Sommarläsning

Tack annannan för inspirationen till detta inlägg! Inte för att jag läser mer på sommaren än annars - det bästa med att åka tunnelbana till jobbet är allt jag hinner läsa! Jag har blivit bättre på att låna böcker istället för att köpa dem. Senaste gången jag handlade på Adlibris var i april, duktiga mig! Lånekortet går varmt på biblioteket, och jag reserverar flitigt. 10 kronor kostar en reservation, billigt för att få läsa en bok man är intresserad av (och slippa tynga sina redan överbelamrade hyllor med), och tack vare internet är hanteringen hur enkel som helst.

När jag tittar på min lästa-böcker-lista (ja, jag håller mig med en sådan men så är jag ju boknörd också!) ser jag att några av sommarböckerna kan sorteras i två par och en trio.

Mardröm och livslögn
Först ut är den tidigare omtalade Och vet inte vart av Astrid-Flemberg Alcalá. Den är bra och omskakande och jag rekommenderar den men inte utan förbehåll. Om man som jag inte är rädd för det starka och svarta, eller snarare - är rädd för det men ändå inte kan låta bli att närma sig det eftersom kunskap är enda sättet att hantera rädslan - då ska man läsa den. Och sedan ska man läsa någon myspysbok om adoption. Om man är i valet och kvalet, om man är känslig och hudlös efter många besvikelser i barnlöshetsträsket, då ska man tänka sig för innan man läser den. Och om man bara ska läsa en enda bok om adoption så är det inte denna man ska välja, det vore väldigt synd.

I korthet handlar boken om hur författaren och hennes man reser till Colombia och adopterar två små pojkar. Berättelsen följer familjen genom pojkarnas uppväxt och slutar när de är unga vuxna. Allt är självupplevt och verklighetsbaserat men en del detaljer är ändrade.

Det som beskrivs är inget mindre än varje adoptivförälders värsta mardröm. Ett föräldraskap och ett familjeliv som från första början blir fel. Den förväntade stora kärleken infinner sig aldrig, varken från föräldrarnas eller barnens sida. Istället finns bara kyla och avståndstagande som blir värre under årens lopp. "Vi är ingen familj, vi är fyra personer som går omkring här", säger mamman.

Varför? För att barnen har varit med om tidiga trauman. Men också för att föräldrarna saknar förmåga att möta barnens behov så att de kan reparera sina skador. Ack så lätt det är att döma när jag själv är välsignad med en trygg pojke som visat mig hur jag skulle bli mamma till honom. Nu när vi passerat (?) en första trotsålder står det så tydligt klart för mig hur viktigt det är med en första tid av anknytning och närhet. Som lägger grunden för relationen, att stå på och bottna i när det stormar.

Jag borde inte men ändå kan jag inte låta bli att reagera på mammans reaktion när den yngste sonen varje natt kommer in till dem och står bredvid hennes säng. "Miedo", säger han - rädd, jag är rädd, tre år gammal. Han får krypa upp i sängen och ligger tätt intill och låter händerna fara över hennes kropp - kanske för att känna efter hur en mamma känns? För att känna att hon är kvar och inte försvinner? Efter en tid står hon inte ut, oklart varför, och pojken får sova i sin egen säng. Några fler närmanden gör han inte. Istället pendlar han mellan kontaktlöshet och fruktansvärda raseriutbrott.

Inte heller pappan är särskilt närvarande i sönernas liv. Han försvinner till jobbet varje dag, och lämnar sin hustru att kämpa med modersrollen och två alltmer oregerliga barn. Paradoxalt nog, eller kanske just därför, är det honom pojkarna får bäst kontakt med.

Boken är ärlig och självutlämnande och när jag läser intervjuer med Astrid Flemberg-Alcalá ökar min respekt för henne. Hon smiter sannerligen inte undan sin del och sitt ansvar. När anknytningen inte fungerar är det aldrig barnens fel utan mammans, säger hon helt frankt. Modigt och beundransvärt. En mamma som inte klarar av att vara mamma - hur svårt det än är, finns det något mer tabubelagt?

Det finns som sagt en verklighetsbakgrund till berättelsen, författarens man och barnens far är skribenten och debattören Jesús Alcalá. Deras relation är passionerad och innerlig, och håller trots alla påfrestningar. Kanske till och med lite för väl. Du har ju alltid älskat pappa mer än oss, säger den vuxne sonen till sin mor i slutet av boken.

När jag inser att det är den Alcalá det handlar om reserverar jag boken Kartan och verkligheten av Anita Jekander. Jag tror mig ha den så kallade Alcalá-affären i ganska friskt minne, jag läste det mesta som skrevs i pressen när den var aktuell. Livslögner är både fascinerande och frånstötande.

Efter läsningen konstaterar jag att mitt minne inte svek mig men också att frågorna nu är ännu fler. Hur är det möjligt att leva ett liv baserat på lögner? Inga livsviktiga sådana, det erkännes, små och solkiga och patetiska. Men lögnerna begränsar sig inte till offentligheten och karriären, såvitt jag förstår förs också den älskande och trofasta hustrun bakom ljuset.

När började han trassla in sig? När tappade han fotfästet? Trodde han själv på lögnerna? Och framför allt, hur påverkades familjelivet? Kan man vara sann och ärlig i relationen med sina närmaste och samtidigt sprida häpnadsväckande lögner omkring sig i andra sammanhang? Och borde inte adopterade trasiga barn med tungt bagage vara extra sårbara för oärlighet och dubbelhet?

Två högsvenska diktare
Nästa par ut är två litterära giganter vars respektive debutverk gjorde succé i slutet av förrförra århundradet. De var goda vänner men mycket olika som personer, vilket inte minst återspeglades i deras relationer och kvinnosyn. Den ene är idag nära nog bortglömd, den andre ständigt aktuell. Den ene levde tidvis i djupaste misär och dog i förtid, den andre levde ett långt liv som firad nationalskald.

Jag gillar att läsa poesi och allra mest svensk sådan. Fröding, för han är förstås den ene av dessa, är min ständige favorit sedan jag var liten och mamma läste Vallarelåt när jag skulle sova. Fröding, ordmusikern framför andra, som målar bilder med stavelser, betoningar och klanger. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs - tänk att själva orden skimrar och glittrar, och jag ser utsikten för mitt inre öga. Om detta är jag inte ensam, i den mån folk utnämner favoritdiktare hamnar Fröding högt upp på listan, möjligen någon gång utkonkurrerad av Ferlin och Boye.

Av Heidenstam kan jag bara en dikt, men den är inte dålig, Paradisets timma heter den och citeras av farbror Melker i Saltkråkan: Än jublar fågelsången/ kring gryningljusa sund/ Så klar som första gången/ i tidens första stund. För femton år sedan var pappa och jag på Övralid, Heidenstams sista hem där han också ligger begravd. Jag minns utsikten över Vättern och doften av lavendel, och den vackra gravskriften.

Fröding och Heidenstam var alltså goda vänner. Fröding debuterade 1891 och var då full av beundran för den äldre kollegan som debuterat några år tidigare. Heidenstam är idag tämligen bortglömd men åtnjöt på sin tid ett fantastiskt anseende som Sveriges främste skald. Hans första diktsamling ansågs vara sensationell och de efterföljande prosaverken fick också stor uppskattning. Idag anses de vara nära nog oläsliga.

När Fröding - avrådd av sin förläggare - övervägde publicering av dikten En morgondröm var det Heidenstam som övertygade honom. En morgondröm beskriver ett samlag med för den tiden förfärande öppenhet. Det är vackert, naket och ärligt, och nog begriper man vad som försiggår:

Själ i flamma, blod i dans
han var hennes, hon var hans
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.

Fröding var ett barn av sin tid såtillvida att han precis som de flesta andra män i hans ställning besökte prostituerade. Men enligt många vittnesmål var han ovanligt vänlig och generös mot dem. Inget i den omfattande forskning som gjorts om honom tyder på något annat än att han hade en tämligen modern syn på kvinnor. Han tyckte om dem, han betraktade dem som jämlikar. Livets högsta lycka var för honom kärlek mellan man och kvinna på fria villkor, men alkoholism och sinnessjukdom gjorde det omöjligt att realisera drömmen.

Heidenstam var en annan sort. I läsningen av hans biografi förfasades jag främst över två saker: hans svekfullhet mot sina kvinnor och hans skamliga uppträdande mot vännen Fröding.

Ty när Fröding övertygats att ge ut En morgondröm blev han åtalad för osedlighet, varpå Heidenstam satte igång en patetisk cirkus i att skylla ifrån sig och smita undan. Han ville till varje pris inte förknippas med skandalen utan tog till de märkligaste turer för att det inte skulle bli känt att han en gång förordat publicering. Konstigt nog förblev Fröding honom lojal och förebrådde honom aldrig sveket.

Och så var det fruarna då. Heidenstam är förstås inte ensam i historien om att älskas av och trampa på självuppoffrande kvinnor, men han står nog i en klass för sig. Mest gripen blev jag av porträttet av hans första hustru Emilia Uggla. Hon var några år äldre än han och längtade under deras trettonåriga äktenskap intensivt efter barn. Varför det inte blev några är oklart. Troligen berodde det inte på Heidenstam. Det är inte svårt att föreställa sig hustruns förtvivlan när det avslöjas att han varit otrogen under många år och dessutom avlat en son (som han för övrigt aldrig erkände eller betalade något större underhåll för). Så snart han gjort älskarinnan med barn gick han vidare mot nya erövringar. Han hade en faiblesse för unga kvinnor, gärna i tonåren.

Men kanske finns det en gudomlig rättvisa ändå, även om den verkar sent och på märkliga vägar. Heidenstam var som sagt firad och uppburen under sin livstid och rönte stor framgång i kärlekslivet. Men han dog ensam och dement utan arvingar och hans dödsbo blev föremål för en bitter strid. Fröding fick förvisso stor uppskattning som diktare men den nådde knappast fram till honom genom dimmorna av sprit och förvirring. Å andra sidan är han idag en levande poet, och är det säkert om hundra år också.

Litterära biografier låter inte som någon rafflande läsning och kanske är mitt intresse udda på gränsen till apart. Men faktum är att det var fängslande och tankeväckande att läsa om dessa två motpoler, deras relationer och öden. (Böckerna heter Gustaf Fröding av Staffan Bergsten och Verner von Heidenstam - ett liv av Per I Gedin.)


Och på vägen hem från Sommarön stannade vi vid Frödings födelsegård Alster. Ett vackert ställe med betagande utsikt, gott kaffe, trevlig butik och bra lekplats!

Helvetiska äktenskapsskildringar
Nu blir det genast lättviktigare om än inte muntrare. Osminkade relationsromaner tycks vara en rådande trend, jag har läst tre nyutkomna sådana. De är bra, bättre, sämst.

Bra är Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Beskrivningen av iskylan mellan makarna känns obehagligt sann, liksom huvudpersonens erkänt larviga sms-flirt med en göteborgsk snickare vid namn Karry. Författaren väljer sympatiskt nog inte den enkla vägen att demonisera den ena parten, det framgår ganska tydligt att de bägge är svåra att leva med och framför allt, att de båda älskar sina barn och plågas av att de gör dem illa. Det öppna slutet är möjligen otillfredsställande ur dramaturgisk synpunkt men känns ganska realistiskt.

Snäppet bättre är Vi i villa av Hans Koppel. Författaren skriver kittlande nog under pseudonym vilket kanske beror på att hans berättelse är kalkerad på verkligheten och han därför önskar vara anonym. Eller så är det bara smart marknadsföring.

Alltnog, Vi i villa kan beskrivas som Falling Down i svensk medelklassidyll. Huvudpersonen (romanen är skriven i du-form, ett originellt grepp!) är cynisk och pressad redan från början och blir alltmer obalanserad allteftersom dramat skruvas åt.

Jag gillar svart humor och jag ogillar den miljö som skildras, alltså skrattar jag åt boken. Redan på förstasidan blir jag på gott humör av ett outsägligt fånigt och säkert autentiskt citat från Sköna hem (jodå, jag har irriterats förut!). I jämförelse med Ur vulkanens mun är Vi i villa fyndigare men förhoppningsvis mindre verklighetstrogen.

Motljus av Annika Thor är klart sämst i trion. Boken börjar med ett dödsbud. De medelålders väletablerade makarna får veta att en gammal vän gått bort, en vän från deras vilda och radikala ungdomstid då de bodde i kollektiv och drömde om att förändra världen.

Men för kvinnan var det mer än vänskap, han var hennes stora förälskelse, han försmådde henne och nu måste hon bearbeta vad det var som egentligen hände. Hon åker till begravningen och söker upp gamla bekanta och dyker ner i minnena.

Som läsare förblir jag oberörd och oförstående. Livskrisen känns platt och ointressant. Författaren förmår inte beskriva eller förklara passionen, den älskade framstår som en egotrippad drulle, maken verkar tråkig och inbunden och själv tycks huvudpersonen ha levt halva livet med mentala skygglappar. Berättelsen hade kunnat bränna till och engagera men gör det aldrig.

Q-böcker
Barnböcker då? Jotack, det har blivit några sådana i sommar också. Till Sommarön medförde vi endast några stycken vilket gjorde att de fick läsas om och om och OM igen. Favoriter just nu är:
Castor bakar av Lars Klinting - förtjusande bilderbok om en bäver som bakar en sockerkaka. I böckernas värld är allt möjligt!

Mamman och den vilda bebin av Barbro Lindgren - "Allt som var farligt ville bebin göra/ På mammans tjat ville han aldrig höra" - varför blir jag inte förvånad över att Q älskar denna bok?

Jatrollet och nejtrollet av Inger Edelfeldt - underbar bok som rekommenderas varmt! Efter idogt letande - den har varit slut på förlaget - har jag äntligen hittat den och både Q och jag är lyckliga. Den handlar om trollen som aldrig säger något annat än ja respektive nej och de svårartade konsekvenser detta får för deras samliv.

Historien om någon av Åke Löfgren - gammal favorit som jag minns från min barndom. Vem har lämnat en pöl på hallgolvet, ätit upp middagsfisken, spillt ut all mjölken? Följ den röda ulltråden genom huset uppför trappan, hela vägen upp på vinden och se efter!