplevelser, själv var jag en osnuten 21-åring utan längre relationer bakom mig. Jag var osäker och kände mig hotad.
Det där gick förstås över i och med att O och jag blev allt mer etablerade. Det hjälpte också till att hon träffade sin man och gifte sig. Senaste gången vi träffades alla fyra var på vårt bröllop för tio år sedan.
Nu var det alltså dags igen, och det var mycket trevligt. Det finns alls ingen anledning att jämföra oss, för hon är hon och jag är jag och vi har mycket lite gemensamt, allra minst den person som idag är min man och som då var hennes pojkvän.
Hon är nog en av de präktigaste och gedignaste människor jag träffat, och det låter ju tröttsamt men det var det faktiskt inte alls. För hon är alltigenom helgjuten och genuin och inte ett dugg förljugen och tillgjord. Dessutom har hon humor. (Och stark vilja, vilket O påstår är en sak vi har gemensamt. Vad han nu menar med det.)
Där trillade svansen av den första demonen, som visserligen fört en tynande tillvaro under de senaste femton åren men som under åtminstone ett års tid plågade mig ganska ordentligt.
Med sig hade hon sina barn, tre lintottar i fallande storlek. De var helt bedårande både till utseende och sätt. De var mycket snälla mot Q, och han älskade dem. När de syskongnabbades stod han en meter från den äldsta flickan (idolen framför andra) med ögon som tefat och öronen på skaft, absorberande de sociala koderna med varje por.
Som alltid när det är många barn närvarande var det mycket fokus på dem. Som alltid i sådana situationer förundras jag över hur livet kan ändras. Över det faktum att jag nu kan njuta av en situation som hade varit outhärdlig för bara några korta år sedan.
Svans nummer två.
Och dessutom, som bonus, gissa vilket yrke den formidabla exflickvännen har, ett yrke vi faktiskt pratade om några gånger under helgen?
Just det: barnmorska.
Om jag hade kunnat skicka ett meddelande till mitt forna olyckliga jag genom tidens krökta rum, till mig själv från mig själv sittande i en soffa omgiven av stimmande ungar, diskuterandes förlossningar med min mans ex.
Det hade jag aldrig trott.
I helgen träffade vi några av makens gamla kompisar. En av dem är tillika hans före detta flickvän, som det tog slut med inte allt för lång tid innan jag dök upp i hans liv. Under de första åren var jag svartsjuk på henne och stördes av deras sporadiska kontakt. De hade delat tre år och ganska stora upplevelser, själv var jag en osnuten 21-åring utan längre relationer bakom mig. Jag var osäker och kände mig hotad.
Det där gick förstås över i och med att O och jag blev allt mer etablerade. Det hjälpte också till att hon träffade sin man och gifte sig. Senaste gången vi träffades alla fyra var på vårt bröllop för tio år sedan.
Nu var det alltså dags igen, och det var mycket trevligt. Det finns alls ingen anledning att jämföra oss, för hon är hon och jag är jag och vi har mycket lite gemensamt, allra minst den person som idag är min man och som då var hennes pojkvän.
Hon är nog en av de präktigaste och gedignaste människor jag träffat, och det låter ju tröttsamt men det var det faktiskt inte alls. För hon är alltigenom helgjuten och genuin och inte ett dugg förljugen och tillgjord. Dessutom har hon humor. (Och stark vilja, vilket O påstår är en sak vi har gemensamt. Vad han nu menar med det.)
Där trillade svansen av den första demonen, som visserligen fört en tynande tillvaro under de senaste femton åren men som under åtminstone ett års tid plågade mig ganska ordentligt.
Med sig hade hon sina barn, tre lintottar i fallande storlek. De var helt bedårande både till utseende och sätt. De var mycket snälla mot Q, och han älskade dem. När de syskongnabbades stod han en meter från den äldsta flickan (idolen framför andra) med ögon som tefat och öronen på skaft, absorberande de sociala koderna med varje por.
Som alltid när det är många barn närvarande var det mycket fokus på dem. Som alltid i sådana situationer förundras jag över hur livet kan ändras. Över det faktum att jag nu kan njuta av en situation som hade varit outhärdlig för bara några korta år sedan.
Svans nummer två.
Och dessutom, som bonus, gissa vilket yrke den formidabla exflickvännen har, ett yrke vi faktiskt pratade om några gånger under helgen?
Just det: barnmorska.
Om jag hade kunnat skicka ett meddelande till mitt forna olyckliga jag genom tidens krökta rum, till mig själv från mig själv sittande i en soffa omgiven av stimmande ungar, diskuterandes förlossningar med min mans ex.
Det hade jag aldrig trott.
2008-09-03
Orkanminne
Det är orkansäsong. Gustav har dragit förbi New Orleans och de evakuerade invånarna kan återvända till sina hem.
Det är snart tio år sedan Mitch förödde stora delar av Mellanamerika. Visst uppmärksammades det, men inte på långa vägar lika mycket som Katrinas framfart för två år sedan. Mitch skördade åtminstone 11 000 människoliv, mer om man räknar med de koleraepidemier som följde i stormens spår.
Själv befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa när Mitch slog till. På den tiden hade jag ett jobb som förde mig till exotiska platser. Med eftertankens (och klimathotets) kranka blekhet undrar jag om mina resor gjorde någon nytta alls utöver den livserfarenhet de gav mig.
Men i alla fall. I Tegucigalpa var vi, jag och min något erfarnare kollega. Vi hade utfört vårt uppdrag och skulle nu bara sova en natt på hotell för att sedan ta första flyget till Mexico City och därifrån hem till Sverige. På kvällen tittade vi på väderleksrapporten, det föreföll som om stormen skulle passera ute till havs.
På morgonen vaknade vi till det största hällregn jag sett. Stormen hade ändrat riktning under natten och även om det inte blåste särskilt hårt regnade det utan like. Taxin kröp fram genom regnsjoken och sjöarna på gatorna mot flygplatsen där ett enda plan väntade. Det hade landat föregående dag, innan landningsförbudet trädde i kraft. Sista flighten ut ur Tegucigalpa, huvudstad i det Honduras som skulle drabbas mycket hårt av översvämningar och jordskred under de närmaste dygnen.
Jag minns ingen särskild dramatik eller panik. Vi hade våra platser och fick dem. Mitt starkaste minne är att en av medresenärerna bar med sig en meterhög tupp i keramik ombord på planet. I första hand frälser man livet, i andra hand släpar man med sig souvenirer.
Allt gick bra, vi landade i Mexico och flög vidare mot Europa. Då ungefär började det sjunka in vilken makalös tur vi hade haft. I Frankfurt bytte vi plan igen och när vi väntade vid gaten hörde jag en man prata svenska i sin mobil - det är för jävligt, säkert 40 döda.
40, tänkte jag slött, du hänger inte med gubbe, tänk snarare 11 000.
Ombord på planet slog jag upp G-P och läste att det brunnit i ett diskotek på Backaplan och att många tonåringar mist livet. Min syster var då sexton år, jag hade varit på resa i en vecka och hade inte en aning om vad hon haft för sig kvällen innan.
Ytterligare en timme senare slöts jag i mammas famn på Landvetter. Det var ingen fara med min syster. Göteborg är en liten stad men lika segregerad som resten av världen. Av de sextiotalet ungdomar som omkom kände hon inte en enda.
Det är snart tio år sedan Mitch förödde stora delar av Mellanamerika. Visst uppmärksammades det, men inte på långa vägar lika mycket som Katrinas framfart för två år sedan. Mitch skördade åtminstone 11 000 människoliv, mer om man räknar med de koleraepidemier som följde i stormens spår.
Själv befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa när Mitch slog till. På den tiden hade jag ett jobb som förde mig till exotiska platser. Med eftertankens (och klimathotets) kranka blekhet undrar jag om mina resor gjorde någon nytta alls utöver den livserfarenhet de gav mig.
Men i alla fall. I Tegucigalpa var vi, jag och min något erfarnare kollega. Vi hade utfört vårt uppdrag och skulle nu bara sova en natt på hotell för att sedan ta första flyget till Mexico City och därifrån hem till Sverige. På kvällen tittade vi på väderleksrapporten, det föreföll som om stormen skulle passera ute till havs.
På morgonen vaknade vi till det största hällregn jag sett. Stormen hade ändrat riktning under natten och även om det inte blåste särskilt hårt regnade det utan like. Taxin kröp fram genom regnsjoken och sjöarna på gatorna mot flygplatsen där ett enda plan väntade. Det hade landat föregående dag, innan landningsförbudet trädde i kraft. Sista flighten ut ur Tegucigalpa, huvudstad i det Honduras som skulle drabbas mycket hårt av översvämningar och jordskred under de närmaste dygnen.
Jag minns ingen särskild dramatik eller panik. Vi hade våra platser och fick dem. Mitt starkaste minne är att en av medresenärerna bar med sig en meterhög tupp i keramik ombord på planet. I första hand frälser man livet, i andra hand släpar man med sig souvenirer.
Allt gick bra, vi landade i Mexico och flög vidare mot Europa. Då ungefär började det sjunka in vilken makalös tur vi hade haft. I Frankfurt bytte vi plan igen och när vi väntade vid gaten hörde jag en man prata svenska i sin mobil - det är för jävligt, säkert 40 döda.
40, tänkte jag slött, du hänger inte med gubbe, tänk snarare 11 000.
Ombord på planet slog jag upp G-P och läste att det brunnit i ett diskotek på Backaplan och att många tonåringar mist livet. Min syster var då sexton år, jag hade varit på resa i en vecka och hade inte en aning om vad hon haft för sig kvällen innan.
Ytterligare en timme senare slöts jag i mammas famn på Landvetter. Det var ingen fara med min syster. Göteborg är en liten stad men lika segregerad som resten av världen. Av de sextiotalet ungdomar som omkom kände hon inte en enda.
Orkanminne
Det är orkansäsong. Gustav har dragit förbi New Orleans och de evakuerade invånarna kan återvända till sina hem.
Det är snart tio år sedan Mitch förödde stora delar av Mellanamerika. Visst uppmärksammades det, men inte på långa vägar lika mycket som Katrinas framfart för två år sedan. Mitch skördade åtminstone 11 000 människoliv, mer om man räknar med de koleraepidemier som följde i stormens spår.
Själv befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa när Mitch slog till. På den tiden hade jag ett jobb som förde mig till exotiska platser. Med eftertankens (och klimathotets) kranka blekhet undrar jag om mina resor gjorde någon nytta alls utöver den livserfarenhet de gav mig.
Men i alla fall. I Tegucigalpa var vi, jag och min något erfarnare kollega. Vi hade utfört vårt uppdrag och skulle nu bara sova en natt på hotell för att sedan ta första flyget till Mexico City och därifrån hem till Sverige. På kvällen tittade vi på väderleksrapporten, det föreföll som om stormen skulle passera ute till havs.
På morgonen vaknade vi till det största hällregn jag sett. Stormen hade ändrat riktning under natten och även om det inte blåste särskilt hårt regnade det utan like. Taxin kröp fram genom regnsjoken och sjöarna på gatorna mot flygplatsen där ett enda plan väntade. Det hade landat föregående dag, innan landningsförbudet trädde i kraft. Sista flighten ut ur Tegucigalpa, huvudstad i det Honduras som skulle drabbas mycket hårt av översvämningar och jordskred under de närmaste dygnen.
Jag minns ingen särskild dramatik eller panik. Vi hade våra platser och fick dem. Mitt starkaste minne är att en av medresenärerna bar med sig en meterhög tupp i keramik ombord på planet. I första hand frälser man livet, i andra hand släpar man med sig souvenirer.
Allt gick bra, vi landade i Mexico och flög vidare mot Europa. Då ungefär började det sjunka in vilken makalös tur vi hade haft. I Frankfurt bytte vi plan igen och när vi väntade vid gaten hörde jag en man prata svenska i sin mobil - det är för jävligt, säkert 40 döda.
40, tänkte jag slött, du hänger inte med gubbe, tänk snarare 11 000.
Ombord på planet slog jag upp G-P och läste att det brunnit i ett diskotek på Backaplan och att många tonåringar mist livet. Min syster var då sexton år, jag hade varit på resa i en vecka och hade inte en aning om vad hon haft för sig kvällen innan.
Ytterligare en timme senare slöts jag i mammas famn på Landvetter. Det var ingen fara med min syster. Göteborg är en liten stad men lika segregerad som resten av världen. Av de sextiotalet ungdomar som omkom kände hon inte en enda.
Det är snart tio år sedan Mitch förödde stora delar av Mellanamerika. Visst uppmärksammades det, men inte på långa vägar lika mycket som Katrinas framfart för två år sedan. Mitch skördade åtminstone 11 000 människoliv, mer om man räknar med de koleraepidemier som följde i stormens spår.
Själv befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa när Mitch slog till. På den tiden hade jag ett jobb som förde mig till exotiska platser. Med eftertankens (och klimathotets) kranka blekhet undrar jag om mina resor gjorde någon nytta alls utöver den livserfarenhet de gav mig.
Men i alla fall. I Tegucigalpa var vi, jag och min något erfarnare kollega. Vi hade utfört vårt uppdrag och skulle nu bara sova en natt på hotell för att sedan ta första flyget till Mexico City och därifrån hem till Sverige. På kvällen tittade vi på väderleksrapporten, det föreföll som om stormen skulle passera ute till havs.
På morgonen vaknade vi till det största hällregn jag sett. Stormen hade ändrat riktning under natten och även om det inte blåste särskilt hårt regnade det utan like. Taxin kröp fram genom regnsjoken och sjöarna på gatorna mot flygplatsen där ett enda plan väntade. Det hade landat föregående dag, innan landningsförbudet trädde i kraft. Sista flighten ut ur Tegucigalpa, huvudstad i det Honduras som skulle drabbas mycket hårt av översvämningar och jordskred under de närmaste dygnen.
Jag minns ingen särskild dramatik eller panik. Vi hade våra platser och fick dem. Mitt starkaste minne är att en av medresenärerna bar med sig en meterhög tupp i keramik ombord på planet. I första hand frälser man livet, i andra hand släpar man med sig souvenirer.
Allt gick bra, vi landade i Mexico och flög vidare mot Europa. Då ungefär började det sjunka in vilken makalös tur vi hade haft. I Frankfurt bytte vi plan igen och när vi väntade vid gaten hörde jag en man prata svenska i sin mobil - det är för jävligt, säkert 40 döda.
40, tänkte jag slött, du hänger inte med gubbe, tänk snarare 11 000.
Ombord på planet slog jag upp G-P och läste att det brunnit i ett diskotek på Backaplan och att många tonåringar mist livet. Min syster var då sexton år, jag hade varit på resa i en vecka och hade inte en aning om vad hon haft för sig kvällen innan.
Ytterligare en timme senare slöts jag i mammas famn på Landvetter. Det var ingen fara med min syster. Göteborg är en liten stad men lika segregerad som resten av världen. Av de sextiotalet ungdomar som omkom kände hon inte en enda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)