Första veckan av mammaliv

Det var inte så farligt med mina blå känslor, de är till största delen borta. De skrämde mig heller inte så värst, jag insåg att de var en ganska naturlig reaktion på den stora omställningen.

Första vardagsveckan med Q har gått bra. O jobbar bara halvtid nu, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på deltid. Jag märker inte mycket av min gamla åkomma annat än att det hettar lite i fötter och ben när jag är trött. Men jag tänker knappt på det längre. Det är i alla fall skönt att O har korta dagar så att vi får mycket tid tillsammans alla tre.

Sömnen är det förstås si och så med, men inte ens det känns särskilt jobbigt. Q somnar som en liten ängel på kvällen, det tar sällan mer än några minuter att söva honom. Varje gång håller jag andan och tror knappt att det är sant, jag har själv alltid varit svårsomnad. Han vaknar en gång på natten för flaska och blöjbyte, oftast vid tvåtiden, och vid fem-sex är det morgon. Sedan sover han ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Enligt fostermamman ska vardera tuppluren vara två timmar, men så länge har inte vi lyckats få honom att sova. Hur som helst så blir det inte mer än sex-sju timmars avbruten sömn per natt för mamma Helga och pappa O. Men konstigt nog verkar jag klara mig på det. Jag begriper inte att jag inte är tröttare!

Mitt sömnmönster är det som har ändrats mest. Upp före sex och i säng strax efter Aktuellt, så levde jag inte ens som bebis såvitt jag vet!

Maten funkar också ganska bra. Q äter mjölkersättning ur flaska var tredje timme ungefär. På barnläkarens inrådan började vi med gröt och fruktpuréer också, men efter några dagar insåg vi att vi kanske gått lite väl hårt fram. Man behöver ju faktiskt inte ändra på precis alla aspekter i livet under loppet av några dagar. Särskilt inte när man bara är åtta månader gammal och har fått nya föräldrar. Så vi har återgått till flaska vid alla mål utom ett eller två per dag.

Så vi leker, matar, byter, diskar flaskor, vaggar, gosar och pussar och dagarna går. Sedan vi fick Q har han lärt sig att ta ut och sätta i nappen själv, att frambringa pruttljud med munnen och att stå tämligen stadigt med stöd. Det roligaste han vet är att se sig själv i spegeln, att bada med sin pappa och att sitta i bärsele på min mage och bli sjungen för.

Han är godmodig, envis, aktiv, social och väldigt nyfiken. Han gillar när det händer saker och blir annars ganska lätt uttråkad. Samtidigt kan han sysselsätta sig själv långa stunder under fridsamt joller. Får han bara vara med när vi lagar mat, sitter vid datorn eller middagsbordet, är han nöjd. Det är frestande att ta med honom på utflykter och sammankomster eftersom han är så glad och social, samtidigt är vi lite rädda att vi pressar honom för hårt just för att han är så snäll och lättsam. Hur mycket nya intryck orkar en nyanländ bebis egentligen med? Släkt och vänner står förstås på kö för att träffa honom, det är svårt att säga nej till dem även om Q:s bästa naturligtvis går först. Men ingen annan än O och jag får bära, pussa, byta, mata, natta eller trösta. Det kommer vi nog att hålla på ett bra tag.

Nu ska jag lägga mig bredvid honom och lyssna till hans lätta snusningar. Äntligen!