De senaste dagarna har jag känt mig aningens nere ibland. Inte farligt alls, och ljusår från hur jag mått under de senaste årens varierande elände. Min grundkänsla är fortfarande att jag är intensivt lycklig över Q. Den där föräldraförälskelsen det snackas om finns faktiskt. Jag vågade inte hoppas på att jag skulle känna den så snabbt och så intensivt men det gör jag och jag är så tacksam!Ibland blir jag aningens knäsvag över ansvaret vi har tagit på oss. Och ibland, när Q skriker och kinkar och jag inte är riktigt säker på varför, blir jag trött på honom. Just nu sover han och det är jätteskönt, samtidigt som jag saknar honom med hela kroppen. Men han är verkligen inte särskilt gnällig av sig, han är ett under av gott humör. Vi frågar oss vad vi har gjort för att förtjäna detta snälla och bedårande barn. (Mamma och syrran frustade till när jag sa detta, de tyckte att vi tjänat in honom med råge. Jo, jag fattar vad de menar, men samtidigt har jag en så stark känsla av att barnasorgen var en sak för sig och detta med Q är något helt annat. Det är skönt med den skillnaden.)
Imorgon blir en stor dag. O ska börja jobba igen, visserligen bara på halvtid men ändå. Det blir ganska många timmar som Q och jag ska klara av ensamma. Men jag tror att det går bra.
Ja men så är det, man blir trött på sina barn! Och man får dåligt samvete över att man blir less men det hör till. Om man inte fick bli trött och irriterad skulle man bli knäpp och då är det ju svårt att vara en bra mamma. Jag kände mig också lite nere när vi fått vår dotter även om jag var vansinnigt förälskad av henne. Typ är det här allt? Men ju mer jag lärde känna henne och hon blev en liten personlighet desto roligare och mer fantastiskt blev det att vara mamma. Och visst är det tur att dom sover ibland så man får pusta ut en stund och hämta nya krafter. Det blir bara bättre med tiden, jag lovar!
SvaraRaderaKram Mary
Visst är det två skilda saker, barnlösheten och livet med barn.
SvaraRaderaInte bara varsin ringhörna, utan helt olika sporter...
Innan vi fick barn så trodde jag naivt nästan att "bara vi får barn" så kommer jag alltid att vara lite grundlycklig.
Men så är det tyvärr inte. Enda lilla fördelen jag möjligtvis kan känna att jag har som f d ofrivilligt barnlös, jämfört med dem som spottar ur sig bebisar på löpande band, är möjligtvis att jag kanske är liiite mer tacksam för mina barn.
Fast mesta tiden är jag bara en en helt vanlig förälder med stora visioner men begränsat tålamod och ork. Och det är som du har märkt jätteskönt att små barn sover ibland, hur söta, snälla och rara de än är;=)
Han är verkligen så urfin, er lille son. Pluttegubben...Det kniper så härligt i hjärtat när man ser honom och dej tillsammans!
Visst är det frustrerande när man inte alltid förstår vad de små vill, man vill ju helst att de ska va lyckligast i världen eller hur?! Ibland behöver man en paus och göra något helt annat än att vara mamma. Man kan nästan få dåligt samvete av vilja göra något så trivialt som t.ex. att gå på stan en stund fast man har världens underbaraste barn hemma. Det är ju inte ett mått på hur mycket man älskar barnet, det är ju helt naturligt att man behöver vara själv lite ibland.
SvaraRaderaRoligt att få se er tillsammans, han ser så gullig ut! Hur gammal är han nu?
Hälsningar / Åsa
Jo det är nog så: Det är bättre att erkänna för sig själv också sådana lite negativa känslor istället för att vara sin egen "känslopolis" och bara påstå allt är soligt jämt. Det går ju över, det är som du säger "bara ibland" det känns som irritation...Vilken mysig bild på dig och Q!
SvaraRaderaSå herlig å se og høre om dere!
SvaraRaderaLykke til!!
Men vilken liten sötnos han är!
SvaraRaderaSjälvklart finns det en massa olika känslor inblandade när man får barn- själv drabbades jag av någon konstig ångestkänsla när vi kommit hem med Lilla F. Det gick över efter ett tag och sedan dess har det varit mestadels lycka.
Och det var ett fint namn han fått! :-)
/Chisanna
Åh, det är med tårar i ögonen jag läser din blogg. Hittade den när jag "googlade" på korealistan. Har en syster som adopterat en son från Korea för drygt 2 år sedan och idag kom barnbeskedet om en till liten flicka. Man blir som varm i kroppen av att läsa om andras berättelser och tackar för en rolig och mycket härlig blogg.
SvaraRaderaNå, hur var det att vara själv med Q nu när O jobbade?
SvaraRaderaHoppas ni har det bra :-)
/Chisanna
Hoppas ni har haft en bra vecka alla tre, och att det har funkat OK med att O börjat jobba.
SvaraRaderaVisst blir man ibland trött av, och på, sitt barn. Det jag tycker är jobbigast är att jag kan känna mig otillräcklig och "misslyckad" när jag inte vet vad jag ska göra för att min lille kille ska vara glad och nöjd. Är man van att vara en duktig problemlösare (som du säkert är) så kan det vara extra frustrerande att stå inför en situation där man känner sig maktlös. För mig var det en hjälp att komma ihåg att ilska och ledsnad också är nödvändiga känslor för ett barn att uppleva, och inte enbart ett fel som ska fixas. Om jag visar att jag finns där för honom även när han inte är glad, och att hans negativa känslor inte leder till en negativ respons från mig, så tror jag att det räcker långt. Vi vill ju inte heller själva som vuxna leva en tillvaro utan andra känslor än de ljusa. Men barn uttrycker alla sina känslor så starkt, och man blir förstås väldigt berörd och vill "fixa" allt. Men allt blir bättre med tiden. "This too shall pass...", som min syster upprepade som ett mantra medan hon kånkade runt på en otröstlig kolikbebis.
Kram!
Oj, oj, oj, vad det känns att läsa och se bilderna! Så underbart härligt!
SvaraRaderaGlädjetårar!