Var det värt det?

Så är jag då äntligen framme i det som jag har längtat så hett efter. I mer än tio år har jag längtat efter barn. I sju år har vi aktivt försökt få barn.

De senaste åren har jag ofta stannat upp just i månadsskiftet oktober-november. Det är mycket som har råkat hända just då, och det har gett mig anledning att se tillbaka och räkna efter. Nu är det ett år sedan, nu är det två år sedan. Fram tills nu har det varit ganska dystra tillbakablickar.
För fem år sedan, i oktober-november 2001, började jag må ordentligt dåligt över vår barnlöshet. Ungefär samtidigt tvingades jag byta tjänst på jobbet och insåg snabbt att jag avskydde mina nya arbetsuppgifter. Vintern 2001-2002 minns jag med fasa. Det var som att sitta i ett mörkt fängelse. Jag har nog aldrig känt mig så fångad och så låst som då.

Året därpå var det något bättre. Jag gick ner i arbetstid och vi bestämde oss för att betala för ett privat IVF-försök.

I slutet av oktober 2003 misslyckades vår tredje IVF. Jag vet inte om det misslyckandet var det värsta, alla har varit jävliga på sitt sätt. Men jag hoppades väldigt mycket på just det tredje försöket. Två enligt läkarna perfekta försök hade slutat negativt. Det tredje gav all-time high i antal ägg och befruktningar. Nu måste det ju lyckas. Man kan inte ha otur hur många gånger som helst. Det trodde inte läkarna heller, trots att vi efter två misslyckade försök borde ha fått två embryon återförda, fick vi bara ett. Risken för tvillinggraviditet ansågs för stor.

Idag kan jag faktiskt le lite åt deras optimism. Men när jag tänker på den jag var då, ler jag inte. Stackars liten! Som du plågades och våndades, till ingen nytta alls. Lilla vännen, om jag kunde trösta dig och läka dig.

I samma månadsskifte 2004 städade jag vårt hus och lämnade över nycklarna till uthyrningsfirman. Sedan satte jag mig på tåget och åkte till O och vårt nya liv i Stockholm. Jag var vemodig över att lämna Göteborg och huset och alla drömmar jag haft, men också lite lättad. Jag var mycket orolig över min arbetslöshet. Skulle jag kunna få ett nytt jobb? Skulle jag orka jobba igen? Några dagar senare kom min mens vilket betydde att vårt sista frysförsök hade misslyckats. Fyra IVF, fyra frysförsök, och nu var frysen tom.

Ett år senare, den 26 oktober 2005 fick jag mens igen, nu efter vår femte IVF som vi hade bestämt skulle bli den sista. Det var förskräckligt och överjävligt och ibland känns det fortfarande som en mardröm som jag inte kan vakna ur, men samtidigt var det också lättare än jag trodde. Helvetesresan var över. Nu visste vi.

Och så kom 2006. Den 23 oktober träffade vi Q för första gången och den 30 oktober blev han vår. Det är nu tre veckor sedan och det låter som en klyscha men det är alldeles sant: han har redan gett mig glädje och mening nog att fylla ett helt liv. Fast det är inte nog! Jag vill ha mer, mycket mer. Jag vill leva med honom, nära honom varje dag och se hur han växer och utvecklas, samtidigt som jag vill frysa varje (nå, kanske inte precis alla) ögonblick.

Det var detta jag ville. Det var detta jag längtade efter. Nu är jag mamma, och det har gjort mig hel. Nu har jag ett barn att älska, det var det jag behövde, och drömde om och längtade efter. (Fast egentligen vågade jag sällan föreställa mig hur det skulle vara att ha barn, det gjorde helt enkelt för ont.) Men att det skulle bli ett så underbart barn, det kunde jag inte ana!

Sagan slutar lyckligt. Så då var det väl värt allt lidande?

Nej. Det var det inte. Någonstans inom mig kommer jag alltid att vara förbannad över att ha behövt gå igenom allt detta. Men det som är så befriande med att ha fått Q, är att det inte är viktigt längre. Det handlar inte om mig längre. Jag slipper tänka på det där, jag slipper vada i de unkna känslorna. De finns kvar men i förminskad form och de kommer alltid att vara en del av mig, precis som alla andra saker jag varit med om, men de har ingenting med Q att göra, och det är så skönt.

Klockan är nu några minuter över midnatt och det är synnerligen korkat av mig att sitta uppe så sent och plåga mig själv med gamla minnen. Men jag tror att jag vet varför jag gör det, det finns två skäl som motsäger varann. Å ena sidan behöver jag lägga detta bakom mig, konstatera att det var så det var, det var förfärligt, men nu är det över! För bara ett år sedan var jag förtvivlad och tvivlande på om vi skulle nå fram, nu är vi framme.

Men å andra sidan har jag också ett behov av att minnas. Jag tror att det är några samtal jag har haft på sistone med närstående som har fått mig att inse detta. Från både O:s och min familj har det kommit mer eller mindre outtalade krav på att vi ska bli normala igen och börja delta i ett familjeliv som vi upplever som ansträngt och i vissa fall rentav förljuget. Men vi trilskas lite. Ja, vi har fått det bra. Q är fantastisk och vi håller på att växa ihop till en familj. Kan vi inte få göra det ifred. Måste alla andra relationer repareras och manifesteras just precis nu? Vi har en lång och sorglig historia bakom oss, kan vi (utan att vältra oss i den) få hämta andan lite och koncentrera oss på vår son?

Och nu är det dags för mig att sova så att jag orkar göra just det imorgon, som blir en ny dag - en till dag! - med Q.