Träningstankar

Jag borde verkligen komma igång och träna igen. Jag bär på några kilo för mycket, även om jag tagit ett policybeslut att inte tänka på min vikt. Synnerligen politiskt inkorrekt och hälsovådligt, men jag är så jäkla TRÖTT på tanken att jag nojat över och försökt åtgärda min vikt i mer än tio år, och vad har hänt? Jo, den har ökat! Tänk på all förspilld kvinnokraft som går åt till att ha ångest över att man är för tjock!

Det är alltså inte av viktminskningsskäl jag vill börja träna igen. Det är för att jag mår bra av det. Egentligen är det rätt otroligt att jag har kommit till denna insikt, för mina idrottslärare gjorde sitt bästa för att banka rörelseglädje och fysiskt självförtroende ur mig. Jag var ingen lätt elev, det medges. Stark vilja och kass grovmotorik. Men de kunde ha försökt på något annat sätt.

När skolan var slut höll jag mig borta från allt vad motion heter i fem år. Sedan började jag försiktigt med Friskisgympa. Det tog ytterligare fem år innan jag började njuta av det. Under dessa år var det mitt överjag som tvingade mig dit, samt vetskapen om att jag skulle känna mig duktig efteråt.

Det var under de mörka åren som jag upptäckte att gympandet fick hela tillvaron att bli lite ljusare. Rörelse motverkar depression, jag kan intyga att det är sant. När jag väl hade hittat mina favoritpass var det (nåja, nästan!) alltid kul att gå dit, kul under tiden, och väldigt skönt efteråt.

Tyvärr har tränandet fått sig en knäck de senaste åren. Det började redan när vi flyttade till Stockholm, jag har fortfarande inte hittat något favoritpass här. Ett sånt där man skrattar överraskat åt ledarens musikval och inte känner hur trött man är förrän mot slutet, och då känns det inte så svårt att pressa sig att göra det sista. Ett pass där det inte spelas Tomas Ledin!
Sedan jag blev sjuk i somras har jag inte besökt Friskis alls. Nu kan jag inte längre skylla på snubbliga domnande fötter, så jag borde släpa mig dit. Men det tar emot. Vart har träningsglädjen tagit vägen?

Jag funderar på om jag borde prova något annat. Kanske strunta helt i gruppträning och träna på egen hand? (Fast hurdå? Stavgång funkar ju men ger inte samma kick. Och så har vi den berömda komma-iväg-faktorn som försvinner när man inte har en tid att passa.) Fimpa Friskis och prova något glassigt gym? (Men jag gillar ju Friskis avslappnade attityd! Och de glassiga kedjorna är så sjukt dyra!) Testa spinning som alla säger ska vara så himla kul? (Äehh, ja jo det borde jag kanske göra. Känner mig inte speciellt inspirerad men kommer inte på någotn bra ursäkt. Jo förresten: nu blir det snart vår och då vill jag inte vara instängd i en äcklig träningslokal på kvällarna. Dessutom är jag redan borta från Q en kväll i veckan när jag sjunger, ytterligare en kväll känns lite tungt.)

Ursäkter, ursäkter! Det återstår att se om jag hittar min förlorade motivation eller om det är barnvagsnpromenader som gäller i fortsättningen också.