Avslut

Jag hade tänkt att detta inlägg skulle bli tämligen sentimentalt i tonen, och innehålla ett softat foto av Lilla gula huset i all sin prakt med lilablommande rhododendron i förgrunden. Men så blir det inte.

Vi har i två omgångar med två veckors mellanrum bott i huset och städat ur det. Förutom att det var nödvändigt så visade det sig vara förvånansvärt terapeutiskt och läkande.

Därutöver var det understundom för jävligt slitsamt och jobbigt. Varför, jag frågar varför skaffar man sig så förbannat många ägodelar? Fyra lass (täckt släpvagn från Statoil) har vi kört till tippen. Jag skojar inte. Ändå kan man knappast påstå att vi nu efter att ha slängt dessa fyra lass lever ett asketiskt och prylfritt liv.

Åter till det läkande avslutet. Jag har sovit i det gröna sovrummet och hört koltrasten sjunga och persiennen slå mot fönsterkarmen, ackompanjerade av min sons snusande små andetag. Jag har suttit på min älsklingsplats, farstutrappen, med utsikt över dalen, med min son i famnen. Jag har gått den korta standardpromenaden uppför backar, nerför backar med tyngden av min son på ryggen. Vad spelar det för roll att det är många år senare än vi trott, hoppats och tänkt, att det gamla livet inte finns kvar, att allt är annorlunda? Vi har honom nu.

I onsdags när vi gick sista rundan i de tomma ekande rummen, när vi packade ihop oss i bilen och vände oss om för att kasta en sista blick på huset innan vi körde hem till Stockholm, då var det sorgligt, och jag grät en skvätt. Men det var en sentimental sorg som handlade om det förflutna. Inte alls om nuet eller framtiden. Tanken på alla drömmar och planer vi haft men som aldrig infriats gjorde mig ledsen. Men hade vi kunnat välja hade vi inte velat flytta tillbaka.

Nu ikväll är det inte längre vårt, det tillhör någon med nya fräscha drömmar och planer. Det känns bra. Vi är fria och lätta om hjärtat. Att bankkontot visar en närmast astronomisk summa gör inte humöret sämre.

Skål!

Och så tänker jag på min mejlvän L och hennes man C. Det är ganska många år nu som vi har följts åt, inte bara i längtan efter barn utan också med jobbkatastrofer och allmänt livsstrul. L och C har fått vänta länge, och det var länge sedan det var nog. Måtte nästa hög med barnbesked från Kina innehålla ett alldeles särskilt barn till just dem.