Idag, äntligen, fick vi provsvaren. Och jodå, Y är jordnötsallergiker. Ganska svagt utslag, men det är den kliniska reaktionen som är avgörande. Andra nötter än jordnötter får han inte heller äta, för att inte reta upp immunförsvaret.
Suck. Nåja. Jag tyckte det var jobbigt och oroligt med Q:s laktosintolerans också i början, och idag tänker jag knappt på det.
Har man inte värre saker att bekymra sig för ska man vara tacksam.
2011-05-31
Allergi bekräftad
Idag, äntligen, fick vi provsvaren. Och jodå, Y är jordnötsallergiker. Ganska svagt utslag, men det är den kliniska reaktionen som är avgörande. Andra nötter än jordnötter får han inte heller äta, för att inte reta upp immunförsvaret.
Suck. Nåja. Jag tyckte det var jobbigt och oroligt med Q:s laktosintolerans också i början, och idag tänker jag knappt på det.
Har man inte värre saker att bekymra sig för ska man vara tacksam.
Suck. Nåja. Jag tyckte det var jobbigt och oroligt med Q:s laktosintolerans också i början, och idag tänker jag knappt på det.
Har man inte värre saker att bekymra sig för ska man vara tacksam.
2011-05-26
Sur eftersmak
Min förra arbetsgivare förnekar sig inte. Under de sex år jag var anställd där retade jag mig ofta på synen på oss anställda, att vi förutsattes vara myglande latmaskar som tog alla tillfällen att smita undan arbete och lura till oss pengar. Jag trodde att den dåvarande personaldraken hade mycket med denna inställning att göra, men hon var säkert inte ensam skyldig.
Jag blev uppsagd från den 1 mars, med tre månaders uppsägningstid enligt avtal. Eftersom jag varit mammaledig och eftersom uppsägningen skedde på grund av arbetsbrist, var jag befriad från arbetsuppgifter under uppsägningstiden. Jag frågade särskilt om vad som skulle hända om jag fick nytt jobb under dessa tre månader. "Ingen blir gladare än jag", svarade VD:n.
Så kom första lönespecen. Utbetalning av 75% av min lön. Jo, jag har ju arbetat 75% de senaste åren, men min tjänst är en heltidstjänst, alltså är det heltidslönen som ska betalas ut. Vilket också gjordes efter upprepade påstötningar med allt skarpare tonläge från mig.
När man är föräldraledig tjänar man också in semester. Jag har alltså ett helt års semester, sex veckor att ta ut, eller snarare få ersättning för. När min närmaste chef kontaktade mig om betyg passade jag på att fråga om detta. Visst, semesterersättningen ska komma på sista lönen, skrik till om den inte gör det.
Inte fan gjorde den det. Och nog fan har jag skrikit. Och inte fan har jag fått svar. Ännu.
Blir irriterad på strulet. Irriterad på att jag måste vara om mig och kring mig.
Allra, allra mest irriterad blir jag på att jag känner mig gapig och jobbig och närig när jag kräver det jag har rätt till.
Jag blev uppsagd från den 1 mars, med tre månaders uppsägningstid enligt avtal. Eftersom jag varit mammaledig och eftersom uppsägningen skedde på grund av arbetsbrist, var jag befriad från arbetsuppgifter under uppsägningstiden. Jag frågade särskilt om vad som skulle hända om jag fick nytt jobb under dessa tre månader. "Ingen blir gladare än jag", svarade VD:n.
Så kom första lönespecen. Utbetalning av 75% av min lön. Jo, jag har ju arbetat 75% de senaste åren, men min tjänst är en heltidstjänst, alltså är det heltidslönen som ska betalas ut. Vilket också gjordes efter upprepade påstötningar med allt skarpare tonläge från mig.
När man är föräldraledig tjänar man också in semester. Jag har alltså ett helt års semester, sex veckor att ta ut, eller snarare få ersättning för. När min närmaste chef kontaktade mig om betyg passade jag på att fråga om detta. Visst, semesterersättningen ska komma på sista lönen, skrik till om den inte gör det.
Inte fan gjorde den det. Och nog fan har jag skrikit. Och inte fan har jag fått svar. Ännu.
Blir irriterad på strulet. Irriterad på att jag måste vara om mig och kring mig.
Allra, allra mest irriterad blir jag på att jag känner mig gapig och jobbig och närig när jag kräver det jag har rätt till.
Sur eftersmak
Min förra arbetsgivare förnekar sig inte. Under de sex år jag var anställd där retade jag mig ofta på synen på oss anställda, att vi förutsattes vara myglande latmaskar som tog alla tillfällen att smita undan arbete och lura till oss pengar. Jag trodde att den dåvarande personaldraken hade mycket med denna inställning att göra, men hon var säkert inte ensam skyldig.
Jag blev uppsagd från den 1 mars, med tre månaders uppsägningstid enligt avtal. Eftersom jag varit mammaledig och eftersom uppsägningen skedde på grund av arbetsbrist, var jag befriad från arbetsuppgifter under uppsägningstiden. Jag frågade särskilt om vad som skulle hända om jag fick nytt jobb under dessa tre månader. "Ingen blir gladare än jag", svarade VD:n.
Så kom första lönespecen. Utbetalning av 75% av min lön. Jo, jag har ju arbetat 75% de senaste åren, men min tjänst är en heltidstjänst, alltså är det heltidslönen som ska betalas ut. Vilket också gjordes efter upprepade påstötningar med allt skarpare tonläge från mig.
När man är föräldraledig tjänar man också in semester. Jag har alltså ett helt års semester, sex veckor att ta ut, eller snarare få ersättning för. När min närmaste chef kontaktade mig om betyg passade jag på att fråga om detta. Visst, semesterersättningen ska komma på sista lönen, skrik till om den inte gör det.
Inte fan gjorde den det. Och nog fan har jag skrikit. Och inte fan har jag fått svar. Ännu.
Blir irriterad på strulet. Irriterad på att jag måste vara om mig och kring mig.
Allra, allra mest irriterad blir jag på att jag känner mig gapig och jobbig och närig när jag kräver det jag har rätt till.
Jag blev uppsagd från den 1 mars, med tre månaders uppsägningstid enligt avtal. Eftersom jag varit mammaledig och eftersom uppsägningen skedde på grund av arbetsbrist, var jag befriad från arbetsuppgifter under uppsägningstiden. Jag frågade särskilt om vad som skulle hända om jag fick nytt jobb under dessa tre månader. "Ingen blir gladare än jag", svarade VD:n.
Så kom första lönespecen. Utbetalning av 75% av min lön. Jo, jag har ju arbetat 75% de senaste åren, men min tjänst är en heltidstjänst, alltså är det heltidslönen som ska betalas ut. Vilket också gjordes efter upprepade påstötningar med allt skarpare tonläge från mig.
När man är föräldraledig tjänar man också in semester. Jag har alltså ett helt års semester, sex veckor att ta ut, eller snarare få ersättning för. När min närmaste chef kontaktade mig om betyg passade jag på att fråga om detta. Visst, semesterersättningen ska komma på sista lönen, skrik till om den inte gör det.
Inte fan gjorde den det. Och nog fan har jag skrikit. Och inte fan har jag fått svar. Ännu.
Blir irriterad på strulet. Irriterad på att jag måste vara om mig och kring mig.
Allra, allra mest irriterad blir jag på att jag känner mig gapig och jobbig och närig när jag kräver det jag har rätt till.
2011-05-25
Bröllopsbestyr
Sista veckan före semestern, om än en kort semester. På fredag packar vi bilen och kör västerut. Fyrtioårsfest på lördag för kusinen, en vecka senare är det bröllop. Q har sagt blankt nej till att vara brudnäbb. Tror han lider av lite rampfeber, faktiskt. Q och Y åtnjuter statusen av att vara enda tillåtna barn på en för övrigt barnförbjuden fest.
Min syster: Jag hade inte tänkt ta med Q+Y i bordsplaceringen, det är väl okej?
Jag: Såklart! Y kommer nog att sitta i mormors knä. Men det kanske finns en extrastol åt Q, han är lite för stor för flera timmars knäsittning? Så kan vi placera honom där det passar bäst.
Syrran: Han får sitta mellan mig och S om han vill!
Jag ler åt synen. Femårige Q i högsätet mellan brud och brudgum. Kommer då att tänka på en historia som nog kan få komma med i talet jag ska hålla.
Q: Mamma, vad betyder det att J och S har förlovat sig?
Jag: (Utläggning om förlovning, giftermål och eventuell barnskaffning)
Q (funderar): Varför ska de skaffa barn för? De har ju mig!
Min syster: Jag hade inte tänkt ta med Q+Y i bordsplaceringen, det är väl okej?
Jag: Såklart! Y kommer nog att sitta i mormors knä. Men det kanske finns en extrastol åt Q, han är lite för stor för flera timmars knäsittning? Så kan vi placera honom där det passar bäst.
Syrran: Han får sitta mellan mig och S om han vill!
Jag ler åt synen. Femårige Q i högsätet mellan brud och brudgum. Kommer då att tänka på en historia som nog kan få komma med i talet jag ska hålla.
Q: Mamma, vad betyder det att J och S har förlovat sig?
Jag: (Utläggning om förlovning, giftermål och eventuell barnskaffning)
Q (funderar): Varför ska de skaffa barn för? De har ju mig!
Bröllopsbestyr
Sista veckan före semestern, om än en kort semester. På fredag packar vi bilen och kör västerut. Fyrtioårsfest på lördag för kusinen, en vecka senare är det bröllop. Q har sagt blankt nej till att vara brudnäbb. Tror han lider av lite rampfeber, faktiskt. Q och Y åtnjuter statusen av att vara enda tillåtna barn på en för övrigt barnförbjuden fest.
Min syster: Jag hade inte tänkt ta med Q+Y i bordsplaceringen, det är väl okej?
Jag: Såklart! Y kommer nog att sitta i mormors knä. Men det kanske finns en extrastol åt Q, han är lite för stor för flera timmars knäsittning? Så kan vi placera honom där det passar bäst.
Syrran: Han får sitta mellan mig och S om han vill!
Jag ler åt synen. Femårige Q i högsätet mellan brud och brudgum. Kommer då att tänka på en historia som nog kan få komma med i talet jag ska hålla.
Q: Mamma, vad betyder det att J och S har förlovat sig?
Jag: (Utläggning om förlovning, giftermål och eventuell barnskaffning)
Q (funderar): Varför ska de skaffa barn för? De har ju mig!
Min syster: Jag hade inte tänkt ta med Q+Y i bordsplaceringen, det är väl okej?
Jag: Såklart! Y kommer nog att sitta i mormors knä. Men det kanske finns en extrastol åt Q, han är lite för stor för flera timmars knäsittning? Så kan vi placera honom där det passar bäst.
Syrran: Han får sitta mellan mig och S om han vill!
Jag ler åt synen. Femårige Q i högsätet mellan brud och brudgum. Kommer då att tänka på en historia som nog kan få komma med i talet jag ska hålla.
Q: Mamma, vad betyder det att J och S har förlovat sig?
Jag: (Utläggning om förlovning, giftermål och eventuell barnskaffning)
Q (funderar): Varför ska de skaffa barn för? De har ju mig!
2011-05-24
Morgonboost
Pappa kommer ångande in genom dörren, försenad och med håret på ända. Han ska passa förkyld Q som är för snorig för att vara med Y och O som sjösätter båten. Jag drar en lättnadens suck, nu kan jag hasta till jobbet, bara en timme försenad. Logistik på hög nivå.
Vi byter plats i hallen, och han tittar på mig med sina varma bruna ögon under vildvuxna bryn. Vad söt du är i den där röda blusen, säger han.
Älskade pappa. Jag önskar att jag hade tid att träffa honom oftare.
Vi byter plats i hallen, och han tittar på mig med sina varma bruna ögon under vildvuxna bryn. Vad söt du är i den där röda blusen, säger han.
Älskade pappa. Jag önskar att jag hade tid att träffa honom oftare.
Morgonboost
Pappa kommer ångande in genom dörren, försenad och med håret på ända. Han ska passa förkyld Q som är för snorig för att vara med Y och O som sjösätter båten. Jag drar en lättnadens suck, nu kan jag hasta till jobbet, bara en timme försenad. Logistik på hög nivå.
Vi byter plats i hallen, och han tittar på mig med sina varma bruna ögon under vildvuxna bryn. Vad söt du är i den där röda blusen, säger han.
Älskade pappa. Jag önskar att jag hade tid att träffa honom oftare.
Vi byter plats i hallen, och han tittar på mig med sina varma bruna ögon under vildvuxna bryn. Vad söt du är i den där röda blusen, säger han.
Älskade pappa. Jag önskar att jag hade tid att träffa honom oftare.
2011-05-23
Bortsupen?
Det här är något jag aldrig skrivit om förut. Den dramatiska tonen beskriver inte alls min sinnesstämning, jag känner mig lugn och lätt avtrubbad.
Ska jag ta det i kronologisk ordning eller baklänges? Jag vill vara kort och koncis och inte trassla in mig på vägen, men samtidigt ge en nyanserad bild av något som inte är okomplicerat.
Min mans sätt att hantera alkohol har blivit ett allt större problem för mig. Det är ännu inte ohållbart, men kanske på väg dit. Jag är hjärtligt trött på situationen. Att hålla koll, att ha en obehaglig känsla i magen. Att tjafsa om antal öl. Att lyssna på tonfall och efter sludder. Att ifrågasätta mig själv, är det i själva verket mina taskiga barndomserfarenheter som är hela problemet? Borde jag inte bara spänna av?
Till er som nu vill skriva stödjande och tröstande att jag ska lita på magkänsla och instinkt, vill jag svara tack. Men att det inte är lätt. För jag är själv inte villig att leva ett helnyktert liv. Men jag tycks ha relativt lätt att hitta en rimlig nivå. Min alkoholkonsumtion har minskat avsevärt de senaste åren, och ännu mer sedan jag gick ner i vikt. Jag vill gärna dricka ett par glas vin fredag och lördag, men inte mer. Starksprit har jag helt slutat med, snaps är äckligt, grogg är föralldel gott men priset i form av berusning, förlorad kontroll och obehag dagen efter är absolut för högt. Men är det rättvist att överföra min egen alkoholmoral på andra?
Det handlar nog ytterst om att jag tycker att O är tråkig när han har druckit för mycket. Det har aldrig hänt något.
I lördags när det var möhippa och svensexa hade han lovat mig att inte dricka för mycket. (För mycket? Exakt hur mycket är det? Svar: ingen aning, om man menar i centiliter alkohol. Om man istället mäter tonfall, hur många gånger man upprepar sig, då vet jag exakt.) När vi pratade vid tiotiden var det lugnt. Vi kom överens om att kvällen skulle bli tidig, vi skulle höras av strax före midnatt för att göra sällskap hem.
Så blev det inte. Jag fick tag på honom till slut, och jodå, han var på väg hem, så småningom. Jag gick och la mig, arg och ledsen, och vaknade bara till lite lätt när han kom hem. Lika bra det. Jag ville inte veta.
Igår kväll frågade jag. Och till min förvåning tillstod han utan vidare att det blivit alldeles för mycket, och att han bestämt sig för att han har ett problem som måste åtgärdas. Han ska visa att jag kan lita på honom.
Jag vet inte vad jag känner. Innerst inne litar jag nog fortfarande på honom. Min klippa som hittills aldrig svikit mig. Fast på sista tiden har han verkat ha obegripligt svårt för att fatta vad jag menar. Har polletten trillat ner nu?
Jag hoppas det.
Ska jag ta det i kronologisk ordning eller baklänges? Jag vill vara kort och koncis och inte trassla in mig på vägen, men samtidigt ge en nyanserad bild av något som inte är okomplicerat.
Min mans sätt att hantera alkohol har blivit ett allt större problem för mig. Det är ännu inte ohållbart, men kanske på väg dit. Jag är hjärtligt trött på situationen. Att hålla koll, att ha en obehaglig känsla i magen. Att tjafsa om antal öl. Att lyssna på tonfall och efter sludder. Att ifrågasätta mig själv, är det i själva verket mina taskiga barndomserfarenheter som är hela problemet? Borde jag inte bara spänna av?
Till er som nu vill skriva stödjande och tröstande att jag ska lita på magkänsla och instinkt, vill jag svara tack. Men att det inte är lätt. För jag är själv inte villig att leva ett helnyktert liv. Men jag tycks ha relativt lätt att hitta en rimlig nivå. Min alkoholkonsumtion har minskat avsevärt de senaste åren, och ännu mer sedan jag gick ner i vikt. Jag vill gärna dricka ett par glas vin fredag och lördag, men inte mer. Starksprit har jag helt slutat med, snaps är äckligt, grogg är föralldel gott men priset i form av berusning, förlorad kontroll och obehag dagen efter är absolut för högt. Men är det rättvist att överföra min egen alkoholmoral på andra?
Det handlar nog ytterst om att jag tycker att O är tråkig när han har druckit för mycket. Det har aldrig hänt något.
I lördags när det var möhippa och svensexa hade han lovat mig att inte dricka för mycket. (För mycket? Exakt hur mycket är det? Svar: ingen aning, om man menar i centiliter alkohol. Om man istället mäter tonfall, hur många gånger man upprepar sig, då vet jag exakt.) När vi pratade vid tiotiden var det lugnt. Vi kom överens om att kvällen skulle bli tidig, vi skulle höras av strax före midnatt för att göra sällskap hem.
Så blev det inte. Jag fick tag på honom till slut, och jodå, han var på väg hem, så småningom. Jag gick och la mig, arg och ledsen, och vaknade bara till lite lätt när han kom hem. Lika bra det. Jag ville inte veta.
Igår kväll frågade jag. Och till min förvåning tillstod han utan vidare att det blivit alldeles för mycket, och att han bestämt sig för att han har ett problem som måste åtgärdas. Han ska visa att jag kan lita på honom.
Jag vet inte vad jag känner. Innerst inne litar jag nog fortfarande på honom. Min klippa som hittills aldrig svikit mig. Fast på sista tiden har han verkat ha obegripligt svårt för att fatta vad jag menar. Har polletten trillat ner nu?
Jag hoppas det.
Bortsupen?
Det här är något jag aldrig skrivit om förut. Den dramatiska tonen beskriver inte alls min sinnesstämning, jag känner mig lugn och lätt avtrubbad.
Ska jag ta det i kronologisk ordning eller baklänges? Jag vill vara kort och koncis och inte trassla in mig på vägen, men samtidigt ge en nyanserad bild av något som inte är okomplicerat.
Min mans sätt att hantera alkohol har blivit ett allt större problem för mig. Det är ännu inte ohållbart, men kanske på väg dit. Jag är hjärtligt trött på situationen. Att hålla koll, att ha en obehaglig känsla i magen. Att tjafsa om antal öl. Att lyssna på tonfall och efter sludder. Att ifrågasätta mig själv, är det i själva verket mina taskiga barndomserfarenheter som är hela problemet? Borde jag inte bara spänna av?
Till er som nu vill skriva stödjande och tröstande att jag ska lita på magkänsla och instinkt, vill jag svara tack. Men att det inte är lätt. För jag är själv inte villig att leva ett helnyktert liv. Men jag tycks ha relativt lätt att hitta en rimlig nivå. Min alkoholkonsumtion har minskat avsevärt de senaste åren, och ännu mer sedan jag gick ner i vikt. Jag vill gärna dricka ett par glas vin fredag och lördag, men inte mer. Starksprit har jag helt slutat med, snaps är äckligt, grogg är föralldel gott men priset i form av berusning, förlorad kontroll och obehag dagen efter är absolut för högt. Men är det rättvist att överföra min egen alkoholmoral på andra?
Det handlar nog ytterst om att jag tycker att O är tråkig när han har druckit för mycket. Det har aldrig hänt något.
I lördags när det var möhippa och svensexa hade han lovat mig att inte dricka för mycket. (För mycket? Exakt hur mycket är det? Svar: ingen aning, om man menar i centiliter alkohol. Om man istället mäter tonfall, hur många gånger man upprepar sig, då vet jag exakt.) När vi pratade vid tiotiden var det lugnt. Vi kom överens om att kvällen skulle bli tidig, vi skulle höras av strax före midnatt för att göra sällskap hem.
Så blev det inte. Jag fick tag på honom till slut, och jodå, han var på väg hem, så småningom. Jag gick och la mig, arg och ledsen, och vaknade bara till lite lätt när han kom hem. Lika bra det. Jag ville inte veta.
Igår kväll frågade jag. Och till min förvåning tillstod han utan vidare att det blivit alldeles för mycket, och att han bestämt sig för att han har ett problem som måste åtgärdas. Han ska visa att jag kan lita på honom.
Jag vet inte vad jag känner. Innerst inne litar jag nog fortfarande på honom. Min klippa som hittills aldrig svikit mig. Fast på sista tiden har han verkat ha obegripligt svårt för att fatta vad jag menar. Har polletten trillat ner nu?
Jag hoppas det.
Ska jag ta det i kronologisk ordning eller baklänges? Jag vill vara kort och koncis och inte trassla in mig på vägen, men samtidigt ge en nyanserad bild av något som inte är okomplicerat.
Min mans sätt att hantera alkohol har blivit ett allt större problem för mig. Det är ännu inte ohållbart, men kanske på väg dit. Jag är hjärtligt trött på situationen. Att hålla koll, att ha en obehaglig känsla i magen. Att tjafsa om antal öl. Att lyssna på tonfall och efter sludder. Att ifrågasätta mig själv, är det i själva verket mina taskiga barndomserfarenheter som är hela problemet? Borde jag inte bara spänna av?
Till er som nu vill skriva stödjande och tröstande att jag ska lita på magkänsla och instinkt, vill jag svara tack. Men att det inte är lätt. För jag är själv inte villig att leva ett helnyktert liv. Men jag tycks ha relativt lätt att hitta en rimlig nivå. Min alkoholkonsumtion har minskat avsevärt de senaste åren, och ännu mer sedan jag gick ner i vikt. Jag vill gärna dricka ett par glas vin fredag och lördag, men inte mer. Starksprit har jag helt slutat med, snaps är äckligt, grogg är föralldel gott men priset i form av berusning, förlorad kontroll och obehag dagen efter är absolut för högt. Men är det rättvist att överföra min egen alkoholmoral på andra?
Det handlar nog ytterst om att jag tycker att O är tråkig när han har druckit för mycket. Det har aldrig hänt något.
I lördags när det var möhippa och svensexa hade han lovat mig att inte dricka för mycket. (För mycket? Exakt hur mycket är det? Svar: ingen aning, om man menar i centiliter alkohol. Om man istället mäter tonfall, hur många gånger man upprepar sig, då vet jag exakt.) När vi pratade vid tiotiden var det lugnt. Vi kom överens om att kvällen skulle bli tidig, vi skulle höras av strax före midnatt för att göra sällskap hem.
Så blev det inte. Jag fick tag på honom till slut, och jodå, han var på väg hem, så småningom. Jag gick och la mig, arg och ledsen, och vaknade bara till lite lätt när han kom hem. Lika bra det. Jag ville inte veta.
Igår kväll frågade jag. Och till min förvåning tillstod han utan vidare att det blivit alldeles för mycket, och att han bestämt sig för att han har ett problem som måste åtgärdas. Han ska visa att jag kan lita på honom.
Jag vet inte vad jag känner. Innerst inne litar jag nog fortfarande på honom. Min klippa som hittills aldrig svikit mig. Fast på sista tiden har han verkat ha obegripligt svårt för att fatta vad jag menar. Har polletten trillat ner nu?
Jag hoppas det.
2011-05-22
Vardagskomik
Igår var det möhippa för min lillasyster, mycket trevlig tillställning. I torsdags ringde en stressad brudtärna: "Helga, du måste hjälpa mig att lura J. Kidnappningsplanen har gått om intet. Snälla, ring henne och fråga om hon akut kan rycka ut och passa dina barn på lördag morgon. Hon älskar ju dem, hon skulle aldrig säga nej till det."
Hmm. Min syster är inte särdeles dum i huvudet. Det är två veckor kvar till bröllopet. Skulle jag, Stockholms morgontröttaste person, be henne, stadens näst morgontrötta, passa mina barn klockan nio en lördagmorgon? Mina barn som hon hittills inte har passat eftersom den yngre av den blir hysterisk så snart pappa försvinner utom synhåll? Skulle inte tro det.
Jag skulle ju förstås kunna säga att frisören vill träffa oss båda på lördag morgon. (Likt drottning Silvia medför jag egen frisör till bröllopet. Tro det eller ej, han har erbjudit sig att följa med och fixa mitt, syrrans och mammas hår. Mot betalning förstås. Det är min bröllopspresent till min syster.)
Men jag skruvar på mig, inte heller den historien känns plausibel. Men jag måste ju ställa upp. Barnen tjoar i bakgrunden, jag lovar att fundera på saken och ringa tillbaks när de sover och jag kan prata i lugn och ro.
Jag ringer mamma och beklagar mig. Hon skrattar lite. Gamle styvfar har redan försagt sig. Aningslöst har han frågat J varför mamma ska åka till Stockholm nu till helgen igen. (Svar: för att passa Q och Y medan O och jag är på svensexa respektive möhippa).
Jag ringer J, och anlägger en lagom spänd ton när jag säger, frisören vill träffa dig och mig på lördag morgon, det låter väl som en jättekul idé, hmmm? Hon kämpar med att hålla masken, efter en stund brister hon i skratt och vi konstaterar att det är skönt att inte behöva låtsas.
Men du kan väl låtsas inför din tärna, ber jag. Hon har ansträngt sig så. Jo, det är klart.
Vi funderar tillsammans. Frisörspåret håller inte. Meningen är att J ska försvinna ut ur sin lägenhet en stund, då smiter hela tjejgänget in och gömmer sig i garderoben. Nej, det behövs en bättre plan för att lura brudtärnan och övriga deltagare att J är lurad.
J har lösningen, det perfekta lurendrejeriet. Hon har lovat att lämna en påse kläder till sin blivande svåger, rekvisita till svensexan som sker samma dag. Hon kan ju stämma träff med honom kvart i nio ett kvarter från hemmet. Lysande!
Men jag kan ju inte ringa brudtärnan och säga detta, hur vet jag det här? Lugn, säger J. Ring henne men tidigast om en kvart.
Jag gör så, och får en glädjestrålande tärna i luren. Det har löst sig! J ska träffa svågern, precis kvart i nio!
The perfect scam.
Hmm. Min syster är inte särdeles dum i huvudet. Det är två veckor kvar till bröllopet. Skulle jag, Stockholms morgontröttaste person, be henne, stadens näst morgontrötta, passa mina barn klockan nio en lördagmorgon? Mina barn som hon hittills inte har passat eftersom den yngre av den blir hysterisk så snart pappa försvinner utom synhåll? Skulle inte tro det.
Jag skulle ju förstås kunna säga att frisören vill träffa oss båda på lördag morgon. (Likt drottning Silvia medför jag egen frisör till bröllopet. Tro det eller ej, han har erbjudit sig att följa med och fixa mitt, syrrans och mammas hår. Mot betalning förstås. Det är min bröllopspresent till min syster.)
Men jag skruvar på mig, inte heller den historien känns plausibel. Men jag måste ju ställa upp. Barnen tjoar i bakgrunden, jag lovar att fundera på saken och ringa tillbaks när de sover och jag kan prata i lugn och ro.
Jag ringer mamma och beklagar mig. Hon skrattar lite. Gamle styvfar har redan försagt sig. Aningslöst har han frågat J varför mamma ska åka till Stockholm nu till helgen igen. (Svar: för att passa Q och Y medan O och jag är på svensexa respektive möhippa).
Jag ringer J, och anlägger en lagom spänd ton när jag säger, frisören vill träffa dig och mig på lördag morgon, det låter väl som en jättekul idé, hmmm? Hon kämpar med att hålla masken, efter en stund brister hon i skratt och vi konstaterar att det är skönt att inte behöva låtsas.
Men du kan väl låtsas inför din tärna, ber jag. Hon har ansträngt sig så. Jo, det är klart.
Vi funderar tillsammans. Frisörspåret håller inte. Meningen är att J ska försvinna ut ur sin lägenhet en stund, då smiter hela tjejgänget in och gömmer sig i garderoben. Nej, det behövs en bättre plan för att lura brudtärnan och övriga deltagare att J är lurad.
J har lösningen, det perfekta lurendrejeriet. Hon har lovat att lämna en påse kläder till sin blivande svåger, rekvisita till svensexan som sker samma dag. Hon kan ju stämma träff med honom kvart i nio ett kvarter från hemmet. Lysande!
Men jag kan ju inte ringa brudtärnan och säga detta, hur vet jag det här? Lugn, säger J. Ring henne men tidigast om en kvart.
Jag gör så, och får en glädjestrålande tärna i luren. Det har löst sig! J ska träffa svågern, precis kvart i nio!
The perfect scam.
Vardagskomik
Igår var det möhippa för min lillasyster, mycket trevlig tillställning. I torsdags ringde en stressad brudtärna: "Helga, du måste hjälpa mig att lura J. Kidnappningsplanen har gått om intet. Snälla, ring henne och fråga om hon akut kan rycka ut och passa dina barn på lördag morgon. Hon älskar ju dem, hon skulle aldrig säga nej till det."
Hmm. Min syster är inte särdeles dum i huvudet. Det är två veckor kvar till bröllopet. Skulle jag, Stockholms morgontröttaste person, be henne, stadens näst morgontrötta, passa mina barn klockan nio en lördagmorgon? Mina barn som hon hittills inte har passat eftersom den yngre av den blir hysterisk så snart pappa försvinner utom synhåll? Skulle inte tro det.
Jag skulle ju förstås kunna säga att frisören vill träffa oss båda på lördag morgon. (Likt drottning Silvia medför jag egen frisör till bröllopet. Tro det eller ej, han har erbjudit sig att följa med och fixa mitt, syrrans och mammas hår. Mot betalning förstås. Det är min bröllopspresent till min syster.)
Men jag skruvar på mig, inte heller den historien känns plausibel. Men jag måste ju ställa upp. Barnen tjoar i bakgrunden, jag lovar att fundera på saken och ringa tillbaks när de sover och jag kan prata i lugn och ro.
Jag ringer mamma och beklagar mig. Hon skrattar lite. Gamle styvfar har redan försagt sig. Aningslöst har han frågat J varför mamma ska åka till Stockholm nu till helgen igen. (Svar: för att passa Q och Y medan O och jag är på svensexa respektive möhippa).
Jag ringer J, och anlägger en lagom spänd ton när jag säger, frisören vill träffa dig och mig på lördag morgon, det låter väl som en jättekul idé, hmmm? Hon kämpar med att hålla masken, efter en stund brister hon i skratt och vi konstaterar att det är skönt att inte behöva låtsas.
Men du kan väl låtsas inför din tärna, ber jag. Hon har ansträngt sig så. Jo, det är klart.
Vi funderar tillsammans. Frisörspåret håller inte. Meningen är att J ska försvinna ut ur sin lägenhet en stund, då smiter hela tjejgänget in och gömmer sig i garderoben. Nej, det behövs en bättre plan för att lura brudtärnan och övriga deltagare att J är lurad.
J har lösningen, det perfekta lurendrejeriet. Hon har lovat att lämna en påse kläder till sin blivande svåger, rekvisita till svensexan som sker samma dag. Hon kan ju stämma träff med honom kvart i nio ett kvarter från hemmet. Lysande!
Men jag kan ju inte ringa brudtärnan och säga detta, hur vet jag det här? Lugn, säger J. Ring henne men tidigast om en kvart.
Jag gör så, och får en glädjestrålande tärna i luren. Det har löst sig! J ska träffa svågern, precis kvart i nio!
The perfect scam.
Hmm. Min syster är inte särdeles dum i huvudet. Det är två veckor kvar till bröllopet. Skulle jag, Stockholms morgontröttaste person, be henne, stadens näst morgontrötta, passa mina barn klockan nio en lördagmorgon? Mina barn som hon hittills inte har passat eftersom den yngre av den blir hysterisk så snart pappa försvinner utom synhåll? Skulle inte tro det.
Jag skulle ju förstås kunna säga att frisören vill träffa oss båda på lördag morgon. (Likt drottning Silvia medför jag egen frisör till bröllopet. Tro det eller ej, han har erbjudit sig att följa med och fixa mitt, syrrans och mammas hår. Mot betalning förstås. Det är min bröllopspresent till min syster.)
Men jag skruvar på mig, inte heller den historien känns plausibel. Men jag måste ju ställa upp. Barnen tjoar i bakgrunden, jag lovar att fundera på saken och ringa tillbaks när de sover och jag kan prata i lugn och ro.
Jag ringer mamma och beklagar mig. Hon skrattar lite. Gamle styvfar har redan försagt sig. Aningslöst har han frågat J varför mamma ska åka till Stockholm nu till helgen igen. (Svar: för att passa Q och Y medan O och jag är på svensexa respektive möhippa).
Jag ringer J, och anlägger en lagom spänd ton när jag säger, frisören vill träffa dig och mig på lördag morgon, det låter väl som en jättekul idé, hmmm? Hon kämpar med att hålla masken, efter en stund brister hon i skratt och vi konstaterar att det är skönt att inte behöva låtsas.
Men du kan väl låtsas inför din tärna, ber jag. Hon har ansträngt sig så. Jo, det är klart.
Vi funderar tillsammans. Frisörspåret håller inte. Meningen är att J ska försvinna ut ur sin lägenhet en stund, då smiter hela tjejgänget in och gömmer sig i garderoben. Nej, det behövs en bättre plan för att lura brudtärnan och övriga deltagare att J är lurad.
J har lösningen, det perfekta lurendrejeriet. Hon har lovat att lämna en påse kläder till sin blivande svåger, rekvisita till svensexan som sker samma dag. Hon kan ju stämma träff med honom kvart i nio ett kvarter från hemmet. Lysande!
Men jag kan ju inte ringa brudtärnan och säga detta, hur vet jag det här? Lugn, säger J. Ring henne men tidigast om en kvart.
Jag gör så, och får en glädjestrålande tärna i luren. Det har löst sig! J ska träffa svågern, precis kvart i nio!
The perfect scam.
2011-05-20
Melatonin?
Y är fortfarande ett monster på nätterna. Han har ännu inte sovit en hel natt utan att vakna. Långt därifrån. En bra natt vaknar han en eller två gånger och låter sig lugnas ganska snabbt medelst välling. En dålig natt blir det fler uppvakningar och det tar längre tid att lugna honom. Ibland är han panikslagen och okontaktbar, vilket tyder på nattskräck. Vällingdrickandet är på väg åt helt fel håll, istället för att fasa ut det dricker han nu minst två flaskor per kväll/natt vilket förstås resulterar i minst ett blöjbyte varje natt. Precis som Q tycks Y vara känslig för att ligga med blöt blöja.
Jag borde inte klaga, för det är O som tar hand om Y på nätterna. Men även jag blir störd. Och O är trött, jag undrar hur länge han orkar. Till hösten jobbar vi bägge och då ska Y börja hos dagmamma. Hur går det då?
I februari var vi hos neonatal, och då sa jag att sömnen är ett problem men att vi anar en ljusning. Doktorn frågade en extra gång om vi såg en förbättring, och jag sade ja. Men nu undrar jag.
Det är ju så här att ha småbarn, det förstår jag. Det blir lite si och så med sömnen. Det nattvandras, både Q och jag brukar vakna någon annanstans än där vi somnade. Vi är inte så noga med att alla ska ska sova i egen säng, det viktiga är att alla sover. Någorlunda. Fast det gör vi inte nu.
Jag läser mina anteckningar från i höstas och konstaterar att visst är det bättre. Y är lugnare. Ska vi vänta ut honom och hoppas på ytterligare förbättringar? Eller prata med någon läkare igen? Och vilka alternativ finns? Man ger inte gärna sömnmedel till barn, läser jag. Nej visst. Jag googlar på melatonin och konstaterar att de flesta träffar handlar om barn med bokstavsdiagnoser. Men det har han ju inte, vad vi vet.
Tack förresten till mina engagerade läsare som hörde av sig angående Y:s eventuella allergi! Han är nu testad och provsvar kommer idag!
Jag borde inte klaga, för det är O som tar hand om Y på nätterna. Men även jag blir störd. Och O är trött, jag undrar hur länge han orkar. Till hösten jobbar vi bägge och då ska Y börja hos dagmamma. Hur går det då?
I februari var vi hos neonatal, och då sa jag att sömnen är ett problem men att vi anar en ljusning. Doktorn frågade en extra gång om vi såg en förbättring, och jag sade ja. Men nu undrar jag.
Det är ju så här att ha småbarn, det förstår jag. Det blir lite si och så med sömnen. Det nattvandras, både Q och jag brukar vakna någon annanstans än där vi somnade. Vi är inte så noga med att alla ska ska sova i egen säng, det viktiga är att alla sover. Någorlunda. Fast det gör vi inte nu.
Jag läser mina anteckningar från i höstas och konstaterar att visst är det bättre. Y är lugnare. Ska vi vänta ut honom och hoppas på ytterligare förbättringar? Eller prata med någon läkare igen? Och vilka alternativ finns? Man ger inte gärna sömnmedel till barn, läser jag. Nej visst. Jag googlar på melatonin och konstaterar att de flesta träffar handlar om barn med bokstavsdiagnoser. Men det har han ju inte, vad vi vet.
Tack förresten till mina engagerade läsare som hörde av sig angående Y:s eventuella allergi! Han är nu testad och provsvar kommer idag!
Melatonin?
Y är fortfarande ett monster på nätterna. Han har ännu inte sovit en hel natt utan att vakna. Långt därifrån. En bra natt vaknar han en eller två gånger och låter sig lugnas ganska snabbt medelst välling. En dålig natt blir det fler uppvakningar och det tar längre tid att lugna honom. Ibland är han panikslagen och okontaktbar, vilket tyder på nattskräck. Vällingdrickandet är på väg åt helt fel håll, istället för att fasa ut det dricker han nu minst två flaskor per kväll/natt vilket förstås resulterar i minst ett blöjbyte varje natt. Precis som Q tycks Y vara känslig för att ligga med blöt blöja.
Jag borde inte klaga, för det är O som tar hand om Y på nätterna. Men även jag blir störd. Och O är trött, jag undrar hur länge han orkar. Till hösten jobbar vi bägge och då ska Y börja hos dagmamma. Hur går det då?
I februari var vi hos neonatal, och då sa jag att sömnen är ett problem men att vi anar en ljusning. Doktorn frågade en extra gång om vi såg en förbättring, och jag sade ja. Men nu undrar jag.
Det är ju så här att ha småbarn, det förstår jag. Det blir lite si och så med sömnen. Det nattvandras, både Q och jag brukar vakna någon annanstans än där vi somnade. Vi är inte så noga med att alla ska ska sova i egen säng, det viktiga är att alla sover. Någorlunda. Fast det gör vi inte nu.
Jag läser mina anteckningar från i höstas och konstaterar att visst är det bättre. Y är lugnare. Ska vi vänta ut honom och hoppas på ytterligare förbättringar? Eller prata med någon läkare igen? Och vilka alternativ finns? Man ger inte gärna sömnmedel till barn, läser jag. Nej visst. Jag googlar på melatonin och konstaterar att de flesta träffar handlar om barn med bokstavsdiagnoser. Men det har han ju inte, vad vi vet.
Tack förresten till mina engagerade läsare som hörde av sig angående Y:s eventuella allergi! Han är nu testad och provsvar kommer idag!
Jag borde inte klaga, för det är O som tar hand om Y på nätterna. Men även jag blir störd. Och O är trött, jag undrar hur länge han orkar. Till hösten jobbar vi bägge och då ska Y börja hos dagmamma. Hur går det då?
I februari var vi hos neonatal, och då sa jag att sömnen är ett problem men att vi anar en ljusning. Doktorn frågade en extra gång om vi såg en förbättring, och jag sade ja. Men nu undrar jag.
Det är ju så här att ha småbarn, det förstår jag. Det blir lite si och så med sömnen. Det nattvandras, både Q och jag brukar vakna någon annanstans än där vi somnade. Vi är inte så noga med att alla ska ska sova i egen säng, det viktiga är att alla sover. Någorlunda. Fast det gör vi inte nu.
Jag läser mina anteckningar från i höstas och konstaterar att visst är det bättre. Y är lugnare. Ska vi vänta ut honom och hoppas på ytterligare förbättringar? Eller prata med någon läkare igen? Och vilka alternativ finns? Man ger inte gärna sömnmedel till barn, läser jag. Nej visst. Jag googlar på melatonin och konstaterar att de flesta träffar handlar om barn med bokstavsdiagnoser. Men det har han ju inte, vad vi vet.
Tack förresten till mina engagerade läsare som hörde av sig angående Y:s eventuella allergi! Han är nu testad och provsvar kommer idag!
2011-05-17
En måndag
Vaknar mitt i natten av att Q smyger upp och lägger sig bredvid mig. Famlar sömnigt med handen för att känna på honom, varpå en klar glad röst säger "Jag är inte kissblöt!". Så bra. Vi somnar om.
Halv sex vaknar jag igen av att det är trångt och varmt. Q ligger dikt an mot min rygg, Y ligger på tvären mellan O och mig. Går och lägger mig i Q:s tomma säng och sover en timme till.
A-fil och kokt ägg med kaviar till frukost. Smyger med ägget, husets sista, men förgäves, Y upptäcker mig och gapar uppfordrande. Säger till O att vi måste köpa mer ägg, båda pojkarna älskar det. Det är ibland svårt att få i dem frukost men ägg går alltid ner.
Går hemifrån strax före åtta, inte utan lättnad. Q ligger i min säng och sjunger en nonsensramsa med öronbedövande volym, Y är gnällig och pappig och vill bara sitta i O:s knä och vrålar mamma-mamma-mamma när han inte får det. (Han vrålar alltid mamma när han vill något. Det behöver inte alls betyda att det är mig han vill ha.). Myror har invaderat sopkorgen, trots att vi skickat efter gröna puckar med gift från Anticimex. Det är lättare att stå ut med stöket hemma när man får gå därifrån på morgnarna.
Lyssnar på Håkan Hellström på bussen. Saknar Spotify från min gamla mobil, undrar om det går att installera på jobbtelefonen? Det finns så många skivor jag vill lyssna på bara några gånger men inte nödvändigtvis äga.
Anländer till jobbet strax före nio. Träffar en konsult och intervjuar honom tillsammans med min VD. Blir osäker när konsulten tycker att VD:n ger en annan bild av projektet än vad jag har sagt på telefon. Ber honom precisera, och lugnas något när VD:n tycker att vi båda har rätt. Vad fan, jag har ju faktiskt bara jobbat i två veckor! Det är tillåtet att göra fel. Varför blir jag genast så osäker?
Tillbaka i mitt rum ringer jag ett par samtal, ett till kunden och ett till en leverantör. Är ganska nöjd efteråt, tycker att jag summerat samtalen bra.
Läser mejl kontinuerligt. Än så länge är skörden mager, ett fåtal per dag bara. Tänker ibland på att jag kanske borde arbeta mer strukturerat och läsa mejl bara ett par gånger per dag istället. Tänker att jag aldrig lyckas vara så strukturerad men att det på något sätt går bra ändå.
Återupptar arbetet med en projektplan som jag blev nästan färdig med i fredags. Tröttnar snabbt och bestämmer mig för att gå på lunch istället. Hittade inget att ha i lunchlådan imorse, det blir utelunch. Kontoret är ganska tomt så jag går ensam, vilket jag inte har något emot. På väg ut ringer jag en f.d. kollega som jag försöker ragga till en vakant tjänst. Det är kul att prata med honom, han verkar intresserad. Lovar att ge hans nummer till min chef.
Köper en sallad och tar med mig. På väg tillbaka till kontoret kan jag inte motstå lockelsen från ett skyltfönster, går in och kommer ut med en hawaiimönstrad blus och en rödrandig jumper. Tar en extra sväng runt kvarteret för att öka på dagens steg. Tar trapporna upp.
Äter i det ljusa lunchrummet tillsammans med några kollegor. De är trevliga och lättpratade. Hämtar kaffe med mig in på mitt rum. Suck och stön, dags för projektplanen igen. Lyckas inte koncentrera mig riktigt, det är alltid svårt att börja med något nytt. Det lossnar först när jag struntar i tidplanen (och bökiga MS Project) och övergår till att fundera på hur vårt förslag till betalningsplan ska se ut. Vad ska levereras när och hur många procent av totalsumman ska vi ha betalt vid varje leverans? Gör en slide i powerpoint och roar mig med att plocka fram företagets egna mall enligt konstens alla regler. Den är faktiskt rätt snygg.
Blir avbruten av VD:n som frågar hur dags kunden kommer idag. Nej, han kommer inte, glömde jag säga det? Jamen vad är det han vill ha egentligen, skulle han inte komma och berätta det? Nej, det vet vi redan, det mejlade han ju, var inte du med i den konversationen, missade jag att kopiera dig? Jaha, det gjorde jag. Svårt att veta hur ofta man ska kopiera folk, särskilt en VD som har mycket att göra, vill inte dränka honom i ovidkommande korrespondens. Fast själv vill jag ju helst vara med på sändlistor, han kanske är likadan?
Vi övergår till att börja prata om huruvida vi vill ha den här lilla ordern som är aktuell just nu, den kostar kanske mer än den smakar. Jag är ambivalent, säger VD:n. Kan du inte räkna på vad det skulle kosta, ber han mig. Jag har ju ingen aning, tänker jag, men så börjar han kludda på mitt block och jag förstår hur han tänker ungefär. Efter en stund lägger han ner pennan. Helga, du är ju inte född igår. Räkna ihop det här är du snäll och visa mig det sen. Jo, men hur lång tid tar det att utveckla mjukvaran? Räkna med en månad, säger han och går.
Nu känner jag mig hemma, göra en snabb kalkyl i Excel kan jag förstås, och jag vill kompensera för mejlkopieringsmissen. En kvart senare går jag in till honom med uträkningen. Han är nöjd och vi bestämmer att han tar över kontakten med kunden i den här frågan, jag får fortsätta att snacka med leverantören.
Jag fortsätter med min projektplan och blir färdig. Ropar på chefen när han går förbi i korridoren, och visar honom. Han är nöjd med uppdelningen och definitionen av leveranser men föreslår att vi ska begära 10% betalt redan vid kontraktsskrivning. Bra idé. Jag ändrar.
Jag har jobbat ganska okoncentrerat med många pauser, läst lite bloggar, skrivit själv. Tittar ut genom fönstret och tänker på allt möjligt. När planen är färdig bestämmer jag mig för att dagen också är det, klockan är snart fem. Imorgon ska jag börja skriva ett kontraktsförslag som reglerar samarbetet mellan oss och en leverantör. Det har jag aldrig gjort förut.
Ringer O och säger att jag är på väg hem. Glömmer hörlurarna så det får bli bok (pappas ex, och sålunda fyllt av språkliga rättelser) på bussen istället för musik. Hämtar paket på vägen hem, sommarbyxor från Tradera.
Vid hemkomst får jag vända i dörren för att hämta Q, middagen står strax på bordet. Q är inte där O trodde att han var, utan hos en annan kompis. Ajaj. Han vet att han ska säga till innan han går hem till någon, så att vi vet var han är. Efter en del lirkande får jag med honom hem, och hyschar på O när han börjar gräla. Mat först. Vi äter lax med couscous och savoykål. Y krånglar, äter inte, vill ha vatten i mugg, bubblar högt och ljudligt, häller ut allt på golvet, vill inte sitta på stolen utan klättrar över bordet till O:s knä. Men Q äter, en av två möjliga. När han är mätt får han en liten straffpredikan. Undrar om det är någon mening med dem?
Y ändrar sig plötsligt och accepterar nådigt att bli matad med några tuggor lax. Päron från fruktskålen till efterrätt. Alla päron är dekorerade med spår av små tänder. Kanske läge att flytta fruktskålen utom räckhåll, tänker jag slött, men orkar inte realisera det.
Efter maten röjer O av bordet och jag går ut med pojkarna. Vi spelar basket en stund. Några grannar, både barn och vuxna ansluter. Jag älskar att bo som vi gör! Blir stående och pratar en stund, om allt och inget.
När det är dags att gå in har Q hunnit bli för trött vilket resulterar först i grälmuckande och sedan vrål. Bär först in Y, ropar på O som avnjutit en välförtjänt paus, går ut igen och lyfter upp Q. Om jag inte låter mig provoceras av hans tjafs utan bara bär in honom brukar det gå bra, så också nu. Klär av båda pojkarna. Y plockar beredvilligt av sig blöjan och klättrar spritt naken upp och ner för trappan medan jag klipper Q:s långa naglar.
Mitt i alltihop ringer mamma, hon är på ingång från Arlanda, på väg hem från semesterresa, ska bo hos oss två nätter. Suck, hon vill ha skjuts från tunnelbanan med sin tunga väska. O nattar Y medan jag läser Mästerkatten i stövlar för Q. Så snart Y har somnat avlöser O mig och nattar Q. Jag tar bilen, mamma hinner ringa och fråga var jag är.
Jag är tröttare än vanligt och då också mer irriterad än vanligt. Vill hon ha något att äta? Det blev tyvärr inget över av middagen idag, hon svarar något som väl är menat skämtsamt men som har en klagande udd. Mot min vana fräser jag, nu får du ge dig! Klart du ska få mat, bara inte samma som vi ätit.
Det är så viktigt för henne att känna sig välkommen. Förstås, vem vill inte det. Å andra sidan tycker jag att hon brister i att se min sida av saken.
Kvällen slutar i alla fall bra, jag håller henne sällskap över de smörgåsar jag kan erbjuda. Myrorna kryper över köksbordet, usch.
Klockan är elva när jag lägger mig och läser ett kapitel i min bok.
Halv sex vaknar jag igen av att det är trångt och varmt. Q ligger dikt an mot min rygg, Y ligger på tvären mellan O och mig. Går och lägger mig i Q:s tomma säng och sover en timme till.
A-fil och kokt ägg med kaviar till frukost. Smyger med ägget, husets sista, men förgäves, Y upptäcker mig och gapar uppfordrande. Säger till O att vi måste köpa mer ägg, båda pojkarna älskar det. Det är ibland svårt att få i dem frukost men ägg går alltid ner.
Går hemifrån strax före åtta, inte utan lättnad. Q ligger i min säng och sjunger en nonsensramsa med öronbedövande volym, Y är gnällig och pappig och vill bara sitta i O:s knä och vrålar mamma-mamma-mamma när han inte får det. (Han vrålar alltid mamma när han vill något. Det behöver inte alls betyda att det är mig han vill ha.). Myror har invaderat sopkorgen, trots att vi skickat efter gröna puckar med gift från Anticimex. Det är lättare att stå ut med stöket hemma när man får gå därifrån på morgnarna.
Lyssnar på Håkan Hellström på bussen. Saknar Spotify från min gamla mobil, undrar om det går att installera på jobbtelefonen? Det finns så många skivor jag vill lyssna på bara några gånger men inte nödvändigtvis äga.
Anländer till jobbet strax före nio. Träffar en konsult och intervjuar honom tillsammans med min VD. Blir osäker när konsulten tycker att VD:n ger en annan bild av projektet än vad jag har sagt på telefon. Ber honom precisera, och lugnas något när VD:n tycker att vi båda har rätt. Vad fan, jag har ju faktiskt bara jobbat i två veckor! Det är tillåtet att göra fel. Varför blir jag genast så osäker?
Tillbaka i mitt rum ringer jag ett par samtal, ett till kunden och ett till en leverantör. Är ganska nöjd efteråt, tycker att jag summerat samtalen bra.
Läser mejl kontinuerligt. Än så länge är skörden mager, ett fåtal per dag bara. Tänker ibland på att jag kanske borde arbeta mer strukturerat och läsa mejl bara ett par gånger per dag istället. Tänker att jag aldrig lyckas vara så strukturerad men att det på något sätt går bra ändå.
Återupptar arbetet med en projektplan som jag blev nästan färdig med i fredags. Tröttnar snabbt och bestämmer mig för att gå på lunch istället. Hittade inget att ha i lunchlådan imorse, det blir utelunch. Kontoret är ganska tomt så jag går ensam, vilket jag inte har något emot. På väg ut ringer jag en f.d. kollega som jag försöker ragga till en vakant tjänst. Det är kul att prata med honom, han verkar intresserad. Lovar att ge hans nummer till min chef.
Köper en sallad och tar med mig. På väg tillbaka till kontoret kan jag inte motstå lockelsen från ett skyltfönster, går in och kommer ut med en hawaiimönstrad blus och en rödrandig jumper. Tar en extra sväng runt kvarteret för att öka på dagens steg. Tar trapporna upp.
Äter i det ljusa lunchrummet tillsammans med några kollegor. De är trevliga och lättpratade. Hämtar kaffe med mig in på mitt rum. Suck och stön, dags för projektplanen igen. Lyckas inte koncentrera mig riktigt, det är alltid svårt att börja med något nytt. Det lossnar först när jag struntar i tidplanen (och bökiga MS Project) och övergår till att fundera på hur vårt förslag till betalningsplan ska se ut. Vad ska levereras när och hur många procent av totalsumman ska vi ha betalt vid varje leverans? Gör en slide i powerpoint och roar mig med att plocka fram företagets egna mall enligt konstens alla regler. Den är faktiskt rätt snygg.
Blir avbruten av VD:n som frågar hur dags kunden kommer idag. Nej, han kommer inte, glömde jag säga det? Jamen vad är det han vill ha egentligen, skulle han inte komma och berätta det? Nej, det vet vi redan, det mejlade han ju, var inte du med i den konversationen, missade jag att kopiera dig? Jaha, det gjorde jag. Svårt att veta hur ofta man ska kopiera folk, särskilt en VD som har mycket att göra, vill inte dränka honom i ovidkommande korrespondens. Fast själv vill jag ju helst vara med på sändlistor, han kanske är likadan?
Vi övergår till att börja prata om huruvida vi vill ha den här lilla ordern som är aktuell just nu, den kostar kanske mer än den smakar. Jag är ambivalent, säger VD:n. Kan du inte räkna på vad det skulle kosta, ber han mig. Jag har ju ingen aning, tänker jag, men så börjar han kludda på mitt block och jag förstår hur han tänker ungefär. Efter en stund lägger han ner pennan. Helga, du är ju inte född igår. Räkna ihop det här är du snäll och visa mig det sen. Jo, men hur lång tid tar det att utveckla mjukvaran? Räkna med en månad, säger han och går.
Nu känner jag mig hemma, göra en snabb kalkyl i Excel kan jag förstås, och jag vill kompensera för mejlkopieringsmissen. En kvart senare går jag in till honom med uträkningen. Han är nöjd och vi bestämmer att han tar över kontakten med kunden i den här frågan, jag får fortsätta att snacka med leverantören.
Jag fortsätter med min projektplan och blir färdig. Ropar på chefen när han går förbi i korridoren, och visar honom. Han är nöjd med uppdelningen och definitionen av leveranser men föreslår att vi ska begära 10% betalt redan vid kontraktsskrivning. Bra idé. Jag ändrar.
Jag har jobbat ganska okoncentrerat med många pauser, läst lite bloggar, skrivit själv. Tittar ut genom fönstret och tänker på allt möjligt. När planen är färdig bestämmer jag mig för att dagen också är det, klockan är snart fem. Imorgon ska jag börja skriva ett kontraktsförslag som reglerar samarbetet mellan oss och en leverantör. Det har jag aldrig gjort förut.
Ringer O och säger att jag är på väg hem. Glömmer hörlurarna så det får bli bok (pappas ex, och sålunda fyllt av språkliga rättelser) på bussen istället för musik. Hämtar paket på vägen hem, sommarbyxor från Tradera.
Vid hemkomst får jag vända i dörren för att hämta Q, middagen står strax på bordet. Q är inte där O trodde att han var, utan hos en annan kompis. Ajaj. Han vet att han ska säga till innan han går hem till någon, så att vi vet var han är. Efter en del lirkande får jag med honom hem, och hyschar på O när han börjar gräla. Mat först. Vi äter lax med couscous och savoykål. Y krånglar, äter inte, vill ha vatten i mugg, bubblar högt och ljudligt, häller ut allt på golvet, vill inte sitta på stolen utan klättrar över bordet till O:s knä. Men Q äter, en av två möjliga. När han är mätt får han en liten straffpredikan. Undrar om det är någon mening med dem?
Y ändrar sig plötsligt och accepterar nådigt att bli matad med några tuggor lax. Päron från fruktskålen till efterrätt. Alla päron är dekorerade med spår av små tänder. Kanske läge att flytta fruktskålen utom räckhåll, tänker jag slött, men orkar inte realisera det.
Efter maten röjer O av bordet och jag går ut med pojkarna. Vi spelar basket en stund. Några grannar, både barn och vuxna ansluter. Jag älskar att bo som vi gör! Blir stående och pratar en stund, om allt och inget.
När det är dags att gå in har Q hunnit bli för trött vilket resulterar först i grälmuckande och sedan vrål. Bär först in Y, ropar på O som avnjutit en välförtjänt paus, går ut igen och lyfter upp Q. Om jag inte låter mig provoceras av hans tjafs utan bara bär in honom brukar det gå bra, så också nu. Klär av båda pojkarna. Y plockar beredvilligt av sig blöjan och klättrar spritt naken upp och ner för trappan medan jag klipper Q:s långa naglar.
Mitt i alltihop ringer mamma, hon är på ingång från Arlanda, på väg hem från semesterresa, ska bo hos oss två nätter. Suck, hon vill ha skjuts från tunnelbanan med sin tunga väska. O nattar Y medan jag läser Mästerkatten i stövlar för Q. Så snart Y har somnat avlöser O mig och nattar Q. Jag tar bilen, mamma hinner ringa och fråga var jag är.
Jag är tröttare än vanligt och då också mer irriterad än vanligt. Vill hon ha något att äta? Det blev tyvärr inget över av middagen idag, hon svarar något som väl är menat skämtsamt men som har en klagande udd. Mot min vana fräser jag, nu får du ge dig! Klart du ska få mat, bara inte samma som vi ätit.
Det är så viktigt för henne att känna sig välkommen. Förstås, vem vill inte det. Å andra sidan tycker jag att hon brister i att se min sida av saken.
Kvällen slutar i alla fall bra, jag håller henne sällskap över de smörgåsar jag kan erbjuda. Myrorna kryper över köksbordet, usch.
Klockan är elva när jag lägger mig och läser ett kapitel i min bok.
En måndag
Vaknar mitt i natten av att Q smyger upp och lägger sig bredvid mig. Famlar sömnigt med handen för att känna på honom, varpå en klar glad röst säger "Jag är inte kissblöt!". Så bra. Vi somnar om.
Halv sex vaknar jag igen av att det är trångt och varmt. Q ligger dikt an mot min rygg, Y ligger på tvären mellan O och mig. Går och lägger mig i Q:s tomma säng och sover en timme till.
A-fil och kokt ägg med kaviar till frukost. Smyger med ägget, husets sista, men förgäves, Y upptäcker mig och gapar uppfordrande. Säger till O att vi måste köpa mer ägg, båda pojkarna älskar det. Det är ibland svårt att få i dem frukost men ägg går alltid ner.
Går hemifrån strax före åtta, inte utan lättnad. Q ligger i min säng och sjunger en nonsensramsa med öronbedövande volym, Y är gnällig och pappig och vill bara sitta i O:s knä och vrålar mamma-mamma-mamma när han inte får det. (Han vrålar alltid mamma när han vill något. Det behöver inte alls betyda att det är mig han vill ha.). Myror har invaderat sopkorgen, trots att vi skickat efter gröna puckar med gift från Anticimex. Det är lättare att stå ut med stöket hemma när man får gå därifrån på morgnarna.
Lyssnar på Håkan Hellström på bussen. Saknar Spotify från min gamla mobil, undrar om det går att installera på jobbtelefonen? Det finns så många skivor jag vill lyssna på bara några gånger men inte nödvändigtvis äga.
Anländer till jobbet strax före nio. Träffar en konsult och intervjuar honom tillsammans med min VD. Blir osäker när konsulten tycker att VD:n ger en annan bild av projektet än vad jag har sagt på telefon. Ber honom precisera, och lugnas något när VD:n tycker att vi båda har rätt. Vad fan, jag har ju faktiskt bara jobbat i två veckor! Det är tillåtet att göra fel. Varför blir jag genast så osäker?
Tillbaka i mitt rum ringer jag ett par samtal, ett till kunden och ett till en leverantör. Är ganska nöjd efteråt, tycker att jag summerat samtalen bra.
Läser mejl kontinuerligt. Än så länge är skörden mager, ett fåtal per dag bara. Tänker ibland på att jag kanske borde arbeta mer strukturerat och läsa mejl bara ett par gånger per dag istället. Tänker att jag aldrig lyckas vara så strukturerad men att det på något sätt går bra ändå.
Återupptar arbetet med en projektplan som jag blev nästan färdig med i fredags. Tröttnar snabbt och bestämmer mig för att gå på lunch istället. Hittade inget att ha i lunchlådan imorse, det blir utelunch. Kontoret är ganska tomt så jag går ensam, vilket jag inte har något emot. På väg ut ringer jag en f.d. kollega som jag försöker ragga till en vakant tjänst. Det är kul att prata med honom, han verkar intresserad. Lovar att ge hans nummer till min chef.
Köper en sallad och tar med mig. På väg tillbaka till kontoret kan jag inte motstå lockelsen från ett skyltfönster, går in och kommer ut med en hawaiimönstrad blus och en rödrandig jumper. Tar en extra sväng runt kvarteret för att öka på dagens steg. Tar trapporna upp.
Äter i det ljusa lunchrummet tillsammans med några kollegor. De är trevliga och lättpratade. Hämtar kaffe med mig in på mitt rum. Suck och stön, dags för projektplanen igen. Lyckas inte koncentrera mig riktigt, det är alltid svårt att börja med något nytt. Det lossnar först när jag struntar i tidplanen (och bökiga MS Project) och övergår till att fundera på hur vårt förslag till betalningsplan ska se ut. Vad ska levereras när och hur många procent av totalsumman ska vi ha betalt vid varje leverans? Gör en slide i powerpoint och roar mig med att plocka fram företagets egna mall enligt konstens alla regler. Den är faktiskt rätt snygg.
Blir avbruten av VD:n som frågar hur dags kunden kommer idag. Nej, han kommer inte, glömde jag säga det? Jamen vad är det han vill ha egentligen, skulle han inte komma och berätta det? Nej, det vet vi redan, det mejlade han ju, var inte du med i den konversationen, missade jag att kopiera dig? Jaha, det gjorde jag. Svårt att veta hur ofta man ska kopiera folk, särskilt en VD som har mycket att göra, vill inte dränka honom i ovidkommande korrespondens. Fast själv vill jag ju helst vara med på sändlistor, han kanske är likadan?
Vi övergår till att börja prata om huruvida vi vill ha den här lilla ordern som är aktuell just nu, den kostar kanske mer än den smakar. Jag är ambivalent, säger VD:n. Kan du inte räkna på vad det skulle kosta, ber han mig. Jag har ju ingen aning, tänker jag, men så börjar han kludda på mitt block och jag förstår hur han tänker ungefär. Efter en stund lägger han ner pennan. Helga, du är ju inte född igår. Räkna ihop det här är du snäll och visa mig det sen. Jo, men hur lång tid tar det att utveckla mjukvaran? Räkna med en månad, säger han och går.
Nu känner jag mig hemma, göra en snabb kalkyl i Excel kan jag förstås, och jag vill kompensera för mejlkopieringsmissen. En kvart senare går jag in till honom med uträkningen. Han är nöjd och vi bestämmer att han tar över kontakten med kunden i den här frågan, jag får fortsätta att snacka med leverantören.
Jag fortsätter med min projektplan och blir färdig. Ropar på chefen när han går förbi i korridoren, och visar honom. Han är nöjd med uppdelningen och definitionen av leveranser men föreslår att vi ska begära 10% betalt redan vid kontraktsskrivning. Bra idé. Jag ändrar.
Jag har jobbat ganska okoncentrerat med många pauser, läst lite bloggar, skrivit själv. Tittar ut genom fönstret och tänker på allt möjligt. När planen är färdig bestämmer jag mig för att dagen också är det, klockan är snart fem. Imorgon ska jag börja skriva ett kontraktsförslag som reglerar samarbetet mellan oss och en leverantör. Det har jag aldrig gjort förut.
Ringer O och säger att jag är på väg hem. Glömmer hörlurarna så det får bli bok (pappas ex, och sålunda fyllt av språkliga rättelser) på bussen istället för musik. Hämtar paket på vägen hem, sommarbyxor från Tradera.
Vid hemkomst får jag vända i dörren för att hämta Q, middagen står strax på bordet. Q är inte där O trodde att han var, utan hos en annan kompis. Ajaj. Han vet att han ska säga till innan han går hem till någon, så att vi vet var han är. Efter en del lirkande får jag med honom hem, och hyschar på O när han börjar gräla. Mat först. Vi äter lax med couscous och savoykål. Y krånglar, äter inte, vill ha vatten i mugg, bubblar högt och ljudligt, häller ut allt på golvet, vill inte sitta på stolen utan klättrar över bordet till O:s knä. Men Q äter, en av två möjliga. När han är mätt får han en liten straffpredikan. Undrar om det är någon mening med dem?
Y ändrar sig plötsligt och accepterar nådigt att bli matad med några tuggor lax. Päron från fruktskålen till efterrätt. Alla päron är dekorerade med spår av små tänder. Kanske läge att flytta fruktskålen utom räckhåll, tänker jag slött, men orkar inte realisera det.
Efter maten röjer O av bordet och jag går ut med pojkarna. Vi spelar basket en stund. Några grannar, både barn och vuxna ansluter. Jag älskar att bo som vi gör! Blir stående och pratar en stund, om allt och inget.
När det är dags att gå in har Q hunnit bli för trött vilket resulterar först i grälmuckande och sedan vrål. Bär först in Y, ropar på O som avnjutit en välförtjänt paus, går ut igen och lyfter upp Q. Om jag inte låter mig provoceras av hans tjafs utan bara bär in honom brukar det gå bra, så också nu. Klär av båda pojkarna. Y plockar beredvilligt av sig blöjan och klättrar spritt naken upp och ner för trappan medan jag klipper Q:s långa naglar.
Mitt i alltihop ringer mamma, hon är på ingång från Arlanda, på väg hem från semesterresa, ska bo hos oss två nätter. Suck, hon vill ha skjuts från tunnelbanan med sin tunga väska. O nattar Y medan jag läser Mästerkatten i stövlar för Q. Så snart Y har somnat avlöser O mig och nattar Q. Jag tar bilen, mamma hinner ringa och fråga var jag är.
Jag är tröttare än vanligt och då också mer irriterad än vanligt. Vill hon ha något att äta? Det blev tyvärr inget över av middagen idag, hon svarar något som väl är menat skämtsamt men som har en klagande udd. Mot min vana fräser jag, nu får du ge dig! Klart du ska få mat, bara inte samma som vi ätit.
Det är så viktigt för henne att känna sig välkommen. Förstås, vem vill inte det. Å andra sidan tycker jag att hon brister i att se min sida av saken.
Kvällen slutar i alla fall bra, jag håller henne sällskap över de smörgåsar jag kan erbjuda. Myrorna kryper över köksbordet, usch.
Klockan är elva när jag lägger mig och läser ett kapitel i min bok.
Halv sex vaknar jag igen av att det är trångt och varmt. Q ligger dikt an mot min rygg, Y ligger på tvären mellan O och mig. Går och lägger mig i Q:s tomma säng och sover en timme till.
A-fil och kokt ägg med kaviar till frukost. Smyger med ägget, husets sista, men förgäves, Y upptäcker mig och gapar uppfordrande. Säger till O att vi måste köpa mer ägg, båda pojkarna älskar det. Det är ibland svårt att få i dem frukost men ägg går alltid ner.
Går hemifrån strax före åtta, inte utan lättnad. Q ligger i min säng och sjunger en nonsensramsa med öronbedövande volym, Y är gnällig och pappig och vill bara sitta i O:s knä och vrålar mamma-mamma-mamma när han inte får det. (Han vrålar alltid mamma när han vill något. Det behöver inte alls betyda att det är mig han vill ha.). Myror har invaderat sopkorgen, trots att vi skickat efter gröna puckar med gift från Anticimex. Det är lättare att stå ut med stöket hemma när man får gå därifrån på morgnarna.
Lyssnar på Håkan Hellström på bussen. Saknar Spotify från min gamla mobil, undrar om det går att installera på jobbtelefonen? Det finns så många skivor jag vill lyssna på bara några gånger men inte nödvändigtvis äga.
Anländer till jobbet strax före nio. Träffar en konsult och intervjuar honom tillsammans med min VD. Blir osäker när konsulten tycker att VD:n ger en annan bild av projektet än vad jag har sagt på telefon. Ber honom precisera, och lugnas något när VD:n tycker att vi båda har rätt. Vad fan, jag har ju faktiskt bara jobbat i två veckor! Det är tillåtet att göra fel. Varför blir jag genast så osäker?
Tillbaka i mitt rum ringer jag ett par samtal, ett till kunden och ett till en leverantör. Är ganska nöjd efteråt, tycker att jag summerat samtalen bra.
Läser mejl kontinuerligt. Än så länge är skörden mager, ett fåtal per dag bara. Tänker ibland på att jag kanske borde arbeta mer strukturerat och läsa mejl bara ett par gånger per dag istället. Tänker att jag aldrig lyckas vara så strukturerad men att det på något sätt går bra ändå.
Återupptar arbetet med en projektplan som jag blev nästan färdig med i fredags. Tröttnar snabbt och bestämmer mig för att gå på lunch istället. Hittade inget att ha i lunchlådan imorse, det blir utelunch. Kontoret är ganska tomt så jag går ensam, vilket jag inte har något emot. På väg ut ringer jag en f.d. kollega som jag försöker ragga till en vakant tjänst. Det är kul att prata med honom, han verkar intresserad. Lovar att ge hans nummer till min chef.
Köper en sallad och tar med mig. På väg tillbaka till kontoret kan jag inte motstå lockelsen från ett skyltfönster, går in och kommer ut med en hawaiimönstrad blus och en rödrandig jumper. Tar en extra sväng runt kvarteret för att öka på dagens steg. Tar trapporna upp.
Äter i det ljusa lunchrummet tillsammans med några kollegor. De är trevliga och lättpratade. Hämtar kaffe med mig in på mitt rum. Suck och stön, dags för projektplanen igen. Lyckas inte koncentrera mig riktigt, det är alltid svårt att börja med något nytt. Det lossnar först när jag struntar i tidplanen (och bökiga MS Project) och övergår till att fundera på hur vårt förslag till betalningsplan ska se ut. Vad ska levereras när och hur många procent av totalsumman ska vi ha betalt vid varje leverans? Gör en slide i powerpoint och roar mig med att plocka fram företagets egna mall enligt konstens alla regler. Den är faktiskt rätt snygg.
Blir avbruten av VD:n som frågar hur dags kunden kommer idag. Nej, han kommer inte, glömde jag säga det? Jamen vad är det han vill ha egentligen, skulle han inte komma och berätta det? Nej, det vet vi redan, det mejlade han ju, var inte du med i den konversationen, missade jag att kopiera dig? Jaha, det gjorde jag. Svårt att veta hur ofta man ska kopiera folk, särskilt en VD som har mycket att göra, vill inte dränka honom i ovidkommande korrespondens. Fast själv vill jag ju helst vara med på sändlistor, han kanske är likadan?
Vi övergår till att börja prata om huruvida vi vill ha den här lilla ordern som är aktuell just nu, den kostar kanske mer än den smakar. Jag är ambivalent, säger VD:n. Kan du inte räkna på vad det skulle kosta, ber han mig. Jag har ju ingen aning, tänker jag, men så börjar han kludda på mitt block och jag förstår hur han tänker ungefär. Efter en stund lägger han ner pennan. Helga, du är ju inte född igår. Räkna ihop det här är du snäll och visa mig det sen. Jo, men hur lång tid tar det att utveckla mjukvaran? Räkna med en månad, säger han och går.
Nu känner jag mig hemma, göra en snabb kalkyl i Excel kan jag förstås, och jag vill kompensera för mejlkopieringsmissen. En kvart senare går jag in till honom med uträkningen. Han är nöjd och vi bestämmer att han tar över kontakten med kunden i den här frågan, jag får fortsätta att snacka med leverantören.
Jag fortsätter med min projektplan och blir färdig. Ropar på chefen när han går förbi i korridoren, och visar honom. Han är nöjd med uppdelningen och definitionen av leveranser men föreslår att vi ska begära 10% betalt redan vid kontraktsskrivning. Bra idé. Jag ändrar.
Jag har jobbat ganska okoncentrerat med många pauser, läst lite bloggar, skrivit själv. Tittar ut genom fönstret och tänker på allt möjligt. När planen är färdig bestämmer jag mig för att dagen också är det, klockan är snart fem. Imorgon ska jag börja skriva ett kontraktsförslag som reglerar samarbetet mellan oss och en leverantör. Det har jag aldrig gjort förut.
Ringer O och säger att jag är på väg hem. Glömmer hörlurarna så det får bli bok (pappas ex, och sålunda fyllt av språkliga rättelser) på bussen istället för musik. Hämtar paket på vägen hem, sommarbyxor från Tradera.
Vid hemkomst får jag vända i dörren för att hämta Q, middagen står strax på bordet. Q är inte där O trodde att han var, utan hos en annan kompis. Ajaj. Han vet att han ska säga till innan han går hem till någon, så att vi vet var han är. Efter en del lirkande får jag med honom hem, och hyschar på O när han börjar gräla. Mat först. Vi äter lax med couscous och savoykål. Y krånglar, äter inte, vill ha vatten i mugg, bubblar högt och ljudligt, häller ut allt på golvet, vill inte sitta på stolen utan klättrar över bordet till O:s knä. Men Q äter, en av två möjliga. När han är mätt får han en liten straffpredikan. Undrar om det är någon mening med dem?
Y ändrar sig plötsligt och accepterar nådigt att bli matad med några tuggor lax. Päron från fruktskålen till efterrätt. Alla päron är dekorerade med spår av små tänder. Kanske läge att flytta fruktskålen utom räckhåll, tänker jag slött, men orkar inte realisera det.
Efter maten röjer O av bordet och jag går ut med pojkarna. Vi spelar basket en stund. Några grannar, både barn och vuxna ansluter. Jag älskar att bo som vi gör! Blir stående och pratar en stund, om allt och inget.
När det är dags att gå in har Q hunnit bli för trött vilket resulterar först i grälmuckande och sedan vrål. Bär först in Y, ropar på O som avnjutit en välförtjänt paus, går ut igen och lyfter upp Q. Om jag inte låter mig provoceras av hans tjafs utan bara bär in honom brukar det gå bra, så också nu. Klär av båda pojkarna. Y plockar beredvilligt av sig blöjan och klättrar spritt naken upp och ner för trappan medan jag klipper Q:s långa naglar.
Mitt i alltihop ringer mamma, hon är på ingång från Arlanda, på väg hem från semesterresa, ska bo hos oss två nätter. Suck, hon vill ha skjuts från tunnelbanan med sin tunga väska. O nattar Y medan jag läser Mästerkatten i stövlar för Q. Så snart Y har somnat avlöser O mig och nattar Q. Jag tar bilen, mamma hinner ringa och fråga var jag är.
Jag är tröttare än vanligt och då också mer irriterad än vanligt. Vill hon ha något att äta? Det blev tyvärr inget över av middagen idag, hon svarar något som väl är menat skämtsamt men som har en klagande udd. Mot min vana fräser jag, nu får du ge dig! Klart du ska få mat, bara inte samma som vi ätit.
Det är så viktigt för henne att känna sig välkommen. Förstås, vem vill inte det. Å andra sidan tycker jag att hon brister i att se min sida av saken.
Kvällen slutar i alla fall bra, jag håller henne sällskap över de smörgåsar jag kan erbjuda. Myrorna kryper över köksbordet, usch.
Klockan är elva när jag lägger mig och läser ett kapitel i min bok.
2011-05-14
Now is the month of maying
Vi är i den ljuva månaden maj, då naturen står i sitt fagraste flor, då jag alltid, sedan tidiga tonår haft så jämrans mycket att göra att jag knappt hinner njuta.
I år är det i alla fall ingen vårkonsert med kören, i år satt jag i publiken och längtade efter att sjunga. Men det är cykellopp och båtisättningar, möhippor och bröllop och städhelger och fyrtioårskalas. Mycket av detta är fantastiskt roligt att få vara med om och kommer att bli minnen för livet.
Vidare har O fallit för två års påtryckningar och sagt ja till att bli ordförande i bostadsrättsföreningen. Mot heligt löfte till mig att hålla sommarstugeföreningen på behörigt avstånd. Varför ska de ha småbarnsföräldrar till alla förtroendeuppdrag? Varför ska allt hända under åren mellan 35 och 45?
Jag räknar ut att vi inte kommer att hinna ut till sommarstugan förrän efter midsommar. Först då kan O lägga sista handen vid det nya köket, först då kan vi övernatta där.
Det isar i magen. Vi har alldeles för mycket om oss. Vi borde rensa och prioritera. Borde kanske sälja sommarstugan, borde göra oss av med båten. Borde koncentrera oss på här och nu, det lilla livet.
Den är så svår, den där förbannade balansen mellan det som ger en glädje och påfyllning och energi och det som blir krav och måsten och ångest.
I år är det i alla fall ingen vårkonsert med kören, i år satt jag i publiken och längtade efter att sjunga. Men det är cykellopp och båtisättningar, möhippor och bröllop och städhelger och fyrtioårskalas. Mycket av detta är fantastiskt roligt att få vara med om och kommer att bli minnen för livet.
Vidare har O fallit för två års påtryckningar och sagt ja till att bli ordförande i bostadsrättsföreningen. Mot heligt löfte till mig att hålla sommarstugeföreningen på behörigt avstånd. Varför ska de ha småbarnsföräldrar till alla förtroendeuppdrag? Varför ska allt hända under åren mellan 35 och 45?
Jag räknar ut att vi inte kommer att hinna ut till sommarstugan förrän efter midsommar. Först då kan O lägga sista handen vid det nya köket, först då kan vi övernatta där.
Det isar i magen. Vi har alldeles för mycket om oss. Vi borde rensa och prioritera. Borde kanske sälja sommarstugan, borde göra oss av med båten. Borde koncentrera oss på här och nu, det lilla livet.
Den är så svår, den där förbannade balansen mellan det som ger en glädje och påfyllning och energi och det som blir krav och måsten och ångest.
Now is the month of maying
Vi är i den ljuva månaden maj, då naturen står i sitt fagraste flor, då jag alltid, sedan tidiga tonår haft så jämrans mycket att göra att jag knappt hinner njuta.
I år är det i alla fall ingen vårkonsert med kören, i år satt jag i publiken och längtade efter att sjunga. Men det är cykellopp och båtisättningar, möhippor och bröllop och städhelger och fyrtioårskalas. Mycket av detta är fantastiskt roligt att få vara med om och kommer att bli minnen för livet.
Vidare har O fallit för två års påtryckningar och sagt ja till att bli ordförande i bostadsrättsföreningen. Mot heligt löfte till mig att hålla sommarstugeföreningen på behörigt avstånd. Varför ska de ha småbarnsföräldrar till alla förtroendeuppdrag? Varför ska allt hända under åren mellan 35 och 45?
Jag räknar ut att vi inte kommer att hinna ut till sommarstugan förrän efter midsommar. Först då kan O lägga sista handen vid det nya köket, först då kan vi övernatta där.
Det isar i magen. Vi har alldeles för mycket om oss. Vi borde rensa och prioritera. Borde kanske sälja sommarstugan, borde göra oss av med båten. Borde koncentrera oss på här och nu, det lilla livet.
Den är så svår, den där förbannade balansen mellan det som ger en glädje och påfyllning och energi och det som blir krav och måsten och ångest.
I år är det i alla fall ingen vårkonsert med kören, i år satt jag i publiken och längtade efter att sjunga. Men det är cykellopp och båtisättningar, möhippor och bröllop och städhelger och fyrtioårskalas. Mycket av detta är fantastiskt roligt att få vara med om och kommer att bli minnen för livet.
Vidare har O fallit för två års påtryckningar och sagt ja till att bli ordförande i bostadsrättsföreningen. Mot heligt löfte till mig att hålla sommarstugeföreningen på behörigt avstånd. Varför ska de ha småbarnsföräldrar till alla förtroendeuppdrag? Varför ska allt hända under åren mellan 35 och 45?
Jag räknar ut att vi inte kommer att hinna ut till sommarstugan förrän efter midsommar. Först då kan O lägga sista handen vid det nya köket, först då kan vi övernatta där.
Det isar i magen. Vi har alldeles för mycket om oss. Vi borde rensa och prioritera. Borde kanske sälja sommarstugan, borde göra oss av med båten. Borde koncentrera oss på här och nu, det lilla livet.
Den är så svår, den där förbannade balansen mellan det som ger en glädje och påfyllning och energi och det som blir krav och måsten och ångest.
2011-05-11
Arbetsskygg?
De senaste dagarna har jag gäspat lite för mycket. Jobbet har inte kickat igång ordentligt ännu. Den stora kunden, vars stora projekt jag ska förvalta tar god tid på sig att läsa och begrunda de kontraktsförslag vi skickade i förra veckan.
Under tiden borde jag förkovra mig. Vara proaktiv och ambitiös. Snoka rätt på gammal projektdokumentation och studera hur företaget drivit sina projekt genom historien. Damma av gammal kunskap och projektledningsmodeller och -metodiker. Fundera ut en strategi.
Det har jag inte gjort. Jag har lärt mig hur min nya telefon fungerar, på ett ungefär. Jag har kopplat upp mig mot printern. Jag har surfat runt på intranätet och läst det mesta. Sedan tog energin slut.
Typiskt mig, för övrigt. Jag funkar inte bra när jag har för lite att göra. Jag är nog mer reaktiv än proaktiv (inte bra, inget man ska nämna i en intervju!). Ju mer jag har att göra, desto mer produktiv och effektiv blir jag.
Idag har jag, ärligt talat, inte gjort många knop alls.
Fast å andra sidan. Jag har varit tillgänglig. Jag har lärt känna mina nya kollegor ytterligare.
Egentligen borde jag hojta åt min chef att jag har för lite att göra, ge mig något att bita i. Fast jag vill inte riktigt. Ytterligare ett par dagars stiltje vore faktiskt rätt skönt. Bara för att vänja mig vid att jobba igen.
Det kan jag väl få, va?
Under tiden borde jag förkovra mig. Vara proaktiv och ambitiös. Snoka rätt på gammal projektdokumentation och studera hur företaget drivit sina projekt genom historien. Damma av gammal kunskap och projektledningsmodeller och -metodiker. Fundera ut en strategi.
Det har jag inte gjort. Jag har lärt mig hur min nya telefon fungerar, på ett ungefär. Jag har kopplat upp mig mot printern. Jag har surfat runt på intranätet och läst det mesta. Sedan tog energin slut.
Typiskt mig, för övrigt. Jag funkar inte bra när jag har för lite att göra. Jag är nog mer reaktiv än proaktiv (inte bra, inget man ska nämna i en intervju!). Ju mer jag har att göra, desto mer produktiv och effektiv blir jag.
Idag har jag, ärligt talat, inte gjort många knop alls.
Fast å andra sidan. Jag har varit tillgänglig. Jag har lärt känna mina nya kollegor ytterligare.
Egentligen borde jag hojta åt min chef att jag har för lite att göra, ge mig något att bita i. Fast jag vill inte riktigt. Ytterligare ett par dagars stiltje vore faktiskt rätt skönt. Bara för att vänja mig vid att jobba igen.
Det kan jag väl få, va?
Arbetsskygg?
De senaste dagarna har jag gäspat lite för mycket. Jobbet har inte kickat igång ordentligt ännu. Den stora kunden, vars stora projekt jag ska förvalta tar god tid på sig att läsa och begrunda de kontraktsförslag vi skickade i förra veckan.
Under tiden borde jag förkovra mig. Vara proaktiv och ambitiös. Snoka rätt på gammal projektdokumentation och studera hur företaget drivit sina projekt genom historien. Damma av gammal kunskap och projektledningsmodeller och -metodiker. Fundera ut en strategi.
Det har jag inte gjort. Jag har lärt mig hur min nya telefon fungerar, på ett ungefär. Jag har kopplat upp mig mot printern. Jag har surfat runt på intranätet och läst det mesta. Sedan tog energin slut.
Typiskt mig, för övrigt. Jag funkar inte bra när jag har för lite att göra. Jag är nog mer reaktiv än proaktiv (inte bra, inget man ska nämna i en intervju!). Ju mer jag har att göra, desto mer produktiv och effektiv blir jag.
Idag har jag, ärligt talat, inte gjort många knop alls.
Fast å andra sidan. Jag har varit tillgänglig. Jag har lärt känna mina nya kollegor ytterligare.
Egentligen borde jag hojta åt min chef att jag har för lite att göra, ge mig något att bita i. Fast jag vill inte riktigt. Ytterligare ett par dagars stiltje vore faktiskt rätt skönt. Bara för att vänja mig vid att jobba igen.
Det kan jag väl få, va?
Under tiden borde jag förkovra mig. Vara proaktiv och ambitiös. Snoka rätt på gammal projektdokumentation och studera hur företaget drivit sina projekt genom historien. Damma av gammal kunskap och projektledningsmodeller och -metodiker. Fundera ut en strategi.
Det har jag inte gjort. Jag har lärt mig hur min nya telefon fungerar, på ett ungefär. Jag har kopplat upp mig mot printern. Jag har surfat runt på intranätet och läst det mesta. Sedan tog energin slut.
Typiskt mig, för övrigt. Jag funkar inte bra när jag har för lite att göra. Jag är nog mer reaktiv än proaktiv (inte bra, inget man ska nämna i en intervju!). Ju mer jag har att göra, desto mer produktiv och effektiv blir jag.
Idag har jag, ärligt talat, inte gjort många knop alls.
Fast å andra sidan. Jag har varit tillgänglig. Jag har lärt känna mina nya kollegor ytterligare.
Egentligen borde jag hojta åt min chef att jag har för lite att göra, ge mig något att bita i. Fast jag vill inte riktigt. Ytterligare ett par dagars stiltje vore faktiskt rätt skönt. Bara för att vänja mig vid att jobba igen.
Det kan jag väl få, va?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)