Vara nära

Det är regnig och smådyster torsdag i Helgavärlden. Jag är förkyld och därför lite trött, fast jag har sovit lyxigt länge idag. O var hemma på förmiddagen och lät mig sova. Inatt ska jag ta hand om Q, har jag bestämt. Vi måste komma fram till ett schema som funkar för oss alla. Jag har svårt att komma i säng i tid och att somna på kvällen och är följaktligen alltid dödstrött på morgonen. Men å andra sidan somnar jag lätt om när jag blir väckt mitt i natten eller på morgonen. Imorse vaknade Q klockan sex, och jag tog hand om honom för att O skulle få sova. Men efter en halvtimme kom O upp, han hade inte somnat om. Vet ännu inte riktigt hur vi ska lösa detta så att alla får sova och ingen blir helt slutkörd.

När alla var vakna åkte vi och köpte lekhage. Den gulliga tjejen i affären kände igen oss, vi var där strax innan vi åkte till Seoul, och gav oss 10% rabatt, inte dumt. Det är något visst med adoption, man väcker uppmärksamhet. Hittills bara positiv sådan. Q sitter ofta i sele eller sjal och det brukar kommenteras.

Lekhagen ligger kvar i bakluckan, O hoppade av vid tunnelbanan för att åka till jobbet och jag är inte människa att baxa upp bebis, skötväska, mig själv och lekhage i lägenheten. Men när O kommer hem ska vi montera den och inviga den. Den var dyr som skam men förhoppningsvis kan vi använda den länge. Kanske ska julgranen få stå i den? Kanske kan vi ta med den ner till varvet när det är dags för vårfix av båten?

Tyvärr hade vi inte tid att äta lunch tillsammans som vi hade tänkt. Sådana små missräkningar kan göra mig ganska besviken. Jag längtar och ser fram emot att ha tid tillsammans med O. Det behöver inte vara barnfri tid utan Q, men jag vill vara med min man, jag vill att han ska se mig och ge mig ömhet och uppskattning.

Men lunch med Q var inte så dumt det heller, O ansvarar för provianteringen i familjen och ser till att hålla kylskåpet välfyllt. Det blev dansk röd korv med rotmos.

Efter mycket babbel nu till det jag tänkte skriva om: samsovning. Vi var från början överens om att vårt barn skulle sova i vår säng mellan oss. O och jag har varsin 1,05 säng och tidigare hade vi varsin bäddmadrass också. Men i somras bytte vi ut dem mot en stor bäddmadrass som alltså är hela 210 cm bred. Mycket säng! Både O och jag är långa och ingen av oss gillar att sova trångt, vi behöver mycket utrymme omkring oss.

Spjälsäng köpte vi ju också och den står i vårt sovrum. Efter ett par dagar hemma började vi lägga Q i den när han sover middag på dagen, för att slippa oron för att han ska trilla ur stora sängen. Så småningom hade vi väl tänkt lära honom att sova i den på natten också, för att senare introducera eget rum.

Vi är nog inte särskilt unika i detta sätt att tänka, men lustigt nog verkar det vara en generationsfråga. Båda mina föräldrar och O:s mamma verkade lätt förfärade när vi beskrev arrangemanget. Men han ska väl lära sig att sova själv?!?

Jag har grubblat lite på vad detta beror på. Jag vet att jag hade eget rum redan som bebis, och att det var en självklarhet då. Mamma var ganska sträng med att jag inte fick komma in till dem när jag vaknade på natten, utan jag skulle somna i min egen säng. Följden blev en viljornas kamp som pågick i flera år. Undrar om det inte hade varit enklare att kapitulera och ge mig den trygghet jag uppenbarligen behövde.

Förmodligen var detta sånt man fick lära sig förr, att barns behov och vilja inte ska få styra livet hemma, för då blir de bortskämda. Jag tror inte på det där. De mest bortskämda och odrägliga ungar jag har träffat är sådana för att de fått för lite uppmärksamhet av sina föräldrar, inte för mycket. Men det återstår att se hur jag kan efterleva mina principer och omsätta dem i praktiken.

Jag är så glad för att Q är ett så ömsint barn. Han gillar att bli buren, klappad, pussad och gosad med. Det hade känts svårt att bli avvisad, och det hade varit svårt att framhärda i att tvinga på honom ömhet.