Jag hade tänkt att detta inlägg skulle bli tämligen sentimentalt i tonen, och innehålla ett softat foto av Lilla gula huset i all sin prakt med lilablommande rhododendron i förgrunden. Men så blir det inte.
Vi har i två omgångar med två veckors mellanrum bott i huset och städat ur det. Förutom att det var nödvändigt så visade det sig vara förvånansvärt terapeutiskt och läkande.
Därutöver var det understundom för jävligt slitsamt och jobbigt. Varför, jag frågar varför skaffar man sig så förbannat många ägodelar? Fyra lass (täckt släpvagn från Statoil) har vi kört till tippen. Jag skojar inte. Ändå kan man knappast påstå att vi nu efter att ha slängt dessa fyra lass lever ett asketiskt och prylfritt liv.
Åter till det läkande avslutet. Jag har sovit i det gröna sovrummet och hört koltrasten sjunga och persiennen slå mot fönsterkarmen, ackompanjerade av min sons snusande små andetag. Jag har suttit på min älsklingsplats, farstutrappen, med utsikt över dalen, med min son i famnen. Jag har gått den korta standardpromenaden uppför backar, nerför backar med tyngden av min son på ryggen. Vad spelar det för roll att det är många år senare än vi trott, hoppats och tänkt, att det gamla livet inte finns kvar, att allt är annorlunda? Vi har honom nu.
I onsdags när vi gick sista rundan i de tomma ekande rummen, när vi packade ihop oss i bilen och vände oss om för att kasta en sista blick på huset innan vi körde hem till Stockholm, då var det sorgligt, och jag grät en skvätt. Men det var en sentimental sorg som handlade om det förflutna. Inte alls om nuet eller framtiden. Tanken på alla drömmar och planer vi haft men som aldrig infriats gjorde mig ledsen. Men hade vi kunnat välja hade vi inte velat flytta tillbaka.
Nu ikväll är det inte längre vårt, det tillhör någon med nya fräscha drömmar och planer. Det känns bra. Vi är fria och lätta om hjärtat. Att bankkontot visar en närmast astronomisk summa gör inte humöret sämre.
Skål!
Och så tänker jag på min mejlvän L och hennes man C. Det är ganska många år nu som vi har följts åt, inte bara i längtan efter barn utan också med jobbkatastrofer och allmänt livsstrul. L och C har fått vänta länge, och det var länge sedan det var nog. Måtte nästa hög med barnbesked från Kina innehålla ett alldeles särskilt barn till just dem.
2007-03-30
Avslut
Jag hade tänkt att detta inlägg skulle bli tämligen sentimentalt i tonen, och innehålla ett softat foto av Lilla gula huset i all sin prakt med lilablommande rhododendron i förgrunden. Men så blir det inte.
Vi har i två omgångar med två veckors mellanrum bott i huset och städat ur det. Förutom att det var nödvändigt så visade det sig vara förvånansvärt terapeutiskt och läkande.
Därutöver var det understundom för jävligt slitsamt och jobbigt. Varför, jag frågar varför skaffar man sig så förbannat många ägodelar? Fyra lass (täckt släpvagn från Statoil) har vi kört till tippen. Jag skojar inte. Ändå kan man knappast påstå att vi nu efter att ha slängt dessa fyra lass lever ett asketiskt och prylfritt liv.
Åter till det läkande avslutet. Jag har sovit i det gröna sovrummet och hört koltrasten sjunga och persiennen slå mot fönsterkarmen, ackompanjerade av min sons snusande små andetag. Jag har suttit på min älsklingsplats, farstutrappen, med utsikt över dalen, med min son i famnen. Jag har gått den korta standardpromenaden uppför backar, nerför backar med tyngden av min son på ryggen. Vad spelar det för roll att det är många år senare än vi trott, hoppats och tänkt, att det gamla livet inte finns kvar, att allt är annorlunda? Vi har honom nu.
I onsdags när vi gick sista rundan i de tomma ekande rummen, när vi packade ihop oss i bilen och vände oss om för att kasta en sista blick på huset innan vi körde hem till Stockholm, då var det sorgligt, och jag grät en skvätt. Men det var en sentimental sorg som handlade om det förflutna. Inte alls om nuet eller framtiden. Tanken på alla drömmar och planer vi haft men som aldrig infriats gjorde mig ledsen. Men hade vi kunnat välja hade vi inte velat flytta tillbaka.
Nu ikväll är det inte längre vårt, det tillhör någon med nya fräscha drömmar och planer. Det känns bra. Vi är fria och lätta om hjärtat. Att bankkontot visar en närmast astronomisk summa gör inte humöret sämre.
Skål!
Och så tänker jag på min mejlvän L och hennes man C. Det är ganska många år nu som vi har följts åt, inte bara i längtan efter barn utan också med jobbkatastrofer och allmänt livsstrul. L och C har fått vänta länge, och det var länge sedan det var nog. Måtte nästa hög med barnbesked från Kina innehålla ett alldeles särskilt barn till just dem.
Vi har i två omgångar med två veckors mellanrum bott i huset och städat ur det. Förutom att det var nödvändigt så visade det sig vara förvånansvärt terapeutiskt och läkande.
Därutöver var det understundom för jävligt slitsamt och jobbigt. Varför, jag frågar varför skaffar man sig så förbannat många ägodelar? Fyra lass (täckt släpvagn från Statoil) har vi kört till tippen. Jag skojar inte. Ändå kan man knappast påstå att vi nu efter att ha slängt dessa fyra lass lever ett asketiskt och prylfritt liv.
Åter till det läkande avslutet. Jag har sovit i det gröna sovrummet och hört koltrasten sjunga och persiennen slå mot fönsterkarmen, ackompanjerade av min sons snusande små andetag. Jag har suttit på min älsklingsplats, farstutrappen, med utsikt över dalen, med min son i famnen. Jag har gått den korta standardpromenaden uppför backar, nerför backar med tyngden av min son på ryggen. Vad spelar det för roll att det är många år senare än vi trott, hoppats och tänkt, att det gamla livet inte finns kvar, att allt är annorlunda? Vi har honom nu.
I onsdags när vi gick sista rundan i de tomma ekande rummen, när vi packade ihop oss i bilen och vände oss om för att kasta en sista blick på huset innan vi körde hem till Stockholm, då var det sorgligt, och jag grät en skvätt. Men det var en sentimental sorg som handlade om det förflutna. Inte alls om nuet eller framtiden. Tanken på alla drömmar och planer vi haft men som aldrig infriats gjorde mig ledsen. Men hade vi kunnat välja hade vi inte velat flytta tillbaka.
Nu ikväll är det inte längre vårt, det tillhör någon med nya fräscha drömmar och planer. Det känns bra. Vi är fria och lätta om hjärtat. Att bankkontot visar en närmast astronomisk summa gör inte humöret sämre.
Skål!
Och så tänker jag på min mejlvän L och hennes man C. Det är ganska många år nu som vi har följts åt, inte bara i längtan efter barn utan också med jobbkatastrofer och allmänt livsstrul. L och C har fått vänta länge, och det var länge sedan det var nog. Måtte nästa hög med barnbesked från Kina innehålla ett alldeles särskilt barn till just dem.
2007-03-22
Egentligen
Alltså, egentligen så är ju allt skitbra. Vi har vår lille Q, vår märkliga roliga älskansvärda unge som bara blir finare för varje dag som går (även när han är arg!). Vi har varann vilket är ett jäkla underverk med tanke på allt som hänt de senaste åren. Livet är plötsligt med på noterna igen och motarbetar oss inte längre. Huset i Göteborg är sålt, vi fick till och med lite bättre betalt än vi hoppats. Sommarstugan väntar på oss, till påsk är den vår, lagom tills de första vårlökarna börjar slå ut.
Egentligen. Varför ska då detta egentligen drunkna i vardagens dammråttor och förkylningar? Det borde pluppa upp till ytan hur enkelt som helst och flyta ovanpå.
Jag är förkyld igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Huvudvärk och feber. Har säkert smittat Q som äntligen blivit av med snuvan efter att ha snorat i fyra veckor.
Dammrottweilrarna bara förökar sig fast jag försöker hålla efter dem. För att inte tala om matresterna på golvet, drivorna av leksaker, smutstvätten. Är det för att jag är hemma hela dagarna som jag retar mig extra mycket på snusket?
Men egentligen så är livet perfekt, precis som jag vill ha det. Fast det inte alltid känns så.
Egentligen. Varför ska då detta egentligen drunkna i vardagens dammråttor och förkylningar? Det borde pluppa upp till ytan hur enkelt som helst och flyta ovanpå.
Jag är förkyld igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Huvudvärk och feber. Har säkert smittat Q som äntligen blivit av med snuvan efter att ha snorat i fyra veckor.
Dammrottweilrarna bara förökar sig fast jag försöker hålla efter dem. För att inte tala om matresterna på golvet, drivorna av leksaker, smutstvätten. Är det för att jag är hemma hela dagarna som jag retar mig extra mycket på snusket?
Men egentligen så är livet perfekt, precis som jag vill ha det. Fast det inte alltid känns så.
Egentligen
Alltså, egentligen så är ju allt skitbra. Vi har vår lille Q, vår märkliga roliga älskansvärda unge som bara blir finare för varje dag som går (även när han är arg!). Vi har varann vilket är ett jäkla underverk med tanke på allt som hänt de senaste åren. Livet är plötsligt med på noterna igen och motarbetar oss inte längre. Huset i Göteborg är sålt, vi fick till och med lite bättre betalt än vi hoppats. Sommarstugan väntar på oss, till påsk är den vår, lagom tills de första vårlökarna börjar slå ut.
Egentligen. Varför ska då detta egentligen drunkna i vardagens dammråttor och förkylningar? Det borde pluppa upp till ytan hur enkelt som helst och flyta ovanpå.
Jag är förkyld igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Huvudvärk och feber. Har säkert smittat Q som äntligen blivit av med snuvan efter att ha snorat i fyra veckor.
Dammrottweilrarna bara förökar sig fast jag försöker hålla efter dem. För att inte tala om matresterna på golvet, drivorna av leksaker, smutstvätten. Är det för att jag är hemma hela dagarna som jag retar mig extra mycket på snusket?
Men egentligen så är livet perfekt, precis som jag vill ha det. Fast det inte alltid känns så.
Egentligen. Varför ska då detta egentligen drunkna i vardagens dammråttor och förkylningar? Det borde pluppa upp till ytan hur enkelt som helst och flyta ovanpå.
Jag är förkyld igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Huvudvärk och feber. Har säkert smittat Q som äntligen blivit av med snuvan efter att ha snorat i fyra veckor.
Dammrottweilrarna bara förökar sig fast jag försöker hålla efter dem. För att inte tala om matresterna på golvet, drivorna av leksaker, smutstvätten. Är det för att jag är hemma hela dagarna som jag retar mig extra mycket på snusket?
Men egentligen så är livet perfekt, precis som jag vill ha det. Fast det inte alltid känns så.
2007-03-19
Ett Q det slår gnistor om
Q firade sin ettårsdag för några veckor sedan med att få sitt första riktiga raseriutbrott. Sedan dess har han visat att han har ett temperament att räkna med. Förr skrek han bara om han var hungrig, trött eller hade ont. Nu skriker han ilsket och förtvivlat så fort han inte får som han vill. Eftersom hans verbala förmåga lämnar övrigt att önska är det inte alltid så lätt att begripa vad det är han vill. Även när det är uppenbart så går det inte alltid att uppfylla (VILL INTE ligga på rygg och bli av med bajsblöjan! VILL INTE sitta på golvet medan mamma lagar mat, VILL hänga om hennes hals helahelahela tiden!).
Alltså: det blir mycket skrik.
Min första helg och natt utan Q gick bra, för mig det vill säga. Jag sov nio timmar utan att bli störd, underbart! Men O mötte mig i dörren med orden "du får aldrig åka bort mer", och en stund senare "jag vill inte vara pappaledig, jag har ändrat mig". De hade haft en jobbig dag.
Q hade feber förra veckan och har precis börjat äta igen efter att ha ätit dåligt ganska länge. Han sover oroligt, vaknar ofta och gråter. Tydligen händer det mycket i hans kropp och själ just nu. Vi behöver inte precis leta efter anledningar till hans ilska. Eller som min mamma klokt sa "hans enda sätt att uttrycka sig är att skrika".
Vad gör man då med en unge som skriker så att han tappar andan? Jag har provat lite olika saker och det som funkar bäst (men som jag inte alltid klarar av att göra) är 1 absolut inte bli arg tillbaka (svårast!) 2 låta honom skrika en stund om jag måste göra färdigt något 3 ta upp honom i famnen, ge honom nappen, prata och kramas. Då lugnar han sig rätt fort. Tills det är dags för nästa utbrott.
Just nu sover den lilla furien, och jag får vila. Då är det lättare att tänka på att det är bra att han visar humör och känslor istället för att stänga dem inom sig.
Alltså: det blir mycket skrik.
Min första helg och natt utan Q gick bra, för mig det vill säga. Jag sov nio timmar utan att bli störd, underbart! Men O mötte mig i dörren med orden "du får aldrig åka bort mer", och en stund senare "jag vill inte vara pappaledig, jag har ändrat mig". De hade haft en jobbig dag.
Q hade feber förra veckan och har precis börjat äta igen efter att ha ätit dåligt ganska länge. Han sover oroligt, vaknar ofta och gråter. Tydligen händer det mycket i hans kropp och själ just nu. Vi behöver inte precis leta efter anledningar till hans ilska. Eller som min mamma klokt sa "hans enda sätt att uttrycka sig är att skrika".
Vad gör man då med en unge som skriker så att han tappar andan? Jag har provat lite olika saker och det som funkar bäst (men som jag inte alltid klarar av att göra) är 1 absolut inte bli arg tillbaka (svårast!) 2 låta honom skrika en stund om jag måste göra färdigt något 3 ta upp honom i famnen, ge honom nappen, prata och kramas. Då lugnar han sig rätt fort. Tills det är dags för nästa utbrott.
Just nu sover den lilla furien, och jag får vila. Då är det lättare att tänka på att det är bra att han visar humör och känslor istället för att stänga dem inom sig.
Ett Q det slår gnistor om
Q firade sin ettårsdag för några veckor sedan med att få sitt första riktiga raseriutbrott. Sedan dess har han visat att han har ett temperament att räkna med. Förr skrek han bara om han var hungrig, trött eller hade ont. Nu skriker han ilsket och förtvivlat så fort han inte får som han vill. Eftersom hans verbala förmåga lämnar övrigt att önska är det inte alltid så lätt att begripa vad det är han vill. Även när det är uppenbart så går det inte alltid att uppfylla (VILL INTE ligga på rygg och bli av med bajsblöjan! VILL INTE sitta på golvet medan mamma lagar mat, VILL hänga om hennes hals helahelahela tiden!).
Alltså: det blir mycket skrik.
Min första helg och natt utan Q gick bra, för mig det vill säga. Jag sov nio timmar utan att bli störd, underbart! Men O mötte mig i dörren med orden "du får aldrig åka bort mer", och en stund senare "jag vill inte vara pappaledig, jag har ändrat mig". De hade haft en jobbig dag.
Q hade feber förra veckan och har precis börjat äta igen efter att ha ätit dåligt ganska länge. Han sover oroligt, vaknar ofta och gråter. Tydligen händer det mycket i hans kropp och själ just nu. Vi behöver inte precis leta efter anledningar till hans ilska. Eller som min mamma klokt sa "hans enda sätt att uttrycka sig är att skrika".
Vad gör man då med en unge som skriker så att han tappar andan? Jag har provat lite olika saker och det som funkar bäst (men som jag inte alltid klarar av att göra) är 1 absolut inte bli arg tillbaka (svårast!) 2 låta honom skrika en stund om jag måste göra färdigt något 3 ta upp honom i famnen, ge honom nappen, prata och kramas. Då lugnar han sig rätt fort. Tills det är dags för nästa utbrott.
Just nu sover den lilla furien, och jag får vila. Då är det lättare att tänka på att det är bra att han visar humör och känslor istället för att stänga dem inom sig.
Alltså: det blir mycket skrik.
Min första helg och natt utan Q gick bra, för mig det vill säga. Jag sov nio timmar utan att bli störd, underbart! Men O mötte mig i dörren med orden "du får aldrig åka bort mer", och en stund senare "jag vill inte vara pappaledig, jag har ändrat mig". De hade haft en jobbig dag.
Q hade feber förra veckan och har precis börjat äta igen efter att ha ätit dåligt ganska länge. Han sover oroligt, vaknar ofta och gråter. Tydligen händer det mycket i hans kropp och själ just nu. Vi behöver inte precis leta efter anledningar till hans ilska. Eller som min mamma klokt sa "hans enda sätt att uttrycka sig är att skrika".
Vad gör man då med en unge som skriker så att han tappar andan? Jag har provat lite olika saker och det som funkar bäst (men som jag inte alltid klarar av att göra) är 1 absolut inte bli arg tillbaka (svårast!) 2 låta honom skrika en stund om jag måste göra färdigt något 3 ta upp honom i famnen, ge honom nappen, prata och kramas. Då lugnar han sig rätt fort. Tills det är dags för nästa utbrott.
Just nu sover den lilla furien, och jag får vila. Då är det lättare att tänka på att det är bra att han visar humör och känslor istället för att stänga dem inom sig.
2007-03-16
Första natten borta
I helgen är det stor premiär. Jag åker bort tillsammans med min kör för att repetera och blir borta en natt. Första natten utan Q! Första natten utan att gå upp och värma välling, första natten utan att sova näsa mot näsa eller kind mot hjässa med Q.
Det kommer säkert att gå alldeles strålande för oss alla tre, jag är inte ett dugg orolig. O är fullkomligt kompetent att ta hand om Q utan mig. Jag kommer att ha fullt upp med att sjunga. Q är visserligen rätt så mammig just nu (vilket är komplett ljuvligt, min lilla pojke säger mamma och menar mig!) men han är redan van vid att jag är borta en kväll i veckan. Nu är det några timmar mer.
Men en milstolpe är det i alla fall.
Det kommer säkert att gå alldeles strålande för oss alla tre, jag är inte ett dugg orolig. O är fullkomligt kompetent att ta hand om Q utan mig. Jag kommer att ha fullt upp med att sjunga. Q är visserligen rätt så mammig just nu (vilket är komplett ljuvligt, min lilla pojke säger mamma och menar mig!) men han är redan van vid att jag är borta en kväll i veckan. Nu är det några timmar mer.
Men en milstolpe är det i alla fall.
Första natten borta
I helgen är det stor premiär. Jag åker bort tillsammans med min kör för att repetera och blir borta en natt. Första natten utan Q! Första natten utan att gå upp och värma välling, första natten utan att sova näsa mot näsa eller kind mot hjässa med Q.
Det kommer säkert att gå alldeles strålande för oss alla tre, jag är inte ett dugg orolig. O är fullkomligt kompetent att ta hand om Q utan mig. Jag kommer att ha fullt upp med att sjunga. Q är visserligen rätt så mammig just nu (vilket är komplett ljuvligt, min lilla pojke säger mamma och menar mig!) men han är redan van vid att jag är borta en kväll i veckan. Nu är det några timmar mer.
Men en milstolpe är det i alla fall.
Det kommer säkert att gå alldeles strålande för oss alla tre, jag är inte ett dugg orolig. O är fullkomligt kompetent att ta hand om Q utan mig. Jag kommer att ha fullt upp med att sjunga. Q är visserligen rätt så mammig just nu (vilket är komplett ljuvligt, min lilla pojke säger mamma och menar mig!) men han är redan van vid att jag är borta en kväll i veckan. Nu är det några timmar mer.
Men en milstolpe är det i alla fall.
2007-03-13
Konstiga saker om mig
Ärligt talat var jag inte överförtjust i den här utmaningen till att börja med, tänkte surt att det finns väl inget konstigt att berätta om mig. Men jag har funderat medan jag har sorterat och packat böcker (utstädning av Lilla gula huset pågår - det är sålt nu - hurra och snyft!) och kom på det ena efter det andra:
1 Jag byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Är det O eller syrran blir det en ganska städad göteborgska, inte som Sten-Åke Cederhök men i alla fall så att det hörs vilken stad jag faktiskt har vuxit upp i. Pratar jag med pappa eller någon annan som talar minsta tillstymmelse till stockholmska så transformeras jag till rena söderbönan. Va ere me re rå? Med mamma pratar jag en mystisk blandning av norrländska och värmländska, för det gör hon.
Folk har väldigt roligt åt detta, alternativt blir de irriterade eller lite illa berörda, det kan verka kusligt, som att byta personlighet. Jag blir generad när det kommenteras, för jag råder inte över dialektbytena själv. Jag hör att jag byter, men kan inte göra något åt det.
Förklaringar? Att jag är en härmapa. Att jag är en smidig och följsam person. Att jag är en neurotisk smilfink. Att min språkutveckling fick sig en knäck när jag vid sju års ålder flyttade till USA. Att jag är musikalisk, har språköra och har lätt för att härma. Välj själva.
2 I min mycket närstående släkt finns det två syskonpar som gifte sig med varann. Perverst, inte sant. Inget av äktenskapen var någon större succé men de resulterade i alla fall i avkommor, som alltså är dubbelkusiner. Nästan som i en roman.
3 Jag har väldigt bra koll på när saker hände, både i den stora och lilla världen. Fråga mig när Estonia förliste, när Challenger exploderade, när Anna Lindh mördades. Eller fråga mig vad jag gjorde i februari 1998 eller juli 1994. Oftast vet jag ganska exakt. Detta är kanske inte så himla konstigt, men det som kommer nu är skumt:
Jag vet alltid om det är udda eller jämnt antal veckor sedan något hände. När jag tänker på dagar och veckor så går veckorna liksom runt i en cirkel, där en vecka är ljus och en vecka är mörk. Runt, runt. Så har det varit sedan jag var liten, och jag vet alltid om något hände en ljus vecka eller en mörk vecka. Vi reste till Korea på en ljus vecka, träffade Q första gången en mörk. Vår hund dog en mörk vecka. Jag opererades i ryggen en mörk vecka. Anna Lindh mördades en ljus. Mörk eller ljus har inget att göra med om det händer tråkiga eller roliga saker, det råkar bara se ut så för min inre blick. Faktum är att det är rätt praktiskt. (Idag är onsdag en mörk vecka)
4 När jag var liten var jag väldigt duktig på att rita. Jag ritade jämt. Min vänsterhand var alltid tuschfläckig eftersom jag höll korken i den och missade ett antal gånger vid varje pennbyte, ivrig att gripa efter nästa penna, nästa färg. Den bästa present jag kunde tänka mig var en monsterförpackning med tuschpennor. Pappa tapetserade sin sovalkov med mina teckningar. Morfar spådde att jag skulle rymma till Paris när jag fyllt femton. Men när jag var ungefär tretton slutade jag rita. Jag minns inte varför, men jag tror att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag är fortfarande väldigt intresserad av färger, men något mer konstnärligt än stickning ägnar jag mig inte åt.
5 Jag för ofta långa dialoger i huvudet med folk, människor i min närhet eller en icke-existerande okänd lyssnare. Jag tänker ut vad jag skulle vilja säga och hittar på ett svar från min samtalspartner. Oftast gör jag detta innan jag ska somna eller när jag är ute och går, eller när jag dammsuger. För några år sedan råkade jag nämna detta för pappa, och det visade sig att han gör samma sak.
6 Jag har extremt svårt att ställa om från sömn till vakenhet och tvärtom. I hela mitt liv har jag stött på en enda person som var mer morgontrött än jag, henne var det synd om. På kvällen ligger jag alltid vaken en rätt lång stund innan jag somnar. När jag var liten handlade det om timmar, vilket drev mamma till vansinne. Det blev troligen en ond cirkel, eftersom hon var så stressad över att jag inte somnade överförde hon nervositeten på mig. Som vuxen har det blivit bättre (inte minst har jag kommit på att det inte är en katastrof att sova för lite en natt, i normala fall sover man desto bättre nästa) och något jag kan leva med. Men morgontröttheten hatar jag, hade gjort vad som helst för att byta bort den.
1 Jag byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Är det O eller syrran blir det en ganska städad göteborgska, inte som Sten-Åke Cederhök men i alla fall så att det hörs vilken stad jag faktiskt har vuxit upp i. Pratar jag med pappa eller någon annan som talar minsta tillstymmelse till stockholmska så transformeras jag till rena söderbönan. Va ere me re rå? Med mamma pratar jag en mystisk blandning av norrländska och värmländska, för det gör hon.
Folk har väldigt roligt åt detta, alternativt blir de irriterade eller lite illa berörda, det kan verka kusligt, som att byta personlighet. Jag blir generad när det kommenteras, för jag råder inte över dialektbytena själv. Jag hör att jag byter, men kan inte göra något åt det.
Förklaringar? Att jag är en härmapa. Att jag är en smidig och följsam person. Att jag är en neurotisk smilfink. Att min språkutveckling fick sig en knäck när jag vid sju års ålder flyttade till USA. Att jag är musikalisk, har språköra och har lätt för att härma. Välj själva.
2 I min mycket närstående släkt finns det två syskonpar som gifte sig med varann. Perverst, inte sant. Inget av äktenskapen var någon större succé men de resulterade i alla fall i avkommor, som alltså är dubbelkusiner. Nästan som i en roman.
3 Jag har väldigt bra koll på när saker hände, både i den stora och lilla världen. Fråga mig när Estonia förliste, när Challenger exploderade, när Anna Lindh mördades. Eller fråga mig vad jag gjorde i februari 1998 eller juli 1994. Oftast vet jag ganska exakt. Detta är kanske inte så himla konstigt, men det som kommer nu är skumt:
Jag vet alltid om det är udda eller jämnt antal veckor sedan något hände. När jag tänker på dagar och veckor så går veckorna liksom runt i en cirkel, där en vecka är ljus och en vecka är mörk. Runt, runt. Så har det varit sedan jag var liten, och jag vet alltid om något hände en ljus vecka eller en mörk vecka. Vi reste till Korea på en ljus vecka, träffade Q första gången en mörk. Vår hund dog en mörk vecka. Jag opererades i ryggen en mörk vecka. Anna Lindh mördades en ljus. Mörk eller ljus har inget att göra med om det händer tråkiga eller roliga saker, det råkar bara se ut så för min inre blick. Faktum är att det är rätt praktiskt. (Idag är onsdag en mörk vecka)
4 När jag var liten var jag väldigt duktig på att rita. Jag ritade jämt. Min vänsterhand var alltid tuschfläckig eftersom jag höll korken i den och missade ett antal gånger vid varje pennbyte, ivrig att gripa efter nästa penna, nästa färg. Den bästa present jag kunde tänka mig var en monsterförpackning med tuschpennor. Pappa tapetserade sin sovalkov med mina teckningar. Morfar spådde att jag skulle rymma till Paris när jag fyllt femton. Men när jag var ungefär tretton slutade jag rita. Jag minns inte varför, men jag tror att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag är fortfarande väldigt intresserad av färger, men något mer konstnärligt än stickning ägnar jag mig inte åt.
5 Jag för ofta långa dialoger i huvudet med folk, människor i min närhet eller en icke-existerande okänd lyssnare. Jag tänker ut vad jag skulle vilja säga och hittar på ett svar från min samtalspartner. Oftast gör jag detta innan jag ska somna eller när jag är ute och går, eller när jag dammsuger. För några år sedan råkade jag nämna detta för pappa, och det visade sig att han gör samma sak.
6 Jag har extremt svårt att ställa om från sömn till vakenhet och tvärtom. I hela mitt liv har jag stött på en enda person som var mer morgontrött än jag, henne var det synd om. På kvällen ligger jag alltid vaken en rätt lång stund innan jag somnar. När jag var liten handlade det om timmar, vilket drev mamma till vansinne. Det blev troligen en ond cirkel, eftersom hon var så stressad över att jag inte somnade överförde hon nervositeten på mig. Som vuxen har det blivit bättre (inte minst har jag kommit på att det inte är en katastrof att sova för lite en natt, i normala fall sover man desto bättre nästa) och något jag kan leva med. Men morgontröttheten hatar jag, hade gjort vad som helst för att byta bort den.
Konstiga saker om mig
Ärligt talat var jag inte överförtjust i den här utmaningen till att börja med, tänkte surt att det finns väl inget konstigt att berätta om mig. Men jag har funderat medan jag har sorterat och packat böcker (utstädning av Lilla gula huset pågår - det är sålt nu - hurra och snyft!) och kom på det ena efter det andra:
1 Jag byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Är det O eller syrran blir det en ganska städad göteborgska, inte som Sten-Åke Cederhök men i alla fall så att det hörs vilken stad jag faktiskt har vuxit upp i. Pratar jag med pappa eller någon annan som talar minsta tillstymmelse till stockholmska så transformeras jag till rena söderbönan. Va ere me re rå? Med mamma pratar jag en mystisk blandning av norrländska och värmländska, för det gör hon.
Folk har väldigt roligt åt detta, alternativt blir de irriterade eller lite illa berörda, det kan verka kusligt, som att byta personlighet. Jag blir generad när det kommenteras, för jag råder inte över dialektbytena själv. Jag hör att jag byter, men kan inte göra något åt det.
Förklaringar? Att jag är en härmapa. Att jag är en smidig och följsam person. Att jag är en neurotisk smilfink. Att min språkutveckling fick sig en knäck när jag vid sju års ålder flyttade till USA. Att jag är musikalisk, har språköra och har lätt för att härma. Välj själva.
2 I min mycket närstående släkt finns det två syskonpar som gifte sig med varann. Perverst, inte sant. Inget av äktenskapen var någon större succé men de resulterade i alla fall i avkommor, som alltså är dubbelkusiner. Nästan som i en roman.
3 Jag har väldigt bra koll på när saker hände, både i den stora och lilla världen. Fråga mig när Estonia förliste, när Challenger exploderade, när Anna Lindh mördades. Eller fråga mig vad jag gjorde i februari 1998 eller juli 1994. Oftast vet jag ganska exakt. Detta är kanske inte så himla konstigt, men det som kommer nu är skumt:
Jag vet alltid om det är udda eller jämnt antal veckor sedan något hände. När jag tänker på dagar och veckor så går veckorna liksom runt i en cirkel, där en vecka är ljus och en vecka är mörk. Runt, runt. Så har det varit sedan jag var liten, och jag vet alltid om något hände en ljus vecka eller en mörk vecka. Vi reste till Korea på en ljus vecka, träffade Q första gången en mörk. Vår hund dog en mörk vecka. Jag opererades i ryggen en mörk vecka. Anna Lindh mördades en ljus. Mörk eller ljus har inget att göra med om det händer tråkiga eller roliga saker, det råkar bara se ut så för min inre blick. Faktum är att det är rätt praktiskt. (Idag är onsdag en mörk vecka)
4 När jag var liten var jag väldigt duktig på att rita. Jag ritade jämt. Min vänsterhand var alltid tuschfläckig eftersom jag höll korken i den och missade ett antal gånger vid varje pennbyte, ivrig att gripa efter nästa penna, nästa färg. Den bästa present jag kunde tänka mig var en monsterförpackning med tuschpennor. Pappa tapetserade sin sovalkov med mina teckningar. Morfar spådde att jag skulle rymma till Paris när jag fyllt femton. Men när jag var ungefär tretton slutade jag rita. Jag minns inte varför, men jag tror att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag är fortfarande väldigt intresserad av färger, men något mer konstnärligt än stickning ägnar jag mig inte åt.
5 Jag för ofta långa dialoger i huvudet med folk, människor i min närhet eller en icke-existerande okänd lyssnare. Jag tänker ut vad jag skulle vilja säga och hittar på ett svar från min samtalspartner. Oftast gör jag detta innan jag ska somna eller när jag är ute och går, eller när jag dammsuger. För några år sedan råkade jag nämna detta för pappa, och det visade sig att han gör samma sak.
6 Jag har extremt svårt att ställa om från sömn till vakenhet och tvärtom. I hela mitt liv har jag stött på en enda person som var mer morgontrött än jag, henne var det synd om. På kvällen ligger jag alltid vaken en rätt lång stund innan jag somnar. När jag var liten handlade det om timmar, vilket drev mamma till vansinne. Det blev troligen en ond cirkel, eftersom hon var så stressad över att jag inte somnade överförde hon nervositeten på mig. Som vuxen har det blivit bättre (inte minst har jag kommit på att det inte är en katastrof att sova för lite en natt, i normala fall sover man desto bättre nästa) och något jag kan leva med. Men morgontröttheten hatar jag, hade gjort vad som helst för att byta bort den.
1 Jag byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Är det O eller syrran blir det en ganska städad göteborgska, inte som Sten-Åke Cederhök men i alla fall så att det hörs vilken stad jag faktiskt har vuxit upp i. Pratar jag med pappa eller någon annan som talar minsta tillstymmelse till stockholmska så transformeras jag till rena söderbönan. Va ere me re rå? Med mamma pratar jag en mystisk blandning av norrländska och värmländska, för det gör hon.
Folk har väldigt roligt åt detta, alternativt blir de irriterade eller lite illa berörda, det kan verka kusligt, som att byta personlighet. Jag blir generad när det kommenteras, för jag råder inte över dialektbytena själv. Jag hör att jag byter, men kan inte göra något åt det.
Förklaringar? Att jag är en härmapa. Att jag är en smidig och följsam person. Att jag är en neurotisk smilfink. Att min språkutveckling fick sig en knäck när jag vid sju års ålder flyttade till USA. Att jag är musikalisk, har språköra och har lätt för att härma. Välj själva.
2 I min mycket närstående släkt finns det två syskonpar som gifte sig med varann. Perverst, inte sant. Inget av äktenskapen var någon större succé men de resulterade i alla fall i avkommor, som alltså är dubbelkusiner. Nästan som i en roman.
3 Jag har väldigt bra koll på när saker hände, både i den stora och lilla världen. Fråga mig när Estonia förliste, när Challenger exploderade, när Anna Lindh mördades. Eller fråga mig vad jag gjorde i februari 1998 eller juli 1994. Oftast vet jag ganska exakt. Detta är kanske inte så himla konstigt, men det som kommer nu är skumt:
Jag vet alltid om det är udda eller jämnt antal veckor sedan något hände. När jag tänker på dagar och veckor så går veckorna liksom runt i en cirkel, där en vecka är ljus och en vecka är mörk. Runt, runt. Så har det varit sedan jag var liten, och jag vet alltid om något hände en ljus vecka eller en mörk vecka. Vi reste till Korea på en ljus vecka, träffade Q första gången en mörk. Vår hund dog en mörk vecka. Jag opererades i ryggen en mörk vecka. Anna Lindh mördades en ljus. Mörk eller ljus har inget att göra med om det händer tråkiga eller roliga saker, det råkar bara se ut så för min inre blick. Faktum är att det är rätt praktiskt. (Idag är onsdag en mörk vecka)
4 När jag var liten var jag väldigt duktig på att rita. Jag ritade jämt. Min vänsterhand var alltid tuschfläckig eftersom jag höll korken i den och missade ett antal gånger vid varje pennbyte, ivrig att gripa efter nästa penna, nästa färg. Den bästa present jag kunde tänka mig var en monsterförpackning med tuschpennor. Pappa tapetserade sin sovalkov med mina teckningar. Morfar spådde att jag skulle rymma till Paris när jag fyllt femton. Men när jag var ungefär tretton slutade jag rita. Jag minns inte varför, men jag tror att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag är fortfarande väldigt intresserad av färger, men något mer konstnärligt än stickning ägnar jag mig inte åt.
5 Jag för ofta långa dialoger i huvudet med folk, människor i min närhet eller en icke-existerande okänd lyssnare. Jag tänker ut vad jag skulle vilja säga och hittar på ett svar från min samtalspartner. Oftast gör jag detta innan jag ska somna eller när jag är ute och går, eller när jag dammsuger. För några år sedan råkade jag nämna detta för pappa, och det visade sig att han gör samma sak.
6 Jag har extremt svårt att ställa om från sömn till vakenhet och tvärtom. I hela mitt liv har jag stött på en enda person som var mer morgontrött än jag, henne var det synd om. På kvällen ligger jag alltid vaken en rätt lång stund innan jag somnar. När jag var liten handlade det om timmar, vilket drev mamma till vansinne. Det blev troligen en ond cirkel, eftersom hon var så stressad över att jag inte somnade överförde hon nervositeten på mig. Som vuxen har det blivit bättre (inte minst har jag kommit på att det inte är en katastrof att sova för lite en natt, i normala fall sover man desto bättre nästa) och något jag kan leva med. Men morgontröttheten hatar jag, hade gjort vad som helst för att byta bort den.
2007-03-08
Äta själv
Q äter dåligt just nu. Det vill säga för att vara han. Vi är bortskämda med att han är så matglad. Välling klunkar han i sig med god aptit, men burkmaten tröttnar han på efter fyra skedar, och börjar kladda och spotta.
Jag var på BVC idag och passade på att fråga om den dåliga aptiten samt diarrén som inte vill ge med sig. Jag fick bekräftat det jag trodde, att det förmodligen beror på förkylningen som fortfarande hänger i. Jag är själv inte helt återställd ännu och Q blev sjuk ett par dagar efter mig. Sköterskan bekräftade att vi gör rätt som ger honom majsvälling så mycket han vill ha - "äta från kostcirkelns alla delar får man göra när man är frisk".
Men jag misstänker att Q:s bristande intresse beror på en annan sak: han vill äta själv. Får han en banan eller en smörgås tröttnar han inte på samma sätt som på skedmat. Han är nu ett år vilket betyder att han kan äta i princip samma mat som vi, men med lite mera fett. Men hans sked- och gaffelföring lämnar ännu övrigt att önska, så jag funderar som bäst på bra plockmat. Tips någon på mat som går att äta med fingrarna gärna utan att kladda ner hela bohaget?
Jag var på BVC idag och passade på att fråga om den dåliga aptiten samt diarrén som inte vill ge med sig. Jag fick bekräftat det jag trodde, att det förmodligen beror på förkylningen som fortfarande hänger i. Jag är själv inte helt återställd ännu och Q blev sjuk ett par dagar efter mig. Sköterskan bekräftade att vi gör rätt som ger honom majsvälling så mycket han vill ha - "äta från kostcirkelns alla delar får man göra när man är frisk".
Men jag misstänker att Q:s bristande intresse beror på en annan sak: han vill äta själv. Får han en banan eller en smörgås tröttnar han inte på samma sätt som på skedmat. Han är nu ett år vilket betyder att han kan äta i princip samma mat som vi, men med lite mera fett. Men hans sked- och gaffelföring lämnar ännu övrigt att önska, så jag funderar som bäst på bra plockmat. Tips någon på mat som går att äta med fingrarna gärna utan att kladda ner hela bohaget?
Äta själv
Q äter dåligt just nu. Det vill säga för att vara han. Vi är bortskämda med att han är så matglad. Välling klunkar han i sig med god aptit, men burkmaten tröttnar han på efter fyra skedar, och börjar kladda och spotta.
Jag var på BVC idag och passade på att fråga om den dåliga aptiten samt diarrén som inte vill ge med sig. Jag fick bekräftat det jag trodde, att det förmodligen beror på förkylningen som fortfarande hänger i. Jag är själv inte helt återställd ännu och Q blev sjuk ett par dagar efter mig. Sköterskan bekräftade att vi gör rätt som ger honom majsvälling så mycket han vill ha - "äta från kostcirkelns alla delar får man göra när man är frisk".
Men jag misstänker att Q:s bristande intresse beror på en annan sak: han vill äta själv. Får han en banan eller en smörgås tröttnar han inte på samma sätt som på skedmat. Han är nu ett år vilket betyder att han kan äta i princip samma mat som vi, men med lite mera fett. Men hans sked- och gaffelföring lämnar ännu övrigt att önska, så jag funderar som bäst på bra plockmat. Tips någon på mat som går att äta med fingrarna gärna utan att kladda ner hela bohaget?
Jag var på BVC idag och passade på att fråga om den dåliga aptiten samt diarrén som inte vill ge med sig. Jag fick bekräftat det jag trodde, att det förmodligen beror på förkylningen som fortfarande hänger i. Jag är själv inte helt återställd ännu och Q blev sjuk ett par dagar efter mig. Sköterskan bekräftade att vi gör rätt som ger honom majsvälling så mycket han vill ha - "äta från kostcirkelns alla delar får man göra när man är frisk".
Men jag misstänker att Q:s bristande intresse beror på en annan sak: han vill äta själv. Får han en banan eller en smörgås tröttnar han inte på samma sätt som på skedmat. Han är nu ett år vilket betyder att han kan äta i princip samma mat som vi, men med lite mera fett. Men hans sked- och gaffelföring lämnar ännu övrigt att önska, så jag funderar som bäst på bra plockmat. Tips någon på mat som går att äta med fingrarna gärna utan att kladda ner hela bohaget?
2007-03-07
Träningstankar
Jag borde verkligen komma igång och träna igen. Jag bär på några kilo för mycket, även om jag tagit ett policybeslut att inte tänka på min vikt. Synnerligen politiskt inkorrekt och hälsovådligt, men jag är så jäkla TRÖTT på tanken att jag nojat över och försökt åtgärda min vikt i mer än tio år, och vad har hänt? Jo, den har ökat! Tänk på all förspilld kvinnokraft som går åt till att ha ångest över att man är för tjock!
Det är alltså inte av viktminskningsskäl jag vill börja träna igen. Det är för att jag mår bra av det. Egentligen är det rätt otroligt att jag har kommit till denna insikt, för mina idrottslärare gjorde sitt bästa för att banka rörelseglädje och fysiskt självförtroende ur mig. Jag var ingen lätt elev, det medges. Stark vilja och kass grovmotorik. Men de kunde ha försökt på något annat sätt.
När skolan var slut höll jag mig borta från allt vad motion heter i fem år. Sedan började jag försiktigt med Friskisgympa. Det tog ytterligare fem år innan jag började njuta av det. Under dessa år var det mitt överjag som tvingade mig dit, samt vetskapen om att jag skulle känna mig duktig efteråt.
Det var under de mörka åren som jag upptäckte att gympandet fick hela tillvaron att bli lite ljusare. Rörelse motverkar depression, jag kan intyga att det är sant. När jag väl hade hittat mina favoritpass var det (nåja, nästan!) alltid kul att gå dit, kul under tiden, och väldigt skönt efteråt.
Tyvärr har tränandet fått sig en knäck de senaste åren. Det började redan när vi flyttade till Stockholm, jag har fortfarande inte hittat något favoritpass här. Ett sånt där man skrattar överraskat åt ledarens musikval och inte känner hur trött man är förrän mot slutet, och då känns det inte så svårt att pressa sig att göra det sista. Ett pass där det inte spelas Tomas Ledin!
Sedan jag blev sjuk i somras har jag inte besökt Friskis alls. Nu kan jag inte längre skylla på snubbliga domnande fötter, så jag borde släpa mig dit. Men det tar emot. Vart har träningsglädjen tagit vägen?
Jag funderar på om jag borde prova något annat. Kanske strunta helt i gruppträning och träna på egen hand? (Fast hurdå? Stavgång funkar ju men ger inte samma kick. Och så har vi den berömda komma-iväg-faktorn som försvinner när man inte har en tid att passa.) Fimpa Friskis och prova något glassigt gym? (Men jag gillar ju Friskis avslappnade attityd! Och de glassiga kedjorna är så sjukt dyra!) Testa spinning som alla säger ska vara så himla kul? (Äehh, ja jo det borde jag kanske göra. Känner mig inte speciellt inspirerad men kommer inte på någotn bra ursäkt. Jo förresten: nu blir det snart vår och då vill jag inte vara instängd i en äcklig träningslokal på kvällarna. Dessutom är jag redan borta från Q en kväll i veckan när jag sjunger, ytterligare en kväll känns lite tungt.)
Ursäkter, ursäkter! Det återstår att se om jag hittar min förlorade motivation eller om det är barnvagsnpromenader som gäller i fortsättningen också.
Det är alltså inte av viktminskningsskäl jag vill börja träna igen. Det är för att jag mår bra av det. Egentligen är det rätt otroligt att jag har kommit till denna insikt, för mina idrottslärare gjorde sitt bästa för att banka rörelseglädje och fysiskt självförtroende ur mig. Jag var ingen lätt elev, det medges. Stark vilja och kass grovmotorik. Men de kunde ha försökt på något annat sätt.
När skolan var slut höll jag mig borta från allt vad motion heter i fem år. Sedan började jag försiktigt med Friskisgympa. Det tog ytterligare fem år innan jag började njuta av det. Under dessa år var det mitt överjag som tvingade mig dit, samt vetskapen om att jag skulle känna mig duktig efteråt.
Det var under de mörka åren som jag upptäckte att gympandet fick hela tillvaron att bli lite ljusare. Rörelse motverkar depression, jag kan intyga att det är sant. När jag väl hade hittat mina favoritpass var det (nåja, nästan!) alltid kul att gå dit, kul under tiden, och väldigt skönt efteråt.
Tyvärr har tränandet fått sig en knäck de senaste åren. Det började redan när vi flyttade till Stockholm, jag har fortfarande inte hittat något favoritpass här. Ett sånt där man skrattar överraskat åt ledarens musikval och inte känner hur trött man är förrän mot slutet, och då känns det inte så svårt att pressa sig att göra det sista. Ett pass där det inte spelas Tomas Ledin!
Sedan jag blev sjuk i somras har jag inte besökt Friskis alls. Nu kan jag inte längre skylla på snubbliga domnande fötter, så jag borde släpa mig dit. Men det tar emot. Vart har träningsglädjen tagit vägen?
Jag funderar på om jag borde prova något annat. Kanske strunta helt i gruppträning och träna på egen hand? (Fast hurdå? Stavgång funkar ju men ger inte samma kick. Och så har vi den berömda komma-iväg-faktorn som försvinner när man inte har en tid att passa.) Fimpa Friskis och prova något glassigt gym? (Men jag gillar ju Friskis avslappnade attityd! Och de glassiga kedjorna är så sjukt dyra!) Testa spinning som alla säger ska vara så himla kul? (Äehh, ja jo det borde jag kanske göra. Känner mig inte speciellt inspirerad men kommer inte på någotn bra ursäkt. Jo förresten: nu blir det snart vår och då vill jag inte vara instängd i en äcklig träningslokal på kvällarna. Dessutom är jag redan borta från Q en kväll i veckan när jag sjunger, ytterligare en kväll känns lite tungt.)
Ursäkter, ursäkter! Det återstår att se om jag hittar min förlorade motivation eller om det är barnvagsnpromenader som gäller i fortsättningen också.
Träningstankar
Jag borde verkligen komma igång och träna igen. Jag bär på några kilo för mycket, även om jag tagit ett policybeslut att inte tänka på min vikt. Synnerligen politiskt inkorrekt och hälsovådligt, men jag är så jäkla TRÖTT på tanken att jag nojat över och försökt åtgärda min vikt i mer än tio år, och vad har hänt? Jo, den har ökat! Tänk på all förspilld kvinnokraft som går åt till att ha ångest över att man är för tjock!
Det är alltså inte av viktminskningsskäl jag vill börja träna igen. Det är för att jag mår bra av det. Egentligen är det rätt otroligt att jag har kommit till denna insikt, för mina idrottslärare gjorde sitt bästa för att banka rörelseglädje och fysiskt självförtroende ur mig. Jag var ingen lätt elev, det medges. Stark vilja och kass grovmotorik. Men de kunde ha försökt på något annat sätt.
När skolan var slut höll jag mig borta från allt vad motion heter i fem år. Sedan började jag försiktigt med Friskisgympa. Det tog ytterligare fem år innan jag började njuta av det. Under dessa år var det mitt överjag som tvingade mig dit, samt vetskapen om att jag skulle känna mig duktig efteråt.
Det var under de mörka åren som jag upptäckte att gympandet fick hela tillvaron att bli lite ljusare. Rörelse motverkar depression, jag kan intyga att det är sant. När jag väl hade hittat mina favoritpass var det (nåja, nästan!) alltid kul att gå dit, kul under tiden, och väldigt skönt efteråt.
Tyvärr har tränandet fått sig en knäck de senaste åren. Det började redan när vi flyttade till Stockholm, jag har fortfarande inte hittat något favoritpass här. Ett sånt där man skrattar överraskat åt ledarens musikval och inte känner hur trött man är förrän mot slutet, och då känns det inte så svårt att pressa sig att göra det sista. Ett pass där det inte spelas Tomas Ledin!
Sedan jag blev sjuk i somras har jag inte besökt Friskis alls. Nu kan jag inte längre skylla på snubbliga domnande fötter, så jag borde släpa mig dit. Men det tar emot. Vart har träningsglädjen tagit vägen?
Jag funderar på om jag borde prova något annat. Kanske strunta helt i gruppträning och träna på egen hand? (Fast hurdå? Stavgång funkar ju men ger inte samma kick. Och så har vi den berömda komma-iväg-faktorn som försvinner när man inte har en tid att passa.) Fimpa Friskis och prova något glassigt gym? (Men jag gillar ju Friskis avslappnade attityd! Och de glassiga kedjorna är så sjukt dyra!) Testa spinning som alla säger ska vara så himla kul? (Äehh, ja jo det borde jag kanske göra. Känner mig inte speciellt inspirerad men kommer inte på någotn bra ursäkt. Jo förresten: nu blir det snart vår och då vill jag inte vara instängd i en äcklig träningslokal på kvällarna. Dessutom är jag redan borta från Q en kväll i veckan när jag sjunger, ytterligare en kväll känns lite tungt.)
Ursäkter, ursäkter! Det återstår att se om jag hittar min förlorade motivation eller om det är barnvagsnpromenader som gäller i fortsättningen också.
Det är alltså inte av viktminskningsskäl jag vill börja träna igen. Det är för att jag mår bra av det. Egentligen är det rätt otroligt att jag har kommit till denna insikt, för mina idrottslärare gjorde sitt bästa för att banka rörelseglädje och fysiskt självförtroende ur mig. Jag var ingen lätt elev, det medges. Stark vilja och kass grovmotorik. Men de kunde ha försökt på något annat sätt.
När skolan var slut höll jag mig borta från allt vad motion heter i fem år. Sedan började jag försiktigt med Friskisgympa. Det tog ytterligare fem år innan jag började njuta av det. Under dessa år var det mitt överjag som tvingade mig dit, samt vetskapen om att jag skulle känna mig duktig efteråt.
Det var under de mörka åren som jag upptäckte att gympandet fick hela tillvaron att bli lite ljusare. Rörelse motverkar depression, jag kan intyga att det är sant. När jag väl hade hittat mina favoritpass var det (nåja, nästan!) alltid kul att gå dit, kul under tiden, och väldigt skönt efteråt.
Tyvärr har tränandet fått sig en knäck de senaste åren. Det började redan när vi flyttade till Stockholm, jag har fortfarande inte hittat något favoritpass här. Ett sånt där man skrattar överraskat åt ledarens musikval och inte känner hur trött man är förrän mot slutet, och då känns det inte så svårt att pressa sig att göra det sista. Ett pass där det inte spelas Tomas Ledin!
Sedan jag blev sjuk i somras har jag inte besökt Friskis alls. Nu kan jag inte längre skylla på snubbliga domnande fötter, så jag borde släpa mig dit. Men det tar emot. Vart har träningsglädjen tagit vägen?
Jag funderar på om jag borde prova något annat. Kanske strunta helt i gruppträning och träna på egen hand? (Fast hurdå? Stavgång funkar ju men ger inte samma kick. Och så har vi den berömda komma-iväg-faktorn som försvinner när man inte har en tid att passa.) Fimpa Friskis och prova något glassigt gym? (Men jag gillar ju Friskis avslappnade attityd! Och de glassiga kedjorna är så sjukt dyra!) Testa spinning som alla säger ska vara så himla kul? (Äehh, ja jo det borde jag kanske göra. Känner mig inte speciellt inspirerad men kommer inte på någotn bra ursäkt. Jo förresten: nu blir det snart vår och då vill jag inte vara instängd i en äcklig träningslokal på kvällarna. Dessutom är jag redan borta från Q en kväll i veckan när jag sjunger, ytterligare en kväll känns lite tungt.)
Ursäkter, ursäkter! Det återstår att se om jag hittar min förlorade motivation eller om det är barnvagsnpromenader som gäller i fortsättningen också.
2007-03-05
Att vara levande
Jag har just läst en bok med denna titel. Den är skriven av en läkare och utgår från berättelser om patienter han mött. Man kan säga att boken handlar om skillnaden mellan att vara vid liv och att vara levande. När svåra saker händer en kan man mista känslan av att vara levande, man upplever att man endast är vid liv.
Jag vet precis vad han menar. Jag tror att jag har använt nästan exakt samma formuleringar under åren som gått: jag lever inte just nu. Jag existerar i ett vakuum, i väntan på att allt ska ordna sig så att jag kan börja leva igen.
Bara fyra månader in i det nya livet har jag ibland svårt att förstå att det kunde vara så förgörande att sörja över ofrivillig barnlöshet. Man glömmer smärta fort. Men så läser jag i fotnoterna till denna bok om fyra parametrar som anses vara grundläggande för god livskvalitet:
Ett: man vill uppleva att man bestämmer över sitt eget liv (så känns det inte när man längtar efter barn men inga får, fast man gör nästan vad som helst).
Två: man vill uppleva livet som njutbart (också svårt när man sörjer misslyckade behandlingar eller grälar med maken eller andra närstående, eftersom alla ens relationer far illa av den eviga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan).
Tre: man vill uppleva djupa relationer (jag inser nu att en dimension av barnlängtan var just detta. O må förlåta mig men jag har aldrig känt så starkt för någon som för denna lilla pojke med mandelformade ögon, som jag aldrig sett för fem månader sedan.)
Fyra: man vill göra avtryck och lämna något efter sig (egentligen det jag minst känner igen mig i. Men en anledning till att vilja ha barn är nog ofta detta.)
Fyra grundläggande parametrar som var långt ifrån uppfyllda men som nu är det. Är det konstigt att jag ibland känner mig omtumlad?
Jag vet precis vad han menar. Jag tror att jag har använt nästan exakt samma formuleringar under åren som gått: jag lever inte just nu. Jag existerar i ett vakuum, i väntan på att allt ska ordna sig så att jag kan börja leva igen.
Bara fyra månader in i det nya livet har jag ibland svårt att förstå att det kunde vara så förgörande att sörja över ofrivillig barnlöshet. Man glömmer smärta fort. Men så läser jag i fotnoterna till denna bok om fyra parametrar som anses vara grundläggande för god livskvalitet:
Ett: man vill uppleva att man bestämmer över sitt eget liv (så känns det inte när man längtar efter barn men inga får, fast man gör nästan vad som helst).
Två: man vill uppleva livet som njutbart (också svårt när man sörjer misslyckade behandlingar eller grälar med maken eller andra närstående, eftersom alla ens relationer far illa av den eviga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan).
Tre: man vill uppleva djupa relationer (jag inser nu att en dimension av barnlängtan var just detta. O må förlåta mig men jag har aldrig känt så starkt för någon som för denna lilla pojke med mandelformade ögon, som jag aldrig sett för fem månader sedan.)
Fyra: man vill göra avtryck och lämna något efter sig (egentligen det jag minst känner igen mig i. Men en anledning till att vilja ha barn är nog ofta detta.)
Fyra grundläggande parametrar som var långt ifrån uppfyllda men som nu är det. Är det konstigt att jag ibland känner mig omtumlad?
Att vara levande
Jag har just läst en bok med denna titel. Den är skriven av en läkare och utgår från berättelser om patienter han mött. Man kan säga att boken handlar om skillnaden mellan att vara vid liv och att vara levande. När svåra saker händer en kan man mista känslan av att vara levande, man upplever att man endast är vid liv.
Jag vet precis vad han menar. Jag tror att jag har använt nästan exakt samma formuleringar under åren som gått: jag lever inte just nu. Jag existerar i ett vakuum, i väntan på att allt ska ordna sig så att jag kan börja leva igen.
Bara fyra månader in i det nya livet har jag ibland svårt att förstå att det kunde vara så förgörande att sörja över ofrivillig barnlöshet. Man glömmer smärta fort. Men så läser jag i fotnoterna till denna bok om fyra parametrar som anses vara grundläggande för god livskvalitet:
Ett: man vill uppleva att man bestämmer över sitt eget liv (så känns det inte när man längtar efter barn men inga får, fast man gör nästan vad som helst).
Två: man vill uppleva livet som njutbart (också svårt när man sörjer misslyckade behandlingar eller grälar med maken eller andra närstående, eftersom alla ens relationer far illa av den eviga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan).
Tre: man vill uppleva djupa relationer (jag inser nu att en dimension av barnlängtan var just detta. O må förlåta mig men jag har aldrig känt så starkt för någon som för denna lilla pojke med mandelformade ögon, som jag aldrig sett för fem månader sedan.)
Fyra: man vill göra avtryck och lämna något efter sig (egentligen det jag minst känner igen mig i. Men en anledning till att vilja ha barn är nog ofta detta.)
Fyra grundläggande parametrar som var långt ifrån uppfyllda men som nu är det. Är det konstigt att jag ibland känner mig omtumlad?
Jag vet precis vad han menar. Jag tror att jag har använt nästan exakt samma formuleringar under åren som gått: jag lever inte just nu. Jag existerar i ett vakuum, i väntan på att allt ska ordna sig så att jag kan börja leva igen.
Bara fyra månader in i det nya livet har jag ibland svårt att förstå att det kunde vara så förgörande att sörja över ofrivillig barnlöshet. Man glömmer smärta fort. Men så läser jag i fotnoterna till denna bok om fyra parametrar som anses vara grundläggande för god livskvalitet:
Ett: man vill uppleva att man bestämmer över sitt eget liv (så känns det inte när man längtar efter barn men inga får, fast man gör nästan vad som helst).
Två: man vill uppleva livet som njutbart (också svårt när man sörjer misslyckade behandlingar eller grälar med maken eller andra närstående, eftersom alla ens relationer far illa av den eviga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan).
Tre: man vill uppleva djupa relationer (jag inser nu att en dimension av barnlängtan var just detta. O må förlåta mig men jag har aldrig känt så starkt för någon som för denna lilla pojke med mandelformade ögon, som jag aldrig sett för fem månader sedan.)
Fyra: man vill göra avtryck och lämna något efter sig (egentligen det jag minst känner igen mig i. Men en anledning till att vilja ha barn är nog ofta detta.)
Fyra grundläggande parametrar som var långt ifrån uppfyllda men som nu är det. Är det konstigt att jag ibland känner mig omtumlad?
Syskon
Jag har skrivit om syskonlängtan tidigare, nämligen här. Då när jag fortfarande befann mig på andra sidan avgrunden kunde det vara väldigt smärtsamt att läsa om de som längtade efter syskon. Jag kunde och kan förstå att även längtan efter ett andra eller tredje barn kan vara stark, men jag kunde och kan fortfarande inte acceptera att den är lika förgörande och förlamande som sorgen över total och fullständig barnlöshet.
(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)
Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.
Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.
Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?
Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.
Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.
De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.
För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.
Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.
Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?
(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)
Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.
Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.
Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?
Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.
Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.
De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.
För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.
Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.
Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?
Syskon
Jag har skrivit om syskonlängtan tidigare, nämligen här. Då när jag fortfarande befann mig på andra sidan avgrunden kunde det vara väldigt smärtsamt att läsa om de som längtade efter syskon. Jag kunde och kan förstå att även längtan efter ett andra eller tredje barn kan vara stark, men jag kunde och kan fortfarande inte acceptera att den är lika förgörande och förlamande som sorgen över total och fullständig barnlöshet.
(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)
Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.
Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.
Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?
Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.
Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.
De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.
För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.
Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.
Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?
(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)
Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.
Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.
Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?
Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.
Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.
De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.
För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.
Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.
Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)