En måndag

Vaknar mitt i natten av att Q smyger upp och lägger sig bredvid mig. Famlar sömnigt med handen för att känna på honom, varpå en klar glad röst säger "Jag är inte kissblöt!". Så bra. Vi somnar om.

Halv sex vaknar jag igen av att det är trångt och varmt. Q ligger dikt an mot min rygg, Y ligger på tvären mellan O och mig. Går och lägger mig i Q:s tomma säng och sover en timme till.

A-fil och kokt ägg med kaviar till frukost. Smyger med ägget, husets sista, men förgäves, Y upptäcker mig och gapar uppfordrande. Säger till O att vi måste köpa mer ägg, båda pojkarna älskar det. Det är ibland svårt att få i dem frukost men ägg går alltid ner.

Går hemifrån strax före åtta, inte utan lättnad. Q ligger i min säng och sjunger en nonsensramsa med öronbedövande volym, Y är gnällig och pappig och vill bara sitta i O:s knä och vrålar mamma-mamma-mamma när han inte får det. (Han vrålar alltid mamma när han vill något. Det behöver inte alls betyda att det är mig han vill ha.). Myror har invaderat sopkorgen, trots att vi skickat efter gröna puckar med gift från Anticimex. Det är lättare att stå ut med stöket hemma när man får gå därifrån på morgnarna.

Lyssnar på Håkan Hellström på bussen. Saknar Spotify från min gamla mobil, undrar om det går att installera på jobbtelefonen? Det finns så många skivor jag vill lyssna på bara några gånger men inte nödvändigtvis äga.

Anländer till jobbet strax före nio. Träffar en konsult och intervjuar honom tillsammans med min VD. Blir osäker när konsulten tycker att VD:n ger en annan bild av projektet än vad jag har sagt på telefon. Ber honom precisera, och lugnas något när VD:n tycker att vi båda har rätt. Vad fan, jag har ju faktiskt bara jobbat i två veckor! Det är tillåtet att göra fel. Varför blir jag genast så osäker?

Tillbaka i mitt rum ringer jag ett par samtal, ett till kunden och ett till en leverantör. Är ganska nöjd efteråt, tycker att jag summerat samtalen bra.

Läser mejl kontinuerligt. Än så länge är skörden mager, ett fåtal per dag bara. Tänker ibland på att jag kanske borde arbeta mer strukturerat och läsa mejl bara ett par gånger per dag istället. Tänker att jag aldrig lyckas vara så strukturerad men att det på något sätt går bra ändå.

Återupptar arbetet med en projektplan som jag blev nästan färdig med i fredags. Tröttnar snabbt och bestämmer mig för att gå på lunch istället. Hittade inget att ha i lunchlådan imorse, det blir utelunch. Kontoret är ganska tomt så jag går ensam, vilket jag inte har något emot. På väg ut ringer jag en f.d. kollega som jag försöker ragga till en vakant tjänst. Det är kul att prata med honom, han verkar intresserad. Lovar att ge hans nummer till min chef.

Köper en sallad och tar med mig. På väg tillbaka till kontoret kan jag inte motstå lockelsen från ett skyltfönster, går in och kommer ut med en hawaiimönstrad blus och en rödrandig jumper. Tar en extra sväng runt kvarteret för att öka på dagens steg. Tar trapporna upp.

Äter i det ljusa lunchrummet tillsammans med några kollegor. De är trevliga och lättpratade. Hämtar kaffe med mig in på mitt rum. Suck och stön, dags för projektplanen igen. Lyckas inte koncentrera mig riktigt, det är alltid svårt att börja med något nytt. Det lossnar först när jag struntar i tidplanen (och bökiga MS Project) och övergår till att fundera på hur vårt förslag till betalningsplan ska se ut. Vad ska levereras när och hur många procent av totalsumman ska vi ha betalt vid varje leverans? Gör en slide i powerpoint och roar mig med att plocka fram företagets egna mall enligt konstens alla regler. Den är faktiskt rätt snygg.

Blir avbruten av VD:n som frågar hur dags kunden kommer idag. Nej, han kommer inte, glömde jag säga det? Jamen vad är det han vill ha egentligen, skulle han inte komma och berätta det? Nej, det vet vi redan, det mejlade han ju, var inte du med i den konversationen, missade jag att kopiera dig? Jaha, det gjorde jag. Svårt att veta hur ofta man ska kopiera folk, särskilt en VD som har mycket att göra, vill inte dränka honom i ovidkommande korrespondens. Fast själv vill jag ju helst vara med på sändlistor, han kanske är likadan?

Vi övergår till att börja prata om huruvida vi vill ha den här lilla ordern som är aktuell just nu, den kostar kanske mer än den smakar. Jag är ambivalent, säger VD:n. Kan du inte räkna på vad det skulle kosta, ber han mig. Jag har ju ingen aning, tänker jag, men så börjar han kludda på mitt block och jag förstår hur han tänker ungefär. Efter en stund lägger han ner pennan. Helga, du är ju inte född igår. Räkna ihop det här är du snäll och visa mig det sen. Jo, men hur lång tid tar det att utveckla mjukvaran? Räkna med en månad, säger han och går.

Nu känner jag mig hemma, göra en snabb kalkyl i Excel kan jag förstås, och jag vill kompensera för mejlkopieringsmissen. En kvart senare går jag in till honom med uträkningen. Han är nöjd och vi bestämmer att han tar över kontakten med kunden i den här frågan, jag får fortsätta att snacka med leverantören.

Jag fortsätter med min projektplan och blir färdig. Ropar på chefen när han går förbi i korridoren, och visar honom. Han är nöjd med uppdelningen och definitionen av leveranser men föreslår att vi ska begära 10% betalt redan vid kontraktsskrivning. Bra idé. Jag ändrar.

Jag har jobbat ganska okoncentrerat med många pauser, läst lite bloggar, skrivit själv. Tittar ut genom fönstret och tänker på allt möjligt. När planen är färdig bestämmer jag mig för att dagen också är det, klockan är snart fem. Imorgon ska jag börja skriva ett kontraktsförslag som reglerar samarbetet mellan oss och en leverantör. Det har jag aldrig gjort förut.

Ringer O och säger att jag är på väg hem. Glömmer hörlurarna så det får bli bok (pappas ex, och sålunda fyllt av språkliga rättelser) på bussen istället för musik. Hämtar paket på vägen hem, sommarbyxor från Tradera.

Vid hemkomst får jag vända i dörren för att hämta Q, middagen står strax på bordet. Q är inte där O trodde att han var, utan hos en annan kompis. Ajaj. Han vet att han ska säga till innan han går hem till någon, så att vi vet var han är. Efter en del lirkande får jag med honom hem, och hyschar på O när han börjar gräla. Mat först. Vi äter lax med couscous och savoykål. Y krånglar, äter inte, vill ha vatten i mugg, bubblar högt och ljudligt, häller ut allt på golvet, vill inte sitta på stolen utan klättrar över bordet till O:s knä. Men Q äter, en av två möjliga. När han är mätt får han en liten straffpredikan. Undrar om det är någon mening med dem?

Y ändrar sig plötsligt och accepterar nådigt att bli matad med några tuggor lax. Päron från fruktskålen till efterrätt. Alla päron är dekorerade med spår av små tänder. Kanske läge att flytta fruktskålen utom räckhåll, tänker jag slött, men orkar inte realisera det.

Efter maten röjer O av bordet och jag går ut med pojkarna. Vi spelar basket en stund. Några grannar, både barn och vuxna ansluter. Jag älskar att bo som vi gör! Blir stående och pratar en stund, om allt och inget.

När det är dags att gå in har Q hunnit bli för trött vilket resulterar först i grälmuckande och sedan vrål. Bär först in Y, ropar på O som avnjutit en välförtjänt paus, går ut igen och lyfter upp Q. Om jag inte låter mig provoceras av hans tjafs utan bara bär in honom brukar det gå bra, så också nu. Klär av båda pojkarna. Y plockar beredvilligt av sig blöjan och klättrar spritt naken upp och ner för trappan medan jag klipper Q:s långa naglar.

Mitt i alltihop ringer mamma, hon är på ingång från Arlanda, på väg hem från semesterresa, ska bo hos oss två nätter. Suck, hon vill ha skjuts från tunnelbanan med sin tunga väska. O nattar Y medan jag läser Mästerkatten i stövlar för Q. Så snart Y har somnat avlöser O mig och nattar Q. Jag tar bilen, mamma hinner ringa och fråga var jag är.

Jag är tröttare än vanligt och då också mer irriterad än vanligt. Vill hon ha något att äta? Det blev tyvärr inget över av middagen idag, hon svarar något som väl är menat skämtsamt men som har en klagande udd. Mot min vana fräser jag, nu får du ge dig! Klart du ska få mat, bara inte samma som vi ätit.

Det är så viktigt för henne att känna sig välkommen. Förstås, vem vill inte det. Å andra sidan tycker jag att hon brister i att se min sida av saken.

Kvällen slutar i alla fall bra, jag håller henne sällskap över de smörgåsar jag kan erbjuda. Myrorna kryper över köksbordet, usch.

Klockan är elva när jag lägger mig och läser ett kapitel i min bok.