Bortsupen?

Det här är något jag aldrig skrivit om förut. Den dramatiska tonen beskriver inte alls min sinnesstämning, jag känner mig lugn och lätt avtrubbad.

Ska jag ta det i kronologisk ordning eller baklänges? Jag vill vara kort och koncis och inte trassla in mig på vägen, men samtidigt ge en nyanserad bild av något som inte är okomplicerat.

Min mans sätt att hantera alkohol har blivit ett allt större problem för mig. Det är ännu inte ohållbart, men kanske på väg dit. Jag är hjärtligt trött på situationen. Att hålla koll, att ha en obehaglig känsla i magen. Att tjafsa om antal öl. Att lyssna på tonfall och efter sludder. Att ifrågasätta mig själv, är det i själva verket mina taskiga barndomserfarenheter som är hela problemet? Borde jag inte bara spänna av?

Till er som nu vill skriva stödjande och tröstande att jag ska lita på magkänsla och instinkt, vill jag svara tack. Men att det inte är lätt. För jag är själv inte villig att leva ett helnyktert liv. Men jag tycks ha relativt lätt att hitta en rimlig nivå. Min alkoholkonsumtion har minskat avsevärt de senaste åren, och ännu mer sedan jag gick ner i vikt. Jag vill gärna dricka ett par glas vin fredag och lördag, men inte mer. Starksprit har jag helt slutat med, snaps är äckligt, grogg är föralldel gott men priset i form av berusning, förlorad kontroll och obehag dagen efter är absolut för högt. Men är det rättvist att överföra min egen alkoholmoral på andra?

Det handlar nog ytterst om att jag tycker att O är tråkig när han har druckit för mycket. Det har aldrig hänt något.

I lördags när det var möhippa och svensexa hade han lovat mig att inte dricka för mycket. (För mycket? Exakt hur mycket är det? Svar: ingen aning, om man menar i centiliter alkohol. Om man istället mäter tonfall, hur många gånger man upprepar sig, då vet jag exakt.) När vi pratade vid tiotiden var det lugnt. Vi kom överens om att kvällen skulle bli tidig, vi skulle höras av strax före midnatt för att göra sällskap hem.

Så blev det inte. Jag fick tag på honom till slut, och jodå, han var på väg hem, så småningom. Jag gick och la mig, arg och ledsen, och vaknade bara till lite lätt när han kom hem. Lika bra det. Jag ville inte veta.

Igår kväll frågade jag. Och till min förvåning tillstod han utan vidare att det blivit alldeles för mycket, och att han bestämt sig för att han har ett problem som måste åtgärdas. Han ska visa att jag kan lita på honom.

Jag vet inte vad jag känner. Innerst inne litar jag nog fortfarande på honom. Min klippa som hittills aldrig svikit mig. Fast på sista tiden har han verkat ha obegripligt svårt för att fatta vad jag menar. Har polletten trillat ner nu?

Jag hoppas det.