Konstiga saker om mig

Ärligt talat var jag inte överförtjust i den här utmaningen till att börja med, tänkte surt att det finns väl inget konstigt att berätta om mig. Men jag har funderat medan jag har sorterat och packat böcker (utstädning av Lilla gula huset pågår - det är sålt nu - hurra och snyft!) och kom på det ena efter det andra:

1 Jag byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Är det O eller syrran blir det en ganska städad göteborgska, inte som Sten-Åke Cederhök men i alla fall så att det hörs vilken stad jag faktiskt har vuxit upp i. Pratar jag med pappa eller någon annan som talar minsta tillstymmelse till stockholmska så transformeras jag till rena söderbönan. Va ere me re rå? Med mamma pratar jag en mystisk blandning av norrländska och värmländska, för det gör hon.

Folk har väldigt roligt åt detta, alternativt blir de irriterade eller lite illa berörda, det kan verka kusligt, som att byta personlighet. Jag blir generad när det kommenteras, för jag råder inte över dialektbytena själv. Jag hör att jag byter, men kan inte göra något åt det.

Förklaringar? Att jag är en härmapa. Att jag är en smidig och följsam person. Att jag är en neurotisk smilfink. Att min språkutveckling fick sig en knäck när jag vid sju års ålder flyttade till USA. Att jag är musikalisk, har språköra och har lätt för att härma. Välj själva.

2 I min mycket närstående släkt finns det två syskonpar som gifte sig med varann. Perverst, inte sant. Inget av äktenskapen var någon större succé men de resulterade i alla fall i avkommor, som alltså är dubbelkusiner. Nästan som i en roman.

3 Jag har väldigt bra koll på när saker hände, både i den stora och lilla världen. Fråga mig när Estonia förliste, när Challenger exploderade, när Anna Lindh mördades. Eller fråga mig vad jag gjorde i februari 1998 eller juli 1994. Oftast vet jag ganska exakt. Detta är kanske inte så himla konstigt, men det som kommer nu är skumt:

Jag vet alltid om det är udda eller jämnt antal veckor sedan något hände. När jag tänker på dagar och veckor så går veckorna liksom runt i en cirkel, där en vecka är ljus och en vecka är mörk. Runt, runt. Så har det varit sedan jag var liten, och jag vet alltid om något hände en ljus vecka eller en mörk vecka. Vi reste till Korea på en ljus vecka, träffade Q första gången en mörk. Vår hund dog en mörk vecka. Jag opererades i ryggen en mörk vecka. Anna Lindh mördades en ljus. Mörk eller ljus har inget att göra med om det händer tråkiga eller roliga saker, det råkar bara se ut så för min inre blick. Faktum är att det är rätt praktiskt. (Idag är onsdag en mörk vecka)

4 När jag var liten var jag väldigt duktig på att rita. Jag ritade jämt. Min vänsterhand var alltid tuschfläckig eftersom jag höll korken i den och missade ett antal gånger vid varje pennbyte, ivrig att gripa efter nästa penna, nästa färg. Den bästa present jag kunde tänka mig var en monsterförpackning med tuschpennor. Pappa tapetserade sin sovalkov med mina teckningar. Morfar spådde att jag skulle rymma till Paris när jag fyllt femton. Men när jag var ungefär tretton slutade jag rita. Jag minns inte varför, men jag tror att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag är fortfarande väldigt intresserad av färger, men något mer konstnärligt än stickning ägnar jag mig inte åt.

5 Jag för ofta långa dialoger i huvudet med folk, människor i min närhet eller en icke-existerande okänd lyssnare. Jag tänker ut vad jag skulle vilja säga och hittar på ett svar från min samtalspartner. Oftast gör jag detta innan jag ska somna eller när jag är ute och går, eller när jag dammsuger. För några år sedan råkade jag nämna detta för pappa, och det visade sig att han gör samma sak.

6 Jag har extremt svårt att ställa om från sömn till vakenhet och tvärtom. I hela mitt liv har jag stött på en enda person som var mer morgontrött än jag, henne var det synd om. På kvällen ligger jag alltid vaken en rätt lång stund innan jag somnar. När jag var liten handlade det om timmar, vilket drev mamma till vansinne. Det blev troligen en ond cirkel, eftersom hon var så stressad över att jag inte somnade överförde hon nervositeten på mig. Som vuxen har det blivit bättre (inte minst har jag kommit på att det inte är en katastrof att sova för lite en natt, i normala fall sover man desto bättre nästa) och något jag kan leva med. Men morgontröttheten hatar jag, hade gjort vad som helst för att byta bort den.