Q sover förmiddag, och egentligen hade jag tänkt softa på soffan en stund med min läskiga bok (Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist, om någon undrar) men datorn äger en förunderlig dragningskraft.
Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.
Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.
Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.
Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!
Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?
Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.
Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.
Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.
Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.
Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.
När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.
2006-11-28
Anknytning och utveckling
Q sover förmiddag, och egentligen hade jag tänkt softa på soffan en stund med min läskiga bok (Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist, om någon undrar) men datorn äger en förunderlig dragningskraft.
Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.
Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.
Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.
Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!
Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?
Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.
Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.
Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.
Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.
Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.
När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.
Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.
Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.
Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.
Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!
Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?
Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.
Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.
Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.
Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.
Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.
När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.
2006-11-26
Je ne regrette rien
Jag har alltså tänkt på om det finns något jag ångrar eller skulle vilja göra annorlunda under åren vi ville ha barn. Och det gör det ju förstås. Om jag hade vetat att min livmoder var kass hade jag inte gjort några IVF:er. Hade jag vetat hur snabbt och lätt det skulle gå att adoptera (jämförelsevis i alla fall!) och vilket underbart barn som väntade, hade jag velat adoptera mycket tidigare. Och så vidare.
Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.
Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:
Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.
Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.
Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.
Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.
Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.
Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.
Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.
Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.
Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.
Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.
Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.
Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.
Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.
Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.
Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:
Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.
Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.
Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.
Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.
Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.
Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.
Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.
Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.
Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.
Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.
Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.
Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.
Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.
Je ne regrette rien
Jag har alltså tänkt på om det finns något jag ångrar eller skulle vilja göra annorlunda under åren vi ville ha barn. Och det gör det ju förstås. Om jag hade vetat att min livmoder var kass hade jag inte gjort några IVF:er. Hade jag vetat hur snabbt och lätt det skulle gå att adoptera (jämförelsevis i alla fall!) och vilket underbart barn som väntade, hade jag velat adoptera mycket tidigare. Och så vidare.
Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.
Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:
Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.
Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.
Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.
Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.
Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.
Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.
Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.
Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.
Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.
Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.
Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.
Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.
Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.
Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.
Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:
Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.
Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.
Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.
Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.
Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.
Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.
Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.
Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.
Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.
Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.
Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.
Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.
Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.
2006-11-21
Växlande molnighet
Jag fick en intressant fråga som kommentar på förra inlägget, om jag önskar att vi hade gjort något annorlunda under de svåra åren. Jag ska fundera lite och återkomma.
Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.
Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.
Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.
Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.
I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.
Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?
Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.
Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.
Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.
Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.
I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.
Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?
Växlande molnighet
Jag fick en intressant fråga som kommentar på förra inlägget, om jag önskar att vi hade gjort något annorlunda under de svåra åren. Jag ska fundera lite och återkomma.
Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.
Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.
Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.
Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.
I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.
Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?
Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.
Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.
Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.
Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.
I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.
Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?
2006-11-19
Var det värt det?
Så är jag då äntligen framme i det som jag har längtat så hett efter. I mer än tio år har jag längtat efter barn. I sju år har vi aktivt försökt få barn.
De senaste åren har jag ofta stannat upp just i månadsskiftet oktober-november. Det är mycket som har råkat hända just då, och det har gett mig anledning att se tillbaka och räkna efter. Nu är det ett år sedan, nu är det två år sedan. Fram tills nu har det varit ganska dystra tillbakablickar.
För fem år sedan, i oktober-november 2001, började jag må ordentligt dåligt över vår barnlöshet. Ungefär samtidigt tvingades jag byta tjänst på jobbet och insåg snabbt att jag avskydde mina nya arbetsuppgifter. Vintern 2001-2002 minns jag med fasa. Det var som att sitta i ett mörkt fängelse. Jag har nog aldrig känt mig så fångad och så låst som då.
Året därpå var det något bättre. Jag gick ner i arbetstid och vi bestämde oss för att betala för ett privat IVF-försök.
I slutet av oktober 2003 misslyckades vår tredje IVF. Jag vet inte om det misslyckandet var det värsta, alla har varit jävliga på sitt sätt. Men jag hoppades väldigt mycket på just det tredje försöket. Två enligt läkarna perfekta försök hade slutat negativt. Det tredje gav all-time high i antal ägg och befruktningar. Nu måste det ju lyckas. Man kan inte ha otur hur många gånger som helst. Det trodde inte läkarna heller, trots att vi efter två misslyckade försök borde ha fått två embryon återförda, fick vi bara ett. Risken för tvillinggraviditet ansågs för stor.
Idag kan jag faktiskt le lite åt deras optimism. Men när jag tänker på den jag var då, ler jag inte. Stackars liten! Som du plågades och våndades, till ingen nytta alls. Lilla vännen, om jag kunde trösta dig och läka dig.
I samma månadsskifte 2004 städade jag vårt hus och lämnade över nycklarna till uthyrningsfirman. Sedan satte jag mig på tåget och åkte till O och vårt nya liv i Stockholm. Jag var vemodig över att lämna Göteborg och huset och alla drömmar jag haft, men också lite lättad. Jag var mycket orolig över min arbetslöshet. Skulle jag kunna få ett nytt jobb? Skulle jag orka jobba igen? Några dagar senare kom min mens vilket betydde att vårt sista frysförsök hade misslyckats. Fyra IVF, fyra frysförsök, och nu var frysen tom.
Ett år senare, den 26 oktober 2005 fick jag mens igen, nu efter vår femte IVF som vi hade bestämt skulle bli den sista. Det var förskräckligt och överjävligt och ibland känns det fortfarande som en mardröm som jag inte kan vakna ur, men samtidigt var det också lättare än jag trodde. Helvetesresan var över. Nu visste vi.
Och så kom 2006. Den 23 oktober träffade vi Q för första gången och den 30 oktober blev han vår. Det är nu tre veckor sedan och det låter som en klyscha men det är alldeles sant: han har redan gett mig glädje och mening nog att fylla ett helt liv. Fast det är inte nog! Jag vill ha mer, mycket mer. Jag vill leva med honom, nära honom varje dag och se hur han växer och utvecklas, samtidigt som jag vill frysa varje (nå, kanske inte precis alla) ögonblick.
Det var detta jag ville. Det var detta jag längtade efter. Nu är jag mamma, och det har gjort mig hel. Nu har jag ett barn att älska, det var det jag behövde, och drömde om och längtade efter. (Fast egentligen vågade jag sällan föreställa mig hur det skulle vara att ha barn, det gjorde helt enkelt för ont.) Men att det skulle bli ett så underbart barn, det kunde jag inte ana!
Sagan slutar lyckligt. Så då var det väl värt allt lidande?
Nej. Det var det inte. Någonstans inom mig kommer jag alltid att vara förbannad över att ha behövt gå igenom allt detta. Men det som är så befriande med att ha fått Q, är att det inte är viktigt längre. Det handlar inte om mig längre. Jag slipper tänka på det där, jag slipper vada i de unkna känslorna. De finns kvar men i förminskad form och de kommer alltid att vara en del av mig, precis som alla andra saker jag varit med om, men de har ingenting med Q att göra, och det är så skönt.
Klockan är nu några minuter över midnatt och det är synnerligen korkat av mig att sitta uppe så sent och plåga mig själv med gamla minnen. Men jag tror att jag vet varför jag gör det, det finns två skäl som motsäger varann. Å ena sidan behöver jag lägga detta bakom mig, konstatera att det var så det var, det var förfärligt, men nu är det över! För bara ett år sedan var jag förtvivlad och tvivlande på om vi skulle nå fram, nu är vi framme.
Men å andra sidan har jag också ett behov av att minnas. Jag tror att det är några samtal jag har haft på sistone med närstående som har fått mig att inse detta. Från både O:s och min familj har det kommit mer eller mindre outtalade krav på att vi ska bli normala igen och börja delta i ett familjeliv som vi upplever som ansträngt och i vissa fall rentav förljuget. Men vi trilskas lite. Ja, vi har fått det bra. Q är fantastisk och vi håller på att växa ihop till en familj. Kan vi inte få göra det ifred. Måste alla andra relationer repareras och manifesteras just precis nu? Vi har en lång och sorglig historia bakom oss, kan vi (utan att vältra oss i den) få hämta andan lite och koncentrera oss på vår son?
Och nu är det dags för mig att sova så att jag orkar göra just det imorgon, som blir en ny dag - en till dag! - med Q.
De senaste åren har jag ofta stannat upp just i månadsskiftet oktober-november. Det är mycket som har råkat hända just då, och det har gett mig anledning att se tillbaka och räkna efter. Nu är det ett år sedan, nu är det två år sedan. Fram tills nu har det varit ganska dystra tillbakablickar.
För fem år sedan, i oktober-november 2001, började jag må ordentligt dåligt över vår barnlöshet. Ungefär samtidigt tvingades jag byta tjänst på jobbet och insåg snabbt att jag avskydde mina nya arbetsuppgifter. Vintern 2001-2002 minns jag med fasa. Det var som att sitta i ett mörkt fängelse. Jag har nog aldrig känt mig så fångad och så låst som då.
Året därpå var det något bättre. Jag gick ner i arbetstid och vi bestämde oss för att betala för ett privat IVF-försök.
I slutet av oktober 2003 misslyckades vår tredje IVF. Jag vet inte om det misslyckandet var det värsta, alla har varit jävliga på sitt sätt. Men jag hoppades väldigt mycket på just det tredje försöket. Två enligt läkarna perfekta försök hade slutat negativt. Det tredje gav all-time high i antal ägg och befruktningar. Nu måste det ju lyckas. Man kan inte ha otur hur många gånger som helst. Det trodde inte läkarna heller, trots att vi efter två misslyckade försök borde ha fått två embryon återförda, fick vi bara ett. Risken för tvillinggraviditet ansågs för stor.
Idag kan jag faktiskt le lite åt deras optimism. Men när jag tänker på den jag var då, ler jag inte. Stackars liten! Som du plågades och våndades, till ingen nytta alls. Lilla vännen, om jag kunde trösta dig och läka dig.
I samma månadsskifte 2004 städade jag vårt hus och lämnade över nycklarna till uthyrningsfirman. Sedan satte jag mig på tåget och åkte till O och vårt nya liv i Stockholm. Jag var vemodig över att lämna Göteborg och huset och alla drömmar jag haft, men också lite lättad. Jag var mycket orolig över min arbetslöshet. Skulle jag kunna få ett nytt jobb? Skulle jag orka jobba igen? Några dagar senare kom min mens vilket betydde att vårt sista frysförsök hade misslyckats. Fyra IVF, fyra frysförsök, och nu var frysen tom.
Ett år senare, den 26 oktober 2005 fick jag mens igen, nu efter vår femte IVF som vi hade bestämt skulle bli den sista. Det var förskräckligt och överjävligt och ibland känns det fortfarande som en mardröm som jag inte kan vakna ur, men samtidigt var det också lättare än jag trodde. Helvetesresan var över. Nu visste vi.
Och så kom 2006. Den 23 oktober träffade vi Q för första gången och den 30 oktober blev han vår. Det är nu tre veckor sedan och det låter som en klyscha men det är alldeles sant: han har redan gett mig glädje och mening nog att fylla ett helt liv. Fast det är inte nog! Jag vill ha mer, mycket mer. Jag vill leva med honom, nära honom varje dag och se hur han växer och utvecklas, samtidigt som jag vill frysa varje (nå, kanske inte precis alla) ögonblick.
Det var detta jag ville. Det var detta jag längtade efter. Nu är jag mamma, och det har gjort mig hel. Nu har jag ett barn att älska, det var det jag behövde, och drömde om och längtade efter. (Fast egentligen vågade jag sällan föreställa mig hur det skulle vara att ha barn, det gjorde helt enkelt för ont.) Men att det skulle bli ett så underbart barn, det kunde jag inte ana!
Sagan slutar lyckligt. Så då var det väl värt allt lidande?
Nej. Det var det inte. Någonstans inom mig kommer jag alltid att vara förbannad över att ha behövt gå igenom allt detta. Men det som är så befriande med att ha fått Q, är att det inte är viktigt längre. Det handlar inte om mig längre. Jag slipper tänka på det där, jag slipper vada i de unkna känslorna. De finns kvar men i förminskad form och de kommer alltid att vara en del av mig, precis som alla andra saker jag varit med om, men de har ingenting med Q att göra, och det är så skönt.
Klockan är nu några minuter över midnatt och det är synnerligen korkat av mig att sitta uppe så sent och plåga mig själv med gamla minnen. Men jag tror att jag vet varför jag gör det, det finns två skäl som motsäger varann. Å ena sidan behöver jag lägga detta bakom mig, konstatera att det var så det var, det var förfärligt, men nu är det över! För bara ett år sedan var jag förtvivlad och tvivlande på om vi skulle nå fram, nu är vi framme.
Men å andra sidan har jag också ett behov av att minnas. Jag tror att det är några samtal jag har haft på sistone med närstående som har fått mig att inse detta. Från både O:s och min familj har det kommit mer eller mindre outtalade krav på att vi ska bli normala igen och börja delta i ett familjeliv som vi upplever som ansträngt och i vissa fall rentav förljuget. Men vi trilskas lite. Ja, vi har fått det bra. Q är fantastisk och vi håller på att växa ihop till en familj. Kan vi inte få göra det ifred. Måste alla andra relationer repareras och manifesteras just precis nu? Vi har en lång och sorglig historia bakom oss, kan vi (utan att vältra oss i den) få hämta andan lite och koncentrera oss på vår son?
Och nu är det dags för mig att sova så att jag orkar göra just det imorgon, som blir en ny dag - en till dag! - med Q.
Var det värt det?
Så är jag då äntligen framme i det som jag har längtat så hett efter. I mer än tio år har jag längtat efter barn. I sju år har vi aktivt försökt få barn.
De senaste åren har jag ofta stannat upp just i månadsskiftet oktober-november. Det är mycket som har råkat hända just då, och det har gett mig anledning att se tillbaka och räkna efter. Nu är det ett år sedan, nu är det två år sedan. Fram tills nu har det varit ganska dystra tillbakablickar.
För fem år sedan, i oktober-november 2001, började jag må ordentligt dåligt över vår barnlöshet. Ungefär samtidigt tvingades jag byta tjänst på jobbet och insåg snabbt att jag avskydde mina nya arbetsuppgifter. Vintern 2001-2002 minns jag med fasa. Det var som att sitta i ett mörkt fängelse. Jag har nog aldrig känt mig så fångad och så låst som då.
Året därpå var det något bättre. Jag gick ner i arbetstid och vi bestämde oss för att betala för ett privat IVF-försök.
I slutet av oktober 2003 misslyckades vår tredje IVF. Jag vet inte om det misslyckandet var det värsta, alla har varit jävliga på sitt sätt. Men jag hoppades väldigt mycket på just det tredje försöket. Två enligt läkarna perfekta försök hade slutat negativt. Det tredje gav all-time high i antal ägg och befruktningar. Nu måste det ju lyckas. Man kan inte ha otur hur många gånger som helst. Det trodde inte läkarna heller, trots att vi efter två misslyckade försök borde ha fått två embryon återförda, fick vi bara ett. Risken för tvillinggraviditet ansågs för stor.
Idag kan jag faktiskt le lite åt deras optimism. Men när jag tänker på den jag var då, ler jag inte. Stackars liten! Som du plågades och våndades, till ingen nytta alls. Lilla vännen, om jag kunde trösta dig och läka dig.
I samma månadsskifte 2004 städade jag vårt hus och lämnade över nycklarna till uthyrningsfirman. Sedan satte jag mig på tåget och åkte till O och vårt nya liv i Stockholm. Jag var vemodig över att lämna Göteborg och huset och alla drömmar jag haft, men också lite lättad. Jag var mycket orolig över min arbetslöshet. Skulle jag kunna få ett nytt jobb? Skulle jag orka jobba igen? Några dagar senare kom min mens vilket betydde att vårt sista frysförsök hade misslyckats. Fyra IVF, fyra frysförsök, och nu var frysen tom.
Ett år senare, den 26 oktober 2005 fick jag mens igen, nu efter vår femte IVF som vi hade bestämt skulle bli den sista. Det var förskräckligt och överjävligt och ibland känns det fortfarande som en mardröm som jag inte kan vakna ur, men samtidigt var det också lättare än jag trodde. Helvetesresan var över. Nu visste vi.
Och så kom 2006. Den 23 oktober träffade vi Q för första gången och den 30 oktober blev han vår. Det är nu tre veckor sedan och det låter som en klyscha men det är alldeles sant: han har redan gett mig glädje och mening nog att fylla ett helt liv. Fast det är inte nog! Jag vill ha mer, mycket mer. Jag vill leva med honom, nära honom varje dag och se hur han växer och utvecklas, samtidigt som jag vill frysa varje (nå, kanske inte precis alla) ögonblick.
Det var detta jag ville. Det var detta jag längtade efter. Nu är jag mamma, och det har gjort mig hel. Nu har jag ett barn att älska, det var det jag behövde, och drömde om och längtade efter. (Fast egentligen vågade jag sällan föreställa mig hur det skulle vara att ha barn, det gjorde helt enkelt för ont.) Men att det skulle bli ett så underbart barn, det kunde jag inte ana!
Sagan slutar lyckligt. Så då var det väl värt allt lidande?
Nej. Det var det inte. Någonstans inom mig kommer jag alltid att vara förbannad över att ha behövt gå igenom allt detta. Men det som är så befriande med att ha fått Q, är att det inte är viktigt längre. Det handlar inte om mig längre. Jag slipper tänka på det där, jag slipper vada i de unkna känslorna. De finns kvar men i förminskad form och de kommer alltid att vara en del av mig, precis som alla andra saker jag varit med om, men de har ingenting med Q att göra, och det är så skönt.
Klockan är nu några minuter över midnatt och det är synnerligen korkat av mig att sitta uppe så sent och plåga mig själv med gamla minnen. Men jag tror att jag vet varför jag gör det, det finns två skäl som motsäger varann. Å ena sidan behöver jag lägga detta bakom mig, konstatera att det var så det var, det var förfärligt, men nu är det över! För bara ett år sedan var jag förtvivlad och tvivlande på om vi skulle nå fram, nu är vi framme.
Men å andra sidan har jag också ett behov av att minnas. Jag tror att det är några samtal jag har haft på sistone med närstående som har fått mig att inse detta. Från både O:s och min familj har det kommit mer eller mindre outtalade krav på att vi ska bli normala igen och börja delta i ett familjeliv som vi upplever som ansträngt och i vissa fall rentav förljuget. Men vi trilskas lite. Ja, vi har fått det bra. Q är fantastisk och vi håller på att växa ihop till en familj. Kan vi inte få göra det ifred. Måste alla andra relationer repareras och manifesteras just precis nu? Vi har en lång och sorglig historia bakom oss, kan vi (utan att vältra oss i den) få hämta andan lite och koncentrera oss på vår son?
Och nu är det dags för mig att sova så att jag orkar göra just det imorgon, som blir en ny dag - en till dag! - med Q.
De senaste åren har jag ofta stannat upp just i månadsskiftet oktober-november. Det är mycket som har råkat hända just då, och det har gett mig anledning att se tillbaka och räkna efter. Nu är det ett år sedan, nu är det två år sedan. Fram tills nu har det varit ganska dystra tillbakablickar.
För fem år sedan, i oktober-november 2001, började jag må ordentligt dåligt över vår barnlöshet. Ungefär samtidigt tvingades jag byta tjänst på jobbet och insåg snabbt att jag avskydde mina nya arbetsuppgifter. Vintern 2001-2002 minns jag med fasa. Det var som att sitta i ett mörkt fängelse. Jag har nog aldrig känt mig så fångad och så låst som då.
Året därpå var det något bättre. Jag gick ner i arbetstid och vi bestämde oss för att betala för ett privat IVF-försök.
I slutet av oktober 2003 misslyckades vår tredje IVF. Jag vet inte om det misslyckandet var det värsta, alla har varit jävliga på sitt sätt. Men jag hoppades väldigt mycket på just det tredje försöket. Två enligt läkarna perfekta försök hade slutat negativt. Det tredje gav all-time high i antal ägg och befruktningar. Nu måste det ju lyckas. Man kan inte ha otur hur många gånger som helst. Det trodde inte läkarna heller, trots att vi efter två misslyckade försök borde ha fått två embryon återförda, fick vi bara ett. Risken för tvillinggraviditet ansågs för stor.
Idag kan jag faktiskt le lite åt deras optimism. Men när jag tänker på den jag var då, ler jag inte. Stackars liten! Som du plågades och våndades, till ingen nytta alls. Lilla vännen, om jag kunde trösta dig och läka dig.
I samma månadsskifte 2004 städade jag vårt hus och lämnade över nycklarna till uthyrningsfirman. Sedan satte jag mig på tåget och åkte till O och vårt nya liv i Stockholm. Jag var vemodig över att lämna Göteborg och huset och alla drömmar jag haft, men också lite lättad. Jag var mycket orolig över min arbetslöshet. Skulle jag kunna få ett nytt jobb? Skulle jag orka jobba igen? Några dagar senare kom min mens vilket betydde att vårt sista frysförsök hade misslyckats. Fyra IVF, fyra frysförsök, och nu var frysen tom.
Ett år senare, den 26 oktober 2005 fick jag mens igen, nu efter vår femte IVF som vi hade bestämt skulle bli den sista. Det var förskräckligt och överjävligt och ibland känns det fortfarande som en mardröm som jag inte kan vakna ur, men samtidigt var det också lättare än jag trodde. Helvetesresan var över. Nu visste vi.
Och så kom 2006. Den 23 oktober träffade vi Q för första gången och den 30 oktober blev han vår. Det är nu tre veckor sedan och det låter som en klyscha men det är alldeles sant: han har redan gett mig glädje och mening nog att fylla ett helt liv. Fast det är inte nog! Jag vill ha mer, mycket mer. Jag vill leva med honom, nära honom varje dag och se hur han växer och utvecklas, samtidigt som jag vill frysa varje (nå, kanske inte precis alla) ögonblick.
Det var detta jag ville. Det var detta jag längtade efter. Nu är jag mamma, och det har gjort mig hel. Nu har jag ett barn att älska, det var det jag behövde, och drömde om och längtade efter. (Fast egentligen vågade jag sällan föreställa mig hur det skulle vara att ha barn, det gjorde helt enkelt för ont.) Men att det skulle bli ett så underbart barn, det kunde jag inte ana!
Sagan slutar lyckligt. Så då var det väl värt allt lidande?
Nej. Det var det inte. Någonstans inom mig kommer jag alltid att vara förbannad över att ha behövt gå igenom allt detta. Men det som är så befriande med att ha fått Q, är att det inte är viktigt längre. Det handlar inte om mig längre. Jag slipper tänka på det där, jag slipper vada i de unkna känslorna. De finns kvar men i förminskad form och de kommer alltid att vara en del av mig, precis som alla andra saker jag varit med om, men de har ingenting med Q att göra, och det är så skönt.
Klockan är nu några minuter över midnatt och det är synnerligen korkat av mig att sitta uppe så sent och plåga mig själv med gamla minnen. Men jag tror att jag vet varför jag gör det, det finns två skäl som motsäger varann. Å ena sidan behöver jag lägga detta bakom mig, konstatera att det var så det var, det var förfärligt, men nu är det över! För bara ett år sedan var jag förtvivlad och tvivlande på om vi skulle nå fram, nu är vi framme.
Men å andra sidan har jag också ett behov av att minnas. Jag tror att det är några samtal jag har haft på sistone med närstående som har fått mig att inse detta. Från både O:s och min familj har det kommit mer eller mindre outtalade krav på att vi ska bli normala igen och börja delta i ett familjeliv som vi upplever som ansträngt och i vissa fall rentav förljuget. Men vi trilskas lite. Ja, vi har fått det bra. Q är fantastisk och vi håller på att växa ihop till en familj. Kan vi inte få göra det ifred. Måste alla andra relationer repareras och manifesteras just precis nu? Vi har en lång och sorglig historia bakom oss, kan vi (utan att vältra oss i den) få hämta andan lite och koncentrera oss på vår son?
Och nu är det dags för mig att sova så att jag orkar göra just det imorgon, som blir en ny dag - en till dag! - med Q.
2006-11-16
Vara nära
Det är regnig och smådyster torsdag i Helgavärlden. Jag är förkyld och därför lite trött, fast jag har sovit lyxigt länge idag. O var hemma på förmiddagen och lät mig sova. Inatt ska jag ta hand om Q, har jag bestämt. Vi måste komma fram till ett schema som funkar för oss alla. Jag har svårt att komma i säng i tid och att somna på kvällen och är följaktligen alltid dödstrött på morgonen. Men å andra sidan somnar jag lätt om när jag blir väckt mitt i natten eller på morgonen. Imorse vaknade Q klockan sex, och jag tog hand om honom för att O skulle få sova. Men efter en halvtimme kom O upp, han hade inte somnat om. Vet ännu inte riktigt hur vi ska lösa detta så att alla får sova och ingen blir helt slutkörd.
När alla var vakna åkte vi och köpte lekhage. Den gulliga tjejen i affären kände igen oss, vi var där strax innan vi åkte till Seoul, och gav oss 10% rabatt, inte dumt. Det är något visst med adoption, man väcker uppmärksamhet. Hittills bara positiv sådan. Q sitter ofta i sele eller sjal och det brukar kommenteras.
Lekhagen ligger kvar i bakluckan, O hoppade av vid tunnelbanan för att åka till jobbet och jag är inte människa att baxa upp bebis, skötväska, mig själv och lekhage i lägenheten. Men när O kommer hem ska vi montera den och inviga den. Den var dyr som skam men förhoppningsvis kan vi använda den länge. Kanske ska julgranen få stå i den? Kanske kan vi ta med den ner till varvet när det är dags för vårfix av båten?
Tyvärr hade vi inte tid att äta lunch tillsammans som vi hade tänkt. Sådana små missräkningar kan göra mig ganska besviken. Jag längtar och ser fram emot att ha tid tillsammans med O. Det behöver inte vara barnfri tid utan Q, men jag vill vara med min man, jag vill att han ska se mig och ge mig ömhet och uppskattning.
Men lunch med Q var inte så dumt det heller, O ansvarar för provianteringen i familjen och ser till att hålla kylskåpet välfyllt. Det blev dansk röd korv med rotmos.
Efter mycket babbel nu till det jag tänkte skriva om: samsovning. Vi var från början överens om att vårt barn skulle sova i vår säng mellan oss. O och jag har varsin 1,05 säng och tidigare hade vi varsin bäddmadrass också. Men i somras bytte vi ut dem mot en stor bäddmadrass som alltså är hela 210 cm bred. Mycket säng! Både O och jag är långa och ingen av oss gillar att sova trångt, vi behöver mycket utrymme omkring oss.
Spjälsäng köpte vi ju också och den står i vårt sovrum. Efter ett par dagar hemma började vi lägga Q i den när han sover middag på dagen, för att slippa oron för att han ska trilla ur stora sängen. Så småningom hade vi väl tänkt lära honom att sova i den på natten också, för att senare introducera eget rum.
Vi är nog inte särskilt unika i detta sätt att tänka, men lustigt nog verkar det vara en generationsfråga. Båda mina föräldrar och O:s mamma verkade lätt förfärade när vi beskrev arrangemanget. Men han ska väl lära sig att sova själv?!?
Jag har grubblat lite på vad detta beror på. Jag vet att jag hade eget rum redan som bebis, och att det var en självklarhet då. Mamma var ganska sträng med att jag inte fick komma in till dem när jag vaknade på natten, utan jag skulle somna i min egen säng. Följden blev en viljornas kamp som pågick i flera år. Undrar om det inte hade varit enklare att kapitulera och ge mig den trygghet jag uppenbarligen behövde.
Förmodligen var detta sånt man fick lära sig förr, att barns behov och vilja inte ska få styra livet hemma, för då blir de bortskämda. Jag tror inte på det där. De mest bortskämda och odrägliga ungar jag har träffat är sådana för att de fått för lite uppmärksamhet av sina föräldrar, inte för mycket. Men det återstår att se hur jag kan efterleva mina principer och omsätta dem i praktiken.
Jag är så glad för att Q är ett så ömsint barn. Han gillar att bli buren, klappad, pussad och gosad med. Det hade känts svårt att bli avvisad, och det hade varit svårt att framhärda i att tvinga på honom ömhet.
När alla var vakna åkte vi och köpte lekhage. Den gulliga tjejen i affären kände igen oss, vi var där strax innan vi åkte till Seoul, och gav oss 10% rabatt, inte dumt. Det är något visst med adoption, man väcker uppmärksamhet. Hittills bara positiv sådan. Q sitter ofta i sele eller sjal och det brukar kommenteras.
Lekhagen ligger kvar i bakluckan, O hoppade av vid tunnelbanan för att åka till jobbet och jag är inte människa att baxa upp bebis, skötväska, mig själv och lekhage i lägenheten. Men när O kommer hem ska vi montera den och inviga den. Den var dyr som skam men förhoppningsvis kan vi använda den länge. Kanske ska julgranen få stå i den? Kanske kan vi ta med den ner till varvet när det är dags för vårfix av båten?
Tyvärr hade vi inte tid att äta lunch tillsammans som vi hade tänkt. Sådana små missräkningar kan göra mig ganska besviken. Jag längtar och ser fram emot att ha tid tillsammans med O. Det behöver inte vara barnfri tid utan Q, men jag vill vara med min man, jag vill att han ska se mig och ge mig ömhet och uppskattning.
Men lunch med Q var inte så dumt det heller, O ansvarar för provianteringen i familjen och ser till att hålla kylskåpet välfyllt. Det blev dansk röd korv med rotmos.
Efter mycket babbel nu till det jag tänkte skriva om: samsovning. Vi var från början överens om att vårt barn skulle sova i vår säng mellan oss. O och jag har varsin 1,05 säng och tidigare hade vi varsin bäddmadrass också. Men i somras bytte vi ut dem mot en stor bäddmadrass som alltså är hela 210 cm bred. Mycket säng! Både O och jag är långa och ingen av oss gillar att sova trångt, vi behöver mycket utrymme omkring oss.
Spjälsäng köpte vi ju också och den står i vårt sovrum. Efter ett par dagar hemma började vi lägga Q i den när han sover middag på dagen, för att slippa oron för att han ska trilla ur stora sängen. Så småningom hade vi väl tänkt lära honom att sova i den på natten också, för att senare introducera eget rum.
Vi är nog inte särskilt unika i detta sätt att tänka, men lustigt nog verkar det vara en generationsfråga. Båda mina föräldrar och O:s mamma verkade lätt förfärade när vi beskrev arrangemanget. Men han ska väl lära sig att sova själv?!?
Jag har grubblat lite på vad detta beror på. Jag vet att jag hade eget rum redan som bebis, och att det var en självklarhet då. Mamma var ganska sträng med att jag inte fick komma in till dem när jag vaknade på natten, utan jag skulle somna i min egen säng. Följden blev en viljornas kamp som pågick i flera år. Undrar om det inte hade varit enklare att kapitulera och ge mig den trygghet jag uppenbarligen behövde.
Förmodligen var detta sånt man fick lära sig förr, att barns behov och vilja inte ska få styra livet hemma, för då blir de bortskämda. Jag tror inte på det där. De mest bortskämda och odrägliga ungar jag har träffat är sådana för att de fått för lite uppmärksamhet av sina föräldrar, inte för mycket. Men det återstår att se hur jag kan efterleva mina principer och omsätta dem i praktiken.
Jag är så glad för att Q är ett så ömsint barn. Han gillar att bli buren, klappad, pussad och gosad med. Det hade känts svårt att bli avvisad, och det hade varit svårt att framhärda i att tvinga på honom ömhet.
Vara nära
Det är regnig och smådyster torsdag i Helgavärlden. Jag är förkyld och därför lite trött, fast jag har sovit lyxigt länge idag. O var hemma på förmiddagen och lät mig sova. Inatt ska jag ta hand om Q, har jag bestämt. Vi måste komma fram till ett schema som funkar för oss alla. Jag har svårt att komma i säng i tid och att somna på kvällen och är följaktligen alltid dödstrött på morgonen. Men å andra sidan somnar jag lätt om när jag blir väckt mitt i natten eller på morgonen. Imorse vaknade Q klockan sex, och jag tog hand om honom för att O skulle få sova. Men efter en halvtimme kom O upp, han hade inte somnat om. Vet ännu inte riktigt hur vi ska lösa detta så att alla får sova och ingen blir helt slutkörd.
När alla var vakna åkte vi och köpte lekhage. Den gulliga tjejen i affären kände igen oss, vi var där strax innan vi åkte till Seoul, och gav oss 10% rabatt, inte dumt. Det är något visst med adoption, man väcker uppmärksamhet. Hittills bara positiv sådan. Q sitter ofta i sele eller sjal och det brukar kommenteras.
Lekhagen ligger kvar i bakluckan, O hoppade av vid tunnelbanan för att åka till jobbet och jag är inte människa att baxa upp bebis, skötväska, mig själv och lekhage i lägenheten. Men när O kommer hem ska vi montera den och inviga den. Den var dyr som skam men förhoppningsvis kan vi använda den länge. Kanske ska julgranen få stå i den? Kanske kan vi ta med den ner till varvet när det är dags för vårfix av båten?
Tyvärr hade vi inte tid att äta lunch tillsammans som vi hade tänkt. Sådana små missräkningar kan göra mig ganska besviken. Jag längtar och ser fram emot att ha tid tillsammans med O. Det behöver inte vara barnfri tid utan Q, men jag vill vara med min man, jag vill att han ska se mig och ge mig ömhet och uppskattning.
Men lunch med Q var inte så dumt det heller, O ansvarar för provianteringen i familjen och ser till att hålla kylskåpet välfyllt. Det blev dansk röd korv med rotmos.
Efter mycket babbel nu till det jag tänkte skriva om: samsovning. Vi var från början överens om att vårt barn skulle sova i vår säng mellan oss. O och jag har varsin 1,05 säng och tidigare hade vi varsin bäddmadrass också. Men i somras bytte vi ut dem mot en stor bäddmadrass som alltså är hela 210 cm bred. Mycket säng! Både O och jag är långa och ingen av oss gillar att sova trångt, vi behöver mycket utrymme omkring oss.
Spjälsäng köpte vi ju också och den står i vårt sovrum. Efter ett par dagar hemma började vi lägga Q i den när han sover middag på dagen, för att slippa oron för att han ska trilla ur stora sängen. Så småningom hade vi väl tänkt lära honom att sova i den på natten också, för att senare introducera eget rum.
Vi är nog inte särskilt unika i detta sätt att tänka, men lustigt nog verkar det vara en generationsfråga. Båda mina föräldrar och O:s mamma verkade lätt förfärade när vi beskrev arrangemanget. Men han ska väl lära sig att sova själv?!?
Jag har grubblat lite på vad detta beror på. Jag vet att jag hade eget rum redan som bebis, och att det var en självklarhet då. Mamma var ganska sträng med att jag inte fick komma in till dem när jag vaknade på natten, utan jag skulle somna i min egen säng. Följden blev en viljornas kamp som pågick i flera år. Undrar om det inte hade varit enklare att kapitulera och ge mig den trygghet jag uppenbarligen behövde.
Förmodligen var detta sånt man fick lära sig förr, att barns behov och vilja inte ska få styra livet hemma, för då blir de bortskämda. Jag tror inte på det där. De mest bortskämda och odrägliga ungar jag har träffat är sådana för att de fått för lite uppmärksamhet av sina föräldrar, inte för mycket. Men det återstår att se hur jag kan efterleva mina principer och omsätta dem i praktiken.
Jag är så glad för att Q är ett så ömsint barn. Han gillar att bli buren, klappad, pussad och gosad med. Det hade känts svårt att bli avvisad, och det hade varit svårt att framhärda i att tvinga på honom ömhet.
När alla var vakna åkte vi och köpte lekhage. Den gulliga tjejen i affären kände igen oss, vi var där strax innan vi åkte till Seoul, och gav oss 10% rabatt, inte dumt. Det är något visst med adoption, man väcker uppmärksamhet. Hittills bara positiv sådan. Q sitter ofta i sele eller sjal och det brukar kommenteras.
Lekhagen ligger kvar i bakluckan, O hoppade av vid tunnelbanan för att åka till jobbet och jag är inte människa att baxa upp bebis, skötväska, mig själv och lekhage i lägenheten. Men när O kommer hem ska vi montera den och inviga den. Den var dyr som skam men förhoppningsvis kan vi använda den länge. Kanske ska julgranen få stå i den? Kanske kan vi ta med den ner till varvet när det är dags för vårfix av båten?
Tyvärr hade vi inte tid att äta lunch tillsammans som vi hade tänkt. Sådana små missräkningar kan göra mig ganska besviken. Jag längtar och ser fram emot att ha tid tillsammans med O. Det behöver inte vara barnfri tid utan Q, men jag vill vara med min man, jag vill att han ska se mig och ge mig ömhet och uppskattning.
Men lunch med Q var inte så dumt det heller, O ansvarar för provianteringen i familjen och ser till att hålla kylskåpet välfyllt. Det blev dansk röd korv med rotmos.
Efter mycket babbel nu till det jag tänkte skriva om: samsovning. Vi var från början överens om att vårt barn skulle sova i vår säng mellan oss. O och jag har varsin 1,05 säng och tidigare hade vi varsin bäddmadrass också. Men i somras bytte vi ut dem mot en stor bäddmadrass som alltså är hela 210 cm bred. Mycket säng! Både O och jag är långa och ingen av oss gillar att sova trångt, vi behöver mycket utrymme omkring oss.
Spjälsäng köpte vi ju också och den står i vårt sovrum. Efter ett par dagar hemma började vi lägga Q i den när han sover middag på dagen, för att slippa oron för att han ska trilla ur stora sängen. Så småningom hade vi väl tänkt lära honom att sova i den på natten också, för att senare introducera eget rum.
Vi är nog inte särskilt unika i detta sätt att tänka, men lustigt nog verkar det vara en generationsfråga. Båda mina föräldrar och O:s mamma verkade lätt förfärade när vi beskrev arrangemanget. Men han ska väl lära sig att sova själv?!?
Jag har grubblat lite på vad detta beror på. Jag vet att jag hade eget rum redan som bebis, och att det var en självklarhet då. Mamma var ganska sträng med att jag inte fick komma in till dem när jag vaknade på natten, utan jag skulle somna i min egen säng. Följden blev en viljornas kamp som pågick i flera år. Undrar om det inte hade varit enklare att kapitulera och ge mig den trygghet jag uppenbarligen behövde.
Förmodligen var detta sånt man fick lära sig förr, att barns behov och vilja inte ska få styra livet hemma, för då blir de bortskämda. Jag tror inte på det där. De mest bortskämda och odrägliga ungar jag har träffat är sådana för att de fått för lite uppmärksamhet av sina föräldrar, inte för mycket. Men det återstår att se hur jag kan efterleva mina principer och omsätta dem i praktiken.
Jag är så glad för att Q är ett så ömsint barn. Han gillar att bli buren, klappad, pussad och gosad med. Det hade känts svårt att bli avvisad, och det hade varit svårt att framhärda i att tvinga på honom ömhet.
2006-11-15
Rutiner
..ska man ha sägs det. Det har inte jag ännu. Kanske inte så konstigt med tanke på att vi bara varit hemma i två veckor. Min jet lag har gått över men jag vet inte hur det är med Q:s. Hur lång tid tar det för en bebis att ställa om sin mat- och sovklocka?
Dagarna ser i alla fall ut ungefär så här:
05:00 Q börjar sno runt i sängen, ställer sig upp med hjälp av sänggaveln. Ibland kan det hjälpa med lite klappar och handhållande för att lugna ner honom men oftast är det bara att kapitulera och inse att det är morgon. O tar nästan alltid första passet - så snäll är han. Flaska och sedan lite lek.
06:30 Q somnar igen, O bär in honom till mig och åker till jobbet. Har jag tur blir det ytterligare en timmes sömn, men inte alltid.
07-08 sisådär går vi upp. Dags för mera mat till Q. O brukar ge honom gröt på morgonen, det gillar han. Jag är bekvämare och ger flaska. Vi håller på att introducera puréer och annat, men samtidigt är flaskan så enkel och det märks att den ger honom trygghet. Majsvälling har funkat ett par gånger, och det var ett jättebra tips att blanda mjölkpulver med vanlig välling. He, he. Allt måste ske med list.
09:30 ungefär kan det börja bli dags för mig att få lite frukost. Om Q är mätt och snäll sitter han i sin höga stol och kladdar med smörgåsrån medan jag äter och läser DN. Brukar hinna genom del 1. Igår visade han plötsligt en oroväckande tendens att vilja resa sig upp i stolen - gahh! Företagsamma unge, sånt ska du inte kunna!
Sedan är det dags för umgänge. Ibland sätter jag honom i bärsele eller bärsjal och går runt och fixar hemma, gärna till musik. Ibland lägger jag mig på golvet och leker. Det roligaste Q vet är att ställa sig upp och balansera på sina vingliga små fötter och ben. Väl i upprätt ställning drabbas han ofta av hybris och släpper ena handen (förmodligen för att kunna vinka till en tänkt publik - en riktig estradör alltså). Resultatet blir ofta att han dråsar omkull och är jag då inte tillräckligt påpasslig slår han i munnen eller huvudet och ger mig hjärtinfarkt på köpet. Inget blodvite hittills dock.
Vi har också tagit några barnvagnspromenader som Q uthärdat med jämnmod. Han tittar förebrående på mig och somnar oftast.
Vid 12-13-14-tiden sisådär tycker jag att bebisar ska sova middag, helst två timmar men Q är inte riktigt av samma åsikt. Ofta tycker han att tillvaron är lite för spännande för att sova bort. Man märker hur han kämpar för att hålla sig vaken. Å andra sidan somnar han på två andetag när han väl tillåter sig att slappna av. Hittills har han alltid fått somna i min eller O:s famn, vi har inte velat ens pröva att lämna honom ensam. Kanske får vi ångra detta i framtiden men just nu säger våra instinkter oss att vi ska hålla hårt i honom. Sövning tar sällan mer än tio-femton minuter, ofta går det ännu snabbare.
Tidigt på eftermiddagen kommer O hem, och då är det väldigt skönt att kunna lämpa över Q till honom ibland. Särskilt nu, när snuvan gör honom lite stingslig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, men det är skönt att kunna gå på muggen ifred.
Nästan varje kväll badar O och Q tillsammans. Q är ett riktigt vattendjur, han jollrar förtjust när vi tappar upp vattnet och plaskar för fullt i karet. Att få vatten i ansiktet och håret är helt okej. Sedan är det dags för kvällsflaska och godnatt. Oftast sover han vid halvåttatiden eller däromkring.
Någon gång på småtimmarna vaknar han så och ska ha mera mat, vilket han får, och sedan blir klockan fem igen..
Egentligen är vi ganska nöjda med detta oregelbundna schema. Det hade inte varit så dumt om herr Q kunde tänka sig att sova ett par timmar till på morgonen, fem är okristligt tidigt, men å andra sidan är det rätt skönt att han slocknar vid åttatiden. Vi har ännu inte experimenterat så mycket med sovtiderna utan låtit honom bestämma själv. Därav avsaknaden av rutiner, gissar jag.
Imorgon ska vi faktiskt investera i en lekhage. Det låter ålderdomligt och gräsligt, men det är för att jag ska få lite ro att göra något annat än bära eller passa på en vinglig Q. Det roligaste han vet är att stå upp i sin spjälsäng och hålla sig i överkanten. Vi lyfter ut den i vardagsrummet och han balanserade i den i en timme och pladdrade förtjust utan avbrott. En lekhage är ju ännu lite större och kanske därmed ännu roligare?
Dagarna ser i alla fall ut ungefär så här:
05:00 Q börjar sno runt i sängen, ställer sig upp med hjälp av sänggaveln. Ibland kan det hjälpa med lite klappar och handhållande för att lugna ner honom men oftast är det bara att kapitulera och inse att det är morgon. O tar nästan alltid första passet - så snäll är han. Flaska och sedan lite lek.
06:30 Q somnar igen, O bär in honom till mig och åker till jobbet. Har jag tur blir det ytterligare en timmes sömn, men inte alltid.
07-08 sisådär går vi upp. Dags för mera mat till Q. O brukar ge honom gröt på morgonen, det gillar han. Jag är bekvämare och ger flaska. Vi håller på att introducera puréer och annat, men samtidigt är flaskan så enkel och det märks att den ger honom trygghet. Majsvälling har funkat ett par gånger, och det var ett jättebra tips att blanda mjölkpulver med vanlig välling. He, he. Allt måste ske med list.
09:30 ungefär kan det börja bli dags för mig att få lite frukost. Om Q är mätt och snäll sitter han i sin höga stol och kladdar med smörgåsrån medan jag äter och läser DN. Brukar hinna genom del 1. Igår visade han plötsligt en oroväckande tendens att vilja resa sig upp i stolen - gahh! Företagsamma unge, sånt ska du inte kunna!
Sedan är det dags för umgänge. Ibland sätter jag honom i bärsele eller bärsjal och går runt och fixar hemma, gärna till musik. Ibland lägger jag mig på golvet och leker. Det roligaste Q vet är att ställa sig upp och balansera på sina vingliga små fötter och ben. Väl i upprätt ställning drabbas han ofta av hybris och släpper ena handen (förmodligen för att kunna vinka till en tänkt publik - en riktig estradör alltså). Resultatet blir ofta att han dråsar omkull och är jag då inte tillräckligt påpasslig slår han i munnen eller huvudet och ger mig hjärtinfarkt på köpet. Inget blodvite hittills dock.
Vi har också tagit några barnvagnspromenader som Q uthärdat med jämnmod. Han tittar förebrående på mig och somnar oftast.
Vid 12-13-14-tiden sisådär tycker jag att bebisar ska sova middag, helst två timmar men Q är inte riktigt av samma åsikt. Ofta tycker han att tillvaron är lite för spännande för att sova bort. Man märker hur han kämpar för att hålla sig vaken. Å andra sidan somnar han på två andetag när han väl tillåter sig att slappna av. Hittills har han alltid fått somna i min eller O:s famn, vi har inte velat ens pröva att lämna honom ensam. Kanske får vi ångra detta i framtiden men just nu säger våra instinkter oss att vi ska hålla hårt i honom. Sövning tar sällan mer än tio-femton minuter, ofta går det ännu snabbare.
Tidigt på eftermiddagen kommer O hem, och då är det väldigt skönt att kunna lämpa över Q till honom ibland. Särskilt nu, när snuvan gör honom lite stingslig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, men det är skönt att kunna gå på muggen ifred.
Nästan varje kväll badar O och Q tillsammans. Q är ett riktigt vattendjur, han jollrar förtjust när vi tappar upp vattnet och plaskar för fullt i karet. Att få vatten i ansiktet och håret är helt okej. Sedan är det dags för kvällsflaska och godnatt. Oftast sover han vid halvåttatiden eller däromkring.
Någon gång på småtimmarna vaknar han så och ska ha mera mat, vilket han får, och sedan blir klockan fem igen..
Egentligen är vi ganska nöjda med detta oregelbundna schema. Det hade inte varit så dumt om herr Q kunde tänka sig att sova ett par timmar till på morgonen, fem är okristligt tidigt, men å andra sidan är det rätt skönt att han slocknar vid åttatiden. Vi har ännu inte experimenterat så mycket med sovtiderna utan låtit honom bestämma själv. Därav avsaknaden av rutiner, gissar jag.
Imorgon ska vi faktiskt investera i en lekhage. Det låter ålderdomligt och gräsligt, men det är för att jag ska få lite ro att göra något annat än bära eller passa på en vinglig Q. Det roligaste han vet är att stå upp i sin spjälsäng och hålla sig i överkanten. Vi lyfter ut den i vardagsrummet och han balanserade i den i en timme och pladdrade förtjust utan avbrott. En lekhage är ju ännu lite större och kanske därmed ännu roligare?
Rutiner
..ska man ha sägs det. Det har inte jag ännu. Kanske inte så konstigt med tanke på att vi bara varit hemma i två veckor. Min jet lag har gått över men jag vet inte hur det är med Q:s. Hur lång tid tar det för en bebis att ställa om sin mat- och sovklocka?
Dagarna ser i alla fall ut ungefär så här:
05:00 Q börjar sno runt i sängen, ställer sig upp med hjälp av sänggaveln. Ibland kan det hjälpa med lite klappar och handhållande för att lugna ner honom men oftast är det bara att kapitulera och inse att det är morgon. O tar nästan alltid första passet - så snäll är han. Flaska och sedan lite lek.
06:30 Q somnar igen, O bär in honom till mig och åker till jobbet. Har jag tur blir det ytterligare en timmes sömn, men inte alltid.
07-08 sisådär går vi upp. Dags för mera mat till Q. O brukar ge honom gröt på morgonen, det gillar han. Jag är bekvämare och ger flaska. Vi håller på att introducera puréer och annat, men samtidigt är flaskan så enkel och det märks att den ger honom trygghet. Majsvälling har funkat ett par gånger, och det var ett jättebra tips att blanda mjölkpulver med vanlig välling. He, he. Allt måste ske med list.
09:30 ungefär kan det börja bli dags för mig att få lite frukost. Om Q är mätt och snäll sitter han i sin höga stol och kladdar med smörgåsrån medan jag äter och läser DN. Brukar hinna genom del 1. Igår visade han plötsligt en oroväckande tendens att vilja resa sig upp i stolen - gahh! Företagsamma unge, sånt ska du inte kunna!
Sedan är det dags för umgänge. Ibland sätter jag honom i bärsele eller bärsjal och går runt och fixar hemma, gärna till musik. Ibland lägger jag mig på golvet och leker. Det roligaste Q vet är att ställa sig upp och balansera på sina vingliga små fötter och ben. Väl i upprätt ställning drabbas han ofta av hybris och släpper ena handen (förmodligen för att kunna vinka till en tänkt publik - en riktig estradör alltså). Resultatet blir ofta att han dråsar omkull och är jag då inte tillräckligt påpasslig slår han i munnen eller huvudet och ger mig hjärtinfarkt på köpet. Inget blodvite hittills dock.
Vi har också tagit några barnvagnspromenader som Q uthärdat med jämnmod. Han tittar förebrående på mig och somnar oftast.
Vid 12-13-14-tiden sisådär tycker jag att bebisar ska sova middag, helst två timmar men Q är inte riktigt av samma åsikt. Ofta tycker han att tillvaron är lite för spännande för att sova bort. Man märker hur han kämpar för att hålla sig vaken. Å andra sidan somnar han på två andetag när han väl tillåter sig att slappna av. Hittills har han alltid fått somna i min eller O:s famn, vi har inte velat ens pröva att lämna honom ensam. Kanske får vi ångra detta i framtiden men just nu säger våra instinkter oss att vi ska hålla hårt i honom. Sövning tar sällan mer än tio-femton minuter, ofta går det ännu snabbare.
Tidigt på eftermiddagen kommer O hem, och då är det väldigt skönt att kunna lämpa över Q till honom ibland. Särskilt nu, när snuvan gör honom lite stingslig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, men det är skönt att kunna gå på muggen ifred.
Nästan varje kväll badar O och Q tillsammans. Q är ett riktigt vattendjur, han jollrar förtjust när vi tappar upp vattnet och plaskar för fullt i karet. Att få vatten i ansiktet och håret är helt okej. Sedan är det dags för kvällsflaska och godnatt. Oftast sover han vid halvåttatiden eller däromkring.
Någon gång på småtimmarna vaknar han så och ska ha mera mat, vilket han får, och sedan blir klockan fem igen..
Egentligen är vi ganska nöjda med detta oregelbundna schema. Det hade inte varit så dumt om herr Q kunde tänka sig att sova ett par timmar till på morgonen, fem är okristligt tidigt, men å andra sidan är det rätt skönt att han slocknar vid åttatiden. Vi har ännu inte experimenterat så mycket med sovtiderna utan låtit honom bestämma själv. Därav avsaknaden av rutiner, gissar jag.
Imorgon ska vi faktiskt investera i en lekhage. Det låter ålderdomligt och gräsligt, men det är för att jag ska få lite ro att göra något annat än bära eller passa på en vinglig Q. Det roligaste han vet är att stå upp i sin spjälsäng och hålla sig i överkanten. Vi lyfter ut den i vardagsrummet och han balanserade i den i en timme och pladdrade förtjust utan avbrott. En lekhage är ju ännu lite större och kanske därmed ännu roligare?
Dagarna ser i alla fall ut ungefär så här:
05:00 Q börjar sno runt i sängen, ställer sig upp med hjälp av sänggaveln. Ibland kan det hjälpa med lite klappar och handhållande för att lugna ner honom men oftast är det bara att kapitulera och inse att det är morgon. O tar nästan alltid första passet - så snäll är han. Flaska och sedan lite lek.
06:30 Q somnar igen, O bär in honom till mig och åker till jobbet. Har jag tur blir det ytterligare en timmes sömn, men inte alltid.
07-08 sisådär går vi upp. Dags för mera mat till Q. O brukar ge honom gröt på morgonen, det gillar han. Jag är bekvämare och ger flaska. Vi håller på att introducera puréer och annat, men samtidigt är flaskan så enkel och det märks att den ger honom trygghet. Majsvälling har funkat ett par gånger, och det var ett jättebra tips att blanda mjölkpulver med vanlig välling. He, he. Allt måste ske med list.
09:30 ungefär kan det börja bli dags för mig att få lite frukost. Om Q är mätt och snäll sitter han i sin höga stol och kladdar med smörgåsrån medan jag äter och läser DN. Brukar hinna genom del 1. Igår visade han plötsligt en oroväckande tendens att vilja resa sig upp i stolen - gahh! Företagsamma unge, sånt ska du inte kunna!
Sedan är det dags för umgänge. Ibland sätter jag honom i bärsele eller bärsjal och går runt och fixar hemma, gärna till musik. Ibland lägger jag mig på golvet och leker. Det roligaste Q vet är att ställa sig upp och balansera på sina vingliga små fötter och ben. Väl i upprätt ställning drabbas han ofta av hybris och släpper ena handen (förmodligen för att kunna vinka till en tänkt publik - en riktig estradör alltså). Resultatet blir ofta att han dråsar omkull och är jag då inte tillräckligt påpasslig slår han i munnen eller huvudet och ger mig hjärtinfarkt på köpet. Inget blodvite hittills dock.
Vi har också tagit några barnvagnspromenader som Q uthärdat med jämnmod. Han tittar förebrående på mig och somnar oftast.
Vid 12-13-14-tiden sisådär tycker jag att bebisar ska sova middag, helst två timmar men Q är inte riktigt av samma åsikt. Ofta tycker han att tillvaron är lite för spännande för att sova bort. Man märker hur han kämpar för att hålla sig vaken. Å andra sidan somnar han på två andetag när han väl tillåter sig att slappna av. Hittills har han alltid fått somna i min eller O:s famn, vi har inte velat ens pröva att lämna honom ensam. Kanske får vi ångra detta i framtiden men just nu säger våra instinkter oss att vi ska hålla hårt i honom. Sövning tar sällan mer än tio-femton minuter, ofta går det ännu snabbare.
Tidigt på eftermiddagen kommer O hem, och då är det väldigt skönt att kunna lämpa över Q till honom ibland. Särskilt nu, när snuvan gör honom lite stingslig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, men det är skönt att kunna gå på muggen ifred.
Nästan varje kväll badar O och Q tillsammans. Q är ett riktigt vattendjur, han jollrar förtjust när vi tappar upp vattnet och plaskar för fullt i karet. Att få vatten i ansiktet och håret är helt okej. Sedan är det dags för kvällsflaska och godnatt. Oftast sover han vid halvåttatiden eller däromkring.
Någon gång på småtimmarna vaknar han så och ska ha mera mat, vilket han får, och sedan blir klockan fem igen..
Egentligen är vi ganska nöjda med detta oregelbundna schema. Det hade inte varit så dumt om herr Q kunde tänka sig att sova ett par timmar till på morgonen, fem är okristligt tidigt, men å andra sidan är det rätt skönt att han slocknar vid åttatiden. Vi har ännu inte experimenterat så mycket med sovtiderna utan låtit honom bestämma själv. Därav avsaknaden av rutiner, gissar jag.
Imorgon ska vi faktiskt investera i en lekhage. Det låter ålderdomligt och gräsligt, men det är för att jag ska få lite ro att göra något annat än bära eller passa på en vinglig Q. Det roligaste han vet är att stå upp i sin spjälsäng och hålla sig i överkanten. Vi lyfter ut den i vardagsrummet och han balanserade i den i en timme och pladdrade förtjust utan avbrott. En lekhage är ju ännu lite större och kanske därmed ännu roligare?
2006-11-13
Shoppingfacit
Friden breder ut sig, en snorig Q sover middag i förhoppningsvis någon timme. Snorandet gör att han inte är riktigt sitt godmodiga vanliga jag utan lite grinigare, men fortfarande högst älskansvärd.
Trogna läsare vet att jag shoppade som en dåre till Q. Nu med hela fjorton dagars mammaerfarenhet tänkte jag berätta vilka köp som blev bra. Jag är själv lite förvånad över resultatet.
Spjälsäng med spjälskydd - jo, den används till Q:s dagliga tupplurer. På natten sover han mellan oss vilket går över förväntan. Vi var båda oroliga över att inte kunna sova tillsammans med en sparkande bebis, men Q sover fint och beskedligt (utom just inatt, men det skyller vi på snuvan). Ibland känner man en liten hand treva efter en, mysigt. Vi leker dessutom mycket i spjälsängen, Q får stå upp i den och vi pratar och pussar. Allt för att han ska uppfatta den som ett trevligt ställe att vara på.
Sovpåse - har vi bara använt en gång hittills, men det kanske blir mer.
Barnvagn med mjuklift och skötväska - funkar bra. Mjukliften är urvuxen, som förväntat. Just idag har vi lärt oss hur man transformerar den till en åkpåse, fast vi har inte riktigt fattat finessen med en dylik ännu.
Skötbädd, hög stol med dyna - används varje dag, förstås!
Vällingdoserare - raljerade jag över, men den är fasen så bra. Vi köpte en till i Korea, och använder båda hela tiden. Det är skönt att slippa mäta upp pulver när det är bråttom att få till en flaska. Vi köpte också ett flaskställ (tack för tipset Malva!). Det verkar helt onödigt men är jättebra! Skönt att slippa ha det vanliga diskstället fullt med flaskor.
Babygym - Q är för stor och för atletisk för gymmet. Han försökte genast klättra upp på det, helt livsfarligt. Men leksakerna till gymmet har vi tagit loss och leker med varje dag.
Bärsele och bärsjal - värda precis varenda krona. Bärselen följde med till Korea, vet inte vad vi hade gjort utan den på planet och på alla flygplatser. Hemma använder vi den varje dag, och nu har jag dessutom börjat lära mig knyta bärsjal. Har tagit två morgonpromenader med Q i sjalen, och fått många undrande och förtjusta blickar från mötande. Båda gångerna har Q somnat efter cirka tio meter. Funderar på att investera i ytterligare någon sjal, kanske en ringsjal eller liknande som inte är så krånglig att knyta? Tips mottages gärna!
Nappar - vi köpte två som vi hade med oss till Korea. Det visade sig vara en jädra tur. Q är en riktig nappnos, kan inte somna utan napp, och vi fick ingen av SWS. Vi låter honom ha nappen så mycket han vill, det blir när han ska somna och när han känner sig lite ynklig. På natten gnyr han när den har trillat ut, då utbryter febrilt letande och både O och jag har en arsenal av nappar på våra nattduksbord.
Kläder - jag trodde att jag hade köpt alldeles för mycket! Det har jag väl egentligen, men inte så mycket för mycket som jag trodde. Det är en strykande åtgång på kläder! Jag byter tröja/body på Q (och mig själv) varje dag. Jag är väldigt glad åt alla kläder och särskilt overallerna, det hade varit jobbigt att behöva störta ut nu och handla till honom.
Kofta - den berömda pastellkoftan. Den är nästan för liten för min store pojke! Har använt den en gång, till hans fars behärskade bestörtning, han tyckte att det var för mycket ludd och pastellfärger. Själv tyckte jag att Q såg ut som en ljusblå isbjörn, om man nu kan tänka sig en sådan.
Och så har vi alla leksaker, de tycks nästan föröka sig. Efter några dagar hemma åkte vi till Ikea och investerade i en lekmatta (som inte halkar) och en korg att ha alla grejer i. Det visade sig vara bra köp. För övrigt hjälper Q oss att upptäcka att nästan allt kan användas som leksaker. Igår bedårade han mig fullständigt när han satt i bärsjalen och lekte med min hand. Han höll i handleden och draperade mina fingrar över sitt ansikte. Så sköt han handen ifrån sig och studerade den noga, för att sedan lägga den över sina ögon igen. Upprepning sisådär sju gånger. Kan man annat än smälta?
Trogna läsare vet att jag shoppade som en dåre till Q. Nu med hela fjorton dagars mammaerfarenhet tänkte jag berätta vilka köp som blev bra. Jag är själv lite förvånad över resultatet.
Spjälsäng med spjälskydd - jo, den används till Q:s dagliga tupplurer. På natten sover han mellan oss vilket går över förväntan. Vi var båda oroliga över att inte kunna sova tillsammans med en sparkande bebis, men Q sover fint och beskedligt (utom just inatt, men det skyller vi på snuvan). Ibland känner man en liten hand treva efter en, mysigt. Vi leker dessutom mycket i spjälsängen, Q får stå upp i den och vi pratar och pussar. Allt för att han ska uppfatta den som ett trevligt ställe att vara på.
Sovpåse - har vi bara använt en gång hittills, men det kanske blir mer.
Barnvagn med mjuklift och skötväska - funkar bra. Mjukliften är urvuxen, som förväntat. Just idag har vi lärt oss hur man transformerar den till en åkpåse, fast vi har inte riktigt fattat finessen med en dylik ännu.
Skötbädd, hög stol med dyna - används varje dag, förstås!
Vällingdoserare - raljerade jag över, men den är fasen så bra. Vi köpte en till i Korea, och använder båda hela tiden. Det är skönt att slippa mäta upp pulver när det är bråttom att få till en flaska. Vi köpte också ett flaskställ (tack för tipset Malva!). Det verkar helt onödigt men är jättebra! Skönt att slippa ha det vanliga diskstället fullt med flaskor.
Babygym - Q är för stor och för atletisk för gymmet. Han försökte genast klättra upp på det, helt livsfarligt. Men leksakerna till gymmet har vi tagit loss och leker med varje dag.
Bärsele och bärsjal - värda precis varenda krona. Bärselen följde med till Korea, vet inte vad vi hade gjort utan den på planet och på alla flygplatser. Hemma använder vi den varje dag, och nu har jag dessutom börjat lära mig knyta bärsjal. Har tagit två morgonpromenader med Q i sjalen, och fått många undrande och förtjusta blickar från mötande. Båda gångerna har Q somnat efter cirka tio meter. Funderar på att investera i ytterligare någon sjal, kanske en ringsjal eller liknande som inte är så krånglig att knyta? Tips mottages gärna!
Nappar - vi köpte två som vi hade med oss till Korea. Det visade sig vara en jädra tur. Q är en riktig nappnos, kan inte somna utan napp, och vi fick ingen av SWS. Vi låter honom ha nappen så mycket han vill, det blir när han ska somna och när han känner sig lite ynklig. På natten gnyr han när den har trillat ut, då utbryter febrilt letande och både O och jag har en arsenal av nappar på våra nattduksbord.
Kläder - jag trodde att jag hade köpt alldeles för mycket! Det har jag väl egentligen, men inte så mycket för mycket som jag trodde. Det är en strykande åtgång på kläder! Jag byter tröja/body på Q (och mig själv) varje dag. Jag är väldigt glad åt alla kläder och särskilt overallerna, det hade varit jobbigt att behöva störta ut nu och handla till honom.
Kofta - den berömda pastellkoftan. Den är nästan för liten för min store pojke! Har använt den en gång, till hans fars behärskade bestörtning, han tyckte att det var för mycket ludd och pastellfärger. Själv tyckte jag att Q såg ut som en ljusblå isbjörn, om man nu kan tänka sig en sådan.
Och så har vi alla leksaker, de tycks nästan föröka sig. Efter några dagar hemma åkte vi till Ikea och investerade i en lekmatta (som inte halkar) och en korg att ha alla grejer i. Det visade sig vara bra köp. För övrigt hjälper Q oss att upptäcka att nästan allt kan användas som leksaker. Igår bedårade han mig fullständigt när han satt i bärsjalen och lekte med min hand. Han höll i handleden och draperade mina fingrar över sitt ansikte. Så sköt han handen ifrån sig och studerade den noga, för att sedan lägga den över sina ögon igen. Upprepning sisådär sju gånger. Kan man annat än smälta?
Shoppingfacit
Friden breder ut sig, en snorig Q sover middag i förhoppningsvis någon timme. Snorandet gör att han inte är riktigt sitt godmodiga vanliga jag utan lite grinigare, men fortfarande högst älskansvärd.
Trogna läsare vet att jag shoppade som en dåre till Q. Nu med hela fjorton dagars mammaerfarenhet tänkte jag berätta vilka köp som blev bra. Jag är själv lite förvånad över resultatet.
Spjälsäng med spjälskydd - jo, den används till Q:s dagliga tupplurer. På natten sover han mellan oss vilket går över förväntan. Vi var båda oroliga över att inte kunna sova tillsammans med en sparkande bebis, men Q sover fint och beskedligt (utom just inatt, men det skyller vi på snuvan). Ibland känner man en liten hand treva efter en, mysigt. Vi leker dessutom mycket i spjälsängen, Q får stå upp i den och vi pratar och pussar. Allt för att han ska uppfatta den som ett trevligt ställe att vara på.
Sovpåse - har vi bara använt en gång hittills, men det kanske blir mer.
Barnvagn med mjuklift och skötväska - funkar bra. Mjukliften är urvuxen, som förväntat. Just idag har vi lärt oss hur man transformerar den till en åkpåse, fast vi har inte riktigt fattat finessen med en dylik ännu.
Skötbädd, hög stol med dyna - används varje dag, förstås!
Vällingdoserare - raljerade jag över, men den är fasen så bra. Vi köpte en till i Korea, och använder båda hela tiden. Det är skönt att slippa mäta upp pulver när det är bråttom att få till en flaska. Vi köpte också ett flaskställ (tack för tipset Malva!). Det verkar helt onödigt men är jättebra! Skönt att slippa ha det vanliga diskstället fullt med flaskor.
Babygym - Q är för stor och för atletisk för gymmet. Han försökte genast klättra upp på det, helt livsfarligt. Men leksakerna till gymmet har vi tagit loss och leker med varje dag.
Bärsele och bärsjal - värda precis varenda krona. Bärselen följde med till Korea, vet inte vad vi hade gjort utan den på planet och på alla flygplatser. Hemma använder vi den varje dag, och nu har jag dessutom börjat lära mig knyta bärsjal. Har tagit två morgonpromenader med Q i sjalen, och fått många undrande och förtjusta blickar från mötande. Båda gångerna har Q somnat efter cirka tio meter. Funderar på att investera i ytterligare någon sjal, kanske en ringsjal eller liknande som inte är så krånglig att knyta? Tips mottages gärna!
Nappar - vi köpte två som vi hade med oss till Korea. Det visade sig vara en jädra tur. Q är en riktig nappnos, kan inte somna utan napp, och vi fick ingen av SWS. Vi låter honom ha nappen så mycket han vill, det blir när han ska somna och när han känner sig lite ynklig. På natten gnyr han när den har trillat ut, då utbryter febrilt letande och både O och jag har en arsenal av nappar på våra nattduksbord.
Kläder - jag trodde att jag hade köpt alldeles för mycket! Det har jag väl egentligen, men inte så mycket för mycket som jag trodde. Det är en strykande åtgång på kläder! Jag byter tröja/body på Q (och mig själv) varje dag. Jag är väldigt glad åt alla kläder och särskilt overallerna, det hade varit jobbigt att behöva störta ut nu och handla till honom.
Kofta - den berömda pastellkoftan. Den är nästan för liten för min store pojke! Har använt den en gång, till hans fars behärskade bestörtning, han tyckte att det var för mycket ludd och pastellfärger. Själv tyckte jag att Q såg ut som en ljusblå isbjörn, om man nu kan tänka sig en sådan.
Och så har vi alla leksaker, de tycks nästan föröka sig. Efter några dagar hemma åkte vi till Ikea och investerade i en lekmatta (som inte halkar) och en korg att ha alla grejer i. Det visade sig vara bra köp. För övrigt hjälper Q oss att upptäcka att nästan allt kan användas som leksaker. Igår bedårade han mig fullständigt när han satt i bärsjalen och lekte med min hand. Han höll i handleden och draperade mina fingrar över sitt ansikte. Så sköt han handen ifrån sig och studerade den noga, för att sedan lägga den över sina ögon igen. Upprepning sisådär sju gånger. Kan man annat än smälta?
Trogna läsare vet att jag shoppade som en dåre till Q. Nu med hela fjorton dagars mammaerfarenhet tänkte jag berätta vilka köp som blev bra. Jag är själv lite förvånad över resultatet.
Spjälsäng med spjälskydd - jo, den används till Q:s dagliga tupplurer. På natten sover han mellan oss vilket går över förväntan. Vi var båda oroliga över att inte kunna sova tillsammans med en sparkande bebis, men Q sover fint och beskedligt (utom just inatt, men det skyller vi på snuvan). Ibland känner man en liten hand treva efter en, mysigt. Vi leker dessutom mycket i spjälsängen, Q får stå upp i den och vi pratar och pussar. Allt för att han ska uppfatta den som ett trevligt ställe att vara på.
Sovpåse - har vi bara använt en gång hittills, men det kanske blir mer.
Barnvagn med mjuklift och skötväska - funkar bra. Mjukliften är urvuxen, som förväntat. Just idag har vi lärt oss hur man transformerar den till en åkpåse, fast vi har inte riktigt fattat finessen med en dylik ännu.
Skötbädd, hög stol med dyna - används varje dag, förstås!
Vällingdoserare - raljerade jag över, men den är fasen så bra. Vi köpte en till i Korea, och använder båda hela tiden. Det är skönt att slippa mäta upp pulver när det är bråttom att få till en flaska. Vi köpte också ett flaskställ (tack för tipset Malva!). Det verkar helt onödigt men är jättebra! Skönt att slippa ha det vanliga diskstället fullt med flaskor.
Babygym - Q är för stor och för atletisk för gymmet. Han försökte genast klättra upp på det, helt livsfarligt. Men leksakerna till gymmet har vi tagit loss och leker med varje dag.
Bärsele och bärsjal - värda precis varenda krona. Bärselen följde med till Korea, vet inte vad vi hade gjort utan den på planet och på alla flygplatser. Hemma använder vi den varje dag, och nu har jag dessutom börjat lära mig knyta bärsjal. Har tagit två morgonpromenader med Q i sjalen, och fått många undrande och förtjusta blickar från mötande. Båda gångerna har Q somnat efter cirka tio meter. Funderar på att investera i ytterligare någon sjal, kanske en ringsjal eller liknande som inte är så krånglig att knyta? Tips mottages gärna!
Nappar - vi köpte två som vi hade med oss till Korea. Det visade sig vara en jädra tur. Q är en riktig nappnos, kan inte somna utan napp, och vi fick ingen av SWS. Vi låter honom ha nappen så mycket han vill, det blir när han ska somna och när han känner sig lite ynklig. På natten gnyr han när den har trillat ut, då utbryter febrilt letande och både O och jag har en arsenal av nappar på våra nattduksbord.
Kläder - jag trodde att jag hade köpt alldeles för mycket! Det har jag väl egentligen, men inte så mycket för mycket som jag trodde. Det är en strykande åtgång på kläder! Jag byter tröja/body på Q (och mig själv) varje dag. Jag är väldigt glad åt alla kläder och särskilt overallerna, det hade varit jobbigt att behöva störta ut nu och handla till honom.
Kofta - den berömda pastellkoftan. Den är nästan för liten för min store pojke! Har använt den en gång, till hans fars behärskade bestörtning, han tyckte att det var för mycket ludd och pastellfärger. Själv tyckte jag att Q såg ut som en ljusblå isbjörn, om man nu kan tänka sig en sådan.
Och så har vi alla leksaker, de tycks nästan föröka sig. Efter några dagar hemma åkte vi till Ikea och investerade i en lekmatta (som inte halkar) och en korg att ha alla grejer i. Det visade sig vara bra köp. För övrigt hjälper Q oss att upptäcka att nästan allt kan användas som leksaker. Igår bedårade han mig fullständigt när han satt i bärsjalen och lekte med min hand. Han höll i handleden och draperade mina fingrar över sitt ansikte. Så sköt han handen ifrån sig och studerade den noga, för att sedan lägga den över sina ögon igen. Upprepning sisådär sju gånger. Kan man annat än smälta?
2006-11-10
Första veckan av mammaliv
Det var inte så farligt med mina blå känslor, de är till största delen borta. De skrämde mig heller inte så värst, jag insåg att de var en ganska naturlig reaktion på den stora omställningen.
Första vardagsveckan med Q har gått bra. O jobbar bara halvtid nu, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på deltid. Jag märker inte mycket av min gamla åkomma annat än att det hettar lite i fötter och ben när jag är trött. Men jag tänker knappt på det längre. Det är i alla fall skönt att O har korta dagar så att vi får mycket tid tillsammans alla tre.
Sömnen är det förstås si och så med, men inte ens det känns särskilt jobbigt. Q somnar som en liten ängel på kvällen, det tar sällan mer än några minuter att söva honom. Varje gång håller jag andan och tror knappt att det är sant, jag har själv alltid varit svårsomnad. Han vaknar en gång på natten för flaska och blöjbyte, oftast vid tvåtiden, och vid fem-sex är det morgon. Sedan sover han ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Enligt fostermamman ska vardera tuppluren vara två timmar, men så länge har inte vi lyckats få honom att sova. Hur som helst så blir det inte mer än sex-sju timmars avbruten sömn per natt för mamma Helga och pappa O. Men konstigt nog verkar jag klara mig på det. Jag begriper inte att jag inte är tröttare!
Mitt sömnmönster är det som har ändrats mest. Upp före sex och i säng strax efter Aktuellt, så levde jag inte ens som bebis såvitt jag vet!
Maten funkar också ganska bra. Q äter mjölkersättning ur flaska var tredje timme ungefär. På barnläkarens inrådan började vi med gröt och fruktpuréer också, men efter några dagar insåg vi att vi kanske gått lite väl hårt fram. Man behöver ju faktiskt inte ändra på precis alla aspekter i livet under loppet av några dagar. Särskilt inte när man bara är åtta månader gammal och har fått nya föräldrar. Så vi har återgått till flaska vid alla mål utom ett eller två per dag.
Så vi leker, matar, byter, diskar flaskor, vaggar, gosar och pussar och dagarna går. Sedan vi fick Q har han lärt sig att ta ut och sätta i nappen själv, att frambringa pruttljud med munnen och att stå tämligen stadigt med stöd. Det roligaste han vet är att se sig själv i spegeln, att bada med sin pappa och att sitta i bärsele på min mage och bli sjungen för.
Han är godmodig, envis, aktiv, social och väldigt nyfiken. Han gillar när det händer saker och blir annars ganska lätt uttråkad. Samtidigt kan han sysselsätta sig själv långa stunder under fridsamt joller. Får han bara vara med när vi lagar mat, sitter vid datorn eller middagsbordet, är han nöjd. Det är frestande att ta med honom på utflykter och sammankomster eftersom han är så glad och social, samtidigt är vi lite rädda att vi pressar honom för hårt just för att han är så snäll och lättsam. Hur mycket nya intryck orkar en nyanländ bebis egentligen med? Släkt och vänner står förstås på kö för att träffa honom, det är svårt att säga nej till dem även om Q:s bästa naturligtvis går först. Men ingen annan än O och jag får bära, pussa, byta, mata, natta eller trösta. Det kommer vi nog att hålla på ett bra tag.
Nu ska jag lägga mig bredvid honom och lyssna till hans lätta snusningar. Äntligen!
Första vardagsveckan med Q har gått bra. O jobbar bara halvtid nu, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på deltid. Jag märker inte mycket av min gamla åkomma annat än att det hettar lite i fötter och ben när jag är trött. Men jag tänker knappt på det längre. Det är i alla fall skönt att O har korta dagar så att vi får mycket tid tillsammans alla tre.
Sömnen är det förstås si och så med, men inte ens det känns särskilt jobbigt. Q somnar som en liten ängel på kvällen, det tar sällan mer än några minuter att söva honom. Varje gång håller jag andan och tror knappt att det är sant, jag har själv alltid varit svårsomnad. Han vaknar en gång på natten för flaska och blöjbyte, oftast vid tvåtiden, och vid fem-sex är det morgon. Sedan sover han ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Enligt fostermamman ska vardera tuppluren vara två timmar, men så länge har inte vi lyckats få honom att sova. Hur som helst så blir det inte mer än sex-sju timmars avbruten sömn per natt för mamma Helga och pappa O. Men konstigt nog verkar jag klara mig på det. Jag begriper inte att jag inte är tröttare!
Mitt sömnmönster är det som har ändrats mest. Upp före sex och i säng strax efter Aktuellt, så levde jag inte ens som bebis såvitt jag vet!
Maten funkar också ganska bra. Q äter mjölkersättning ur flaska var tredje timme ungefär. På barnläkarens inrådan började vi med gröt och fruktpuréer också, men efter några dagar insåg vi att vi kanske gått lite väl hårt fram. Man behöver ju faktiskt inte ändra på precis alla aspekter i livet under loppet av några dagar. Särskilt inte när man bara är åtta månader gammal och har fått nya föräldrar. Så vi har återgått till flaska vid alla mål utom ett eller två per dag.
Så vi leker, matar, byter, diskar flaskor, vaggar, gosar och pussar och dagarna går. Sedan vi fick Q har han lärt sig att ta ut och sätta i nappen själv, att frambringa pruttljud med munnen och att stå tämligen stadigt med stöd. Det roligaste han vet är att se sig själv i spegeln, att bada med sin pappa och att sitta i bärsele på min mage och bli sjungen för.
Han är godmodig, envis, aktiv, social och väldigt nyfiken. Han gillar när det händer saker och blir annars ganska lätt uttråkad. Samtidigt kan han sysselsätta sig själv långa stunder under fridsamt joller. Får han bara vara med när vi lagar mat, sitter vid datorn eller middagsbordet, är han nöjd. Det är frestande att ta med honom på utflykter och sammankomster eftersom han är så glad och social, samtidigt är vi lite rädda att vi pressar honom för hårt just för att han är så snäll och lättsam. Hur mycket nya intryck orkar en nyanländ bebis egentligen med? Släkt och vänner står förstås på kö för att träffa honom, det är svårt att säga nej till dem även om Q:s bästa naturligtvis går först. Men ingen annan än O och jag får bära, pussa, byta, mata, natta eller trösta. Det kommer vi nog att hålla på ett bra tag.
Nu ska jag lägga mig bredvid honom och lyssna till hans lätta snusningar. Äntligen!
Första veckan av mammaliv
Det var inte så farligt med mina blå känslor, de är till största delen borta. De skrämde mig heller inte så värst, jag insåg att de var en ganska naturlig reaktion på den stora omställningen.
Första vardagsveckan med Q har gått bra. O jobbar bara halvtid nu, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på deltid. Jag märker inte mycket av min gamla åkomma annat än att det hettar lite i fötter och ben när jag är trött. Men jag tänker knappt på det längre. Det är i alla fall skönt att O har korta dagar så att vi får mycket tid tillsammans alla tre.
Sömnen är det förstås si och så med, men inte ens det känns särskilt jobbigt. Q somnar som en liten ängel på kvällen, det tar sällan mer än några minuter att söva honom. Varje gång håller jag andan och tror knappt att det är sant, jag har själv alltid varit svårsomnad. Han vaknar en gång på natten för flaska och blöjbyte, oftast vid tvåtiden, och vid fem-sex är det morgon. Sedan sover han ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Enligt fostermamman ska vardera tuppluren vara två timmar, men så länge har inte vi lyckats få honom att sova. Hur som helst så blir det inte mer än sex-sju timmars avbruten sömn per natt för mamma Helga och pappa O. Men konstigt nog verkar jag klara mig på det. Jag begriper inte att jag inte är tröttare!
Mitt sömnmönster är det som har ändrats mest. Upp före sex och i säng strax efter Aktuellt, så levde jag inte ens som bebis såvitt jag vet!
Maten funkar också ganska bra. Q äter mjölkersättning ur flaska var tredje timme ungefär. På barnläkarens inrådan började vi med gröt och fruktpuréer också, men efter några dagar insåg vi att vi kanske gått lite väl hårt fram. Man behöver ju faktiskt inte ändra på precis alla aspekter i livet under loppet av några dagar. Särskilt inte när man bara är åtta månader gammal och har fått nya föräldrar. Så vi har återgått till flaska vid alla mål utom ett eller två per dag.
Så vi leker, matar, byter, diskar flaskor, vaggar, gosar och pussar och dagarna går. Sedan vi fick Q har han lärt sig att ta ut och sätta i nappen själv, att frambringa pruttljud med munnen och att stå tämligen stadigt med stöd. Det roligaste han vet är att se sig själv i spegeln, att bada med sin pappa och att sitta i bärsele på min mage och bli sjungen för.
Han är godmodig, envis, aktiv, social och väldigt nyfiken. Han gillar när det händer saker och blir annars ganska lätt uttråkad. Samtidigt kan han sysselsätta sig själv långa stunder under fridsamt joller. Får han bara vara med när vi lagar mat, sitter vid datorn eller middagsbordet, är han nöjd. Det är frestande att ta med honom på utflykter och sammankomster eftersom han är så glad och social, samtidigt är vi lite rädda att vi pressar honom för hårt just för att han är så snäll och lättsam. Hur mycket nya intryck orkar en nyanländ bebis egentligen med? Släkt och vänner står förstås på kö för att träffa honom, det är svårt att säga nej till dem även om Q:s bästa naturligtvis går först. Men ingen annan än O och jag får bära, pussa, byta, mata, natta eller trösta. Det kommer vi nog att hålla på ett bra tag.
Nu ska jag lägga mig bredvid honom och lyssna till hans lätta snusningar. Äntligen!
Första vardagsveckan med Q har gått bra. O jobbar bara halvtid nu, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på deltid. Jag märker inte mycket av min gamla åkomma annat än att det hettar lite i fötter och ben när jag är trött. Men jag tänker knappt på det längre. Det är i alla fall skönt att O har korta dagar så att vi får mycket tid tillsammans alla tre.
Sömnen är det förstås si och så med, men inte ens det känns särskilt jobbigt. Q somnar som en liten ängel på kvällen, det tar sällan mer än några minuter att söva honom. Varje gång håller jag andan och tror knappt att det är sant, jag har själv alltid varit svårsomnad. Han vaknar en gång på natten för flaska och blöjbyte, oftast vid tvåtiden, och vid fem-sex är det morgon. Sedan sover han ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Enligt fostermamman ska vardera tuppluren vara två timmar, men så länge har inte vi lyckats få honom att sova. Hur som helst så blir det inte mer än sex-sju timmars avbruten sömn per natt för mamma Helga och pappa O. Men konstigt nog verkar jag klara mig på det. Jag begriper inte att jag inte är tröttare!
Mitt sömnmönster är det som har ändrats mest. Upp före sex och i säng strax efter Aktuellt, så levde jag inte ens som bebis såvitt jag vet!
Maten funkar också ganska bra. Q äter mjölkersättning ur flaska var tredje timme ungefär. På barnläkarens inrådan började vi med gröt och fruktpuréer också, men efter några dagar insåg vi att vi kanske gått lite väl hårt fram. Man behöver ju faktiskt inte ändra på precis alla aspekter i livet under loppet av några dagar. Särskilt inte när man bara är åtta månader gammal och har fått nya föräldrar. Så vi har återgått till flaska vid alla mål utom ett eller två per dag.
Så vi leker, matar, byter, diskar flaskor, vaggar, gosar och pussar och dagarna går. Sedan vi fick Q har han lärt sig att ta ut och sätta i nappen själv, att frambringa pruttljud med munnen och att stå tämligen stadigt med stöd. Det roligaste han vet är att se sig själv i spegeln, att bada med sin pappa och att sitta i bärsele på min mage och bli sjungen för.
Han är godmodig, envis, aktiv, social och väldigt nyfiken. Han gillar när det händer saker och blir annars ganska lätt uttråkad. Samtidigt kan han sysselsätta sig själv långa stunder under fridsamt joller. Får han bara vara med när vi lagar mat, sitter vid datorn eller middagsbordet, är han nöjd. Det är frestande att ta med honom på utflykter och sammankomster eftersom han är så glad och social, samtidigt är vi lite rädda att vi pressar honom för hårt just för att han är så snäll och lättsam. Hur mycket nya intryck orkar en nyanländ bebis egentligen med? Släkt och vänner står förstås på kö för att träffa honom, det är svårt att säga nej till dem även om Q:s bästa naturligtvis går först. Men ingen annan än O och jag får bära, pussa, byta, mata, natta eller trösta. Det kommer vi nog att hålla på ett bra tag.
Nu ska jag lägga mig bredvid honom och lyssna till hans lätta snusningar. Äntligen!
2006-11-05
Litenliten släng av baby blues
De senaste dagarna har jag känt mig aningens nere ibland. Inte farligt alls, och ljusår från hur jag mått under de senaste årens varierande elände. Min grundkänsla är fortfarande att jag är intensivt lycklig över Q. Den där föräldraförälskelsen det snackas om finns faktiskt. Jag vågade inte hoppas på att jag skulle känna den så snabbt och så intensivt men det gör jag och jag är så tacksam!Ibland blir jag aningens knäsvag över ansvaret vi har tagit på oss. Och ibland, när Q skriker och kinkar och jag inte är riktigt säker på varför, blir jag trött på honom. Just nu sover han och det är jätteskönt, samtidigt som jag saknar honom med hela kroppen. Men han är verkligen inte särskilt gnällig av sig, han är ett under av gott humör. Vi frågar oss vad vi har gjort för att förtjäna detta snälla och bedårande barn. (Mamma och syrran frustade till när jag sa detta, de tyckte att vi tjänat in honom med råge. Jo, jag fattar vad de menar, men samtidigt har jag en så stark känsla av att barnasorgen var en sak för sig och detta med Q är något helt annat. Det är skönt med den skillnaden.)
Imorgon blir en stor dag. O ska börja jobba igen, visserligen bara på halvtid men ändå. Det blir ganska många timmar som Q och jag ska klara av ensamma. Men jag tror att det går bra.
Litenliten släng av baby blues
De senaste dagarna har jag känt mig aningens nere ibland. Inte farligt alls, och ljusår från hur jag mått under de senaste årens varierande elände. Min grundkänsla är fortfarande att jag är intensivt lycklig över Q. Den där föräldraförälskelsen det snackas om finns faktiskt. Jag vågade inte hoppas på att jag skulle känna den så snabbt och så intensivt men det gör jag och jag är så tacksam!Ibland blir jag aningens knäsvag över ansvaret vi har tagit på oss. Och ibland, när Q skriker och kinkar och jag inte är riktigt säker på varför, blir jag trött på honom. Just nu sover han och det är jätteskönt, samtidigt som jag saknar honom med hela kroppen. Men han är verkligen inte särskilt gnällig av sig, han är ett under av gott humör. Vi frågar oss vad vi har gjort för att förtjäna detta snälla och bedårande barn. (Mamma och syrran frustade till när jag sa detta, de tyckte att vi tjänat in honom med råge. Jo, jag fattar vad de menar, men samtidigt har jag en så stark känsla av att barnasorgen var en sak för sig och detta med Q är något helt annat. Det är skönt med den skillnaden.)
Imorgon blir en stor dag. O ska börja jobba igen, visserligen bara på halvtid men ändå. Det blir ganska många timmar som Q och jag ska klara av ensamma. Men jag tror att det går bra.
2006-11-04
Första lugna dagen
Vilken vecka! För oss, men framför allt för lille Q.
Måndag - skiljas från fostermamman och överlämning till nya föräldrar. Q klarade detta fantastiskt bra. De första timmarna var han glad och snäll och fick sina fumliga och osäkra föräldrar att känna sig riktigt duktiga. Sedan blev han ledsen, antagligen längtade han då efter sin fostermamma. Han tittade sig omkring och grät. Ändå gav han oss chans att trösta och gulla med honom.
Tisdag - resa över halva jordklotet. Först elva timmar från Seoul till Frankfurt, sedan ytterligare ett par timmar till Stockholm. På det sista planet somnade Q och sov stenhårt. På Arlanda stod en hel mottagningskommitté bestående av föräldrar och släktingar. Q hängde i bärsele på min mage, med ansiktet vänt uppåt, hårt slutna ögon och öppen mun. Han sov sig igenom alla fotoblixtar, och lika bra var nog det. Hemma i lägenheten vaknade han och var pigg och glad i någon timme innan det var dags för oss alla tre att gå och lägga oss.
Onsdag - besök av farmor, moster och mormor. Vi tänkte att ytterligare en dag av kaos nog inte gör någon större skillnad. Q verkade vara i sitt esse, han trivdes med uppmärksamheten där han satt antingen i mitt eller O:s knä.
Torsdag - läkarbesök, tropikundersökning. Bra att klara av så fort som möjligt eftersom man egentligen ska undvika andra barn tills provsvaren kommit. Doktorn tyckte att det var en fin och pigg pojke vi fått, och det blir man förstås glad över att höra, vi tycker detsamma. Näsprov och lungröntgen var läskigt och föranledde gallskrik, men Q slutade skrika så snart som det otäcka upphörde, och lät sig snabbt tröstas.
När vi ändå var inne i stan tog vi en sväng upp på O:s jobb. Vi hade inte gjort det om inte Q verkat så glad och trygg. Även nu verkade han trivas med uppmärksamheten.
Efter denna fullmatade dag hade man förstått om Q varit trött och grinig, men i bilen hem satt han och flirtade med mig, sökte min blick och gurglade och skrattade.
Fredag - blodprov för tropikundersökningen. Doktorn rådde oss att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus, där de är duktiga att sticka små barn. Vi är väldigt tacksamma för rådet. Q fick bedövande plåster i armvecket och på händerna, och vi fikade i lugn och ro medan bedövningen verkade. Ändå blev provtagningen en pärs. Vi visste att det inte gjorde ont, utan att han skrek för att han hölls fast, men ändå. Fyrtio minuter tog det eftersom de inte hittade några kärl att sticka i, och det var knappt att de fick ut det blod de behövde för proverna. O och jag var minst lika svettiga som Q efteråt.
Sedan slocknade Q i bilen, och vi åt lunch. På kvällen var han lite gnälligare än vanligt, och vi också. Dagens strapatser hade tagit på allas krafter. Samtidigt som både O och jag var trötta på skrik och gråt kunde vi inte annat än smälta när Q ibland sprack upp i ett leende. Älskade unge, vilka prövningar du utsätts för, och ändå litar du på oss! Till råga på allt håller han på att få tänder och är lite snuvig. Vi förberedde oss på en jobbig natt, men Q sov i tolv timmar förutom två uppvakningar för välling.
Lördag - vi föresatte oss att detta skulle bli en lugn dag. För en stund sedan byltade vi på Q overallen och tog bilen till pizzerian, annars har vi hållit oss hemma. Vädret här i Stockholm har varit bedrövligt, ymnigt snöfall som blivit slask när det nådde marken.
Men förutom strapatserna har varje dag också inneburit små framsteg och nya upptäckter. Första promenaden med barnvagn, första bilturen. Idag har Q duschat tillsammans med O, jag var tveksam till hela äventyret men det visade sig att han gillade det. Han gillar också att sitta i bärsele och bli sjungen för, jag spelade först Kent och sedan Abba och sjöng med i alla låtar. Han stirrade som förhäxad på mig och somnade sedan (kanske ett flyktförsök, vad vet jag?).
Jag är förvånad över hur bra det har gått, och hur fort det har gått. I måndags kände jag viss respekt för Q, vågade inte riktigt tänka på mig själv som hans mamma. Med vilken rätt kallar jag mig det?Men redan under dagen hände något. Jag blev hans mamma, mycket tack vare honom, hans förtroendefulla sätt att luta sig, sträcka sig, le mot mig.
Och nu är det läggdags, fast klockan inte är halv nio än - något helt nytt för en nattuggla som mig!
Måndag - skiljas från fostermamman och överlämning till nya föräldrar. Q klarade detta fantastiskt bra. De första timmarna var han glad och snäll och fick sina fumliga och osäkra föräldrar att känna sig riktigt duktiga. Sedan blev han ledsen, antagligen längtade han då efter sin fostermamma. Han tittade sig omkring och grät. Ändå gav han oss chans att trösta och gulla med honom.
Tisdag - resa över halva jordklotet. Först elva timmar från Seoul till Frankfurt, sedan ytterligare ett par timmar till Stockholm. På det sista planet somnade Q och sov stenhårt. På Arlanda stod en hel mottagningskommitté bestående av föräldrar och släktingar. Q hängde i bärsele på min mage, med ansiktet vänt uppåt, hårt slutna ögon och öppen mun. Han sov sig igenom alla fotoblixtar, och lika bra var nog det. Hemma i lägenheten vaknade han och var pigg och glad i någon timme innan det var dags för oss alla tre att gå och lägga oss.
Onsdag - besök av farmor, moster och mormor. Vi tänkte att ytterligare en dag av kaos nog inte gör någon större skillnad. Q verkade vara i sitt esse, han trivdes med uppmärksamheten där han satt antingen i mitt eller O:s knä.
Torsdag - läkarbesök, tropikundersökning. Bra att klara av så fort som möjligt eftersom man egentligen ska undvika andra barn tills provsvaren kommit. Doktorn tyckte att det var en fin och pigg pojke vi fått, och det blir man förstås glad över att höra, vi tycker detsamma. Näsprov och lungröntgen var läskigt och föranledde gallskrik, men Q slutade skrika så snart som det otäcka upphörde, och lät sig snabbt tröstas.
När vi ändå var inne i stan tog vi en sväng upp på O:s jobb. Vi hade inte gjort det om inte Q verkat så glad och trygg. Även nu verkade han trivas med uppmärksamheten.
Efter denna fullmatade dag hade man förstått om Q varit trött och grinig, men i bilen hem satt han och flirtade med mig, sökte min blick och gurglade och skrattade.
Fredag - blodprov för tropikundersökningen. Doktorn rådde oss att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus, där de är duktiga att sticka små barn. Vi är väldigt tacksamma för rådet. Q fick bedövande plåster i armvecket och på händerna, och vi fikade i lugn och ro medan bedövningen verkade. Ändå blev provtagningen en pärs. Vi visste att det inte gjorde ont, utan att han skrek för att han hölls fast, men ändå. Fyrtio minuter tog det eftersom de inte hittade några kärl att sticka i, och det var knappt att de fick ut det blod de behövde för proverna. O och jag var minst lika svettiga som Q efteråt.
Sedan slocknade Q i bilen, och vi åt lunch. På kvällen var han lite gnälligare än vanligt, och vi också. Dagens strapatser hade tagit på allas krafter. Samtidigt som både O och jag var trötta på skrik och gråt kunde vi inte annat än smälta när Q ibland sprack upp i ett leende. Älskade unge, vilka prövningar du utsätts för, och ändå litar du på oss! Till råga på allt håller han på att få tänder och är lite snuvig. Vi förberedde oss på en jobbig natt, men Q sov i tolv timmar förutom två uppvakningar för välling.
Lördag - vi föresatte oss att detta skulle bli en lugn dag. För en stund sedan byltade vi på Q overallen och tog bilen till pizzerian, annars har vi hållit oss hemma. Vädret här i Stockholm har varit bedrövligt, ymnigt snöfall som blivit slask när det nådde marken.
Men förutom strapatserna har varje dag också inneburit små framsteg och nya upptäckter. Första promenaden med barnvagn, första bilturen. Idag har Q duschat tillsammans med O, jag var tveksam till hela äventyret men det visade sig att han gillade det. Han gillar också att sitta i bärsele och bli sjungen för, jag spelade först Kent och sedan Abba och sjöng med i alla låtar. Han stirrade som förhäxad på mig och somnade sedan (kanske ett flyktförsök, vad vet jag?).
Jag är förvånad över hur bra det har gått, och hur fort det har gått. I måndags kände jag viss respekt för Q, vågade inte riktigt tänka på mig själv som hans mamma. Med vilken rätt kallar jag mig det?Men redan under dagen hände något. Jag blev hans mamma, mycket tack vare honom, hans förtroendefulla sätt att luta sig, sträcka sig, le mot mig.
Och nu är det läggdags, fast klockan inte är halv nio än - något helt nytt för en nattuggla som mig!
Första lugna dagen
Vilken vecka! För oss, men framför allt för lille Q.
Måndag - skiljas från fostermamman och överlämning till nya föräldrar. Q klarade detta fantastiskt bra. De första timmarna var han glad och snäll och fick sina fumliga och osäkra föräldrar att känna sig riktigt duktiga. Sedan blev han ledsen, antagligen längtade han då efter sin fostermamma. Han tittade sig omkring och grät. Ändå gav han oss chans att trösta och gulla med honom.
Tisdag - resa över halva jordklotet. Först elva timmar från Seoul till Frankfurt, sedan ytterligare ett par timmar till Stockholm. På det sista planet somnade Q och sov stenhårt. På Arlanda stod en hel mottagningskommitté bestående av föräldrar och släktingar. Q hängde i bärsele på min mage, med ansiktet vänt uppåt, hårt slutna ögon och öppen mun. Han sov sig igenom alla fotoblixtar, och lika bra var nog det. Hemma i lägenheten vaknade han och var pigg och glad i någon timme innan det var dags för oss alla tre att gå och lägga oss.
Onsdag - besök av farmor, moster och mormor. Vi tänkte att ytterligare en dag av kaos nog inte gör någon större skillnad. Q verkade vara i sitt esse, han trivdes med uppmärksamheten där han satt antingen i mitt eller O:s knä.
Torsdag - läkarbesök, tropikundersökning. Bra att klara av så fort som möjligt eftersom man egentligen ska undvika andra barn tills provsvaren kommit. Doktorn tyckte att det var en fin och pigg pojke vi fått, och det blir man förstås glad över att höra, vi tycker detsamma. Näsprov och lungröntgen var läskigt och föranledde gallskrik, men Q slutade skrika så snart som det otäcka upphörde, och lät sig snabbt tröstas.
När vi ändå var inne i stan tog vi en sväng upp på O:s jobb. Vi hade inte gjort det om inte Q verkat så glad och trygg. Även nu verkade han trivas med uppmärksamheten.
Efter denna fullmatade dag hade man förstått om Q varit trött och grinig, men i bilen hem satt han och flirtade med mig, sökte min blick och gurglade och skrattade.
Fredag - blodprov för tropikundersökningen. Doktorn rådde oss att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus, där de är duktiga att sticka små barn. Vi är väldigt tacksamma för rådet. Q fick bedövande plåster i armvecket och på händerna, och vi fikade i lugn och ro medan bedövningen verkade. Ändå blev provtagningen en pärs. Vi visste att det inte gjorde ont, utan att han skrek för att han hölls fast, men ändå. Fyrtio minuter tog det eftersom de inte hittade några kärl att sticka i, och det var knappt att de fick ut det blod de behövde för proverna. O och jag var minst lika svettiga som Q efteråt.
Sedan slocknade Q i bilen, och vi åt lunch. På kvällen var han lite gnälligare än vanligt, och vi också. Dagens strapatser hade tagit på allas krafter. Samtidigt som både O och jag var trötta på skrik och gråt kunde vi inte annat än smälta när Q ibland sprack upp i ett leende. Älskade unge, vilka prövningar du utsätts för, och ändå litar du på oss! Till råga på allt håller han på att få tänder och är lite snuvig. Vi förberedde oss på en jobbig natt, men Q sov i tolv timmar förutom två uppvakningar för välling.
Lördag - vi föresatte oss att detta skulle bli en lugn dag. För en stund sedan byltade vi på Q overallen och tog bilen till pizzerian, annars har vi hållit oss hemma. Vädret här i Stockholm har varit bedrövligt, ymnigt snöfall som blivit slask när det nådde marken.
Men förutom strapatserna har varje dag också inneburit små framsteg och nya upptäckter. Första promenaden med barnvagn, första bilturen. Idag har Q duschat tillsammans med O, jag var tveksam till hela äventyret men det visade sig att han gillade det. Han gillar också att sitta i bärsele och bli sjungen för, jag spelade först Kent och sedan Abba och sjöng med i alla låtar. Han stirrade som förhäxad på mig och somnade sedan (kanske ett flyktförsök, vad vet jag?).
Jag är förvånad över hur bra det har gått, och hur fort det har gått. I måndags kände jag viss respekt för Q, vågade inte riktigt tänka på mig själv som hans mamma. Med vilken rätt kallar jag mig det?Men redan under dagen hände något. Jag blev hans mamma, mycket tack vare honom, hans förtroendefulla sätt att luta sig, sträcka sig, le mot mig.
Och nu är det läggdags, fast klockan inte är halv nio än - något helt nytt för en nattuggla som mig!
Måndag - skiljas från fostermamman och överlämning till nya föräldrar. Q klarade detta fantastiskt bra. De första timmarna var han glad och snäll och fick sina fumliga och osäkra föräldrar att känna sig riktigt duktiga. Sedan blev han ledsen, antagligen längtade han då efter sin fostermamma. Han tittade sig omkring och grät. Ändå gav han oss chans att trösta och gulla med honom.
Tisdag - resa över halva jordklotet. Först elva timmar från Seoul till Frankfurt, sedan ytterligare ett par timmar till Stockholm. På det sista planet somnade Q och sov stenhårt. På Arlanda stod en hel mottagningskommitté bestående av föräldrar och släktingar. Q hängde i bärsele på min mage, med ansiktet vänt uppåt, hårt slutna ögon och öppen mun. Han sov sig igenom alla fotoblixtar, och lika bra var nog det. Hemma i lägenheten vaknade han och var pigg och glad i någon timme innan det var dags för oss alla tre att gå och lägga oss.
Onsdag - besök av farmor, moster och mormor. Vi tänkte att ytterligare en dag av kaos nog inte gör någon större skillnad. Q verkade vara i sitt esse, han trivdes med uppmärksamheten där han satt antingen i mitt eller O:s knä.
Torsdag - läkarbesök, tropikundersökning. Bra att klara av så fort som möjligt eftersom man egentligen ska undvika andra barn tills provsvaren kommit. Doktorn tyckte att det var en fin och pigg pojke vi fått, och det blir man förstås glad över att höra, vi tycker detsamma. Näsprov och lungröntgen var läskigt och föranledde gallskrik, men Q slutade skrika så snart som det otäcka upphörde, och lät sig snabbt tröstas.
När vi ändå var inne i stan tog vi en sväng upp på O:s jobb. Vi hade inte gjort det om inte Q verkat så glad och trygg. Även nu verkade han trivas med uppmärksamheten.
Efter denna fullmatade dag hade man förstått om Q varit trött och grinig, men i bilen hem satt han och flirtade med mig, sökte min blick och gurglade och skrattade.
Fredag - blodprov för tropikundersökningen. Doktorn rådde oss att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus, där de är duktiga att sticka små barn. Vi är väldigt tacksamma för rådet. Q fick bedövande plåster i armvecket och på händerna, och vi fikade i lugn och ro medan bedövningen verkade. Ändå blev provtagningen en pärs. Vi visste att det inte gjorde ont, utan att han skrek för att han hölls fast, men ändå. Fyrtio minuter tog det eftersom de inte hittade några kärl att sticka i, och det var knappt att de fick ut det blod de behövde för proverna. O och jag var minst lika svettiga som Q efteråt.
Sedan slocknade Q i bilen, och vi åt lunch. På kvällen var han lite gnälligare än vanligt, och vi också. Dagens strapatser hade tagit på allas krafter. Samtidigt som både O och jag var trötta på skrik och gråt kunde vi inte annat än smälta när Q ibland sprack upp i ett leende. Älskade unge, vilka prövningar du utsätts för, och ändå litar du på oss! Till råga på allt håller han på att få tänder och är lite snuvig. Vi förberedde oss på en jobbig natt, men Q sov i tolv timmar förutom två uppvakningar för välling.
Lördag - vi föresatte oss att detta skulle bli en lugn dag. För en stund sedan byltade vi på Q overallen och tog bilen till pizzerian, annars har vi hållit oss hemma. Vädret här i Stockholm har varit bedrövligt, ymnigt snöfall som blivit slask när det nådde marken.
Men förutom strapatserna har varje dag också inneburit små framsteg och nya upptäckter. Första promenaden med barnvagn, första bilturen. Idag har Q duschat tillsammans med O, jag var tveksam till hela äventyret men det visade sig att han gillade det. Han gillar också att sitta i bärsele och bli sjungen för, jag spelade först Kent och sedan Abba och sjöng med i alla låtar. Han stirrade som förhäxad på mig och somnade sedan (kanske ett flyktförsök, vad vet jag?).
Jag är förvånad över hur bra det har gått, och hur fort det har gått. I måndags kände jag viss respekt för Q, vågade inte riktigt tänka på mig själv som hans mamma. Med vilken rätt kallar jag mig det?Men redan under dagen hände något. Jag blev hans mamma, mycket tack vare honom, hans förtroendefulla sätt att luta sig, sträcka sig, le mot mig.
Och nu är det läggdags, fast klockan inte är halv nio än - något helt nytt för en nattuggla som mig!
2006-11-01
Trött men lycklig
O:s inlägg säger egentligen allt, men jag kunde inte hålla mig borta härifrån. När tillvaron normaliserats något kommer jag att skriva mer.Q är alldeles fantastiskt underbar. Vi har haft en enorm tur! Vi blir mer förälskade i honom för varje stund som går. Visst är det lite kämpigt fortfarande med sovande och tidsomställning (jag har i princip inte sovit något sedan i söndags kväll) men samtidigt är det nya livet ännu bättre än det jag längtat efter och föreställt mig. De små detaljerna överraskar mig. Att känna små naglar krafsa en i sidan när man bär i bärsele. Att se världen genom en bebis ögon, där något så prosaiskt som en tandborste kan bli en underbar leksak. Att det är så roligt att ha barn! O och jag skrattar hela tiden åt och med Q, åt nappens frenetiska guppande, åt hans sätt att ligga på sidan som en romersk patricier, åt de roliga ljud han framstöter. Allt från smeksamt ooh och ääh till stånk och skrän och höga glädjeskrik.
Vi har ju bestämt oss för att försöka skydda Q:s integritet så gott det går, adoptionsvärlden är liten. Men en bild vill jag bjuda på i alla fall. Den är tagen första morgonen tillsammans, i Seoul. O och jag vaknade klockan sex, jag hade som sagt knappt kunnat sova på natten. Q sov. Och sov. Och sov. Klockan åtta var vi tvungna att väcka honom, annars hade vi missat planet. Men först förevigade vi honom, i djurpyjamas mot bakgrund av Hotel Presidents laxrosa sänggavel.
Trött men lycklig
O:s inlägg säger egentligen allt, men jag kunde inte hålla mig borta härifrån. När tillvaron normaliserats något kommer jag att skriva mer.Q är alldeles fantastiskt underbar. Vi har haft en enorm tur! Vi blir mer förälskade i honom för varje stund som går. Visst är det lite kämpigt fortfarande med sovande och tidsomställning (jag har i princip inte sovit något sedan i söndags kväll) men samtidigt är det nya livet ännu bättre än det jag längtat efter och föreställt mig. De små detaljerna överraskar mig. Att känna små naglar krafsa en i sidan när man bär i bärsele. Att se världen genom en bebis ögon, där något så prosaiskt som en tandborste kan bli en underbar leksak. Att det är så roligt att ha barn! O och jag skrattar hela tiden åt och med Q, åt nappens frenetiska guppande, åt hans sätt att ligga på sidan som en romersk patricier, åt de roliga ljud han framstöter. Allt från smeksamt ooh och ääh till stånk och skrän och höga glädjeskrik.
Vi har ju bestämt oss för att försöka skydda Q:s integritet så gott det går, adoptionsvärlden är liten. Men en bild vill jag bjuda på i alla fall. Den är tagen första morgonen tillsammans, i Seoul. O och jag vaknade klockan sex, jag hade som sagt knappt kunnat sova på natten. Q sov. Och sov. Och sov. Klockan åtta var vi tvungna att väcka honom, annars hade vi missat planet. Men först förevigade vi honom, i djurpyjamas mot bakgrund av Hotel Presidents laxrosa sänggavel.
Äntligen hemma!
Detta är O som skriver då Helga är lite lätt indisponerad. Ni kan kanske inte vänta er riktigt lika många och långa uppdateringar i framtiden. Något annat har nämligen fångat hennes intresse.
Vi klarade den långa resan hem väldigt bra då Q är ett under av snällhet och lättsamhet. Så länge man rör sig så är han för nyfiken för att tänka på att skrika eller vara ledsen. Detta är väl iofs bra men det gör sövningen till en kamp. Framförallt på ett flygplan där alla vill gulla med den fina pojken. Han passade dock på att sova just under den timme då hela familjen skulle träffa honom på flygplatsen. Därför kommer det att vara en strid ström under dagen. Vi tror att han klarar det då han redan visar, tycker vi, att han vet vem vi är och att han hör hemma här. När han sover vill han att man skall ligga nära så att han i sömnen kan ta och känna på oss och vara säker på att vi är där.
Nyfiken som han är så tog det flera timmar för honom att utforska sitt nya hem när vi kom hem i natt. Han verkar nöjd.
O
Vi klarade den långa resan hem väldigt bra då Q är ett under av snällhet och lättsamhet. Så länge man rör sig så är han för nyfiken för att tänka på att skrika eller vara ledsen. Detta är väl iofs bra men det gör sövningen till en kamp. Framförallt på ett flygplan där alla vill gulla med den fina pojken. Han passade dock på att sova just under den timme då hela familjen skulle träffa honom på flygplatsen. Därför kommer det att vara en strid ström under dagen. Vi tror att han klarar det då han redan visar, tycker vi, att han vet vem vi är och att han hör hemma här. När han sover vill han att man skall ligga nära så att han i sömnen kan ta och känna på oss och vara säker på att vi är där.
Nyfiken som han är så tog det flera timmar för honom att utforska sitt nya hem när vi kom hem i natt. Han verkar nöjd.
O
Äntligen hemma!
Detta är O som skriver då Helga är lite lätt indisponerad. Ni kan kanske inte vänta er riktigt lika många och långa uppdateringar i framtiden. Något annat har nämligen fångat hennes intresse.
Vi klarade den långa resan hem väldigt bra då Q är ett under av snällhet och lättsamhet. Så länge man rör sig så är han för nyfiken för att tänka på att skrika eller vara ledsen. Detta är väl iofs bra men det gör sövningen till en kamp. Framförallt på ett flygplan där alla vill gulla med den fina pojken. Han passade dock på att sova just under den timme då hela familjen skulle träffa honom på flygplatsen. Därför kommer det att vara en strid ström under dagen. Vi tror att han klarar det då han redan visar, tycker vi, att han vet vem vi är och att han hör hemma här. När han sover vill han att man skall ligga nära så att han i sömnen kan ta och känna på oss och vara säker på att vi är där.
Nyfiken som han är så tog det flera timmar för honom att utforska sitt nya hem när vi kom hem i natt. Han verkar nöjd.
O
Vi klarade den långa resan hem väldigt bra då Q är ett under av snällhet och lättsamhet. Så länge man rör sig så är han för nyfiken för att tänka på att skrika eller vara ledsen. Detta är väl iofs bra men det gör sövningen till en kamp. Framförallt på ett flygplan där alla vill gulla med den fina pojken. Han passade dock på att sova just under den timme då hela familjen skulle träffa honom på flygplatsen. Därför kommer det att vara en strid ström under dagen. Vi tror att han klarar det då han redan visar, tycker vi, att han vet vem vi är och att han hör hemma här. När han sover vill han att man skall ligga nära så att han i sömnen kan ta och känna på oss och vara säker på att vi är där.
Nyfiken som han är så tog det flera timmar för honom att utforska sitt nya hem när vi kom hem i natt. Han verkar nöjd.
O
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)