Je ne regrette rien

Jag har alltså tänkt på om det finns något jag ångrar eller skulle vilja göra annorlunda under åren vi ville ha barn. Och det gör det ju förstås. Om jag hade vetat att min livmoder var kass hade jag inte gjort några IVF:er. Hade jag vetat hur snabbt och lätt det skulle gå att adoptera (jämförelsevis i alla fall!) och vilket underbart barn som väntade, hade jag velat adoptera mycket tidigare. Och så vidare.

Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.

Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:

Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.

Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.

Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.

Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.

Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.

Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.

Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.

Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.

Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.

Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.

Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.

Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.

Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.