Anknytning och utveckling

Q sover förmiddag, och egentligen hade jag tänkt softa på soffan en stund med min läskiga bok (Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist, om någon undrar) men datorn äger en förunderlig dragningskraft.

Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.

Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.

Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.

Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!

Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?

Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.

Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.

Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.

Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.

Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.

När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.