Alltså, egentligen så är ju allt skitbra. Vi har vår lille Q, vår märkliga roliga älskansvärda unge som bara blir finare för varje dag som går (även när han är arg!). Vi har varann vilket är ett jäkla underverk med tanke på allt som hänt de senaste åren. Livet är plötsligt med på noterna igen och motarbetar oss inte längre. Huset i Göteborg är sålt, vi fick till och med lite bättre betalt än vi hoppats. Sommarstugan väntar på oss, till påsk är den vår, lagom tills de första vårlökarna börjar slå ut.
Egentligen. Varför ska då detta egentligen drunkna i vardagens dammråttor och förkylningar? Det borde pluppa upp till ytan hur enkelt som helst och flyta ovanpå.
Jag är förkyld igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Huvudvärk och feber. Har säkert smittat Q som äntligen blivit av med snuvan efter att ha snorat i fyra veckor.
Dammrottweilrarna bara förökar sig fast jag försöker hålla efter dem. För att inte tala om matresterna på golvet, drivorna av leksaker, smutstvätten. Är det för att jag är hemma hela dagarna som jag retar mig extra mycket på snusket?
Men egentligen så är livet perfekt, precis som jag vill ha det. Fast det inte alltid känns så.
Hej! Det är så roligt att läsa om hur det går för er och lille Q. Bara en sådan sak som hur vardagen kan te sig när man kommit hem med sitt barn. Vi har en lång väntan kvar, men det är svårt att inte redan nu läsa om allt som har med adoption att göra. Jag uppskattar också mycket ditt språk när du skriver. Mycket välformulerat ;o)
SvaraRaderaNär man är vårtrött, förkyld och dessutom inte får sova ordentligt om nätterna så är det inte alltid så lätt att uppskatta allt det som är bra i livet. Man får trösta sig med att man åtminstone kan komma ihåg att det finns saker att glädjas över, och härda ut tills orken infinner sig igen.
SvaraRaderaMin mor hävdar dessutom bestämt att det är bra för små barn med lite "skit i hörnen", då blir de inte lika lätt allergiker. Jag väljer att tro på henne. Hon är ju läkare (som vi alla vet ett ofelbart släkte <- OBS ironi!).
Har läst större delen av din blogg nu, med stor behållning. Det känns så roligt att ni fick er lilla son till slut! Grattis!
SvaraRaderaAng ditt senaste inlägg är det väl så de flesta kan resonera emellanåt. Man får dåligt samvete för att man känner missnöje när man vet att man egentligen har det rätt bra - det finns ju alltid de som har det värre!;)
Men ändå, leda och trötthet är ju helt mänskliga känslor, jag tycker inte du ska ha dåligt samvete för att du inte strålar av tacksamhet och lycka varenda sekund - det vore ju knappast möjligt. Livet går upp och ner i vågdalar, man mår inte bättre av att inte låtsas om det. Uppmärksammar man dalarna, kan man också märka topparna desto mer, tror jag.
Kram och lycka till,
KS
Herrejösses vad jag känner igen mig. Bara minuterna innan jag läste din blogg så satt jag och undrade hur ofta man egentligen kan vara förkyld, sjuk och febrig och hur ofta man kan med att VAB:a innan försäkringskassan börjar utreda oss och varför vår dotter alltid är sjuk på måndagar.
SvaraRaderaSitter nu på jobbet efter att varit hemma med sjukt barn på förmiddagen. Trycker ned min egen feber med Ipren och går iväg en halvdag till jobbetn (trots att jag sovit en timme i natt). Det känns som folk börjar undra varför jag är så lite på jobbet. Hemma tornar tvätt och damm upp sig, fastän jag tycker att vi knappt gör annat än städar. Mitt i allt det här är det lite svårt att uppskatta allt det fina man har. Man är väl helt enkelt inte mer än människa. Man kunde haft det så väldigt mycket sämre men ändå orkar man inte glädjas åt allt man har, så är det väl bara.
kram
vårtrötta malva
Hej Helga, jag har läst din blogg med stor behållning. Min man och jag genomgår just nu en hemutredning, och vi undrar vart man kan vända sig till andra som har genomgått en utredning och fått godkänt av socialnämden - vi skulle behöva lite hopp!
SvaraRaderaVi upplever att vi har mycket mot oss såsom min ålder och att min man är från Frankrike. Samtidigt har vi stor barnvana och erfarenhet. Vi är bra människor men det är som om det inte räknas.
Vi vågar knappt säga att den barnlöshet vi har gått igenom har varit tuff, med rädsla för att ha än mer emot oss. Har du något forum du kan tipsa oss om, eller kan vi maila dig?
Många hälsningar L