Första lugna dagen

Vilken vecka! För oss, men framför allt för lille Q.

Måndag - skiljas från fostermamman och överlämning till nya föräldrar. Q klarade detta fantastiskt bra. De första timmarna var han glad och snäll och fick sina fumliga och osäkra föräldrar att känna sig riktigt duktiga. Sedan blev han ledsen, antagligen längtade han då efter sin fostermamma. Han tittade sig omkring och grät. Ändå gav han oss chans att trösta och gulla med honom.

Tisdag - resa över halva jordklotet. Först elva timmar från Seoul till Frankfurt, sedan ytterligare ett par timmar till Stockholm. På det sista planet somnade Q och sov stenhårt. På Arlanda stod en hel mottagningskommitté bestående av föräldrar och släktingar. Q hängde i bärsele på min mage, med ansiktet vänt uppåt, hårt slutna ögon och öppen mun. Han sov sig igenom alla fotoblixtar, och lika bra var nog det. Hemma i lägenheten vaknade han och var pigg och glad i någon timme innan det var dags för oss alla tre att gå och lägga oss.

Onsdag - besök av farmor, moster och mormor. Vi tänkte att ytterligare en dag av kaos nog inte gör någon större skillnad. Q verkade vara i sitt esse, han trivdes med uppmärksamheten där han satt antingen i mitt eller O:s knä.

Torsdag - läkarbesök, tropikundersökning. Bra att klara av så fort som möjligt eftersom man egentligen ska undvika andra barn tills provsvaren kommit. Doktorn tyckte att det var en fin och pigg pojke vi fått, och det blir man förstås glad över att höra, vi tycker detsamma. Näsprov och lungröntgen var läskigt och föranledde gallskrik, men Q slutade skrika så snart som det otäcka upphörde, och lät sig snabbt tröstas.

När vi ändå var inne i stan tog vi en sväng upp på O:s jobb. Vi hade inte gjort det om inte Q verkat så glad och trygg. Även nu verkade han trivas med uppmärksamheten.

Efter denna fullmatade dag hade man förstått om Q varit trött och grinig, men i bilen hem satt han och flirtade med mig, sökte min blick och gurglade och skrattade.

Fredag - blodprov för tropikundersökningen. Doktorn rådde oss att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus, där de är duktiga att sticka små barn. Vi är väldigt tacksamma för rådet. Q fick bedövande plåster i armvecket och på händerna, och vi fikade i lugn och ro medan bedövningen verkade. Ändå blev provtagningen en pärs. Vi visste att det inte gjorde ont, utan att han skrek för att han hölls fast, men ändå. Fyrtio minuter tog det eftersom de inte hittade några kärl att sticka i, och det var knappt att de fick ut det blod de behövde för proverna. O och jag var minst lika svettiga som Q efteråt.

Sedan slocknade Q i bilen, och vi åt lunch. På kvällen var han lite gnälligare än vanligt, och vi också. Dagens strapatser hade tagit på allas krafter. Samtidigt som både O och jag var trötta på skrik och gråt kunde vi inte annat än smälta när Q ibland sprack upp i ett leende. Älskade unge, vilka prövningar du utsätts för, och ändå litar du på oss! Till råga på allt håller han på att få tänder och är lite snuvig. Vi förberedde oss på en jobbig natt, men Q sov i tolv timmar förutom två uppvakningar för välling.

Lördag - vi föresatte oss att detta skulle bli en lugn dag. För en stund sedan byltade vi på Q overallen och tog bilen till pizzerian, annars har vi hållit oss hemma. Vädret här i Stockholm har varit bedrövligt, ymnigt snöfall som blivit slask när det nådde marken.

Men förutom strapatserna har varje dag också inneburit små framsteg och nya upptäckter. Första promenaden med barnvagn, första bilturen. Idag har Q duschat tillsammans med O, jag var tveksam till hela äventyret men det visade sig att han gillade det. Han gillar också att sitta i bärsele och bli sjungen för, jag spelade först Kent och sedan Abba och sjöng med i alla låtar. Han stirrade som förhäxad på mig och somnade sedan (kanske ett flyktförsök, vad vet jag?).

Jag är förvånad över hur bra det har gått, och hur fort det har gått. I måndags kände jag viss respekt för Q, vågade inte riktigt tänka på mig själv som hans mamma. Med vilken rätt kallar jag mig det?Men redan under dagen hände något. Jag blev hans mamma, mycket tack vare honom, hans förtroendefulla sätt att luta sig, sträcka sig, le mot mig.

Och nu är det läggdags, fast klockan inte är halv nio än - något helt nytt för en nattuggla som mig!