Detta har jag haft tillfälle att fundera över den senaste veckan då tunnelbanelektyren varit The Kite Runner (Flyga drake) av Khaled Hosseini. Efter tio sidor var jag fast, redan innan historien om kärlek, lojalitet, svek och skuld hade hunnit utvecklas.
Pojken Amir bor med sin far i Kabul under en - åtminstone jämfört med vad som senare skulle komma - enkel och oskuldsfull tid, sjuttiotalet före ryssarnas invasion. Amir älskar sin far, så som de flesta barn älskar sina föräldrar, och trängtar efter hans kärlek och uppmärksamhet, och gör allt för att vinna den. Allt, även om det innebär att svika och offra sin bäste vän.
De flyr när Sovjetunionen invaderar, de tillhör de privilegierade som kan köpa sig en flykt ut ur hemlandet. De hamnar i USA, i Kalifornien, där Amir snabbt skapar sig ett nytt liv medan fadern ohjälpligt hamnar på efterkälken och obalansen i deras förhållande jämnas ut. Den svage blir stark och tvärtom.
(Mer än halvvägs i boken konstaterar jag att barnlöshet är ett tema som berörs, vilket gör berättelsen än mer gripande för mig. Jag är glad att jag inte växte upp i en kultur där blodsband är viktigare än allt annat!)
Personernas öden är sorgliga och historien förstärks av att utspelas mot fonden av Afghanistans tragedi, ett land som ödelagts gång på gång. Språket är enkelt men poetiskt och ger liv såväl åt det snötäckta Kabul som åt höstfärgerna i Golden Gate Park.
Raka motsatsen är Katedralen vid havet av Ildefonso Falcone, som jag plågade mig igenom under semestern. Baksidestexten utlovar "historiska fakta i kombination med sociala intriger, konspirationer och kärleksöden" vilket ska resultera i "ett storslaget äventyr för alla".
Dock inte för mig. Jag gäspar mest, och räknar sidor, och börjar så småningom hoppa över och skumläsa. Märkligt nog hänger jag med i intrigen ändå, som på den gamla goda tiden när jag såg ungefär vart femte avsnitt av Rederiet. Också här står en far och hans son i centrum av berättelsen, men deras relation förmår inte intressera mig. Dofterna från det medeltida Barcelona når mig inte, digerdödens och inkvisitionens härjningar lämnar mig oberörd.
Ändå ger boken ett ambitiöst intryck. Jag tror säkert att Ildefonso, vem han nu är, har lagt stor möda på historiska efterforskningar. Det saknas heller inte klassiska ingredienser som ond bråd död, djurisk passion, förlorade söner och så vidare.
Vad jag däremot saknar är gestaltningen, detta magiska som är så svårt att beskriva men som man känner igen när man ser det. Varför är Amir och hans far levande människor för mig men inte personerna i Katedralen vid havet? Därför att deras författare har det rätta handlaget, det som gjuter liv i karaktärerna, det som gör att berättelsen lyfter, lyser och skimrar.
Eller så är det något annat*. Magiskt är det i alla fall.
* Översättningen kanske? Jag läser The Kite Runner på originalspråk men Katedralen vid havet i svensk översättning. Kanske är den en helt annan bok på spanska? I så fall: perdón, Ildefonso!
Vad glad jag blev - jag hade hoppats att du skulle skriva om just Kite Runner (jag hade ju sett att du läste den) som jag också läst alldeles nyss.
SvaraRaderaSom han kan berätta och gestalta, författaren. Flera gånger tänker jag att historien är på vippen att vara alltför otrolig (mest slående exemplet är väl räddningen ur slagsmålets med den gamle knogjärnsförsedde ärkefienden, nu talibanledare), men den blir trovärdig ändå. Dels för att personerna engagerar så, dels för att de många gångerna det går makalöst bra uppvägs av typiska misslyckanden ur verkliga livet.
Bästsäljare är något som får många av oss att backa, men om den här boken tänker jag att när en så bra bok läses av så många blir världen kanske aningen bättre?
Jag avslutade också nyss Flyga Drake och älskade boken.
SvaraRaderaSkriver under din lovsång till varför boken var så bra, jag sträckläste den vilket i sig är ett tecken på en bra bok för mig.
Faktum är att jag skrev merparten av detta inlägg innan jag läst klart boken. Då hade jag läst den i lagom portioner på tunnelbanan. De sista hundra sidorna läste jag i ett sträck på soffan och blev då aningens mer skeptisk. Historien kändes lite väl otrolig och tillrättalagd (precis som du kommenterar annannan!). Eller var det för att jag plötsligt började sträckläsa? Böcker kanske förlorar på det? En annan intressant fundering!
SvaraRaderaFörresten blir jag själaglad för era kommentarer! Har just undrat om jag tjatar för mycket om böcker men tydligen inte :-)
Tycker det är väldigt intressant att läsa vad du skriver om böcker, särskilt om jag läst dem själv eller kan komma att göra det. Har inte kommenterat din sommarläsningsfundering än för att jag inte kommit mig för - och så för att jag inte läst någon av böckerna.
SvaraRaderaJag tror att böcker kan förlora på sträckläsning, i det att man inte kan koncentrera sig lika mycket hela vägen. Jag blir i alla fall gärna slarvig när jag väldigt gärna vill veta hur det går.
Hejsan,
SvaraRaderaHar läst både denna och Tusen strålar. Tror inte att böcker förlorar på sträckläsning. Man måste läsa böcker på det sättet som passar en själv, jag fann att båda böckerna fick mig att vela läsa mera om dessa kulturer som jag känner att jag inte vet så mycket om som jag skulle vilja. Tycker inte att boken var tillrättalagd, jag fann den ganska realistisk, men jag har aldrig varit där, jag vet inget om den kulturen(vilket jag önskar att jag gjorde) så jag vet inte. Den kan ha varit för tillrättalagd, men det viktiga för mig var att jag tyckte det var en fängslande bra bok som fick mig att vilja mera.