Vi är i den ljuva månaden maj, då naturen står i sitt fagraste flor, då jag alltid, sedan tidiga tonår haft så jämrans mycket att göra att jag knappt hinner njuta.
I år är det i alla fall ingen vårkonsert med kören, i år satt jag i publiken och längtade efter att sjunga. Men det är cykellopp och båtisättningar, möhippor och bröllop och städhelger och fyrtioårskalas. Mycket av detta är fantastiskt roligt att få vara med om och kommer att bli minnen för livet.
Vidare har O fallit för två års påtryckningar och sagt ja till att bli ordförande i bostadsrättsföreningen. Mot heligt löfte till mig att hålla sommarstugeföreningen på behörigt avstånd. Varför ska de ha småbarnsföräldrar till alla förtroendeuppdrag? Varför ska allt hända under åren mellan 35 och 45?
Jag räknar ut att vi inte kommer att hinna ut till sommarstugan förrän efter midsommar. Först då kan O lägga sista handen vid det nya köket, först då kan vi övernatta där.
Det isar i magen. Vi har alldeles för mycket om oss. Vi borde rensa och prioritera. Borde kanske sälja sommarstugan, borde göra oss av med båten. Borde koncentrera oss på här och nu, det lilla livet.
Den är så svår, den där förbannade balansen mellan det som ger en glädje och påfyllning och energi och det som blir krav och måsten och ångest.
Hrm. Å ena sidan.
SvaraRaderaMen å andra sidan, sälja det som ni investerat tanke och pengar och kreativitet och förhoppningar i, för att ni under några år inte hinner med?
En båt, måste den i sjön varje år för att inte förgås?
Det GÖR ju ingenting om just i år blir ett år när ni inte åker till sommarstugan så många gånger. Nästa år blir kanske annorlunda.
http://www.youtube.com/watch?v=LJ7VirCScp0
SvaraRaderaAnnannan: Tack. Jag behöver höra mer sånt. Tror jag. Samtidigt som jag nog behöver bromsa, både mig själv och maken. Vi har båda två tendenser att ta på oss för mycket, starta upp för mycket, göra för mycket, bara för att det är så roligt. (Båten måste förresten i sjön, det måste den. Där den ligger nu blir det parkeringsplats på sommaren. Men sedan hur många gånger vi åker ut med den, är en annan fråga. Och då får jag genast ångest igen när jag tänker på kalkylen input-output. Alla dessa timmar och pengar vi lägger på olika saker som aldrig ger utdelning i form av avkoppling och samvaro. Suck!)
SvaraRaderaRwandamamman: Ja! Vilket fint klipp! Jag har nog sjungit den där någon gång, kan bara inte komma ihåg när. I en annan sättning, obviously.
Eftersom det aldrig har funnits båtar i mitt liv tänker jag lätt på den som det minst nödvändiga och det mest bökiga att kombinera med två små barn med vådliga klättertendenser... Vore det jag är det den jag skulle lägga på hyllan ett tag.
SvaraRaderaMen ni kan väl ta den här sommaren som ett lackmusprov? Faktiskt skriva upp var gång ni åker ut, tänka efter noga vad som funkar bra med barnen och vad ni själva får glädje av. Utan att kalkylera input-output under tiden; bara samla uppgifter för att kunna göra den kalkylen i höst.
Om inte det är frestande att sälja båten nu, i början av säsongen, förstås.
Sälja sommarhuset som ni så nyligen köpt? Känns det överflödigt nu när ni har täppa där ni bor? Sommarhuset ligger väl så nära stan att ni kan bo där på sommaren och du åka in och jobba under Os föräldraledighet, eller?
Så trevligt att få diskutera detta med mina förstående läsare!
SvaraRaderaBåt är en gammal stridsfråga mig och O emellan. För att göra en lång historia kort har vi genom åren lyckats komma till hyfsad enighet om vilken sorts båt vi ska ha. Jag kan leva utan båt, O kan eller vill det inte. Den vi har är liten, snorbillig (vi får noll kronor om vi säljer den), och inte särskilt underhållskrävande.
Det vi gör just nu, de här åren medan pojkarna är ganska små, är att O lägger minimalt med tid på underhåll av båten, och så ser vi de tillfällen han kommer ut med den som ren bonus. Lyckas vi komma ut alla fyra, ännu större bonus. Ambitionsnivån ligger på ett par timmars utflykt/fisketur, inte några övernattningar eller så.
Idag känns det osannolikt att de två klätterapor till söner vi har någonsin skulle sitta stilla i en båt och inte lyckas sätta fiskekrokar i varandras ögonbryn, men vem vet? När de är fem och åtta år kanske det funkar? From förhoppning kallas det visst.
Sommarstugan (definitivt en stuga och inget hus!) är ganska nyinköpt, ja. Köpt då vi bodde i lägenhet, tänkt som en komplettering. Känns mer överflödig sedan vi flyttade till radhus, exakt. Å andra sidan är det möjligt att bo där på sommarhalvåret, så länge den ene är ledig. Att forsla två barn till barnomsorg därifrån är inte riktigt görbart, men att forsla mig till jobbet funkar fint.
Förra sommaren var rätt misslyckad ur stugsynpunkt, tyckte jag. Den lilla arbetsinsats jag orkade ge trädgården gav noll utdelning. O byggde trädäck och flyttade vägg inomhus för att ge plats åt en egen säng åt Q. Det var skitjobbigt medan det pågick, eftersom jag fick vakta krälande Y nonstop från vassa verktyg och intressanta färgburkar.
Men resultatet av O:s vedermödor blev mycket fint, och när han nu (förhoppningsvis snart) är färdig med köket också så är stugan klar för ganska lång tid framåt. Då har vi sängplatser åt oss alla fyra, ett fungerande kök (med normal bänkhöjd vilket var den drivande faktorn för oss långa med potentiella ryggproblem. En disk och ryggskottet kom som ett brev på posten!), ett separat gästrum med två sängplatser. I sanningens namn ska sägas att sedan återstår en tämligen nödvändig renovering av torrdasset, så helt klara lär vi inte bli de närmaste åren..
Sommaren var alltså inget vidare, men å andra sidan kanske det mer berodde på sömnunderskott och tvåbarnschock än stugan i sig. Det är svårt att bena ut vad som är vad! Och jag är nästan alltid känslostyrd, drastisk och spontan i mina reaktioner. Har det varit dåligt väder på semestern, vill jag sälja sommarstuga. För på hösten lyckades vi få till några svamputflykter med hela familjen som gjorde att jag genast tyckte att hela äventyret var mer värt besväret.
Jag behöver gnälla och vädra och vrida och vända på saker ibland för att stå ut. O:s strategi är att bita ihop och kämpa på. Vi kompletterar varann, visst, men polariserar varann också.
Det jag i slutändan är rädd för är att vi ska ha så mycket om oss att vi bränner ut oss själva och vår relation. För vad är egentligen värt något, en fin sommarstuga, ett fint radhus, en fin båt, eller fina minnen tillsammans? Det går ju faktiskt att hyra både båtar och stugor också!
Men jag borde nog efter detta (och andra) utbrott försöka lugna mig, gilla läget och inte frenetiskt kalykylera input-output hela tiden.
SOM jag känner igen mig i det du skriver. Vi har också en tendens att ta på oss alldeles för mycket i vardagen. Jag och K har förutom det också en tendens att låta bli det som verkligen behövs göras. Vi siktar alltid in oss på de lågt hängande frukterna och de som ser godast ut...risken är då att det blir mos av det som blir kvar.
SvaraRadera